Gummigumman utan chassi!!!

Foto: Stina Törmä

Nu är det ett bra tag sedan jag skrev sist och jag förstår inte vars tiden tar vägen! Dagarna rullar på i en hiskelig fart, trots att jag bara ligger hemma i sängen. Och igår var första gången som jag var utanför huset och andades så mycket frisk luft och såg så många fler människor än min familj sedan den 10:e december. Inte klokt, egentligen, vad länge sen och inte heller så konstigt att jag ibland upplever att husets väggar håller på att falla över mig och att jag riskerar bli tokig av att bara gå omkring hemma. Men en sån utflykt som igår gjorde att jag var helt slut när vi kom hem igen på kvällen, bara gäspade av alla intryck och jag kan lova att jag somnade ovaggad! Låter som om jag varit till månen och tillbaka men vars var jag då????

Jo, på 12 veckors återbesök på mitt "hemma sjukhus" och vet ni vad??!! Min mästare, Dr. X, kom upp enkom för mig och nu är jag ORTOS/SKEN FRI på 50% = UNDERBART!!!! Dr. X. var så nöjd med min återhämtning, han tyckte att det var fantastiskt att jag hade sån styrka i musklerna och benet, att jag tränat så bra (jo just det, jag som inte gjort ett skapandes grand på flera månader, *ler*) och att allt han gjort under operationen låg kvar som han lagt det och att delarna börjat läka fast i kroppen. Men han vågade ändå inte ta bort skenan till fullo och jag fick välja när det känns bäst att ha den och det är fortfarande på natten då jag är rädd att något ruckas eller luxerar när jag vänder mig i sängen. På dagen är jag ju vaken och kan hålla koll på kroppen och musklerna, så idag är det den första helt ortosfria dagen. Förstår ni hur både konstigt men också såååå underbart det känns att ha tappat chassit??!! *ler*

Kommer ni ihåg hur frustrerad, deppig och nere jag var på sjukhuset i oktober, när jag låg i sängen med tårarna rinnande medan jag räknade veckorna i almenackan och 21:a januari kändes som eoner av tid bort. Och nu är vi där!!! Helt otroligt ofattbart att tiden ändå gått och fort dessutom! Och vi har även överlevt med förståndet någorlunda i behåll! *ler* Visst har jag en lång bit kvar, för inte direkt springer jag trots att jag är av med skenan. Nej, och som Dr. X sa; "nu har jag gjort mitt och kan inte göra mer, nu är det ditt arbete som är kvar!"  Och just precis så är det, nu återstår det bara träning, träning och åter träning med lite töjning av senor och muskler där emellan, precis sånt som jag älskar...typ INTE! Men, men jag får försöka ha framtiden som morot, tänka på hur bra det ska bli. För Dr. X var verkligen förhoppningsfull, eftersom inget av alla de problem han räknat med hittills har inträffat, och trodde att jag kanske bara kommer att behöva en promenadkäpp under ett år. Men vad är det, jag har ju gått med en krycka i 30 år!!! Men jag vågar inte riktigt tro att det ska bli så bra utan blir det ungefär som innan allt började krångla för sju år sedan, ja då är jag mer än nöjd!!! Allt över det blir bara bonus!!

Det som också var bra var att jag fick ett operationsdatum av Dr. X innan vi skildes och han sa att har något väl blivit inskrivet i hans almenacka, ja då åker det inte ut därifrån i första taget. Och det såg jag till att det blev! *ler* Men han var faktiskt lika inne som jag på att få det gjort före sommaren, eftersom han inte vill att jag ska belasta fullt ut på benet innan han fått korrigera knäet. Så nästa operation blir antingen 24:e eller 25:e maj, ja, jag vet han sa februari först men nu vill han att jag ska få minst ett halvår att hela ihop på och han vill också att det ska hinna bildas mer ben i höften innan han går in och börjar bråka med knäet. Det bästa av allt var att han hoppades och önskade att han och Dr. Y skulle kunna lägga allt gammalt groll bakom sig och börja om på nytt, så att han skulle kunna komma upp hit och operera mig här på mitt "hemma sjukhus" istället för nere hos honom. Vilket ju självklart kändes bra och är önskvärt för mig, för inte heller jag tycker det är roligt när de är oense eftersom det ju drabbar mig i slutändan. Jag fick också veta att Dr. X fått en ursäkt av sin chef, och att chefen även sände hälsningar till mig, för det som hände i juni när de ställde in min operation med så kort varsel. Hans chef hade sett mina bilder och var så stolt och nöjd över det arbete som var gjort och Dr. X hade fått det erkännandet han så väl är värd efter alla år av slit och hårt arbete! *ler*

