Vingklippt!

Oj, oj, oj min kära läsare vad jag försummar er! Förlåt för det och jag har dåligt samvete så gott som varje dag! Jag är hemskt ledsen för min oförmåga att komma till skott, och fortfarande är det inte något jag varken trivs eller är stolt med! Men jag hoppas att ni kan ha överseende med mig ett tag till och fortsätter att kika in här med jämna mellan rum, för hipps vips har jag fått till en text! *ler* Problemet är inte bristen på ämnen eller skrivklåda, utan förutom tiden, är det fortfarande arbetsställningen som inte är optimal! Det är de där jä...la graderna jag är fastlåst i. Ligger jag i sängen och skriver, jobbar jag med armarna upprätt i luften och då domnar de nästan på en gång och sitt-ligger jag i min stol får jag en fruktansvärd träsmak i baken redan efter 20 minuter! Och den stunden behöver jag till att sitta uppe och äta på, så jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska få till det.

Nåja, nu är det ju inte så där fruktansvärt länge kvar, på torsdag är det faktiskt halvlek med ortos he...vetet (förhoppningsvis!). Tiden går ju trots allt ganska fort även om jag hade svårt att tro det när jag fick ortosen/skenan för sex veckor sedan och tänk att jag i morgon redan varit här hemma två veckor. Ofattbart!! Dessutom är mina dagar ganska så inrutade med hemtjänsten som kommer fyra gånger om dagen, min mor som är här så gott som varje dag (vad var det jag sa, *ler*), alla barnen som kommer hit efter skolan, sjukgymnasten flera gånger i veckan, djur som ska ha mat, middag, läxor, födelsedagsfirande, julförberedelser etc. etc. Där emellan ska det också hinnas telefoneras med diverse instanser, ta emot varor och hjälpmedel och samarbeta med sitteamet. Så trots att jag är totalt "vingklippt" och inget kan göra själv kan jag inte påstå att jag har nå många lugna stunder! *ler*

Jag skulle vilja säga att det är körigt värre! Traven med tidningar jag har bredvid sängen har jag inte ens hunnit börja med att läsa än! *ler* Och samtidigt frustrerande eftersom jag inte kan göra så gott som någonting själv. Tappar jag något på golvet så ligger det där, når jag inte något jag behöver (för att armarna är för korta) ja då får jag lägga ner även det projektet och det kan ibland göra mig helt enkelt galen! Egentligen skulle jag behöva någon hos mig hela tiden, om jag ska få något gjort och därför är jag självklart så himla glad och tacksam att min mor bara bor 10 minuter från oss, att hon är frisk, orkar och kan vara här så ofta hon kan. För vi hade inte klarat oss utan henne, trots hemtjänstinsatserna. Om du läser detta älskade mamma (men jag tror inte det, du har nog fullt upp där hemma när du inte är hos mig): Du är guld värd och vi hade inte klarat detta utan dig!! Pussar i massor!! *ler*

Vidare kan jag berätta att läkningen går åt rätt håll och jag fortsätter göra framsteg. Dessutom känner jag att orken kommer tillbaka mer och mer och det är kanske också därför jag blir så himla frustrerad när jag inte kan göra det jag vill eller att jag får så himla ont i baken av att sitta i stolen. Redan efter 20 minuter börjar det bränna där bak och två timmar är smärtgränsen, pressar jag mig att sitta mer än det blir det bara elände, gråt och tandagnisslan! Så det är bara till att gilla läget och lyssna på kroppen, även om huvudet skulle vilja något annat. Lite spännande är det också för igår gjorde jag något oerhört dumt som jag hoppas inte hat ställt till med någon katastrof.

"Lill" ödlan Mini var ute på en av sina, för årstiden, sällsynta promenader på skrivbordet medan jag satt där. Han brukar tycka om att ligga ovanpå skrivaren men så icke denna gång! Den här gången fanns det inget papper i skrivaren och då skulle han naturligtvis klämma in sig där pappret ska vara. Jag fick mer eller mindre panik då jag blev rädd att han skulle försvinna in i maskinen eller göra illa sig på något, så utan att alls tänka på min egen situation, slängde jag mig framåt med all kraft, fart och styrka för att få tag på Minis svans. Självklart tog det tvärstopp! Ortosen är ju inställd så att den ska göra det, eftersom jag inte får böja mer än 40 grader. Men jag fick tag i ödlan! Just då kände jag ingenting i benet men sen när jag skulle gå i säng kände jag att det där nog var en mindre lyckad manöver! Tur nog känndes det inte i leden, så jag tror inte något farligt har hänt med den. Men däremot känner jag fortfarande idag, och trots morfin, att jag är öm och har lite små ont i den trakten där min spricka i benet är/var (fick ju den i samband med op. då dr. märgborrade ner protesen). Not good!!!

