Årskrönika 2014, del 4!

Ganska intressant egentligen, igår när jag öppnade bloggen för första gången på evigheter, var statistiken urusel något som är fullt förståeligt med tanke på den skrala uppdateringen. Jag tror antal sidvisningar bara var typ 19 eller liknande, vilket ändå är otroligt tappert av de som orkat gå in och kolla om jag uppdaterat. Efter mina två senaste uppdateringarna hoppade besöken upp direkt och nu ligger det på över 40 den här månaden och redan nu vid 10:00 har fyra hunnit varit in på bloggen och kanske läst. Så himla roligt, tycker jag! Motiverar mig att ånga vidare i min kamp att komma i kapp! *ler*

Då tar vi de tre sista månaderna av 2014!

Svärfar/farfar/pappa i 18-års åldern

Oktober: Den åttonde oktober hade vi vår tredje begravning under samma år. Svärfars begravning blev mindre och en borgerlig begravning som en av M:s bröder höll i. Efteråt tog vi alla gästerna hem till oss och vi höll i minnesstunden. Trots sin enkelhet blev det en mycket stämningsfull och fin begravning, precis som vi tror att svärfar/farfar/pappa ville ha det. Han var ingen "stora ovationernas man" om man säger som så. M klarade sig bra, någonstans tror jag han kände en lättnad att hans pappa nu slapp lida och att resan mot Regnbågslandet gick så lugnt till väga.

Under oktober var jag nog med om en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv hittills, det var så häftigt att det kräver ett eget inlägg för att riktigt kunna berätta om vad som hände och vad jag tänkte och kände. Men kort sagt, var jag och en av mina kära vänner på tidningen NÄRAs kryssning till Mariehamn. "Psycic tours" kallar M den resan och lite så var det väl förstås eftersom båten var full av medium och andlighet. Egentligen tycker jag det är lite otäckt att vara på vatten men som jag sa till M, "Det vore väl skam om den här båten skulle krascha när den är full i medium, någon av dem måste väl ha sett och känt något!" *ler* Hur som helst blev resan oerhört omtumlande, omvälvande och känslomässig för min del.

Två tokar på turné!

Även C och jag var på en mor-son resa till Stockholm under oktober, en kombinerad styrelseresa och mysresa med ungen. Vi åkte tåg ner, såg på tv på paddan i tåget, åt godis, spelade spel, surrade, shoppade och bara hade det allmänt trevligt tillsammans. Jag funderar på om vi skulle göra om den resan även i år...

I oktober hände det som inte får hända nu när mamma är ensam, eller helst aldrig givetvis. En söndag när hon kom hem från Vantens by hade hon haft påhälsning och inbrott i huset! Så himla otäckt! Banditerna hade gått in via altanen, så den dörren blev helt sabbad men tack och lov hade de inte stökat runt så mycket eller tagit något annat än några guldsmycken som hon fick tillbaka på försäkringen för. Nu har hon installerat vilket känns tryggt och bra för oss alla!

November: I november hände det jag längtat, efterfrågat, bråkat om och stridit för så himla länge och som hade underlättat enormt för mig under alla dessa år. Jag fick kontakt med LSS Råd & Stöd på Landstinget och tilldelades en egen samordningssköterska och kurator. Samordningssköterskans främsta uppgift är att avlasta mig och ringa alla sjukvårdssamtal åt mig, få ihop logistiken, ordna med papper och remisser etc. Och kuratorns uppgift blev att hjälpa mig med en hel hög olika ansökningar av allehanda slag som jag borde ha gjort för evigheter sedan men som jag inte orkat och därmed prioriterat bort, trots att jag själv egentligen kan det och hjälper andra. Men som vanligt har inte jag själv varit viktig för mig! När ska man lära sig tro...

I november kom så slutligen C:s ADD diagnos efter massor med utredningar och tester som både han och vi fått fylla i. Han var tydligen inte helt lätt att diagnostisera då han varken är super introvert och definitivt inte extrovert. Och vissa saker som de vården ansåg som tecken på diagnos var sådant som han var stolt över och ansåg formade just honom. Men det räckte ändå för att kunna sätta diagnos på honom och konstatera att han har ytterligare funktionshinder och komplicerande faktorer. Fortfarande är han inte helt klar och tankar finns på att utreda OCD på BUP men han själv vill vänta och se hur allt utvecklar sig. Likaså med medicinering, han vill inte börja äta dem i detta läge utan se om han kan hantera sin ADD utan och med hjälp av strategier.

På farsdag brukar vi alltid försöka hinna till bägge fäderna, så även i år...Men nu på krykogården...Vi var och tände varsitt ljus åt dem och konstaterade att livet är förunderligt. Inte visst vi på farsdag 2013 att vi på farsdag 2014 skulle besöka bägge på graven...

