Så här är läget just nu...

Tänkte att det är dags för en liten lägesrapport igen, var ju ett tag sedan sist! Och hur mår jag då?! Jo, tack, faktiskt riktigt bra måste jag säga, bättre än på länge. Om jag tidigare låg mellan 7 - 8 på smärtskalan med extra toppar mot 9...ligger jag idag någonstans mellan 3 - 5. Så visst har jag fortfarande ont, främst från nacken och ner i fingrarna och i muskelfästena i större delen av kroppen vilket gör att kroppen är öm som ett blåmärke.

Men det är absolut hanterbart och inte ens i närheten av hur det har varit, vilket så klart är underbart! Knät läker som det ska även om det går sakta men det går åtminstone framåt och jag orkar mer och mer. Nu går jag oftast med bara EN krycka här inomhus och två när jag går ute. Fortfarande är det som om benet inte riktigt vill lyda eller flyttar sig med automatik utan jag måste hela tiden tänka medvetet med hjärnan när jag ska gå på det. Som om jag nästan får säga åt hjärnan "flytta benet, flytta benet." Detta gör att jag inte kan gå på benen fullt ut, utan kryckor även om jag tränar på det. Och när jag gör det känner mig som en anka som s.k.i.t.i.t på sig eller som en vandrande fällkniv! *ler*

Dr. X lovade ringa upp mig för en tid sedan men han har inte hört av sig än heller. Jag hade ju en del frågor att ställa och diskutera med honom och det vore bra om han kom till skott och hörde av sig. Men å andra sidan "brinner det ju inte i knutarna" och därför har inte jag heller brytt mig om att jaga honom. Men nu är det snart en månad sedan han lovade ringa, så det kanske börjar vara dags för en liten påminnelse...


Graphics for Comment Me Comments
Även min rehab fortskrider, nu tränar jag allt mellan 1 - 4 gånger per vecka beroende på ork, väder, underlag och personal. Måndagar är jag i varmvatten bassängen, tisdag/torsdag har jag promenad med hemtjänsten och fredag är jag i träningshallen tillsammans med sjukgymnasten. Förutom detta är ju allt jag bara orkar röra på mig och göra här hemma också träningstillfällen, allt är träning för livet. Jag har också varit i kontakt med Garnis rehabcenter och de planerar att ta emot mig där i början av juni, för en ny rehabperiod.

Jag har velat hit och dit med det där med Garnis, eftersom jag varit osäker på om de kan hjälpa mig och ge mig något nytt i ämnet. Förra gången jag var där 2007, var jag i en smärtgrupp och där tycker jag inte att jag hör hemma idag eftersom jag inte har de där hemska smärtorna jag hade då. Och dessutom har jag redan tagit till mig det de lärde mig då och försöker leva efter det idag, som ett sätt att hantera smärtorna på. Därför känns det lite onödigt att åka dit och medverka i en sån grupp igen, vet inte om det finns så mycket nytt under solen i det.

I stället tycker jag nog att jag passar bättre i en neurogrupp men samtidigt vet jag inte om jag är tillräckligt dålig för det heller då jag ju inte har helt funktionshindrande neurologiska besvär. Men det är väl det som är det vanliga dilemmat, att jag egentligen inte passar någonstans. Jag är en helt ovanlig gummigumma med helt ovanliga behov, inte tillräckligt stora för det eller det men inte heller tillräckligt små för det eller det.

Mitt rehabbehov är mer åt det individuella hållet, istället för "gruppundervisning", med tanke på vad jag gått igenom. Och dessutom känns det som om jag redan kommit en bra bit på väg i rehabtänket och inte behöver jobba så mycket med att acceptera min situation. Det har jag redan gjort. Så här är läget och så här kommer det att förbli och så fortsätter vi från det...Nä, jag skulle vilja ha en rehab som fokuserar på min träning, min kondition, få igång motorn i mig, lite rullstolsträning, arbetsförmågebedömning (hur mycket arbetsförmåga har jag kvar?), medicinering och att sätta upp realistiska mål och krav på mig själv.

Därför har jag varit sugen på att åka till Spenshult som ni kan läsa om här vilket är reumatikernas rehabcenter och som också är specialiserade på ortopediska behov. Men för att få komma dit måste ens landsting ha samarbetsavtal med Spenshult vilket i och för sig Norrbotten har. Men Norrbotten är så bångstyrigt att de i första hand skickar sina patienter till Garnis rehabcenter eftersom det blir billigare så. Det krävs också en utomläns remiss för att få komma till Spenshult, vilket bara kan skrivas av en specialist något som vårdcentralsdoktorn i och för sig är men de får inte skriva utomlänsremisser utan bara till vårdenheter inom länet.

Det är bara en specialist från t.ex. ortopeden, reumatologen och liknande som får skriva utomlänsremisser, åtminstone är det vad jag blivit upplyst om. Vilket inte min ortoped vill göra, eftersom jag enligt  dr. Y, inte har en ortopedisk sjukdom utan en systemsjukdom som bland annat medför ortopediska symptom och som behandlas av många olika specialiteter. Därför tycker inte h*n att jag tillhör dem och att de ensam ska bekosta en vistelse där. Och förresten har de ju redan fått punga ut med en massa sköna slantar för min vård på mitt "borta sjukhus."

