Evighetskunder med klippkort och mängdrabatt!

Foto: Nika

För ett tag sedan var det dags för C:s årliga besök hos doktorn på barnhabiliteringen, något vi skjutit upp flera gånger då vi inte upplevt några akuta behov. Dessutom önskade vi oss en någorlunda sjukhusfri period (så långt det varit möjligt, förstås), detta för att lilla familjen skulle få en återhämtningsperiod där vi bara skulle få vara i vår egen lilla bubbla. Något som varit fantastiskt skönt, nödvändigt och väl behövligt. Men nu var det så slutligen dags. Egentligen hade vi väl inte så stora behov utan det var väl mest tänkt som en check var vi har gossen och vilka behov han har nu.

Som vanligt var det en fröjd att gå till doktorn med C, lika trevlig och belevad som vanligt trots att han nu kommit in puberteten. Han pratade med doktorn, berättade och svarade artigt på hennes frågor och det kändes så bra att kunna uppvisa en glad och harmonisk kille. Och jag, ja, jag kan verkligen känna mig som en stolt mamma till min fina C.

Under alla år har jag nästan alltid haft en klump i magen när vi varit på dessa besök, detta trots att jag egentligen inte har anledning till det. För det är varken några större fel på ungen och inte heller på personalen egentligen. De gör ett jätte bra jobb och har man några behov åtgärdar de dem på studs. Men oftast känner jag det ändå som om flera av de som jobbar där tycker att jag är en hysterisk, hypokondrisk, överbeskyddande och fjantig hönsmamma och att jag bemöts utifrån det. Det känns som om de tycker att jag gör en "höna av en fjäder" och jag har ofta fått höra att jag inte ska göra honom sjukare än vad han är.

Och självklart inte! Men samtidigt har jag märkt att hans behov och besvär ofta kommer i skymundan för att vi alltid jämför med mig och mina behov/besvär. Och i jämförelse med det har han ju verkligen inte så stora behov. Det känns som om de tror att jag ältar, söker problem och oroar mig i onödan men å andra sidan känner de ju inte mig. De vet ju inte att jag bara har behov av att "lufta mina funderingar", ha någon att bolla min tankar med utan att jag för den skull tror att allt är dagens sanning eller att han ska få exakt samma problem som jag.

Vilket jag inte tror att han kommer få då han är kille med andra hormoner och muskler, inte har samma skruttiga höfter och enorma benlängdsskillnad som jag har och dessutom finns kännedom om diagnosen redan tidigt. I och med det kanske han inte behöver göra precis samma långa krokiga resa som jag gjort, mycket för att jag inte fick diagnosen förrän vid 30.

Dels är jag en person med ett "rikt inre liv" som jag så skämtsamt brukar säga om mig själv, mycket tankar blir det. Och som alla andra har även jag behov av att få prata och fundera högt, kolla om mina tankar är någorlunda vettiga. Liksom försöka bana väg  och förbereda både honom och oss på det mesta även om det för det naturligtvis inte ger några garantier. Eländes elände kommer ändå...

Men med tanke på detta och vad jag tror att de tänker om mig, hade jag bestämt mig att knipa käft den här gången. Låta C själv föra sin talan och bara flika in med saker om jag blev tillfrågad, vilket kändes bra. Men ovant! *ler* C älskar när jag killar honom i händerna eller längs armarna och brukar be mig göra det på alla möjliga och omöjliga platser, utan att det bekommer honom. Men det kan också uppfattas av andra som en svaghetssignal hos honom och/eller att jag knutit honom för hårt till mig.

Vilket jag ibland tror att de på barnhabiliteringen tycker, att vi har en ohälsosamt nära relation och att det är dags att släppa på banden. Eller så är jag bara nojig... Hur som helst, även kittlandet stoppade jag den här gången. Ville visa doktorn att vi är stabila, starka och självständiga personer, både han och jag.

Calle tog upp sina funderingar kring allt mystiskt som händer i kroppen nu när han kommit i puberteten, hans ovilja mot skolgympan då han anser att han inte deltar på lika villkor som andra och hans tankar kring att han springer så långsamt. Han berättade om sina bekymmer med matten, oron inför de nationella proven och fick visa hur han håller i pennan eftersom han blir trött i handen när han skriver mycket. Och precis innan vi skulle gå bad jag doktorn titta på ryggen, vilket var den egentliga anledningen till besöket.