                                         

                                                   Svärfar/farfar/pappa och Svärfar/morfar/pappa 2011

Sista lördagen i november var det Öppet hus på alla gymnasieskolor här i stan, något vi självklart besökte. Och sååå konstigt det kändes att gå omkring och titta/välja gymnasieskolor åt vår lilla älskling. Som inte är liten längre, fattar bara inte vart tiden tagit vägen. (Men för mig kommer han ändå alltid vara mitt lilla hjärta! *ler*) Och ganska fort beslutade han sig för att söka till Estet/media som bland annat finns på en av stadens friskolor, ett beslut som både M och jag stödjer så klart.

December: Sen kom nästa käftsmäll! Även om den givetvis var väntad och jag själv som satte "bollen i rullning". Till slut kom jag till vägs ände, jag hade vänt på alla stenar, undersökt alla möjligheter och bara stött på motstånd och motstånd. Ingen annan än jag såg möjligheter, de såg bara hinder och problem. Så på ett-års dagen efter min uppsägning, blev jag "pensionerad" på heltid.

Det heter ju inte pension utan stadigvarande sjukersättning (tror jag) men jag brukar säga pension för att alla ska förstå (även jag själv, känns oerhört svårt för mig att greppa!). För det var ju inte vad jag hade tänkt mig med mitt liv! Något jag också kommer skriva om längre fram, för fortfarande har jag svårt att acceptera även om jag samtidigt förstår och känner att det är det enda rätta. Min kropp orkar inte med något annat just nu för det har varit för mycket för länge!

Jag vet att inget behöver vara för evigt, jag vet att jag i framtiden kan ändra på sakernas tillstånd och efter första "karensåret" kan man ju faktiskt få göra något under några timmar per vecka. Men just nu är jag pensionär och inget annat. Och i sanningens namn, tror jag ändå innerst inne att det är det enda rätta som det ser ut idag.

Eftersom jag var engagerad i EDS Riksförbund, tog jag ju självklart upp detta med F-kassan, eftersom man egentligen inte får ha styrelseengagemang när man har nybeviljad sjukersättning (de reglerna har ändrats i mars 2015). Och då jag var ordförande och firmatecknare för förbundet något man inte ändrar hur som haver utan som kräver ett årsmöte, fick jag fortsätta mandatperioden ut mot att jag lovade att lämna mitt styrelseuppdrag efter nästa årsmöte. Vilket jag också har gjort!

Det enda riktigt roliga den här månaden var att M köpte en ny bil, något som var mycket välbehövligt då hans gamla Volvo 245 helt höll på att rasa ihop. Nu blev det en Dacia med 4 weehls drive, vilket visade sig bli mycket lyckat (trots att jag till en början dels inte var med i hans planer och sen knappt kunde ta mig in i biljä***n, innan jag hittade tekniken.) då förra vintern var något aldrig skådat i sitt slag.

Lycklig nybilsägare!

Första julen efter pappa kändes så jobbig och svår. Kvällen innan julafton var M och jag på graven och där mitt i snön stod jag och grät och snörvlade att jag inte ville fira jul det här året! Ingenting skulle kännas det samma, traditionerna skulle brytas och vem skulle servera pappas egenhändigt gjorda glögg. Tårarna trillade i kapp med snöflingorna medan M höll mig om axlarna och sa att det ordnar sig.

Och det gjorde det! Min kära make hade gjort pappas glögg och serverade den nästan så som pappa brukade göra och självklart som vanligt till Kalle Anka. I början tror jag alla var lite tagna av att inte alla var där...åtminstone inte i fysisk form. Men under kvällen lättade det lite och innan julaftonen gled över till juldagsmorgon var stämningen på topp! Som vanligt! *ler* En stor del i det har mina fina små kusinbarn vars ögon tindrade i kapp med stjärnorna när tomten kom. *ler*

Gott fucking nytt ÅÅÅR, vänner! Skåål! 

Jag avslutade året med ytterligare en lunginflammation och övre luftvägsinfektion, alltså tre på ett och samma år! Kanske inte så konstigt med tanke på vilket år vi hade, det värsta tänkbara året och dessutom kom 2013 som god tvåa på den listan. Så jag var nog tämligen körd i botten!

Nyåret firade vi med vänner hemma på Berget för även det här hemska året fick ett slut, till slut och ingen var lyckligare över det än vi! M och jag räknade timmarna de sista dagarna, för att symboliskt få "vända blad", göra bokslut och fortast möjligt glömma helvetesåret! Få glädjeämnen, mycket gråt, mycket ångest, mycket elände är väl det som karaktäriserar 2014 och hoppet och förväntningarna om ett nytt bättre 2015 var skyhögt hos oss!