Mitt klantarsel (ursäkta språket)! Men det var en total instinkt handling, en sån där sak man bara gör utan att tänka efter. Nu tror jag trots allt att det gått bra, tycker att det borde kännas mer om jag brutit upp sprickan igen och då kanske jag inte alls skulle kunna gå på benet, vilket jag ju kan. Men ändå! Det vore väl typiskt om någet elände hänt och om jag själv dessutom skulla ha förorsakat det, jag som hittills har varit så himla försiktig! Men det får framtiden utvisa eftersom det på torsdag är dags för första röntgen och återbesök efter operationen. Mycket spännande kan jag tala om och skönt att jag får göra det här på "hemma sjukhuset" och inte på "borta sjukhuset" som det var tänkt från början, även om jag inte riktigt litar och är trygg med doktorerna här. Men om inte de ser till att länka bilderna till dr. X och konulterar honom innan förändringar görs, kommer jag själv att se till att det görs för det är bara han jag litar på. *ler*

Något som jag grubblat, ältat, gruvat och funderat mycket på är hur jag ska få till julklapparna och födelsedagspresenterna till C, eftersom jag ju som bekant inte tar mig någonstans. Men igår blev det klart!! Jag hade ett superlångt möte med tomten över nätet och allt löste sig till det bästa. Jag fick tag i så gott som allt jag ville ha, så nu har jag, mer eller mindre, det mesta "fix och färdigt!" Vilket aldrig har hänt i min världshistoria att JAG, ME, MOI har handlat färdigt redan den 7 december!! Det känns så himla fantastiskt underbart, ja, ett ton sten har lossnat från mina axlar! Nu är det bara kvar att ordna med födelsedagskalaset för C och där är vi lite oeniga i familjen, så det krävs nog ett litet familjeråd för att lösa den knuten! *ler* Nä, nu måste jag stoppa här för nu kom hemtjänsten och det är lunchdags! Ta hand om er och ta't lugnt det blir jul iallafall (med eller utan stress)!/Carro, julklappsfixaren (googlade bilder)

Gummigumman blir tv-stjärna!

Jag fortsätter även idag med att vara mallig och rida på framgångens våg. Därför lägger jag även ut länken till måndagens tv program som man redan nu kan hitta och titta på via Norrbottens Kuriren. Jag kan inte hålla mig längre! *ler* Klicka här, så hamnar du rätt direkt. En liten bit ner på sidan hittar du videon om oss!

1:a advent har varit en lugn tillställning för oss. Vi tände första ljuset till frukosten och sen har det inte varit så mycket mer med det. M ska snart iväg på sin jaktkurs, eftersom han tänker ta jägarexamen i vinter och C är hos sin kompis. Själv ligger jag där jag ligger och små surfar lite men ska nu njuta av lite nybryggt kaffe som M precis kom med. Fortsätt njut av 1:a advent och på återhörande!/Carro (googlade bilder)

Egotrippad gummigumma!!!

Nu är jag hemma igen, sedan i onsdags och självklart känns det helt enkelt underbart! Efter 32 nätter hemifrån kan jag intyga att man är lite lätt less! Lite "vingligt" är det förstås fortfarande men det är ju kanske inte så konstigt eftersom alla rutiner är nya och innan vi kommit i ordning med allt. Men alla runtomkring mig och då i första hand min riddare/räddare M och junior C men även mina kära föräldrar och min förträffliga hemtjänstgrupp, gör allt de kan för att jag ska kunna må och ha det så bra som möjligt!