Det tråkiga är att det halvåret jag tappade kommer att drabba och ställa till det för mig med tanke på Försäkringskassan och det berättade jag för Dr. X, som nog trodde att det skulle komma att ordna sig med det också. Han skulle be mina "hemma doktorer" skriva ett intyg över vad som är gjort och vad jag har kvar att göra och hur det kommer att påverka mig. Men jag är tyvärr inte så säker på att kommer att ha någon
större inverkan på F-kassans handläggare men det tar vi någon annan dag, för idag vill jag bara glädjas och njuta av min nyvunna "frihet"! Och även att allt flyter på så bra med läkningen, att jag fått ett nytt operationsdatum så inte det drar ut på tiden igen och att det sedan bara kan bli bättre. Ja, efter det här är det dags att fundera på vad jag ska göra med resten av mitt liv! *ler* Och Dr. X, om du läser det här (vet att du gjort det ibland), vill jag tacka dig från djupet av mitt hjärta!! Ingen hjortronsyltburk i världen kan kompensera för det du gjort för mig och min familj! Du har gett mig en helt "ny" kropp!! Tusen, tusen tack för den och nu ska jag bara lära mig att leva tillsammans med den!! Och jag tillsammans med hela min familj önskar dig och din familj allt gott i världen! Du är bara bäst!!!

Eftersom jag varit bunden så länge har jag svårt att sitta några längre stunder igen, så därför känner jag nu
efter en dryg timmes sittande att det är dags att "sätta sig på hela ryggen" igen. Men, som vanligt, har jag mer att berätta, så jag hoppas på att snart orka vara tillbaka vid tangenterna igen och att ni orkar vara med mig då. Men tills dess, ta hand om er! Och ett tips till alla nattugglor - lyssna på Karlavagnen i P4 i morgon kväll, det kommer att handla om sällsynta diagnoser!/Carro, som är glad men känner sig naken och som bambi på hal is utan sitt chassi (googlad bild nedan)

Persona Non Grata!

Jaha, hur börjar man nu då??!! Jag hade verkligen velat kunna skriva att vi mår bra och att allt är på topp, åtminstone så här i början av året. Det hade varit så rolig att kunna få vara lite opptimistisk, positiv och sett på livet med stor tillförsikt. För i morgon har jag haft ortosen/skenan i 11 veckor! Alltså bara en vecka kvar, to go! Och det, mina vänner, hade varit något att få glädjas över, att vi snart tillryggalagt de 12 veckorna bakom oss!! Men tyvärr inte - det bara fortsätter att jä...las för oss och numera på fler plan än bara med sjukvården. Som jag faktiskt, efter lite eget fix och trix, fick glädjande besked av idag.

Gissa om jag blev paff på nyårs dagen då en annan doktor, än min ordinarie doktor, Dr. Y, ringde från mitt "hemma sjukhus"- trodde det var för att han ville önska mig Gott Nytt År men så var tydligen inte fallet (och varför han också börjat blanda sig i mitt fall har jag ingen aning om, jag har ju redan minst en patient ansvarig läkare). Däremot ville han fråga om jag fortfarande var med på att försöka få upp Dr. X från mitt "borta sjukhus" till oss istället för att skicka ner mig till honom. Vilket jag ju självklart var med på, på direkten, eftersom det skulle innebära en hel del mindre uttröttning för mig. Han har ju två friska ben och kan flyga tur och retur på samma dag medan jag hade varit tvungen att flygas med ambulanstransport och övernatta på "borta sjukhuset" igen. Vi kom överens om att detta vore det bästa för alla, både NLL och mig. Efter det hördes inget mer...