Då är frågan, hur blev det? Har våra förväntningar infriats? Ja, det återkommer jag förhoppningsvis till längre fram! Nu gör jag avslut för den här gången!/Carro...snart i kapp med tiden! (Bilderna är privata och lånade från internet) 

Årskrönika 2014, del 3

Raskt ger jag mig in i skrivandet av kvartal tre 2014, medan jag har ångan uppe liksom! *ler*

Juli: Ja, vad ska man säga...Ibland blir det liksom inte som man tänkt sig! Jag som hade väntat och längtat efter sommaren, värmen, semestern och lata lediga dagar tillsammans med mina grabbar. Men så blev det definitivt inte! Ingenting av det, snarare tvärtom. Vi fortsatte i samma snabba tempo med tömning av svärfars garage, flytt av svärfar och en massa ringa, fix och trix för att svärfar skulle ha det så bra som möjligt under sin sjukdomstid och många "brandkårsutryckningar" till svärfar blev det under semestern.

Det var en fantastiskt varm och härlig sommar 2014 med flera "tropiska nätter" men inte kunde jag njuta av den för det. Mesta av tiden var jag bara arg, arg och ännu mera arg. Arg på M för att han inte mådde bra och inte gick till doktorn, arg på M för att han måste jobba under semestern, "arg" på svärfar som "valde" att bli sjuk på sommaren (självklart visste jag med mitt förstånd att han ju inte valt varken sjukdom eller tidpunkt men arg var jag för det), arg på mig själv för att jag var arg på alla andra. Arg för att jag inte kunde fara eller göra något själv när nu inte M hade energin och arg för att livet var så in i vassen orättvist mot oss! Varför, varför och varför drabbades vi av flera olyckor på raken var tanken som ständigt snurrade i min skalle?!

Och naturligtvis framkallade jag givetvis ännu en lunginflammation samt övre luftvägsinfektion av all min ilska och stress. Och att ha feber och må pyton i 30 graders värme var inte heller någon höjdare eftersom jag inte fick vara i solen pga antibiotikan.

När inte M orkade göra så mycket mer än att finnas hos sin pappa försökte C och jag göra det vi kunde för att roa oss på egen hand, även om det då inte blev så stora utsvävningar. Men vi var ofta på graven hos pappa, eftersom hans blommor behövde mycket vatten den torra sommaren. Vi åt mjukglass på stan, for till havet och var på Medeltidsdagarna på Hägnan där vi träffade en EDS-tjej från Västerbotten. Den enda längre utflykten blev den årliga sommartrippen till Vantens by och min mor och mina mostrar.

Augusti: I slutet av juli eller kanske början av augusti gick M äntligen till doktorn. Och någonstans under senare delen av augusti började det ljusna lite. Vilket var enormt befriande för både mig och C men fram för allt för M förstås. Under hela sommaren hade luften i huset varit så kompakt att det nästan gick att skära i den. Jag tyckte mig hela tiden kunna se varsitt ilsket åskmoln parkerade ovanför våra huvuden, för mår en i familjen dåligt påverkar det alla. Detta var andra gången samma år jag stått bredvid och varit maktlös anhörig, något M fått göra otaliga gånger med mig, och det var verkligen ingen rolig upplevelse.

Under augusti snurrad vardagen i gång igen, med läkarundersökningar, möten och telefonsamtal samtidigt som vi försökte tillgodose svärfars alla behov. M och C röntgade sina skallar, då M:s mamma och mormor avlidit i hjärnblödningar och aneurysmer och ärftligheten behövde kontrolleras. Som tur var visade det inga farligheter på någon av mina killar. Vilken lättnad!

Det enda positiva den här sommaren var att vi under augusti, la sista handen på köket som ÄNTLIGEN blev helt färdigt! M skruvade i sista skruven, fick upp den sista listen, fogade kaklet och jag gjorde mitt bästa för få det så trivsamt, hemtrevligt och inbjudande som möjligt.
Jag hoppas lilla pappa ser hur fint det blev och vi är mer än jätte nöjda! *ler*


September: September innebär ju älgjakt för M och så även det här året. Men inte heller älgjakten blev som den brukar, eftersom svärfar var dålig och behövde mycket av M:s tid och hjälp. Därför for M som ett expresståg fram och tillbaka de 25 milen mellan Vantens by och stan.

Svärfars särbo berättade att svärfar aldrig tyckt om att rösta i Riksdagsvalet och att det oftast var hon som sett till att de kom sig i väg. Men den här gången behövde hon inte tvinga honom till vallokalen, för natten mot valdagens morgon "checkade" svärfar ut. Han somnade in lugnt och stilla i sin säng hemma på sitt kära "tretton" och då hade cancern spridit sig till hela buken och alla dess organ. Han samlade så mycket vätska att han var dubbelt så stor än vanligt.