Med tanke på min grava och ilskna skolios, är det bestämt att även C:s rygg ska kontrolleras minst en gång per år. Doktorn slängde ett snabbt öga på ryggen och tyckte sen att den såg helt okej ut. Men som vanligt var jag av en annan åsikt och kunde därför inte hålla mig utan började genast argumentera emot. Vi hade haft vår superduper Angel massage några dagar innan läkarbesöket och vi två hade tillsammans studerat C:s rygg och tyckte oss se kurvaturer med bara blotta ögat. Då tittade doktorn på ryggen en gång till, funderade en stund och bestämde sig sedan för att göra en röntgen trots allt.

Vilket visade sig vara ett alldeles riktigt beslut! Och återigen fick jag känna mig nöjd över mig själv, att jag stod på mig även om jag därmed inte blir en så bekväm mamma. Man ska stå på sig och följa magkänslan även om det inte blir populärt. Men självklart är jag ju inte nöjd med att jag fick rätt, för så klart hade vi klarat oss perfekt utan detta också. För så klart visade det sig att C:s rygg har börjat "leva" och röra på sig, vilket känns totalt onödigt. Än så länge är det väldigt små kurvor men å andra sidan växer han snabbt nu och är dessutom bara i början av sin pubertet. Så ska det hända saker med ryggen, är det nu det börjar - nu åker vi...

Det man kunde se på röntgenbilderna var tendenser till S-kurva i sidled både i bröstryggen och i ländryggen. Inte så farliga kurvor än så länge men dock finns de där. Det som definitivt finns där är en kurvatur på höjdled, sk kyphoscolios. Vilket är när ryggen kroknar på höjden, som en fläskpannkaka, och bildar pucklar. De hittade även något, minns inte längre vad det kallades, utskott som inte slutit sig i fosterstadiet längst ner i ryggen och fortfarande stod öppet. Hade han haft fler såna där oslutna utskott hade man kunnat säga att han hade ett ryggmärgsbråck.

Vilket jag inte tycker är så svårt att förstå, för bråck av olika slag är ju vi med EDS benägna att få och varför inte även i ryggen?! Men nu hade han lyckligtvis bara ett sånt icke slutet utskott, som doktorn inte trodde behövde ge så stora besvär. Men att det kan vara bra att känna till det, om han börjar få problem med nervsmärtor i benen eller med kisseriet. Och kanske borde man magnetröntga honom lite längre fram för att ha koll på vad det där lilla spökande utskottet kan ställa till med.

Efter detta besked har vi varit och träffat hans sjukgymnast som säger att detta med att han inte kommer upp ordentligt på tåspetsarna kan hänga ihop med det där icke slutna utskottet, plus även det att han inte riktigt orkar och kan springa lika fort och snabbt som kompisarna.

Det som händer nu är att vi ska på ytterligare en ny röntgen nu i maj (hmm...tydligen vill ortopeden ta sina EGNA bilder, kan inte lita på barnhabiliteringens, trots att de bara är några veckor gamla! Att de ids hålla på att prestiga så där! *ler*) och sen väntar han på tid hos ortopeden. Och ja! Det blir hos min "kära" ortoped, dr. Y. Stackar'n! Just när h*n trodde att h*n skulle bli av med mig, dyker jag upp igen! Och den här gången ettrigare än förr, *ler*, för nu ska jag ju agera lejonmamma och strida för min sons rättigheter. Nä, så fort och enkelt blir h*n inte av med oss! När vi är klara med mig, tar vi nästa i familjen! *ler*

En del kanske tycker att det är knepigt att jag kan skoja och skämta om eländet, att jag borde gråta floder istället och så klart känns det ju väldigt surt, onödigt, orättvist och eländigt också. Men det här är mitt/vårt sätt att tackla svårigheter, jag menar vi blir ju inte "friskare", mår bättre och får livet att leka lättare om vi även går omkring och deppar ihop över allt som händer oss. Dessutom måste man ju försöka spara ohc hushålla med krafterna som de finns där, när de verkliga striderna kommer - då måste det finnas ork att ta dem.

Dessutom var ju detta nästan väntat, något som jag - hur tokigt det än låter, hade räknat med. Jag hade nog blivit mer förvånad om han hade klarat sig! Detta med tanke på att vi utreds för den där ovanligare formen av EDS (arthrochalasia) där grav skolios är ett av huvudsymptomen. I och med det är det ju nästan så att det fanns upptaget i "innehållsdeklarationen" på pojken. Men självklart är vi lessna, självklart hade vi velat vara utan detta men när det nu inte blir så, är det bara att bita i det sura äpplet, ta tjuren vid hornen och göra det bästa av situationen.