Eftersom jag ligger med datorn på magen och skriver med en hand, IGEN, blir det bara ett kort inlägg eftersom jag idag bara ville lägga ut lite nya och "viktiga" länkar - ego trippad som jag är!!! *ler* I Norrbottens Kurirens C-bilaga på sidan 14 - 15 (klicka på namnet, så hamnar du direkt i C-bilagan och kan "bläddra" dig fram till de rätta sidorna) kan man idag läsa följande artikel om mig och C! Och inte nog med det, på måndag kan ni som är sugen, vill och kan slå en kik på 24Norrbotten, för då har ni möjlighet att se gummigumman i egen hög/låg person, "live and kicking"! Det är nästan så näsan åker i vädret och att jag blir dryg och mallig!!!! *ler* Det var det här som var det stora och hemliga, jag hade för mig några veckor innan jag åkte in på "sjukan"! *ler*

I övrigt rullar livet på och nu ska far och son ner i bubblorna och här ligger jag, och inte så lite "avis" på dem blir jag allt. Men, men, min tid kommer också och då säger jag bara: "vänta ni bara"... När M har sjungit/vrålat/brölat färdigt i badet och C dragit ur öronpropparna, blir det taccos och första "egna" familjekvällen på tre-man-hand, vilket ska bli sååååå mysigt! Vi håller också på att fixa en fungerande dataposition för mig, för nu vill jag kunna skriva för fulla muggar, eftersom jag har massor i huvudet som jag måste få "tömma" ur mig!! Nu har jag också ordnat så nattpatrullen kommer och lägger mig istället för hemtjänsten, för det är ju in så muntert att "se bollibompa och sedan krypa i säng vid halv åtta" som 41-åring! *ler* För måste jag det, varken blir eller hinner jag få ett enda ord skrivet! Tills nästa gång, önskar jag er alla en glad 1:a advent!/Carro, stolt och med näsan i vädret (som vanligt, googlade bilder)

Sista natten med gänget...

Tänk att allting får ett slut till slut, så även detta!! *ler* I morgon är det så dags för hemfärd och efter 30 dagar och nätter på "Sjukan", kan jag garantera att det ska bli underbart att få komma hem och förhoppningsvis sova i egen säng!!! Fast egentligen har jag varit borta längre än så eftersom vi for hemifrån den 24:e oktober, för vi hade ju först en hotellnatt på Sankt Jörgens Park. Men nu har så slutligen nedräkningen börjat, kl. 12:00 i morgon är jag tillbaka på berget igen. Och wow vad jag längtar!!!

Men när jag tog min sista kvällspromenad här i korridorerna kände jag även ett visst vemod, konstigt nog. För egentligen borde det ju bara vara som ett enda enormt stort lyckorus bubblandes som sockerdricka i en. Men jag antar att det beror på den enormt fantastiska personalen som trots hårda besparingar och neddragningar ändå lyckas ge oss patienter en förträffligt god omvårdnad. De är ett proffsigt och glatt gäng som med varma trygga händer och alltid ett leende på läpparna, även när full "storm" egentligen råder i korridorerna, tar hand om oss patienter på ett föredömligt sätt. Tänk om alla i vården vore som de, vad vore det då för en sak!

Man riktigt känner i atmosfären att de har det bra tillsammans och att de är ett bra gäng, för tro mig, motsatsen känns lika tydligt också. Och när man är så hjälpbehövande som jag är just nu, så utsatt och fullständigt utlämnad i andras händer, ja då är det så himla viktigt hur man blir bemött och omhändertagen. Och är det då personer, som tjejerna här på den blå/gula sidan av "min" avdelning, ja då kan man inte bli annat än lite "blödig" och lite vemodig när man ska lämna dem. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, det är lite svårt att med ord förklara hur det känns inombords. En konstig blandning av glädje, förväntan, lycka, spänning, pytte lite oro och som sagt även lite sorg. För vi har även haft så himla roligt också, mycket skratt och tokerier mitt i allt elände! *ler*

Men självklart ska det mest av allt bli underbart att få komma hem till mina killar, inte minst för C:s skull, för nu börjar han vara less och vänta på sin mor. M har rapporterat att C haft flera gråtkvällar den här sista veckan och att han oroar sig mycket för att något hemskt ska hända mig. Så nu är det hög tid för mig att fara hem och pyssla om gossen och försöka få honom trygg igen. Stackars "lilleman" han har fått var med om så mycket under sitt liv, mycket som inte ens alla vuxna varit i närheten av och självklart sätter det sina spår. Min lilla/stora sockertopp! Men nu säger jag iallafall hej från sal 16 och på återhörande från huset på berget!/Carro med en tår blandad av lycka, glädje och vemod i ögonvrån... (googlad bild)

Min plats i tillvaron

Tänk vad det kan hända mycket på sex dagar!! Sist jag skrev kände jag mig längst ner i skoskaften hasandes i självömkanslandet och nu ser jag så mycket ljusare på tillvaron igen! Jag är så himla glad och stolt över mitt humör, min förmåga att "komma tillbaka" och min "jävlar anamma" inställning. Utan den hade jag aldrig överlevt allt jag varit med om och tagit mig dit jag är idag. Men självklart är det lika viktigt att få deppa och helst också våga visa det utåt också, man får så mycket mer förståelse än om man bara går och bär på det själv. Jag är faktiskt även otroligt stolt över att jag "vågade" visa personalen mina tårar, det var jobbigt men det gick. Jag dog inte och inte rämnade marken under mina fötter heller! *ler* Tror faktiskt det här var första gången i mitt 41-åriga liv som jag erkände och offentligt visade mina tårar (förutom vid narkoserna då förstås), hittills är det nästan bara M som sett mig gråta, åtminstone i vuxen ålder...