Som ni säkert förstår har jag ingen större lust att sitta med den här ortosen/skenan EN dag längre än nödvändigt och därför började jag bli stressad när inget hördes. Så i måndags ringde jag "min mottagning" och INTE till min stora förvåning fanns INGEN journalanteckning om vad den nya doktorn och jag pratat om på nyårsdagen utan det sista som fanns noterat var från 10/12 där det stod att jag skulle ner till mitt "borta sjukhus" på 12 veckorskontroll. Han hade alltså "glömt" att skriva ner vad vi pratat om och själv gått på semester för att inte vara tillbaka förrän den 1/2. Om han överrapporterat till Dr. Y var osäkert som i sin tur vägrar att ha något med min Dr.X att göra, så gissa om jag blev upprörd! Hade jag kunnat skulle jag ha låst in dem alla tre i min ortos i 12 veckor, för att sen få se hur lyckliga de hade sett ut! *ler* Nåja hur som helst bad jag sköterskan be min doktor, Dr. Y, att ringa mig för att snarast få diskutera saken med Dr. Y men fick veta att Dr. Y bara jobbar halvtid och att sköterskan inte visste när Dr. Y skulle vara på plats igen. Mycket märkligt tycker jag, har inte de där sablarns doktorerna fasta arbetstider, som alla vi andra??!! *ironisk*

Dr. Y har, INTE oväntat, INTE ringt mig än och då mailade jag koordinatorn på mitt "borta sjukhus" och drog hela historien och jag kan garantera att den blev något saltad, men det fick effekt!! *ler*
För koordinatorn hade visat mitt mail för Dr. X och jag fick svar av henne idag att Dr. X kommer upp till mig i nästa vecka! SKÖNT!! Då var åtminstone det fixat och ur världen, men det är bara så himla tråkigt att jag alltid får hinna bli så förbannad och uppretad och dessutom alltid ordna allting själv! Hade jag inte återigen, legat på dem, hade jag nog inte fått något återbesök förrän i februari och det hade jag inte accepterat. NU vill jag ha bort skenan!!

Vad är det då mer som tillstött i vårt liv?! Jo, det har börjat krångla med en av våra manliga anhöriga som desstuom inte är speciellt gammal. Men som blev ensam för ett år sedan och efter det helt har tappat greppet om sig själv och tillvaron. Och ju mer vi "gräver" i hans liv desto mer elände hittar vi och just för tillfället vet vi inte riktigt var det här ska sluta. När vi trodde att vi var först med att "larma" vården och kommunen visade det sig att han redan varit ett "problem" hos dem sedan länge utan vår vetskap. Suck! Alltid är det något och det är inte roligt när det börjar krångla med anhöriga också. Just nu behöver han hjälp med allt men förhoppningsvis kommer han på fötterna igen med hjälp av "rätt" mediciner, utredningar, hjälp och stöttning. Men jag tycker faktiskt att vi har fått tillräckligt för närvarande...det hade räckt med vårt eget liv men samtidigt kan vi ju inte bara lämna en anhörig i sticket.

Förutom att M har det lite skralt med arbete på jobbet och igår blivit tillfrågad av sin chef om han kunde tänka sig att börja pendla till Järfälla för att jobba, så damp det dessutom ner ytterligare en "belastning" i livet. Och den blir jag så upprörd över när jag tänker på, så jag tror jag far i omloppsbana med ortos, rullstol, säng och allt. Jag blev nämligen uppringd av försäkringskassan idag med det "glädjande" beskedet att jag sista maj kommer att vara utförsäkrad och därmed inte får någon ersättning av dem! Suck! Handläggaren tyckte därför att det var hög tid för mig att börja fundera på var i från jag ska få min lön från och med den 1/6, detta trots att jag gått igenom 7 operationer på fem år och fortfarande har min knäledsoperation framför mig.

