Dag 10 handlar om dagar då det inte händer så mycket men livet går vidare ändå och såna dagar har jag många av i det här "livet". Speciellt de dagarna när tröttheten lamslår mig, de dagar då "startmotorn" inte ens glöder. Då händer det inte mycket och trots det har det ändå gått en dag att stryka ur almanackan. Att det blir en sån dag känner jag redan i sängen på morgonen, jag är tröttare, segare, vill inte kliva upp och dessutom stelare än vanligt. Kanske har jag också varit tvungen att ta en starkare värktablett på kvällen och känner mig fortfarande groggy och lite "lurvig" i skallen...
När hemtjänsten kommer får de formligen DRAAA mig ur sängen och sega in mig i duschen, efter vilken jag vaknar till lite grann i allafall, så pass att jag åtminstone kan inta min frukost. Inte ens kaffet brukar fungera dessa dagar! Utan puttrandes på "ettan" seeeegar jag mig efter det till datorn och slår ner ändan på stolen. Och där blir jag sittande. Oftast utan att få något vettigt och meningsfullt gjort utan mer troligt sitter jag och dumspelar något IQ befriat facebook spel, timme in och timme ut...
Nä, såna dagar går det verkligen inte fort och inte händer det mycket heller! Jag kan ha "hundra" saker att göra och jag kan till och med känna mig stressad och frustrerad över det och ändå får jag inte ändan ur vagnen. Vilket gör mig ännu mer stressad och frustrerad. Men jag kommer ändå inte till skott helt enkelt utan blir sittande. De dagarna kommer jag mig inte för att ringa eller ens prata i telefon, plugga, blogga, mata djuren, äta själv eller ens ta mig ut i solskenet och dessvärre tycker jag att jag fortfarande har alltför många såna dagar...
Även om M sa senast i fredags att han tycker sig märka att jag äntligen mår ganska bra, eftersom jag skruvat upp tempot 100 % med mina mått mätt. Och jag tror faktiskt han har märkt rätt, för just nu mår jag bättre än på länge både psykiskt och smärtmässigt. Jag känner att jag kan njuta i stunden, känner mig tillfreds i själen och ser dessutom ljusare på framtiden. Jag orkar inte mycket och klarar fortfarande inte mycket själv men nu känner jag äntligen lusten och viljan att försöka. Som t.ex. att jag i fredags lyckades stöka undan vinterkläderna i hallen. Kändes så bra och så skönt även om jag var helt slut efteråt.
Men att äntligen kunna göra någon liten grej själv, uträtta något utan att vara så himla beroende av andra är verkligen tillfredsställande. Och i veckan som gick har jag gjort så mycket mer än jag gjort på länge. Jag känner verkligen hur jag dag för dag jobbar för att "åter ta mark", erövra områden som förr var mina områden men som jag varit tvungen att släppa under de här åren. Jag försöker äntligen bli överbefäl-havare på den här skutan igen! Hi, hi...jo M är bara andre styrman! *ler kaxigt*
Alltså inga dramatiskt avancerade saker och fortfarande är jag helt beroende av bilen och personalen. För jag kan inte göra eller fixa något som kräver att jag måste lämna bilen, åtminstone inte om jag är ensam. Såna uppdrag får jag spara till dagar med personal, för jag behöver ju fortfarande handräckning med rullstolen då jag ju inte orkar gå längre än 100 meter. Men det är så skönt att allt inte längre hänger på M
som det gjort så länge, att jag äntligen kan dela lite av ansvaret med honom igen.
Och som den kontroll människa jag är är det underbart att återfått kontrollen, bara en sån sak att jag vet var C och M har sina saker och kan upplysa dem om det när de letar. Det har varit så oerhört stressande för mig när de söker och söker och de blir surare och surare och jag inte vetat var allt finns. Det blir så dålig stämning i huset då! *ler* Nu kan jag oftast återigen säga att din tröja är där och där, eller dina shorts är där och där. Förutom just nu då, för nu letar vi C:s mobiltelefon som försvann spårlöst i onsdags...
Men självklart blir jag trött, slut och helt färdig när jag går an för mycket. Men det är en helt annan sorts trötthet än den när "startmotorn" inte ens glöder. Den här tröttheten är "roligare" för då vet jag att jag åstadkommit något och inte bara blivit sittande. Och den går faktiskt att vila bort, vilket inte den andra tröttheten gör. Och när jag blir så här trött av att ha gjort något, känner jag mig också lite nöjd och tänker att allt jag orkar göra är träning för livet! Varje gång jag får ta ett extra steg till köket eller lyfta på rumpan en extra gång, försöker jag att inte sucka och stöna utan i stället tänka, tänk vilken tur att jag fick en extra chans att "träna" idag. Tack Anna för det! *ler*
En annan sorts dag när inget händer men livet går vidare ändå, var i fredags. Då kände jag mig lite piggare än vanligt och hade tänkt hinna med en massa, men inget av det blev gjort för att det hela tiden kom en massa emellan. Det var en sån dag som kändes som om den inte "startade och lyfte" på hela dagen, utan jag snurrade hit och dit med en massa annat. Först satt jag i telefon fram till ett och pratade med allt och alla, sen blev det sjukgymnastiken och efter det hade jag ÄNTLIGEN tänkt sätta mig med bloggen. Men inte, då blev det skjutsa C till kiosken, till affären, köpa cyckelhjälm osv. osv.
Nu tror jag att detta ämne får vara färdig avhandlat för den här gången. Istället ska jag försöka få på mig lite kläder, koka kaffe och sätta mig på bron en stund. Det är ett fantastiskt fint väder med sol och blå himmel, vi får bara hoppas att jag inte blåser bort! Sticker till väders som Mary Poppins! *ler*/Carro snurrar vidare...(googlade bilder)
varsågod ;)
SvaraRadera