För övrigt är det inte alls säkert, även om vi har arthrochalasiatypen av EDS, att C:S ryggproblem blir så omfattande som mina. Eftersom han, som sagt, är kille och har annan kroppsbyggnad, inte har några höft- och bäckenproblem och därmed större möjligheter att träna upp sig och bygga en muskelkorsett som håller upp och stabiliserar kroppen. Och får han stora problem med ryggen, vet vi ju hur vi ska tackla det, vad vi kan kräva och hur vi vill ha det. Och eftersom vi gått igenom en stor ryggoperation, kan vi ju även det och dessutom vet vi vem vi vill ha som håller i kniven, så då klarar vi nog även en till stor ryggoperation - om det skulle behövas! Men låt oss hoppas att vi slipper det! Kram!/Carro...lejonmamma (privata bilder, fotade av Nika)

 

Här njuter vi av det härliga vädret, även om det fortfarande blåser en del. Men ändå det känns verkligen att våren är här och sommaren på väg och fort gick det trots allt! Tror aldrig jag varit med om att vi krattat gräsmattan, sopat gården och plockat fram trädgårdsmöblerna före 1:a maj! Visst har vi snö kvar, men inte alls så mycket som vi brukar vid den här tiden på året. Nu är det bara drivorna och det plogen plogat ihop som är kvar.

Vi njuter av en lååång ledighet tillsammans och nu firar vi påsken som vi brukar, med utebastu, godmat, korvgrillning, goda middagar och nattliga avhandlingar. På återhörande efter helgen. Och en riktigt GLAD PÅSK önskar jag er alla! Carro påskkärring (googlade bilder)

Twitter Background

Så här är läget just nu...

Tänkte att det är dags för en liten lägesrapport igen, var ju ett tag sedan sist! Och hur mår jag då?! Jo, tack, faktiskt riktigt bra måste jag säga, bättre än på länge. Om jag tidigare låg mellan 7 - 8 på smärtskalan med extra toppar mot 9...ligger jag idag någonstans mellan 3 - 5. Så visst har jag fortfarande ont, främst från nacken och ner i fingrarna och i muskelfästena i större delen av kroppen vilket gör att kroppen är öm som ett blåmärke.

Men det är absolut hanterbart och inte ens i närheten av hur det har varit, vilket så klart är underbart! Knät läker som det ska även om det går sakta men det går åtminstone framåt och jag orkar mer och mer. Nu går jag oftast med bara EN krycka här inomhus och två när jag går ute. Fortfarande är det som om benet inte riktigt vill lyda eller flyttar sig med automatik utan jag måste hela tiden tänka medvetet med hjärnan när jag ska gå på det. Som om jag nästan får säga åt hjärnan "flytta benet, flytta benet." Detta gör att jag inte kan gå på benen fullt ut, utan kryckor även om jag tränar på det. Och när jag gör det känner mig som en anka som s.k.i.t.i.t på sig eller som en vandrande fällkniv! *ler*

Dr. X lovade ringa upp mig för en tid sedan men han har inte hört av sig än heller. Jag hade ju en del frågor att ställa och diskutera med honom och det vore bra om han kom till skott och hörde av sig. Men å andra sidan "brinner det ju inte i knutarna" och därför har inte jag heller brytt mig om att jaga honom. Men nu är det snart en månad sedan han lovade ringa, så det kanske börjar vara dags för en liten påminnelse...


Graphics for Comment Me Comments
Även min rehab fortskrider, nu tränar jag allt mellan 1 - 4 gånger per vecka beroende på ork, väder, underlag och personal. Måndagar är jag i varmvatten bassängen, tisdag/torsdag har jag promenad med hemtjänsten och fredag är jag i träningshallen tillsammans med sjukgymnasten. Förutom detta är ju allt jag bara orkar röra på mig och göra här hemma också träningstillfällen, allt är träning för livet. Jag har också varit i kontakt med Garnis rehabcenter och de planerar att ta emot mig där i början av juni, för en ny rehabperiod.

Jag har velat hit och dit med det där med Garnis, eftersom jag varit osäker på om de kan hjälpa mig och ge mig något nytt i ämnet. Förra gången jag var där 2007, var jag i en smärtgrupp och där tycker jag inte att jag hör hemma idag eftersom jag inte har de där hemska smärtorna jag hade då. Och dessutom har jag redan tagit till mig det de lärde mig då och försöker leva efter det idag, som ett sätt att hantera smärtorna på. Därför känns det lite onödigt att åka dit och medverka i en sån grupp igen, vet inte om det finns så mycket nytt under solen i det.

