Persona Non Grata!

Jaha, hur börjar man nu då??!! Jag hade verkligen velat kunna skriva att vi mår bra och att allt är på topp, åtminstone så här i början av året. Det hade varit så rolig att kunna få vara lite opptimistisk, positiv och sett på livet med stor tillförsikt. För i morgon har jag haft ortosen/skenan i 11 veckor! Alltså bara en vecka kvar, to go! Och det, mina vänner, hade varit något att få glädjas över, att vi snart tillryggalagt de 12 veckorna bakom oss!! Men tyvärr inte - det bara fortsätter att jä...las för oss och numera på fler plan än bara med sjukvården. Som jag faktiskt, efter lite eget fix och trix, fick glädjande besked av idag.

Gissa om jag blev paff på nyårs dagen då en annan doktor, än min ordinarie doktor, Dr. Y, ringde från mitt "hemma sjukhus"- trodde det var för att han ville önska mig Gott Nytt År men så var tydligen inte fallet (och varför han också börjat blanda sig i mitt fall har jag ingen aning om, jag har ju redan minst en patient ansvarig läkare). Däremot ville han fråga om jag fortfarande var med på att försöka få upp Dr. X från mitt "borta sjukhus" till oss istället för att skicka ner mig till honom. Vilket jag ju självklart var med på, på direkten, eftersom det skulle innebära en hel del mindre uttröttning för mig. Han har ju två friska ben och kan flyga tur och retur på samma dag medan jag hade varit tvungen att flygas med ambulanstransport och övernatta på "borta sjukhuset" igen. Vi kom överens om att detta vore det bästa för alla, både NLL och mig. Efter det hördes inget mer...

Som ni säkert förstår har jag ingen större lust att sitta med den här ortosen/skenan EN dag längre än nödvändigt och därför började jag bli stressad när inget hördes. Så i måndags ringde jag "min mottagning" och INTE till min stora förvåning fanns INGEN journalanteckning om vad den nya doktorn och jag pratat om på nyårsdagen utan det sista som fanns noterat var från 10/12 där det stod att jag skulle ner till mitt "borta sjukhus" på 12 veckorskontroll. Han hade alltså "glömt" att skriva ner vad vi pratat om och själv gått på semester för att inte vara tillbaka förrän den 1/2. Om han överrapporterat till Dr. Y var osäkert som i sin tur vägrar att ha något med min Dr.X att göra, så gissa om jag blev upprörd! Hade jag kunnat skulle jag ha låst in dem alla tre i min ortos i 12 veckor, för att sen få se hur lyckliga de hade sett ut! *ler* Nåja hur som helst bad jag sköterskan be min doktor, Dr. Y, att ringa mig för att snarast få diskutera saken med Dr. Y men fick veta att Dr. Y bara jobbar halvtid och att sköterskan inte visste när Dr. Y skulle vara på plats igen. Mycket märkligt tycker jag, har inte de där sablarns doktorerna fasta arbetstider, som alla vi andra??!! *ironisk*

Dr. Y har, INTE oväntat, INTE ringt mig än och då mailade jag koordinatorn på mitt "borta sjukhus" och drog hela historien och jag kan garantera att den blev något saltad, men det fick effekt!! *ler*
För koordinatorn hade visat mitt mail för Dr. X och jag fick svar av henne idag att Dr. X kommer upp till mig i nästa vecka! SKÖNT!! Då var åtminstone det fixat och ur världen, men det är bara så himla tråkigt att jag alltid får hinna bli så förbannad och uppretad och dessutom alltid ordna allting själv! Hade jag inte återigen, legat på dem, hade jag nog inte fått något återbesök förrän i februari och det hade jag inte accepterat. NU vill jag ha bort skenan!!

Vad är det då mer som tillstött i vårt liv?! Jo, det har börjat krångla med en av våra manliga anhöriga som desstuom inte är speciellt gammal. Men som blev ensam för ett år sedan och efter det helt har tappat greppet om sig själv och tillvaron. Och ju mer vi "gräver" i hans liv desto mer elände hittar vi och just för tillfället vet vi inte riktigt var det här ska sluta. När vi trodde att vi var först med att "larma" vården och kommunen visade det sig att han redan varit ett "problem" hos dem sedan länge utan vår vetskap. Suck! Alltid är det något och det är inte roligt när det börjar krångla med anhöriga också. Just nu behöver han hjälp med allt men förhoppningsvis kommer han på fötterna igen med hjälp av "rätt" mediciner, utredningar, hjälp och stöttning. Men jag tycker faktiskt att vi har fått tillräckligt för närvarande...det hade räckt med vårt eget liv men samtidigt kan vi ju inte bara lämna en anhörig i sticket.