Den här svärfaren (har ju två, en bonussvärfar också *ler*) var en mycket lugn och försiktig general, klok som en bok och hungrig och nyfiken på livet trots sina 85 år (men han såg inte en dag äldre ut än 65 innan han blev sjuk!). Han ville alltid lära sig nya saker och var inte rädd för modern teknik. Hans käraste ägodel var alla de otaliga Citroën bilar han hann ha under sitt liv och han lagade cyklar som en cykelgud!

Även om detta dödsfall var mer väntat än min pappas död, blev det lika tomt och sorgligt när svärfar for. Han var också en så levande person som lämnat avtryck efter sig, trots sin försiktiga framtoning.
Nu när han rest till Regnbågslandet är saknade stor, han fattas oss!

Mest troligt sitter han tillsammans med min far på ljugarbänken och drar rövarhistorier för varandra medan de väntar på att himlabastun ska bli varm! *ler*/Carro...i skrivartagen! (Bilderna är privata och lånade från internet)

Årskrönika 2014, del 2

Uppehållet blev lite längre än jag tänkt mig...som vanligt. Men sommaren har snurrat på och medan M har semester försöker ju jag också att sitta mindre vid datorn, för att göra skillnad på vardag och ledighet även för mig. Vi har haft en toppen sommaren, trots det usla vädret! Bl.a har vi firat att C klarat grundskolan med glans vilket känns fantastiskt. Men vart tog åren vägen...*ler* Nu blir det nya äventyr, Estet/media, på gymnasiet som känns betydligt intressantare än när jag gick där! Men det vore ju hemskt om inte lite hade hänt med den, under de här 30 åren sen min gymnasietid! *ler*

Nu hoppar jag raskt vidare i min årskrönika för 2014!

April: Under alla förberedelser inför begravningen, har jag fått berättat för mig att jag var som en stridsvagn och C gav en målande beskrivning av mig på själva begravningen. "Mamma, du såg ut som en "stonecold killer" (iskall mördare) i kyrkan!" *ler*

Men efter begravningen släppte alla spänningar, jag rasade ihop, marken rämnade under mina fötter och jag tappade fotfästet totalt. Oftast låg jag som en urvriden skurtrasa på soffan och ångesten rev och slet i mig medan tårarna sprutade som på lille Skutt i saknad av min kära pappa. Allt hos honom saknade jag...hans kramar, hans beskyddande hand, hans omsorg, hans humor, hans kunskap och hans knackeliknack, knack knack på vår dörr...

Och som ett brev på posten kom så lunginflammation, feber och penicillin endast några dagar efter begravningen. Jag däckade helt och blev riktigt risig innan alla medikamenten tickade in. Fullständigt väntat, då jag troligen tömt alla reserver i samband med dödsfallet och begravningen. Vi påbörjade också bouppteckningen, vilket inte blev en så komplicerad historia i och med att det bara berörde mamma och mig.

Jag valdes också om till ordförande i EDS Riksförbund för året 2014/2015. Mitt andra år som ordförande, vilket kändes intressant och utmanande, hade jag aldrig klarat utan min copilot vid min sida. Vi blev ett radarpar! *ler*

Maj: Inleddes med att vi sänkte urnan med pappas aska till hans sista vila, på en fin och vilsam plats under en gammal björk och platsen kändes helt rätt då pappa hållit på mycket med skog i sina dar.

M och jag tog en liten tur till Göteborg i mitten av maj, en kombination av styrelsemöte, läkarbesök och årlig spavistelse. Vilket var mer än välbehövligt efter den tunga och svåra inledningen på året. Den här gången besökte vi Bokenäs spa och som vanligt var det absolut ljuvligt med spa, enda gången jag riktigt kan slappna av och vara här och nu. Den här anläggningen hamnade inte precis på vår topp tio lista när det gällde boende, mat eller spa men däremot hade de en enastående utsikt! Naturen och vägen dit ut var som tagen ur Sagan om Ringen! *ler*

  

Under maj fick jag också springa gatlopp med C till doktorn eftersom det blossade upp helt mystiska nässelutslag på hans underarmar och armbågar som doktorerna inte hade någon förklaring på. Det kliade och brann i huden och de höll i sig i flera veckor men lika plötsligt och oförklarligt som de kom lika mystiskt försvann de också. Och sen dess har vi inte sett spår av dem. Kan hända var det stress även för honom, han hade ju också sorg efter morfar.


Juni: Och just när vi trodde att den akuta ångestskapande karusellen vi befunnit oss i hela våren, började sakta in och anta mer hanterbara hastigheter... Ja då började det om igen! Istället för att stanna av, tog vi ett varv till och accelererade i stället...

M hade haft ett smärre h****te på jobbet en längre tid och det började ta ut sin rätt. Även min pappas död hade tagit hårt på honom också, då de två stod varandra nära. Min pappa blev som en reservpappa och manlig förebild för M eftersom vi var så unga när vi träffades. Dessutom var inte M hemma när pappa vandrade vidare till Regnbågslandet utan på tjänsteresa på andra sidan jordklotet vilket M hade svårt att förlåta sig själv för, även om han visste att han egentligen inte kunde styra eller påverka det.