I stället tycker jag nog att jag passar bättre i en neurogrupp men samtidigt vet jag inte om jag är tillräckligt dålig för det heller då jag ju inte har helt funktionshindrande neurologiska besvär. Men det är väl det som är det vanliga dilemmat, att jag egentligen inte passar någonstans. Jag är en helt ovanlig gummigumma med helt ovanliga behov, inte tillräckligt stora för det eller det men inte heller tillräckligt små för det eller det.

Mitt rehabbehov är mer åt det individuella hållet, istället för "gruppundervisning", med tanke på vad jag gått igenom. Och dessutom känns det som om jag redan kommit en bra bit på väg i rehabtänket och inte behöver jobba så mycket med att acceptera min situation. Det har jag redan gjort. Så här är läget och så här kommer det att förbli och så fortsätter vi från det...Nä, jag skulle vilja ha en rehab som fokuserar på min träning, min kondition, få igång motorn i mig, lite rullstolsträning, arbetsförmågebedömning (hur mycket arbetsförmåga har jag kvar?), medicinering och att sätta upp realistiska mål och krav på mig själv.

Därför har jag varit sugen på att åka till Spenshult som ni kan läsa om här vilket är reumatikernas rehabcenter och som också är specialiserade på ortopediska behov. Men för att få komma dit måste ens landsting ha samarbetsavtal med Spenshult vilket i och för sig Norrbotten har. Men Norrbotten är så bångstyrigt att de i första hand skickar sina patienter till Garnis rehabcenter eftersom det blir billigare så. Det krävs också en utomläns remiss för att få komma till Spenshult, vilket bara kan skrivas av en specialist något som vårdcentralsdoktorn i och för sig är men de får inte skriva utomlänsremisser utan bara till vårdenheter inom länet.

Det är bara en specialist från t.ex. ortopeden, reumatologen och liknande som får skriva utomlänsremisser, åtminstone är det vad jag blivit upplyst om. Vilket inte min ortoped vill göra, eftersom jag enligt  dr. Y, inte har en ortopedisk sjukdom utan en systemsjukdom som bland annat medför ortopediska symptom och som behandlas av många olika specialiteter. Därför tycker inte h*n att jag tillhör dem och att de ensam ska bekosta en vistelse där. Och förresten har de ju redan fått punga ut med en massa sköna slantar för min vård på mitt "borta sjukhus."

Nåja, nu har jag varit i kontakt med Garnis, de har lyssnat in mina behov och mina tankar och sedan diskuterat mig på sitt möte. Och de kom fram till att de tror de kan tillmötesgå mina behov. Jag kommer ingå i en neurologisk grupp men då de ändrat sitt sätt att jobba (sen jag var där sist), kommer de också att kunna indvidanpassa rehabilitering lite mer. Det lät bra och lovande, få se bara om de håller måttet. Är lite skeptisk måste jag erkänna, detta med tanke på de rapporter jag fått av dem som nyligen varit där...

Det som händer efter Garnis, är väl förmodligen att arbetsgivarens rehabiliteringskedja drar igång. ÄNTLIGEN kanske man ska säga, men det har ju inte varit aktuellt före nu trots att jag varit hemma i 5,5 år. Men det har ju varit stört omöjligt för arbetsgivaren att anpassa arbetet utifrån mina behov då jag under hela tiden väntat på att hamna "under kniven" igen. Nu kanske vi slutligen är där i allafall, vilket känns bra. Dels betyder det att jag mår bättre, är piggare och dels betyder det att vi kommer till ett bokslut. Även om det inte är säkert att det bokslutet blir som jag vill. Men om inte annat så leder det säkerligen till något nytt...

Det första som händer är att arbetsgivaren också vill göra sin arbetsförmågebedömning, vilket görs på kommunhälsan. De vill så klart också veta hur mycket arbetsförmåga jag har kvar och därmed hur mycket jag kan arbeta, vilket är avgörande för var de kommer att placera mig. Kan jag jobba 75 % eller mer, kommer jag nog att få arbetspröva på ett enhetschefs jobb eftersom det är var jag har min placering. Kan jag bara jobba 50 % och mindre, är inte ett sådant jobb aktuellt då det är omöjligt att "chefa" på halvtid eftersom man som chef måste orka finnas på jobbet varje dag och gärna också hela dagar.