Nåja, så här är läget just nu! Vi hade vårdplaneringen i onsdags och det visade sig att jag kommer att behöva en hel del mer hjälp än tidigare och därför hann inte kommunen och hemtjänsten med att få in mig och all min hjälp i sin planering. För det är faktiskt så att kommunen måste få en ärlig chans att hinna med alla förberedelser och har därför en viss tid på sig att ordna med det innan betalningsansvaret för patienten går över på kommunen. Detta medförde att jag blev kvar här på mitt "hemma sjukhus" i ytterligare en vecka och besvikelsen var stor. Värst var det väl för C men även M, mor och far var otroligt besvikna och ett tag tänkte de ta hem mig på eget bevåg och utan ansvar från vare sig kommunen, primärvården eller sjukhuset. Men vi besinnade oss! Helgen hade vi nog kunnat klara men sen hade det blivit problem utan hjälp från någon annan än familjen eftersom M ju måste jobba måndag, tisdag och onsdag och mor ska dessutom starropereras på onsdag. Så då la vi ner det projektet.

Visst var jag besviken själv också men innerst inne också lite lättad. För med ytterligare dagar av träning här på sjukhuset har jag blivit starkare, duktigare och ännu mera självständig, vilket jag ju fullkomligt älskar. Ni vet, "kan själv" är mitt andra mellannamn! *ler* Och i och med det har tårarna torkat och hängläppen dragit sig tillbaka för den här gången. Jag tror egentligen inte att jag var mentalt redo att åka hem i fredags, som det var tänkt, och att det var därför jag blev så himla "blödig". Nu är jag mer övertygad om att det kommer att gå, för vi kommer att få hjälp i mängder av kommunen både i tid och hjälpmedel. Dessutom har jag ju en mor som mer eller mindre kommer att bosätta sig hos oss. På gott och ont! Men känner jag henne rätt kommer hon inte att våga lämna mig ensam nå' många minutrar...

Ett led i denna mognad för hemmet var också att jag i lördags fick åka hem på "permis" över dagen, vilket visade sig vara mycket klokt. På 30 sekunder förflyttades jag från min bubbletillvaro här på sjukhuset till hemmet med fem ungar och ett skoinferno i hallen, precis som det SKA och brukar vara. Tätt omslingrad med min älskade M i kommunsängen mitt i vardagsrummet och ungarna kryllande runt omkring oss insåg jag att det är ju här min plats i tillvaron är. Det är ju här och ingen annanstans jag hör hemma och ska vara! *ler*

Så nu känns det bara skönt att få åka hem, jag är klar här nu - mentalt redo att inta hemmet igen! *ler* Men visst kommer det att bli långa och tunga veckor hemma men jag vet att vi kommer att fixa det tillsammans M och jag, på ett eller annat sätt. Dessutom behöver vi inte klara allt ensamma, utan vi har vårt nätverk runtomkring oss. Och dessutom kommunalhjälp, vilket känns tryggt och skönt. Det enda som nu känns lite sorgligt är att skiljas från den underbara personalen på den här avdelningen. De har varit fantastiska och jag skulle verkligen vilja, ge var och en av dem en bamsekram som tack, för all den vård och omsorg de gett mig under dessa 20 dagar jag legat här på mitt "hemma sjukhus". Egentligen skulle jag vilja ge dem "hela världen" men det blir svårt, men något litet kanske det blir ändå. Hemlighetsmakeri pågår! *ler* Eftersom det inte bara varit tråkigt utan även många glada dagar också är jag fullt övertygad om att både en och annan tår kommer att trilla längs mina kinder när jag rullar ut härifrån på onsdag! Avsked är något av det värsta jag vet! Talesättet "Att skiljas är att dö en smula!" är precis vad jag också tycker, tänker och känner!/Carro, på väg uppåt och hemåt