Nåja, nu har jag varit i kontakt med Garnis, de har lyssnat in mina behov och mina tankar och sedan diskuterat mig på sitt möte. Och de kom fram till att de tror de kan tillmötesgå mina behov. Jag kommer ingå i en neurologisk grupp men då de ändrat sitt sätt att jobba (sen jag var där sist), kommer de också att kunna indvidanpassa rehabilitering lite mer. Det lät bra och lovande, få se bara om de håller måttet. Är lite skeptisk måste jag erkänna, detta med tanke på de rapporter jag fått av dem som nyligen varit där...

Det som händer efter Garnis, är väl förmodligen att arbetsgivarens rehabiliteringskedja drar igång. ÄNTLIGEN kanske man ska säga, men det har ju inte varit aktuellt före nu trots att jag varit hemma i 5,5 år. Men det har ju varit stört omöjligt för arbetsgivaren att anpassa arbetet utifrån mina behov då jag under hela tiden väntat på att hamna "under kniven" igen. Nu kanske vi slutligen är där i allafall, vilket känns bra. Dels betyder det att jag mår bättre, är piggare och dels betyder det att vi kommer till ett bokslut. Även om det inte är säkert att det bokslutet blir som jag vill. Men om inte annat så leder det säkerligen till något nytt...

Det första som händer är att arbetsgivaren också vill göra sin arbetsförmågebedömning, vilket görs på kommunhälsan. De vill så klart också veta hur mycket arbetsförmåga jag har kvar och därmed hur mycket jag kan arbeta, vilket är avgörande för var de kommer att placera mig. Kan jag jobba 75 % eller mer, kommer jag nog att få arbetspröva på ett enhetschefs jobb eftersom det är var jag har min placering. Kan jag bara jobba 50 % och mindre, är inte ett sådant jobb aktuellt då det är omöjligt att "chefa" på halvtid eftersom man som chef måste orka finnas på jobbet varje dag och gärna också hela dagar.

Om/när de sen hittar en lämplig placering får jag börja arbetsträna några timmar per vecka för att successivt gå upp i tid till mitt maxtak. Hamnar vi i det läget att det blir aktuellt med en omplacering pågår en sådan utredning under en två veckors period. Man bestämmer ett start och stopp datum för omplaceringen och sedan tittar man på mina meriter och jämför dem med eventuella jobb som kanske dyker upp under den perioden. Finns det inga lämpliga tjänster som passar med det jag kan erbjuda leder det sedan oundvikligen till ett avslut, vid det datumet när omplaceringsutredningen upphör.

Men som jag sagt tidigare, tror jag inte det är realistiskt att tro att jag kan jobba mer än 50 % utan får nog vara glad om jag kommer så långt. Vilket troligen gör det omöjligt att gå tillbaka till mitt gamla jobb och då blir det spännande att se vad de kommer erbjuda mig istället. Lätt kommer det nog inte att bli, för kräsen har jag blivit också och jag kommer inte godta vad som helst. Jag vill att det ska vara lika spännande, utmanande, intressant och stimulerande som mitt gamla jobb var. Och det var ju också därför jag ville läsa upp de här sista 30 poängen som fattas till socionom, dels för att det gör mig lite "bredare" och dels ger fler jobbområden att pröva mot.

Men jag kommer inte "betala med mig själv" en gång till, jag gjorde det rejält förra gången och det får räcka med det! Nu vill jag ha krafter kvar att orka leva, vara mamma, hustru, "författare" och husfru också. För jag vet att min förhållandevis "friska period" är tidsbegränsad och att det troliga är att den här karusellen drar igång igen om ett par år med nya höftbyten. Och då vill jag ha kvalitativa år att minnas och leva på under nästa svåra period som kommer. Jag är inte beredd att offra min hälsa en gång till!

Men samtidigt känner jag mig själv och vet hur jag är och därför är jag också lite orolig för att jag glömmer mina intentioner och gasar järnet om jag får arbetsuppgifter som jag tycker är tillräckligt stimulerande. Vilket också är ett av målen med Garnis, att få hjälp att inse vad som är realistiskt och var jag ska sätta ribban utan att skena iväg i 190! Det är också därför jag vill att de gör en arbetsförmåge bedömning, så jag har en egen oberoende till den som kommunhälsan kommer fram till.

Ja sannerligen går jag en spännande och intressant framtid till mötes men nu först ska vi ha en härlig vår och sommar att njuta av innan allt detta med arbetsgivaren blir aktuellt. Jag är ju sjukskriven till sista augusti, så före dess händer inget förutom Garnis då förstås. Och i år ska jag verkligen njuta, första året på två år som jag inte är konvalecent och nyopererad vilket är ljuvligt och jag känner mig som en kalv på grönbete. Jag vill göra allt, uppleva mycket och bara ha roligt och jag känner verkligen hur det börjar spritta i livsandarna! Carro...på nya äventyr! (googlade bilder)



Free Twitter Backgrounds