Om/när de sen hittar en lämplig placering får jag börja arbetsträna några timmar per vecka för att successivt gå upp i tid till mitt maxtak. Hamnar vi i det läget att det blir aktuellt med en omplacering pågår en sådan utredning under en två veckors period. Man bestämmer ett start och stopp datum för omplaceringen och sedan tittar man på mina meriter och jämför dem med eventuella jobb som kanske dyker upp under den perioden. Finns det inga lämpliga tjänster som passar med det jag kan erbjuda leder det sedan oundvikligen till ett avslut, vid det datumet när omplaceringsutredningen upphör.

Men som jag sagt tidigare, tror jag inte det är realistiskt att tro att jag kan jobba mer än 50 % utan får nog vara glad om jag kommer så långt. Vilket troligen gör det omöjligt att gå tillbaka till mitt gamla jobb och då blir det spännande att se vad de kommer erbjuda mig istället. Lätt kommer det nog inte att bli, för kräsen har jag blivit också och jag kommer inte godta vad som helst. Jag vill att det ska vara lika spännande, utmanande, intressant och stimulerande som mitt gamla jobb var. Och det var ju också därför jag ville läsa upp de här sista 30 poängen som fattas till socionom, dels för att det gör mig lite "bredare" och dels ger fler jobbområden att pröva mot.

Men jag kommer inte "betala med mig själv" en gång till, jag gjorde det rejält förra gången och det får räcka med det! Nu vill jag ha krafter kvar att orka leva, vara mamma, hustru, "författare" och husfru också. För jag vet att min förhållandevis "friska period" är tidsbegränsad och att det troliga är att den här karusellen drar igång igen om ett par år med nya höftbyten. Och då vill jag ha kvalitativa år att minnas och leva på under nästa svåra period som kommer. Jag är inte beredd att offra min hälsa en gång till!

Men samtidigt känner jag mig själv och vet hur jag är och därför är jag också lite orolig för att jag glömmer mina intentioner och gasar järnet om jag får arbetsuppgifter som jag tycker är tillräckligt stimulerande. Vilket också är ett av målen med Garnis, att få hjälp att inse vad som är realistiskt och var jag ska sätta ribban utan att skena iväg i 190! Det är också därför jag vill att de gör en arbetsförmåge bedömning, så jag har en egen oberoende till den som kommunhälsan kommer fram till.

Ja sannerligen går jag en spännande och intressant framtid till mötes men nu först ska vi ha en härlig vår och sommar att njuta av innan allt detta med arbetsgivaren blir aktuellt. Jag är ju sjukskriven till sista augusti, så före dess händer inget förutom Garnis då förstås. Och i år ska jag verkligen njuta, första året på två år som jag inte är konvalecent och nyopererad vilket är ljuvligt och jag känner mig som en kalv på grönbete. Jag vill göra allt, uppleva mycket och bara ha roligt och jag känner verkligen hur det börjar spritta i livsandarna! Carro...på nya äventyr! (googlade bilder)



Free Twitter Backgrounds

Dag 10: Händelselösa dagar som för livet framåt...

Oj, oj vad tiden går, det har hunnit bli vår sen jag skrev sist! Helt ofattbart! På tio dagar är mycket av snön borta, vinterkläderna åkt ner i tvätten och det går väldigt snart att kratta gården. Men nu får det gärna stanna av på takten, nu får det verkligen inte gå för fort! För nu börjar det äntligen finnas hopp om livet, när solen, ljuset och värmen återvänder och nu vill jag bara njuuuuta av det. Och ta vara på stunden! *ler*

Dag 10 handlar om dagar då det inte händer så mycket men livet går vidare ändå och såna dagar har jag många av i det här "livet". Speciellt de dagarna när tröttheten lamslår mig, de dagar då "startmotorn" inte ens glöder. Då händer det inte mycket och trots det har det ändå gått en dag att stryka ur almanackan. Att det blir en sån dag känner jag redan i sängen på morgonen, jag är tröttare, segare, vill inte kliva upp och dessutom stelare än vanligt. Kanske har jag också varit tvungen att ta en starkare värktablett på kvällen och känner mig fortfarande groggy och lite "lurvig" i skallen...

När hemtjänsten kommer får de formligen DRAAA mig ur sängen och sega in mig i duschen, efter vilken jag vaknar till lite grann i allafall, så pass att jag åtminstone kan inta min frukost. Inte ens kaffet brukar fungera dessa dagar! Utan puttrandes på "ettan" seeeegar jag mig efter det till datorn och slår ner ändan på stolen. Och där blir jag sittande. Oftast utan att få något vettigt och meningsfullt gjort utan mer troligt sitter jag och dumspelar något IQ befriat facebook spel, timme in och timme ut...