Inte hjälpte det fast jag berättade att jag för närvarande inte ens kan torka mig själv i baken efter toalettbesöken och mestadels är sängliggande, hon bara hänvisade till sitt regelverk, att hon bara kan göra som hon blivit tillsagd och bara vill redogöra vad jag har för möjligheter (som i mina ögon och efter hennes samtal, känns som obefintliga). Hon sa att det är definitivt slut med "Tillfällig sjukersättning" och att det inte går att göra några undantag på den fronten. Det som går att göra är att ansöka om "Stadigvarande sjukersättning" (gamla sjukpensionen) men då måste en läkare göra den bedömningen att min hälsostatus är i så permanent dåligt skick att jag inte kan jobba mer och vilken läkare kan bedömma det innan jag ens är färdig opererad. Dessutom riskerar jag då att tappa min tillsvidare anställning hos min arbetsgivare och det är jag INTE så intresserad av, åtminstone inte utan kompensation. Dessutom känns det så svårt att "ge upp" allt jag byggt upp och studerat innan jag ens fyllt 45 - jag har högre ambition och mål i livet än så.

Då sa hon att jag kan ansöka om en ny sjukpenning period (med godkänt sjukintyg, förstås) med start från och med 1/6 men att jag då kommer att ha tre månaders karensperiod utan ett endaste korvöre från dem och troligen inte från Soc. heller eftersom de tittar på hushållets hela inkomst och hur det sett ut föregående år. Det som var bra med det var att jag då har möjlighet att få 364 nya dagar med min "gamla" sjukpenning på 85 % av inkomsten (idag går jag på 65 %) och även få tillbaka min SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Men det som var negativt var att jag inom 90 dagar måste ut och arbetspröva, först hos min egen arbetsgivare och efter 180 dagar inom hela arbetsfältet, vilket kan innebära hela landet. Detta trots att jag mest troligt då har knäet i gips och inte heller på långa vägar är färdig rehabiliterad efter alla mina stora operationer.

Ett tredje alternativ var att söka tjänstledigt från min tillsvidare anställning från och med 1/6 för att sedan anmäla mig till Arbetsförmedlingens grupp för de med obedömd arbetsförmåga och då, tror jag, att jag skulle få ersättningen via dem. Men det går ju inte och det försökte jag poängtera för försäkringskassans handläggare som bara hänvisade att hon inte kunde råda eller stötta mig, utan bara upplysa mig hur läget är, råd och stöd tyckte hon att jag skulle söka via mitt fack. Så nu ska jag börja med det också, jag som tycker att jag har fullt upp som det är med att återhämta mig och ladda för nästa ingrepp. VART F...N är vi på väg i det här landet?! Val år är det också i år och inte vet då jag vem jag ska rösta på för knappligen kan jag ju stödja dem som sitter där nu men inte heller Socialdemokraterna eftersom jag vet, sedan min arbetstid, att de var på väg in på samma väg som vi är idag. Redan då såg vi hur de smygande hela tiden försökte försämra sjukförsäkringen. Nä, det blir nog blankröst i år, är jag rädd för...

Handläggaren pratade i 190, tror hon blev lite stressad över alla mina frågor och antaganden, surrade och tjorvade ihop allt så att jag, till slut fattade noll och ingenting. All hennes information hade blandats i en salig röra, som nog tar ett tag att smälta men det tror jag är taktik, från deras sida, att så snabbt som möjligt få den sjuke att tappa tråden, så de sen kan göra och säga precis vad de vill! Sen höll jag på och dö när människan hade mage att avsluta med att säga att hon tyckte att det var så härligt att höra att jag hade visioner, vilja och kunde se möjligheter (för det var så jag började redogöra för min situation) och att hon hoppades att jag även i fortsättningen kunde fortsätta ha det även efter det här. HA!! Säger jag bara, hur lätt är det när man som jag tillhör, gruppen "Persona Nongrata = icke önskvärda" och när det enda som återstår för såna som mig är "ättestupan"! Men kanske gör jag som hon sa, fast då tar jag med mig journalister, sängen och far till arbetsförmedlingen för att anmäla mig som arbetssökande. Om inte annat skulle det vara underbart att få se deras min och säkert skulle jag också få mig ett gott skratt när jag skulle dimpa ner där, eftersom det enda jag duger till för närvarande är att pröva madrasser! *ler ironiskt* (googlad bild) /Carro i behov av personlig coach