Men i och med att det var så tungt på jobbet, så tungt att det var osäkert om han ens skulle få någon semester plus det som senare hände, var det M:s tur att däcka och gå ner för räkning. Så med tanke på det och det som sedan tillstötte, var sommaren 2014 den hemskaste sommaren på länge. Och detta trots go' värme och sol vilket kan jämföras med i år då det varit kallt och regnat så har vi ändå haft en toppen sommar! Så allt hänger tydligen inte alltid på vädret! *ler*

För på M:s sista dag före semestern, som vi i det läget fortfarande inte visste om det skulle bli någon semester, blev han kallad till sjukhus där hans pappa vårdades eftersom man sett ett aneurysm bakom levern. Som man sa...kanske var det så, kanske inte...Men i stället fick M ett av de hemskaste besked man kan få!

Hans fina pappa hade en utspridd cancer i buken och det fanns inget att göra förutom cellgifter men det ville inte hans pappa ha. (Han satte allt sitt hopp till alger som han köpte på nätet.) Och där rämnade marken för M! På hans första semesterdag satt vi i möte med palliativa teamet för att planera och förbereda den bästa tänkbara vården för hans pappas sista tid hos oss här på jorden. Vilken bisarr situation det var, kändes som en Kafka film! Vi som just gravsatt min far tre månader tidigare...

När det gäller C hände många saker, både roligt och tråkigt. Det tråkiga var att vi fick veta att han med största sannolikhet har vuxit färdig och inte kommer bli längre än 160 cm, vilket han naturligtvis tycker är väldigt tråkigt men inte mycket att göra åt som han själv sa. Det han sörjer mer var att vården inte hittar någon vettig förklaring på varför han tappat håret och kontentan blev "onormalt normalt manligt håravfall". Jag köpte inte riktigt den diagnosen, i min värld är det INTE normalt med manligt håravfall vid 15 års ålder...

Men min tappra kille, han är fenomenal och jag beundrar honom så mycket! Han är modig, naturlig, godmodig, optimist och lösningsfokuserad. Vilket han var även när det gällde detta, för hårproblemet löste han genom att bära peruk på skolan. Inte att han brydde sig eller oroade sig vad kompisarna skulle säga, åtminstone inte som han visade utåt. Han lämnade heller inget utrymme för dumma kommentarer eller fula trick, då han omedelbart "klädda av" alla såna eventuella dumheter genom att skämta om sin peruk och både ta av och sätta på den mitt i skolkorridoren. Och i och med det är det ingen som sagt ett dumt ord om hans peruk, vilket värmer mammahjärtat! *ler*
                                                     
Så ja, sommaren 2014 blev verkligen inte som jag hade tänkt mig! Det blev den värsta på mycket länge...

Nu stoppar jag här, för den här gången och jag ska försöka att inte låta det gå så många veckor tills del 3 kommer! Jag vill ju berätta om här och nu i stället! Njut av de få soltimmarna vi verkar få i sommar!/Carro...i minnenas arkiv...(Bilderna är privata och lånade av andra här på nätet)

Tre generationer filosofer!

Årskrönika 2014, del 1

Känns som om jag måste börja med Årskrönika för 2014, för att komma på banan igen innan jag kan gå vidare från var jag befinner mig i livet idag. Och den här gången får jag nog dela den i flera delar, för att ni ska orka läsa och jag ska orka skriva men framför allt för att jag slutligen ska lyckas få ut något på bloggen också.

Förra året var nog ett av det svåraste, jobbigaste och mest besynnerliga år jag någonsin upplevt tror jag. Det kändes som om vi befann oss mitt i "skyttegraven" hela året med kulor och hagel regnande över oss utan att kunna ta skydd någonstans. Det ena hemska avlöste bara det andra, så gott som hela året och jag trodde aldrig vi skulle ta oss upp igen. Men det gjorde vi, sega som vi är! *ler* Och som jag sagt för...motgångar utvecklar, även om man inte kan se och uppelva det just när man är mitt upp i det...

Jag ska försöka göra en kortversion men ni vet ju hur jag är, så jag kan inte garantera att jag lyckas! *ler* Vissa saker kommer jag av förklarliga skäl skriva lite mer utförliga separata inlägg om sen. Men nu först kör vi årskrönikan, så vi får det överstökat!