Nä, såna dagar går det verkligen inte fort och inte händer det mycket heller! Jag kan ha "hundra" saker att göra och jag kan till och med känna mig stressad och frustrerad över det och ändå får jag inte ändan ur vagnen. Vilket gör mig ännu mer stressad och frustrerad. Men jag kommer ändå inte till skott helt enkelt utan blir sittande. De dagarna kommer jag mig inte för att ringa eller ens prata i telefon, plugga, blogga, mata djuren, äta själv eller ens ta mig ut i solskenet och dessvärre tycker jag att jag fortfarande har alltför många såna dagar...

Även om M sa senast i fredags att han tycker sig märka att jag äntligen mår ganska bra, eftersom jag skruvat upp tempot 100 % med mina mått mätt. Och jag tror faktiskt han har märkt rätt, för just nu mår jag bättre än på länge både psykiskt och smärtmässigt. Jag känner att jag kan njuta i stunden, känner mig tillfreds i själen och ser dessutom ljusare på framtiden. Jag orkar inte mycket och klarar fortfarande inte mycket själv men nu känner jag äntligen lusten och viljan att försöka. Som t.ex. att jag i fredags lyckades stöka undan vinterkläderna i hallen. Kändes så bra och så skönt även om jag var helt slut efteråt.

Men att äntligen kunna göra någon liten grej själv, uträtta något utan att vara så himla beroende av andra är verkligen tillfredsställande. Och i veckan som gick har jag gjort så mycket mer än jag gjort på länge. Jag känner verkligen hur jag dag för dag jobbar för att "åter ta mark", erövra områden som förr var mina områden men som jag varit tvungen att släppa under de här åren. Jag försöker äntligen bli överbefäl-havare på den här skutan igen! Hi, hi...jo M är bara andre styrman! *ler kaxigt*

Nu låter det som om jag uträttar storverk varje dag och det är det verkligen inte, utan bara såna där små vardagliga ting som hör familjelivet till och som jag inte kunnat hjälpa till med på ett tag. Och självklart önskar jag fortfarande att jag skulle orka göra ännu mer. Men har jag bra dagar orkar jag i allafall laga bra middag till familjen, får i djuren mat och mig själv också, kommer mig för att ringa samtal som ska ringas och skjutsa/hämta C.

Alltså inga dramatiskt avancerade saker och fortfarande är jag helt beroende av bilen och personalen. För jag kan inte göra eller fixa något som kräver att jag måste lämna bilen, åtminstone inte om jag är ensam. Såna uppdrag får jag spara till dagar med personal, för jag behöver ju fortfarande handräckning med rullstolen då jag ju inte orkar gå längre än 100 meter. Men det är så skönt att allt inte längre hänger på M
som det gjort så länge, att jag äntligen kan dela lite av ansvaret med honom igen.

Och som den kontroll människa jag är är det underbart att återfått kontrollen, bara en sån sak att jag vet var C och M har sina saker och kan upplysa dem om det när de letar. Det har varit så oerhört stressande för mig när de söker och söker och de blir surare och surare och jag inte vetat var allt finns. Det blir så dålig stämning i huset då! *ler* Nu kan jag oftast återigen säga att din tröja är där och där, eller dina shorts är där och där. Förutom just nu då, för nu letar vi C:s mobiltelefon som försvann spårlöst i onsdags...

Men självklart blir jag trött, slut och helt färdig när jag går an för mycket. Men det är en helt annan sorts trötthet än den när "startmotorn" inte ens glöder. Den här tröttheten är "roligare" för då vet jag att jag åstadkommit något och inte bara blivit sittande. Och den går faktiskt att vila bort, vilket inte den andra tröttheten gör. Och när jag blir så här trött av att ha gjort något, känner jag mig också lite nöjd och tänker att allt jag orkar göra är träning för livet! Varje gång jag får ta ett extra steg till köket eller lyfta på rumpan en extra gång, försöker jag att inte sucka och stöna utan i stället tänka, tänk vilken tur att jag fick en extra chans att "träna" idag. Tack Anna för det! *ler*

En annan sorts dag när inget händer men livet går vidare ändå, var i fredags. Då kände jag mig lite piggare än vanligt och hade tänkt hinna med en massa, men inget av det blev gjort för att det hela tiden kom en massa emellan. Det var en sån dag som kändes som om den inte "startade och lyfte" på hela dagen, utan jag snurrade hit och dit med en massa annat. Först satt jag i telefon fram till ett och pratade med allt och alla, sen blev det sjukgymnastiken och efter det hade jag ÄNTLIGEN tänkt sätta mig med bloggen. Men inte, då blev det skjutsa C till kiosken, till affären, köpa cyckelhjälm osv. osv.

