I tisdagskväll hade vi föräldramöte och jag måste erkänna att jag känner mig lite fundersam när jag träffar, pratar eller lyssnar på klassens nya lärare. En lärare som har ett oerhört gott rykte på skolan och i kommunen och som t.o.m. har vunnit priser för sina olika pedagogiska arbetsmetoder. Och de allra flesta föräldrarna i klassen verkar oerhört nöjd med rektorns val av lärare för våra barn, utom eventuellt jag. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska tro och tycka, det är ju alldeles för tidigt att uttala sig än. Barnen har ju bara hunnit gå nio dagar i skolan efter sommarlovet. Därför har jag bestämt att jag ska ligga lågt och inte yppa ett endaste dugg om vad jag funderar över.
Jag vill ju verkligen att barnen ska få det bra tillsammans med sin nya lärare, att läraren ska få en ärlig chans och inte heller färga andra med mitt tyckande! Icke verbal kommunikation mellan två individer är ingen lätt sak och något som verkligen kan sätta "käppar i hjulen" i en relationen. Och kanske beror mina funderingar på att jag själv är färgad av min egen tveksamma skolgång under 70- och 80-talen. Kanske blir jag konfunderad därför att den här läraren påminner om den läraren jag själv fick när jag började årskurs 4.
Min lärare var också en väldigt populär, omtalad och omtyckt lärare. Han fick rycka in där det fanns "problem härdar", eftersom han var känd att vara en person som kunde få ordning på busiga ungar. Men han var lite av en person som lovade
"guld och gröna skogar" och där det istället visade sig bli
"lovar runt och håller tunt". Synd, för min klass hade redan då fått fara illa inom skolvärlden. Bara en sån sak som att vi, endast i trean, hade haft tre klassföreståndare och över 13 vikarier!
Nu som förälder själv, kan jag ju tycka att något sådant inte är acceptabelt! Man kan ju med lätthet räkna ut hur det gick med vår skolundervisning!! Vi halkade självfallet efter enligt läroplanen och våra kunskaper haltade betänkligt. Och då kallades denna magister in som den som skulle "forma till oss". I samma veva fick han, till denna redan "trasiga" klass, även ta emot ett barn med stora inlärnings- och sociala problem. Något som idag, troligen, skulle benämnas som ett neuropsykriatiskt funktionshinder.
Jag kan bara säga att det fortsatte att gå som det gick med vår klass. Inte alls! Vi var en aningens otursförföljda, skulle jag vilja säga! Även den här läraren, som alla haft så höga förväntningar på, lämnade och svek oss, då han slutade efter årskurs 4. Varför minns jag inte, kanske blev han sjuk för jag vill minnas att han hade lite dåligt hjärta. Och därmed fortsatte vår eländiga skolgång att förfölja oss och vid ett krisinsatt föräldramöte i årskurs fem, när vi var elva år, sa till och med rektorn (angående vad, minns jag inte):
"de här barnen är ändå redan så förstörda"! Sympatiskt sagt av en rektor, eller hur?!
Verkligt en toppen fin människosyn och hon skulle ha barns bästa för ögonen!!! Den meningen har etsat sig fast i mitt minne, eftersom även vi barn av någon anledning var med på det föräldramötet. Så det kanske inte är så konstigt att jag blivit lite bitter och får dålig smak i munnen när jag tänker på min egen psykosociala skolmiljö i grundskolan. Känslor jag verkar ta med mig hela livet och dessvärre även färga av mig på C:s skolgång med, vilket ju självfallet inte är bra och något jag måste försöka bromsa upp.
Kanske var det på grund av mina skolminnen som jag mådde så oerhört psykiskt dåligt när C skulle börja i 6-års undervisningen. Man hör ju ofta att mammor "krisar" när de ska lämna sina barn på dagis efter mammaledigheten. Men det gjorde inte jag, kanske för att jag innerst inne längtade tillbaka till jobbet eftersom jag hade mått lite psykiskt dåligt i slutet av min mammaledighet. Nä, min "kris" kom som sagt när det var dags för skolan. Det tyckte jag var oerhört jobbigt och kanske var det med de tunga minnena från min skoltid jag hade i bagaget.
Egentligen borde jag inte ha så svarta minnen som jag har, för det har alltid gått bra för mig, hela grundskoletiden ut. Jag klarade undervisningen, var väl ingen stjärna direkt men absolut godkänt och lite till, hade massor med kompisar och trots mitt funktionshinder med allt vad det innebar, behövde jag aldrig känna mig utanför på något sätt.