Latmasken har slagit rot

Gott Nytt 2010! Hoppas allt är väl med er och att ni njuter lika mycket av de lediga dagarna som jag gör. Ville bara berätta att jag inte trillat från jordens yta, lätt att tro det eftersom jag varit så osynlig sedan nyårsafton. Egentligen vet jag inte varför det inte blivit av att skriva, mycket barn här och därmed svårt att få tillgång till datorn. Men samtidigt tror jag nog att även jag haft lite jullov med lediga och lata dagar och dessutom med en ledig make och i och med det har vi totalt vänt på dygnet och sovit länge på morgnarna. Alltså ett allvarligt fall av latmask sjukan, tror jag. Detta tillsammans med att vi haft en hel del tjorv med en svärfar som tappat fotfästet har gjort att dagarna rullat på utan att jag kommit till skott vid tangentbordet.

Nu är det sista lediga helgen innan allt återgår till det normala, för på måndag börjar C skolan och de "röda" dagarna är slut för den här gången. Även om det dröjer ett bra tag till nästa gång det blir "röda" lediga dagar, tycker jag samtidigt att det ska bli skönt med "vanliga" rutiner. Äntligen lite ordning och reda med ungarna i skolan på dagarna och jag får lite egen tid framför datorn en stund varje dag. Nu börjar Sverige "snurra" igen och förhoppningsvis får jag då min efterlängtade kallelse till återbesöket och 12 veckors kontrollen. För på torsdag har jag bara en vecka kvar med ortosen/skenan! Ofattbart!! Tänk att det då gått elva veckor sedan jag fick den, att vi klarat av den här tiden, överlevt och snart i mål! Har svårt att förstå det själv också...*ler* Dessutom blir jag äntligen morfinfri på måndag och därmed hoppas jag att tankarna klarnar, att jag inte känner mig lika låg som med morfin i blodet och att förhoppningsvis min skrivarlust kommer tillbaka. Så jag får något ur mig igen för nu har det varit skrivtorka länge nog. Så tills det lossnar för mig, ta hand om er!/Carro med hjärnsläpp...

Varmt Välkommen 10-talet!

Här i veckan läste jag krönikan som en mycket känd journalist i vår stad hade skrivit i vår dagstidning. Han menade att vi nu äntligen kan säga farväl till ett, i hans tycke, riktigt skit år, ja förresten ett riktigt skit decennium. Han räknade upp en hel del händelser både i hans privatliv och sådant som hänt i världen i stort under de senaste tio åren som gått och jag är faktiskt böjd att hålla med honom. Om man tänker tillbaka och summerar de år som passerat så är det verkligen mycket som har hänt, både bra saker men också mycket ohyggligt hemska händelser som vi lika gärna kunnat vara utan.

Kanske kan man summera 00-talet som katastrofernas år med tanke på terrorattackerna mot bl.a. World Trade Center, Tsunamin, Engla mordet, mordet vid stenbron (Carolin mordet här i Norrbotten), ekonomiska kriser och företagskollapser med mera med mera. Att även Anna Lind och Michel Jackson lämnade jordelivet, under de omständigheterna de gjorde, var också såna händelser som ruskade om hela världen i grundvalarna ordentligt. Det här är vad jag kommer på just nu, för listan kan säkert göras hur lång som helst om man tänker efter. Jag har säkert glömt något annat stort och viktigt men detta bara för att nämna något.

Det här gjorde att även jag började tänka på min och familjens 00 decenium och konstaterade att det även för oss har hänt en massa saker, både positiva men också mycket som varit jobbigt och omtumlande för oss i familjen. För att nämna något började det med att jag förlorade min barndomskamrat och änglavän A 2000 och min änglavän K 2002, båda under så fruktansvärda omständigheter att det är något jag aldrig riktigt kommer att komma över eller glömma. 2001 skadades svärmor under en operation som gjorde henne halvsidigt förlamad och rullstolsburen för att sedan lämna oss i år 2009. Min mormor fick njurcancer och avled 2003 och min mosters make en kraftig hjärtattack som endade hans liv 2000.