Nu tror jag att detta ämne får vara färdig avhandlat för den här gången. Istället ska jag försöka få på mig lite kläder, koka kaffe och sätta mig på bron en stund. Det är ett fantastiskt fint väder med sol och blå himmel, vi får bara hoppas att jag inte blåser bort! Sticker till väders som Mary Poppins! *ler*/Carro snurrar vidare...(googlade bilder)

Dag 9: Jag tror, jag tror på...ja, vaddå?

I går var det ett underbart vårvinter väder, solen sken från en knallblå himmel, det var plusgrader och massvis med takdropp! Ja nästan så till och med jag vågade erkänna att våren ÄNTLIGEN var här. Idag snöar det! Så det var tur att jag inte ropade hej än! Suck vad less jag är på snön och kylan, nu vill jag ha sol och värme varje dag! I helgen fick bloggen en ny vårvinter skrud. Som vanligt la jag dit lite nya länkar & bloggar men ändrade också både bok- och musiktipsen, plus lite annat smått och gott. Bra, var ju evigheter sen och hyfsat nöjd med resultatet blev jag också! *ler*

Ni vet den där 30 dagars utmaningen, jag har inte glömt den och det kommer mer, bara jag får ändan ur vagnen. Förresten, varför måste det ske på 30 dagar?! Kan ju lika gärna vara en 30 veckors, månader...ja, t.o.m år, bara den blir klar! Det jag ska skriva nu har jag längtat efter att få skriva och har gjort det flera gånger om i huvudet. Så nu när det är dax känns den redan skriven och uttjatad som gammal skåpmat! Dessutom har jag nästan glömt vad jag tänkt! Så kan det gå när kraven är för höga, men, men - vi kör så får vi se var vi hamnar!


När man varit igång och bloggat så pass länge som jag har, är det mycket som redan blivit sagt och skrivet och som därför redan finns bland mina texter. Som t.ex. detta om min tro, där jag den 20 mars 2009 skrev så här

Som sagt har jag ingen kristlig tro utan tycker mest att bibeln är fantastiska "sagor", spännande att lyssna och fascineras av, vare sig det hänt eller inte. Jag har svårt att tro och finna tröst hos en "farbror" med långt vitt skägg, att han har alla svar på mitt livs krokigheter. Jag tror även att jag skulle ha svårt att var kyrkligt aktiv, då jag nog skulle ha svårt att rätta mig efter regler som finns. Att göra saker på församlingens vis bara för att det står skrivet så någonstans.

Nä, inget för mig men då har jag ju, enligt M, svårt att underordna mig och låta andra bestämma, är jag tydligen för envis och självständig för. Kanske därför jag vill vara chef eller egen företagare själv, vara den som styr skutan - åtminstone över mitt eget liv och företag! *ler* Och likadant är det med min "tro", den vill jag också ha för mig själv och tro på mitt sätt, bara för att det passar mig bäst. För visst är det så att jag tror på något och om Gud är världsalltet, godheten och/eller kärleken - ja, då kanske det är han jag tror på ändå!

Men jag vill inte ha reglerna och alla måsten  - inte bli styrd, något jag inbillar mig att man kanske blir i en församling. Det trots att jag är både konfirmerad och jobbat som hjälpledare i söndagsskolan i min ungdom! *ler* Dessutom ville min konfirmationspräst att även jag skulle bli präst, kanske trodde hon att jag skulle passa för jobbet. Och jag erkänner att jag flera gånger lekt med tanken, eftersom jag gillar blandningen av arbetsuppgifter i både glädje och sorg, men varje gång förkastat idén då jag inte anser mig ha den rätta tron för prästjobbet. En "borgerlig präst" är nog mer vad jag bord bli i så fall!

Så som vanligt och med allt annat i mitt liv, tar jag lite från här och lite från där & lite ditt och lite datt, mixar ihop det och formar MIN tro. För nog tror jag att jag har någon form av tro även om jag inte kan säga vad det är eller hur den ser ut, annat än att den definitivt inte är renodlad åt något håll! Vilket kanske varit enklare och som jag ibland önskat i speciellt svåra stunder. Att jag kunnat finna ro och tröst hos Gud eller i en bön. Men det kan jag inte, kanske för att det finns så många olika bottnar i mig.