Januari: 2014 inleddes med dunder och brak! Bokstavligen! En nyårsafton vi sent ska glömma! *ler* Vi hann med att bevittna ungdomsbråk, kalla på polis för att några minuter in på det nya året bli utskälld av en argsint granne medan krutröken låg som en tjock grå dimma över våra vänners bostadsområde...Sorry, grannen och bostadsområdet...det var min make, pyromanen, som var i farten! *ler*

Även i början av det nya året kände jag mig fortfarande väldigt tilltufsad och kränkt av "behandlingen" min arbetsgivare gav mig under 2013. Jag hade oerhört svårt att smälta att jag till slut fick gå, trots allt och lämna min plats. Man hade ju mer eller mindre garanterat att det skulle finnas något för mig att göra den dagen jag ville/orkade/kunde komma tillbaka till jobbet. Men så var alltså inte fallet, svammel hela vägen!

Så att då bli utköpt (som det nu har stått så mycket om i vår lokaltidning, det har tydligen drabbat fler än mig!) mot att jag själv sa upp mig (så var dealen) från ett jobb jag tyckte så mycket om och en fast tjänst jag i så många år slitit så hårt för att få, kändes som ett slag under bältet och en oerhört stor sorg! Tanken med detta "omställningsbidrag" som jag fick är inte att det ska gå till försörjning utan till att "skola om sig" eller liknande, för att sedan kunna hitta ett annat jobb som passar en bättre än det man fått lämna. Vilket jag ju inte gjorde...än i allafall...

Det sista jag hörde av min arbetsgivare var: "Nu lättar det för dig, nu kommer du hitta "det rätta" för dig och Arbetsförmedlingen kommer att kunna ge dig ALLA möjligheter!" Jo tjena, vilket jävla bullshit! (ursäkta min franska! *ler*) De kunde inte göra ett smack för mig (visserligen förstår jag att jag inte var ett så enkelt fall även för dem!), så fortsättningen får jag väl, som vanligt, fixa och klura ut själv...Mer om det senare!

I och med detta surnade Försäkringskassan ihop, för att jag fått omställningsersättning av min arbetsgivare och vägrade vara behjälpliga på något vis med min försörjning. Och hade jag blivit sjuk eller tvingats byta höftled under den tidsperioden hade de i så fall vägrat betala ut sjukpenning åt mig, eftersom jag ju redan hade pengar från annat håll! Så himla intensivt jag fick strida om det också!

Bråka och tjafsa! Och sett i backspegeln, skulle jag varit smart och sagt att jag t.ex. var skyldig mina föräldrar de pengarna (vilket jag på ett sätt var, då de hjälpta till att försörja mig hela 2013) så att jag hade haft pengarna kvar att ge något trevligt till familjen...Då kanske FK hade hjälpt mig...eller kanske inte...För övrigt var jag nog med om mitt livs märkligaste möte - i januari, där både FK och AF deltog. Det hela slutade med att AF blev så förbannad på FK att hen från AF stormade ut ur rummet, högröd i ansiktet och väste att de på FK inte var klok. Hen tog mitt parti alltså men jag var, trots det chockad! Vad var det som hände, ungefär?! *ler*

Eftersom jag redan levt på 178 kronor per dag sedan mars 2013, var jag svältfödd på pengar. Jag hade inte kunnat göra något, unna mig något eller köpa något utan att hela tiden be min kära make och föräldrar om pengar. Men jag är självklart lycklig och tacksam att jag hade dem för utan de hade det aldrig gått och det är många som har det så i Sverige idag! Så självklart gick "omställningsbidraget" till att försörja mig och familjen, så länge tills de tog slut. Själv hade jag tänkt spara dem till en "starta-eget" plåt eller alternativt något annat skojigt till familjen som plåster på såren för alla jobbiga åren. Men nix, så blev det inte!

Parallellt med detta fortsatte jag projektet jag hoppat på men kände mig hela tiden så "fel", kände mig på något vis malplacerad liksom. Kanske berodde mycket av det på att jag fortfarande sörjde mitt jobb och inte bearbetat hela uppsägnings- och utköpningsprocessen. Jag var inte "här & nu" utan på ett helt annat ställe och kunde därför inte visa mitt bästa jag. Det som jag vill visa när jag engagerar mig i något nytt. Jag gör aldrig något halvhjärtat! Samtidigt kändes det inte som om det var min grej och att de tilltänkta arbetsuppgifterna förmodligen skulle bli för tunga för mig i slutändan ändå. Därför bestämde jag mig i mitten av januari att hoppa av projektet och lämna min plats till någon annan, som både ville och behövde den bättre. Det var inget lätt beslut men jag tror det var det enda rätta att göra. Jag hade nog aldrig ändå kunnat nå det mål jag ville och bara upptagit plats för andra.