Själv har jag gått igenom sju operationer (2001, 2005, 2006 (2 st), 2008 (2st) och 2009), gått igenom ett totalt utmattningssyndrom med kraftig depression och självmordstankar vilket ju självklart påverkat och medverkat till att vi haft en mycket tung period i äktenskapet och familjen. Något vi fortfarande emellanåt har men som vi också gör allt vi kan för att kunna hålla ihop och bevara. Man brukar ju prata om att äktenskapet är det 30-åriga kriget och vi har idag varit förlovade i 21 år, så nu är det inte så länge kvar tills fred skipas! *ler* Eftersom det också är vår förlovningsdag idag vill jag passa på att säga till dig, min älskade M, att jag hoppas och ber att du fortsätter att finnas vid min sida i åtminstone 21 år till! *ler* Jag älskar dig! Jag har också tvingats sluta jobba och det med något jag verkligen trivdes med plust att vi även förlorat kontakten med flera kära vänner. Kanske för att vi inte riktigt har haft orken men sen är det väl också så, att det är i nöden som det visas vem den verkliga vännen är...

Usch vad svart det blev! Visst har det hänt en hel del roliga och positiva saker också som t.ex. att vi har fått se C växa upp till en stor, självständig och klok 11-årig kille, att vi efter 16 års förhållande kom oss iväg till prästen och gifte oss 2004, att jag ÄNTLIGEN, efter 16 års vikarierande på flera förvaltningar inom kommunen, 2003 fick en tillsvidare tjänst. Att vi varit på flera roliga resor där självklart Sydafrika resan var den största och bästa och liksom att vi förlorat vänner har vi även fått många nya, och för att bara nämna några, t.ex. alla ni mina kära medsystrar i EDS föreningen och med EDS diagnosen. Det som också känns oerhört roligt är att jag ÄNTLIGEN kommit igång med mitt "pysslande" (även om det inte blir så mycket med det just nu) och med mitt skrivande, som legat nere sen ungdomsåren, och det bl.a. genom mitt bloggande här på Gummigummans blogg. Men det största och bästa av allt är givetvis att jag trots allt och till slut, efter år av kämpande och tårar, fick den vård jag så väl behövde. Att jag fick möjlighet att lägga mig under kniven för Dr. X och Dr. R och att de tillsammans som bäst håller på att ge mig en helt "ny" kropp! Att jag genom deras förtjänst och min "extreme make-over" förmodligen kommer att bli av med min vänstersidiga slagsida och kanske, kanske t.o.m. kommer att slippa gå med en krycka på min högra sida, något jag ju har gjort i 30 år! Det känns stort och ofattbart spännande och är något vi verkligen ser fram emot med stor entusiasm!!

Jag har nyligen läst mediet Benny Rosenqvists bok "Ljusfolket" som var både mycket flummig men emellanåt ändå ganska intressant. Han menar bl.a. att Barack Obama är sänd till jorden och fått den höga position han fått för att prata om samhörighet, hur vi alla hör ihop och att skänka hopp till hela mänskligheten. Benny menar att Barack Obamas presidentskap utgör startskottet för något positivt och att hela världen ser honom som en symbol för glädje, hopp och framtidstro. Slutligen säger Benny att han tror att 2012 är året då något mycket stort och mycket positivt ska inledas, vad det är har han inte fått vetskap om än men han är övertygad om att det blir något alldeles fantastiskt! Så med de hoppingivande orden har det så slutligen blivit dags att avsluta bloggåret 2009 här på Gummigummans blogg. Jag tycker vi vinkar hej då till 2009 och 00-talet och Välkomnar 10-talet med öppna armar! Vilket jag, med Bennys ord i ryggen, känner och vill tro, kommer att bli ett mycket bättre decennium fyllt med framgång och en massa roligheter för oss alla! Är det inte dags att "åka lite räkmacka", lite till mans - så säg! *ler* Så mina kära läsare, vänner och alla som jag känner önskar jag er en riktigt rolig och glädje fylld kväll och ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!!!!/Carro som fortsätter med bokslut (googlade bilder)

Från oss alla, till er alla: En riktigt GOD JUL!