Jag är en mix av lite av varje, helt klart en sökare, en djuping och tänkare men också en "new age:are" ändå med ett visst mått av andlighet. Jag tror på vetenskapen/medicinen och det som går att förklara men också på "det oförklarliga" och alternativa/komplementära mediciner. Jag tror på det kända och okända, på återfödelse och på himlen, på ödet och att allt som sker har en mening. Ambivalent och som om jag plockar russinen ur kakan, kanske ni säger! Och ja kanske lite, som om jag vill gardera mig med en fot i vardera lägret! *ler*

Men nyfiken och levnadsglad som jag är har jag svårt att säga att någon "tro" är mer riktig och absolut än någon annan, eftersom jag då säger nej åt något annat. Och kanske går jag då miste om något, något viktigt som skulle kunna vara intressant och "det rätta" för mig. Och, NÄ, det går INTE och dessutom skulle ju inte det vara jag! *ler* Jag pendlar hit och dit i mina olika "tro:er" beroende på hur jag mår psykiskt och fysiskt. Och läser, mer och mindre, ofta böcker om det som intresserar mig i dessa ämnen, allt från astrologi till reinkarnation.

I perioder av livet har jag även varit mer och mindre intensiv i, bland annat, mitt "sökande". T.ex. då ängla K dog, då sökte jag hett och intensivt efter något utan att finna eller ens veta vad jag letade. Men jag läste och "grävde fram" ALLT i bokväg om andlighet, återfödelse och dikter om sorg bara för att försöka hitta tröst i det skrivna ordet, vilket jag ofta gör när det varit svårt. Men samtidigt måste det också vara realistiskt, inte bli för "flummigt" eller icke trovärdigt, samtidigt som t.ex. science fiction och rymdvetenskap skrämmer mig eftersom det blir för verkligt, stort och ogreppbart för mig.

När jag hör om "anfallande" meteroiter (och nä, jag lovar, jag har inte blivit schizofren *ler*), att jorden går under då och då osv., ja då får jag spunk och spader direkt! Då vaknar ofelaktigt min katastrofångest, för sånt klarar jag inte! I somrars när jag fick höra att Maya indianernas almanacka slutar 21 december 2012, sov jag inte alls. Utan grubblade hela nätterna, för gissa om sånt startar funderingar i skallen på mig!! Hur kunde de veta det? Varför då? Och varför inte?! Och egentligen när då, med tanke på de olika tidszonerna? osv. osv. Huuu, sånt blir fööör läskigt och skrämmande för mig!


Även om jag inte har en renodlad religiös tro, finns det mycket annat jag tror på. Förutom kärleken, glädjen, fred på jorden, att sommaren kommer och mycket annat har jag också en stark tro människan! Jag tror att människan i grunden är god, har en stark vilja att överleva och förmåga att förändra sin tillvaro (empowerment) men också återfjädringsförmåga (recilience), nämligen att man vet och kan "studsa tillbaka" efter en motgång.

Förutom att jag tror på min lilla familj, tror jag idag också på mig själv, vilket känns så skönt att kunna säga. Efter hela den här lååånga "resan" tror jag att jag idag kan säga att jag vet var jag har mig själv och även att jag överlever och kommer igen efter svårigheter. Därmed kan jag också säga att jag tror på framtiden, trots den situation jag befinner mig i.

Och jag tror på hoppet, inte hopp om att bli "frisk" eller att man ska hitta en bot, utan ett hopp om livet! För jag vet att det idag finns saker och leva för även om jag inte blir så mycket bättre än jag är idag också ett hopp om att jag kommer kunna forma min framtid även om den inte blir som jag tänkt. Jag tror också på drömmar, tycker att de är viktiga och något man kan lära sig oerhört mycket av, både om sig själv och andra.

Nu kommer jag inte på något mer jag tror på och har faktiskt glömt hur jag tänkte i huvudet att den här texten skulle bli. Men en sak är säker, den blev då inte som jag tänkt, men det blir de väl sällan och aldrig! "Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket"! *ler* Hade ju tänkt få med sååå mycket mer, både intressant och filosofiskt men nu tog det tvärstopp. Men då har jag ju också knåpat på den i fyra dagar!! Så här går det, när man filar på det hur länge som helst! Därför tror jag att jag "slänger ut" den och sen tror jag att jag går och fixar middagen! Fortsätt tro på varandra!/Carro...med framtidstro! (bara googlade bilder)