I Januari började vi också utreda C för en hel del saker. Det började med att jag tvingades inse, något många redan sett men jag troligen förträngt, att ungen hade tappat så mycket hår. Höga "vikar" har han ju alltid haft och någon "Harald Hårfager" har han aldrig varit. Men nu var det t.o.m. en så stor kal fläck på hjässan, ungefär lika stor som en mindre assiett. Så jag tog honom till doktorn och där ordinerades så många prover på en och samma människa, som jag aldrig tror jag skådat tidigare. Jag tror det var minst 15 rör och 30 tester plus EKG, MR av hjärnan (pga aneurysmanlag från sin farmors sida) samt ultra ljud. Dessbättre var alla prover u.a. och helt okej med andra ord, dessvärre kunde inte doktor förklara håravfallet och vi remitterades till hud och barnavdelningen.

I mitten av januari begravde vi min faster och pappas äldsta syster, hon som har varit som min extra farmor eftersom jag bara var fem år när min egen farmor dog. Många av pappas syskon hade hundar när jag var barn och eftersom jag var allergisk kunde jag inte besöka dem. Men till min faster kunde jag alltid komma och var också hos henne väldigt mycket medan mina föräldrar besökte pappas andra syskon.

Därför har hon stått mig väldigt nära. Hon har varit med på min konfirmation och på min student och axlat "farmorsrollen" med glans! Dessvärre hade jag feber och var inte alls kry den dagen hennes begravning var och kunde därför inte vara med. Vilket känns så jobbigt och som en sorg i hjärtat. Men jag tror hon förlåter mig och hade säkerligen inte velat att jag skulle rest så långt i det skick jag var. Vila i frid och tack för allt fina faster M! *love*

Februari: Både januari och februari innehöll en väldans massa läkarkontakter och sjukhusbesök, som vanligt får man väl lov att säga! *ler* Jag vet inte hur många vändor jag han ringa till ortopeden i Umeå om en remiss de påstod att de aldrig fick, som ibland fanns, som skulle upp på ronden, som inte hade kommit och plötsligt fanns där igen. Allt i den ordningen, huller om buller, fram och tillbaka! Så himla tröttande allt detta är, att hela tiden bollas mellan mitt eget sjukhus och sjukhuset i Umeå och på bägge ställena skyllde man på varandra. "De har inte skickat", "De måste ha fått, vi har skickat", "Ring dit", "Ring hit"...

I Februari hann jag också börja gå en Starta Eget kvällskurs hos Entreprenörcentrum. Min tanke då, efter att ha avslutat projekt Explosion och insett att AF förmodligen inte har så mycket att erbjuda mig, var att försöka göra slag i saken och bli min egen. Min AF handläggare var inte så förtjust i idén, för han vill väl komma på den själv, men eftersom inget hände och jag inte orkade vänta tog jag, som vanligt, saken i egna händer och började gå kursen. För vad jag gjorde på mina kvällar ansåg jag att ingen hade något att göra med, speciellt för att jag då var min egen och levde på egna omställningspengar! Nu blev det Gummigumman 5 år! Kan själv! *ler*

Å så det hemska då...det som gjorde att resten av månaden och även mars försvann i ett töcken...Min älskade far försämrades så kraftigt och hastigt i sin sjukdom, att han las in på sjukhus. Ibland är det nog tur att man i förväg inte vet vad som kommer hända, för någon av oss. För hade pappa vetat att detta blev sista gången han vistades och lämnade sitt egenhändigt ritade hus hade han nog gråtit floder. Samma sak i januari, då de begravde hans syster, att det blev sista resan till hans "paradis på jorden" (Vantens by) hade nog också slitit hjärtat ur bröstet på honom. Var nog lika bra att han inte visste det då...

Jag, som många säkert såg som olyckskorp, anade tidigt att det inte skulle sluta väl och bara på ett sätt med min älskade far. Jag kan inte säga varför och hur jag kunde veta, men det liksom bara kändes så i magen...De första dagarna var så klart även jag också hoppfull men någonstans under veckan vände det. Jag förtod att vi skulle tappa honom, att det inte skulle gå vägen och jag drabbades av den värsta ångesten jag någonsin upplevt. För varje dag som gick under den där veckan vi hade pappa på sjukhus, och i takt med att han försämrades ökade och intensifierades min ångest. Det var en fruktansvärd vecka!

Jag ska berätta mer om min far och om allt som hände och hur jag tacklar och hanterar sorgen idag, men det får bli i egna inlägg. Mer om detta senare med andra ord...