Jag vet att det inte finns några ord i världen som räcker och täcker det jag nu egentligen vill säga. Men det finns några runt omkring mig som förtjänar att äras och hyllas som mina hjältar! Utan er hade den här tiden inte alls fungerat, utan jag hade troligen fått ligga på Fyren tillsammans med alla gamlingar i alla dessa 12 veckor! Först och främst vill jag tacka dig, M, för allt du gör för mig och att du trots alla motgångar vi tvingats gå igenom de senaste 7 åren, fortfarande orkar och finns vid min sida! Jag hoppas också att du känner och jag ska göra allt för att finns vid din sida, när du vandrar genom dina "svarta stunder"! Jag hoppas att du vid det här laget vet att du är min andra halva och nu älskling, kommer ett nytt år och då måste vi tro att det är vår tur att åka räkmacka! Jag är så tacksam att jag har dig och du är värd din vikt i GULD, vilket ju enligt priset på guld är 16 miljoner! *ler* Jag älskar dig, älskling, ur djupet av mitt hjärta!!!
Näst på tur är du, lilla C, mammas guldklimp och ögonsten som på alla vis hjälper till med det du kan, som t.ex. hämtar saker, hjälper mig upp och ner i sängen, kommer med kuddar, tar av och på skor med mera, med mera. Listan kan göras hur lång som helst men det viktigaste du gör är att du förgyller min tillvaro med ditt kluckande skratt, dina sånger och dina kloka ord, som när du likt en mycket gammal man uppmuntrande brukar säga: "titta inte bakåt mamma, bara framåt och lev här och nu". Hur kunde jag ha sån tur att just jag fick bli mamma till just dig! Jag är så tacksam att jag har dig och älskar dig min älskade son!
Sen vill jag också tacka mina kära föräldrar, som alltid finns hos oss och på alla vis gör allt de kan för att underlätta den svåra situation vi hamnat i, både just nu och under de sju senaste åren som passerat. Tack älskade mor och far för all handling, städning, tvättning, pyssel, snickrande, C assistans etc. etc. Vi hade inte klarat oss utan er och jag är er evigt tacksam! Jag hoppas och önskar att jag på något vis kommer att kunna stötta er i framtiden! Jag älskar er!

Jag vill också sända en Bamse stor varm och tacksamhetens kram, till mina underbara hemtjänstgrupp. Ni, "mina" tjejer, är diamanter som glimmar på den mörka december himlen! *ler* Jag är så glad för all den hjälp ni ger mig och min familj!

Jag har så länge tänkt besvara alla era omtänksamma kommentarer och uppmuntrande ord som jag fått efter min senaste operation och under tiden efteråt, men orken har inte riktigt räckt till. En del har jag hunnit/orkat besvara medan andra har fått vila till sig lite och förhoppningsvis ska krafterna återkomma, så jag en dag kan ta tag i dem som fortfarande ligger obesvarade. Men jag vill att ni alla ska veta att alla era kommentarer, besök i gästboken och muntliga eller levande påhälsningar har betytt så oerhört mycket för mig. Jag känner mig riktigt rörd (kanske för att det är juletider, som sagt, man blir ju lite blödig då! Ni vet det där med Nytt år = bot och bättring*ler*) när jag tänker på all den uppmärksamhet och stöttning som jag fått och fortfarande får. Det är så betydelsefullt och hjälper mig i min rehabilitering. Och jag har verkligen "känt" att ni har varit med mig i era tankar under den här tiden, så utan era ord och hälsningar är jag övertygad om att det gått mycket trögare! *ler* Jag hoppas också att jag någon gång och på något sätt kommer att kunna återgälda er i det ni har gett mig! Så därför alla mina kära vänner och läsare härmed tillönskas ni:

EN FRÖJDEFULL JUL OCH ETT GOTT NYTT 2010

Gummigumman och hennes familjemedlemmar

Så slutligen om jag inte skriver och härmed avslutar bloggen för 2009, önskar jag er alla varmt Välkomna tillbaka till min lilla hörna med förhoppningsvis många nya låååånga texter om Gummigummans fortsatta öden och äventyr!*LER* Miljoners med juleljus varma kramar till er alla!/Carro i bokslutstagen...