Gummigumman utan chassi!!!

Foto: Stina Törmä

Nu är det ett bra tag sedan jag skrev sist och jag förstår inte vars tiden tar vägen! Dagarna rullar på i en hiskelig fart, trots att jag bara ligger hemma i sängen. Och igår var första gången som jag var utanför huset och andades så mycket frisk luft och såg så många fler människor än min familj sedan den 10:e december. Inte klokt, egentligen, vad länge sen och inte heller så konstigt att jag ibland upplever att husets väggar håller på att falla över mig och att jag riskerar bli tokig av att bara gå omkring hemma. Men en sån utflykt som igår gjorde att jag var helt slut när vi kom hem igen på kvällen, bara gäspade av alla intryck och jag kan lova att jag somnade ovaggad! Låter som om jag varit till månen och tillbaka men vars var jag då????

Jo, på 12 veckors återbesök på mitt "hemma sjukhus" och vet ni vad??!! Min mästare, Dr. X, kom upp enkom för mig och nu är jag ORTOS/SKEN FRI på 50% = UNDERBART!!!! Dr. X. var så nöjd med min återhämtning, han tyckte att det var fantastiskt att jag hade sån styrka i musklerna och benet, att jag tränat så bra (jo just det, jag som inte gjort ett skapandes grand på flera månader, *ler*) och att allt han gjort under operationen låg kvar som han lagt det och att delarna börjat läka fast i kroppen. Men han vågade ändå inte ta bort skenan till fullo och jag fick välja när det känns bäst att ha den och det är fortfarande på natten då jag är rädd att något ruckas eller luxerar när jag vänder mig i sängen. På dagen är jag ju vaken och kan hålla koll på kroppen och musklerna, så idag är det den första helt ortosfria dagen. Förstår ni hur både konstigt men också såååå underbart det känns att ha tappat chassit??!! *ler*

Kommer ni ihåg hur frustrerad, deppig och nere jag var på sjukhuset i oktober, när jag låg i sängen med tårarna rinnande medan jag räknade veckorna i almenackan och 21:a januari kändes som eoner av tid bort. Och nu är vi där!!! Helt otroligt ofattbart att tiden ändå gått och fort dessutom! Och vi har även överlevt med förståndet någorlunda i behåll! *ler* Visst har jag en lång bit kvar, för inte direkt springer jag trots att jag är av med skenan. Nej, och som Dr. X sa; "nu har jag gjort mitt och kan inte göra mer, nu är det ditt arbete som är kvar!"  Och just precis så är det, nu återstår det bara träning, träning och åter träning med lite töjning av senor och muskler där emellan, precis sånt som jag älskar...typ INTE! Men, men jag får försöka ha framtiden som morot, tänka på hur bra det ska bli. För Dr. X var verkligen förhoppningsfull, eftersom inget av alla de problem han räknat med hittills har inträffat, och trodde att jag kanske bara kommer att behöva en promenadkäpp under ett år. Men vad är det, jag har ju gått med en krycka i 30 år!!! Men jag vågar inte riktigt tro att det ska bli så bra utan blir det ungefär som innan allt började krångla för sju år sedan, ja då är jag mer än nöjd!!! Allt över det blir bara bonus!!

Det som också var bra var att jag fick ett operationsdatum av Dr. X innan vi skildes och han sa att har något väl blivit inskrivet i hans almenacka, ja då åker det inte ut därifrån i första taget. Och det såg jag till att det blev! *ler* Men han var faktiskt lika inne som jag på att få det gjort före sommaren, eftersom han inte vill att jag ska belasta fullt ut på benet innan han fått korrigera knäet. Så nästa operation blir antingen 24:e eller 25:e maj, ja, jag vet han sa februari först men nu vill han att jag ska få minst ett halvår att hela ihop på och han vill också att det ska hinna bildas mer ben i höften innan han går in och börjar bråka med knäet. Det bästa av allt var att han hoppades och önskade att han och Dr. Y skulle kunna lägga allt gammalt groll bakom sig och börja om på nytt, så att han skulle kunna komma upp hit och operera mig här på mitt "hemma sjukhus" istället för nere hos honom. Vilket ju självklart kändes bra och är önskvärt för mig, för inte heller jag tycker det är roligt när de är oense eftersom det ju drabbar mig i slutändan. Jag fick också veta att Dr. X fått en ursäkt av sin chef, och att chefen även sände hälsningar till mig, för det som hände i juni när de ställde in min operation med så kort varsel. Hans chef hade sett mina bilder och var så stolt och nöjd över det arbete som var gjort och Dr. X hade fått det erkännandet han så väl är värd efter alla år av slit och hårt arbete! *ler*

Det tråkiga är att det halvåret jag tappade kommer att drabba och ställa till det för mig med tanke på Försäkringskassan och det berättade jag för Dr. X, som nog trodde att det skulle komma att ordna sig med det också. Han skulle be mina "hemma doktorer" skriva ett intyg över vad som är gjort och vad jag har kvar att göra och hur det kommer att påverka mig. Men jag är tyvärr inte så säker på att kommer att ha någon
större inverkan på F-kassans handläggare men det tar vi någon annan dag, för idag vill jag bara glädjas och njuta av min nyvunna "frihet"! Och även att allt flyter på så bra med läkningen, att jag fått ett nytt operationsdatum så inte det drar ut på tiden igen och att det sedan bara kan bli bättre. Ja, efter det här är det dags att fundera på vad jag ska göra med resten av mitt liv! *ler* Och Dr. X, om du läser det här (vet att du gjort det ibland), vill jag tacka dig från djupet av mitt hjärta!! Ingen hjortronsyltburk i världen kan kompensera för det du gjort för mig och min familj! Du har gett mig en helt "ny" kropp!! Tusen, tusen tack för den och nu ska jag bara lära mig att leva tillsammans med den!! Och jag tillsammans med hela min familj önskar dig och din familj allt gott i världen! Du är bara bäst!!!

Eftersom jag varit bunden så länge har jag svårt att sitta några längre stunder igen, så därför känner jag nu
efter en dryg timmes sittande att det är dags att "sätta sig på hela ryggen" igen. Men, som vanligt, har jag mer att berätta, så jag hoppas på att snart orka vara tillbaka vid tangenterna igen och att ni orkar vara med mig då. Men tills dess, ta hand om er! Och ett tips till alla nattugglor - lyssna på Karlavagnen i P4 i morgon kväll, det kommer att handla om sällsynta diagnoser!/Carro, som är glad men känner sig naken och som bambi på hal is utan sitt chassi (googlad bild nedan)