Mars: Försvann också mer eller mindre i dimman. Så här efteråt fattar jag inte att jag fixade allt ändå men jag var nog inte med, jag var inte där på något vis, tog inte in allt. Allt kändes så overkligt och hela tillvaron kändes som en film jag inte deltog, som någon annan spelade. Som om det inte gällde oss, att vi inte deltog utan var iakttagare. Men självklart var vi ju där eftersom vi ju ordnade det mesta och samtidigt försökte vara som ett stöd för mamma. För det var en massa saker som skulle fixas och ordnas med, sånt som vi aldrig (tack och lov) behövt ordna med själva förr. Och över en natt kändes det som om jag blev vuxen...Jag var inte någons lilla gumma längre, inte någons prinsessa... *snyft* Ja jag blev rent av "gammal" på en natt, något som min kropp talade om för mig eftersom jag väldigt hastigt tappade min mens. Något jag i dag iofs inte saknar! *ler*

Här tar vi en paus från årskrönikan för lite läkarbesök och senare balförberedelser. För ja, kan ni tänka er! Min älskade lilla plupp (som inte längre är någon plupp utan en ung man) går ut grundskolan och det med bravur utifrån hans förutsättningar! Visst har det varit jobbigt, kämpigt, tufft och på många sätt tungt men han har fixat det! *ler* Han har klarat sig igenom alla nio åren utan speciellt mycket stöd från skolan (stödet, förståelsen och hjälpen kom ju först på vårterminen i sjuan och har väl inte varit överväldigande de resterande åren heller tyvärr.) men desto mer från M och mig. Så nu ska det firas ordentligt och det inleds med bal i kväll! Grattis älskade unge, du är bäst och min ögonsten och nu ligger vägen mot framtiden framför dig!/Carro, stolt hönsmamma! (bilderna är både privata och lånade från Facebook)

Gummigumman, en bit av mig!

Jaha ja...det är ju det där med livet, tiden, orken, energin, inspirationen och lusten...alla de bitarna behövs för att det ska bli något skrivet. Och dessa bör dessutom infinna sig samtidigt, vilket de inte riktigt gör! Och finns inte det händer "åssit", som en del säger i mina trakter *ler* Det är i detta stadium jag befunnit mig länge och fortfarande är, även om jag kan se att det kanske ljusnar snart...

Mycket vatten har runnit runnit under broarna sen sist jag skrev och jag vet inte ens om ni finns kvar där ute och väntar på att jag ska få tummen ur och orka skriva något. Och jag klandrar er inte i så fall, för det har verkligen varit skralt med inlägg från Gummigumman...

Men det har sina randiga skäl och rutiga orsaker, vilket jag hoppas jag kommer orka berätta en vacker dag. Men jag lovar ingenting den här gången, tar inte så stora ord i min mun, för jag har ju gjort det förr och det har blivit noll och zipp av det. *ler*

Jag har också ibland funderat på att avsluta mitt bloggande...lägga ner verksamheten...strunta i den eftersom jag ändå inte får något skrivet. Jag har även haft funderingar på att börja på en ny fräsch blogg med nytt tema eftersom jag inte längre behöver bråka med mitt "borta sjukhus" och "hemma sjukhus" på samma sätt som förr även om jag självklart, som många andra med EDS, fortfarande har det kämpigt med vården periodvis. Men nu är det mer med nya kliniker och inte den gamla som egentligen var anledningen till att jag en gång började blogga.

Jag har även haft funderingar på att lösenordsskydda bloggen, något som jag alltid hävdat inte ska behövas. Jag har inga hemligheter och skriver jag offentligt, vill jag ju bli läst. Men eftersom det varit en hel del konstiga grejer i mitt liv den senaste tiden har jag även övervägt den tanken och där är jag inte färdig än. Vi får se hur jag gör i framtiden men jag hoppas att det inte ska behövas...

Om jag hade börjat om hade jag tänkt, starta helt på nytt...helt andra teman och texter...

Men sen, i väntan på inspiration och på att bestämma mig, har jag börjat rensa i mina papper och lådor och då hittade jag mitt registreringsbevis från Pant- och registreringsverket (eller vad det nu heter). Pappret och beviset som säger att Gummigumman är mitt varumärke de närmsta tio åren och då liksom föll bitarna på plats...

Inte kan jag väl överge Gummigumman...det är ju en bit av mig...Gummigumman är ju jag! *ler* Inte kan jag väl då strunta i och gräva ner den biten...För då gräver jag ju i princip även ner en bit av mig själv...

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt varumärke i framtiden...Kanske blir det något av det någon gång, kanske inte...Jag vet inte vad idag men en sak vet jag, man ska aldrig säga aldrig! *ler*

Så därför, har jag härmed bestämt mig! Jag kommer fortsätta skriva på Gummigummans blogg! Kan inte säga hur mycket, hur frekvent, vad det kommer handla om, om jag kommer förändra eller fortsätta som jag gjort hittills. Men Gummigummans blogg tuffar vidare!

Det hindrar ju för den delen inte att jag påbörjar nya skrivprojekt också...För numera har jag all tid i världen! Bara jag själv skulle landa i det och inse hur bra jag faktiskt kan ha det nu! Men det tar nog ett tag innan det till slut sjunker in, antar jag!

Nu ska jag fortsätta rensa i lådorna och besvara lite mail innan jag tar helg! Tills vi hörs igen, ta hand om er och Trevlig Helg! Kram/Carro beslutsam! (bilden lånad från Facebook)