Ändå "poppade" alla dessa gamla tråkiga skolminnen upp och jag mindes hur "hård" barnens miljö kan vara, hur "hårda" barn kan vara mot varandra och hur lite udda barn kan bli behandlade. Jag målade f...n på väggen i de svartaste färgerna, tappade sömnen och det var då jag började gå i terapi för andra gången i mitt liv. Första tiden av terapin bearbetade vi mycket av mina farhågor inför C:s skolgång men vi pratade också mycket om det jag och min klass tvingades stå ut med.
För det var mycket mer kring vår klass än det jag redan tagit upp, något jag inte går närmare in på just nu, iallafall. Men det var så illa så när några tjejer ordnade en klassträff tio år efter att vi gick ut nian, tror jag inte det var många som anmälde sig (inte jag heller) och därför blev det ingen klassträff.
Trist, kan jag tycka idag! Men jag tror att det fortfarande var lite för "nära" och att vi inte var mogna för en träff då. Jag tror att det skulle gå mycket bättre om vi träffades idag, när det gått 25 år sen examen och vi är vuxna och mogna människor. Och idag skulle jag också tycka att det vore jätte roligt att träffa alla, för flera har jag redan fått kontakt med via facebook och redan det känns väldigt roligt och trevligt. Trots allt som hände har vi mycket gemensamt, vår barndom!
Förutom mina "hemliga" funderingar blir jag även lite grubblig när jag tänker på just C:s situation. Till och med trean ut fick ju C räkna på i sin egen takt utan krav och inte alls i de matteböckerna som hans klasskompisar räknade ur. Vilket ju självklart ledde till att han halkade efter de andra. Tillsammans med skolan och barnhabiliteringen kom vi alla i hans nätverk överens om att inte göra så stor "affär" av det. Utan vi konstaterade krasst, att matte är en mognadssak och något som kommer med tiden.
På föräldramötet upptäckte vi i hans bänk att han fått samma mattebok som sina klasskompisar, vilket innebär att han i år ska räkna med sådant som han inte ens nuddat vid under förra året. Och det gör mig lite betänksam. Hur ska det gå! Kommer han att kunna hänga med i undervisningen och förstå vad det är han ska göra?! Som tur är ska han även i fortsättningen få extra lektioner och stöd i matten, så förhoppningsvis hetsar jag upp mig i onödan! Som vanligt, som den hönsmamman jag är...
En annan sak som jag också grubblar över är att den här läraren kommer att köra ganska hårt med skrivstil och menar att ett av målen är att ALLA barn i klassen, i slutet av årskurs sex, ska kunna skriva skrivstil. Vilket jag har lite svårt att få ihop med C:s EDS. För redan när du skriver som vanligt får du spänna handen när du håller i pennan och då blir handen jätte trött och motoriken sämre.
Ska du dessutom skriva skrivstil som kräver ohygglig koncentration misstänker jag att C kommer att spänna handen ännu mer och därför "bränna" ännu mera ork och energi på något, i mitt tycke, så onödigt som skrivstil. Även här kom vi ju också överens med barnhabiliteringen att skolan inte skulle tvinga C att skriva så mycket för hand, eftersom det egentligen är av en underordnad betydelse i dagens datavärld.
Barnhabiliteringen menade att det ju egentligen räcker om han kan skriva sitt namn och en handlingslapp, till resten kan han ju använda datorn. Det var väl i mitt tycke, att dra det nog så långt men jag förstår hur de menar. Att motoriken i skrivhantverket är för betungande för våra EDS barn och att det viktigaste ju måste vara att C får ur sig det han vill berätta. Det var ju också mycket därför han fick sin bärbara dator som har hjälpt honom jätte mycket under förra året. Det är därför jag nu reagerar på detta med skrivstil för i C:s fall, om det nu ska övas skrivning, tycker jag det viktiga borde vara att han får träna i att texta läsligt istället för att skriva snyggt!
Men efter att ha pratat med M igår kväll har jag, som sagt, lovat att ligga lågt och avvakta i några veckor. Kanske är det åter igen en "släng" av min skolfobi och kanske hetsar jag upp mig i onödan även denna gång. Men som den lejonmamman jag är kan jag inte riktigt låta bli och vid det minsta tecken på svårigheter kommer jag att ge mig ut i strid för min son!
Behövs det "trummar jag även ihop" ytterligare ett möte med skolan och barnhabiliteringen för kanske har de mer pondus och lättare att förklara för läraren om C:s svårigheter. Självklart kan jag inte "sopa" för honom hela livet och han måste själv också lära sig att säga till om det han behöver.
Men jag vill iallafall ge honom de bästa förutsättningarna för att få en mycket bättre skolgång än min och även rätt förutsättningar för att han ska kunna tillgodogöra sig undervisningen utan att samtidigt bränna för mycket av sitt eget krut med tanke på att han ändå har EDS diagnosen. På återhörande!/Carro, lejonmamma
(alla bilderna utom fotot på mig och C är googlade)
.jpg)
.jpg)