Förutom att M har det lite skralt med arbete på jobbet och igår blivit tillfrågad av sin chef om han kunde tänka sig att börja pendla till Järfälla för att jobba, så damp det dessutom ner ytterligare en "belastning" i livet. Och den blir jag så upprörd över när jag tänker på, så jag tror jag far i omloppsbana med ortos, rullstol, säng och allt. Jag blev nämligen uppringd av försäkringskassan idag med det "glädjande" beskedet att jag sista maj kommer att vara utförsäkrad och därmed inte får någon ersättning av dem! Suck! Handläggaren tyckte därför att det var hög tid för mig att börja fundera på var i från jag ska få min lön från och med den 1/6, detta trots att jag gått igenom 7 operationer på fem år och fortfarande har min knäledsoperation framför mig.

Inte hjälpte det fast jag berättade att jag för närvarande inte ens kan torka mig själv i baken efter toalettbesöken och mestadels är sängliggande, hon bara hänvisade till sitt regelverk, att hon bara kan göra som hon blivit tillsagd och bara vill redogöra vad jag har för möjligheter (som i mina ögon och efter hennes samtal, känns som obefintliga). Hon sa att det är definitivt slut med "Tillfällig sjukersättning" och att det inte går att göra några undantag på den fronten. Det som går att göra är att ansöka om "Stadigvarande sjukersättning" (gamla sjukpensionen) men då måste en läkare göra den bedömningen att min hälsostatus är i så permanent dåligt skick att jag inte kan jobba mer och vilken läkare kan bedömma det innan jag ens är färdig opererad. Dessutom riskerar jag då att tappa min tillsvidare anställning hos min arbetsgivare och det är jag INTE så intresserad av, åtminstone inte utan kompensation. Dessutom känns det så svårt att "ge upp" allt jag byggt upp och studerat innan jag ens fyllt 45 - jag har högre ambition och mål i livet än så.

Då sa hon att jag kan ansöka om en ny sjukpenning period (med godkänt sjukintyg, förstås) med start från och med 1/6 men att jag då kommer att ha tre månaders karensperiod utan ett endaste korvöre från dem och troligen inte från Soc. heller eftersom de tittar på hushållets hela inkomst och hur det sett ut föregående år. Det som var bra med det var att jag då har möjlighet att få 364 nya dagar med min "gamla" sjukpenning på 85 % av inkomsten (idag går jag på 65 %) och även få tillbaka min SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Men det som var negativt var att jag inom 90 dagar måste ut och arbetspröva, först hos min egen arbetsgivare och efter 180 dagar inom hela arbetsfältet, vilket kan innebära hela landet. Detta trots att jag mest troligt då har knäet i gips och inte heller på långa vägar är färdig rehabiliterad efter alla mina stora operationer.

Ett tredje alternativ var att söka tjänstledigt från min tillsvidare anställning från och med 1/6 för att sedan anmäla mig till Arbetsförmedlingens grupp för de med obedömd arbetsförmåga och då, tror jag, att jag skulle få ersättningen via dem. Men det går ju inte och det försökte jag poängtera för försäkringskassans handläggare som bara hänvisade att hon inte kunde råda eller stötta mig, utan bara upplysa mig hur läget är, råd och stöd tyckte hon att jag skulle söka via mitt fack. Så nu ska jag börja med det också, jag som tycker att jag har fullt upp som det är med att återhämta mig och ladda för nästa ingrepp. VART F...N är vi på väg i det här landet?! Val år är det också i år och inte vet då jag vem jag ska rösta på för knappligen kan jag ju stödja dem som sitter där nu men inte heller Socialdemokraterna eftersom jag vet, sedan min arbetstid, att de var på väg in på samma väg som vi är idag. Redan då såg vi hur de smygande hela tiden försökte försämra sjukförsäkringen. Nä, det blir nog blankröst i år, är jag rädd för...

Handläggaren pratade i 190, tror hon blev lite stressad över alla mina frågor och antaganden, surrade och tjorvade ihop allt så att jag, till slut fattade noll och ingenting. All hennes information hade blandats i en salig röra, som nog tar ett tag att smälta men det tror jag är taktik, från deras sida, att så snabbt som möjligt få den sjuke att tappa tråden, så de sen kan göra och säga precis vad de vill! Sen höll jag på och dö när människan hade mage att avsluta med att säga att hon tyckte att det var så härligt att höra att jag hade visioner, vilja och kunde se möjligheter (för det var så jag började redogöra för min situation) och att hon hoppades att jag även i fortsättningen kunde fortsätta ha det även efter det här. HA!! Säger jag bara, hur lätt är det när man som jag tillhör, gruppen "Persona Nongrata = icke önskvärda" och när det enda som återstår för såna som mig är "ättestupan"! Men kanske gör jag som hon sa, fast då tar jag med mig journalister, sängen och far till arbetsförmedlingen för att anmäla mig som arbetssökande. Om inte annat skulle det vara underbart att få se deras min och säkert skulle jag också få mig ett gott skratt när jag skulle dimpa ner där, eftersom det enda jag duger till för närvarande är att pröva madrasser! *ler ironiskt* (googlad bild) /Carro i behov av personlig coach