Champagne weekend!

Vi hade egentligen tänkt fara ut med husvagnen idag men la ner den idén när det bara var fem grader varmt, spöregn och hagel. Är detta det som ska kallas sommar?! Det är inte så himla roligt att vara i farten med husvagnen, när man inte kan vara utomhus någonting alls utan att riskera att bli dyngsur och iskall. I och för sig är det ju ganska mysigt och rofyllt att ligga inne i husvagnen och höra regndropparna smattra mot taket. Men några fler plusgrader hade inte varit fel!

Vi hade tänkt åka till en sjö inåt landet, där har kommunen gjort i ordning några husvagns platser, stugor och en vedeldad bastu som man får utnyttja för en billig peng. På sommaren kan man även köpa fiskekort och hyra en båt att vara på sjön i. Det är lite av en naturcamping, för det finns inget el och varje plats ligger lite avskilt och har en egen eldstad där man kan grilla eller bara elda. Faktiskt ett jättemysigt ställe men det får väl bli en annan gång, kanske senare i sommar när jag är på benen igen. *ler*

För det här är sista helgen hemma före operationen, nästa lördag är vi i staden där mitt "borta sjukhus" finns. Även den här gången ska vi lyxa till det lite, innan jag lägger in mig på sjukhuset på söndag. Jag har bokat in en champagne weekend på en herrgård i närheten av sjukhuset. Det kostar 1455 kronor/person och i det ingår förutom boendet och frukosten: en mjuk morgonrock, kaffe + hembakt, champagneprovning och en 5-rätters (!) middag! Har aldrig tidigare provat äta en 5-rätters, så jag tror det kan bli en utmaning. Bäst att börja svälta redan i veckan, så man orkar med allt utan att storkna innan efterrättsbuffén! Visst låter det väl härligt och det tycker jag vi är värd med tanke på vad vi ska gå igenom. Igen! *ler*

Det blir inget mer idag heller, för nu ska vi åka till mina föräldrar på en gemensam avskedsmiddag med bastubad, grillning och fotbollen. Fast det där med fotboll, intresserar inte mig vidare värst mycket, så jag tror jag bubblar med mor och C istället! Ha en skön lördagkväll med mycket kärlek!/Carro

Gummigummans blogg på bloggkartan

Just nu håller jag på med lite administration kring bloggen genom att lägga in lite statistik länkar. Det är ett sätt att försöka fånga in fler läsare. Nu har jag också placerat min blogg på bloggkartan.se! Där kan man hitta andra bloggare i min närhet! Jag har också registrerat min blogg här http://intressant.se/intressant

Terminator Carro

Foto: Stina Törmä

Jaha, så har jag varit i farten igen, snart blir nog min "hemma doktor" tokig på mig! *ler* Min kära mor kom och väckte mig i ottan, åtminstone ottan med mina mått mätt. Då frågade hon om jag fått någon tid på röntgen. Det var verkligen en himmelens tur att hon frågade för det hade jag helt släppt tanken på. Dr. X bad för flera veckor sedan om nya färska bilder inför operationen och jag har hunnit ringa "min" mottagning två gånger tidigare och frågat om röntgen remissen gått iväg vilket den inte gjort de gångerna. Men när koordinatorn på mitt "borta sjukhus" sa att hon tar över allt, släppte jag all planering vilket kändes som en enorm lättnad.

I morgon är det bara en vecka kvar tills vi åker och än är inga röntgen bilder tagna, så återigen kunde jag konstatera att det ALDRIG är läge att själv släppa kontrollen. Ligger inte jag på och frågar, verkar det som om ingenting händer. Det är ju helt otroligt, eller hur?! Jag blir så "irro" att jag får lust att digiutveckla mig till Togemon, en tuff kaktus tjej med röda bokningshandskar. Innan jag ringde koordinatorn, ringde jag först till mitt "hemma sjukhus" för att kolla om remissen hade gått iväg nu då. Tänkte i mitt stilla sinne att kanske Dr. Y ("hemma doktorn") härsknade till när det nu inte blev så att Dr. X ("borta doktorn") kom till min stad och opererade mig. Kanske kände sig dr. Y kränkt och bestämt sig för att när inte dr. X kommer hit och opererar, får han faktiskt ta hand om allt kring mig.

Nu visade det sig, helt otroligt nog, att dr. Y hade fått iväg en remiss till röntgen och att hon dessutom skrivit att önskat röntgendatum var 1/6. Därför blev sköterskan lite fundersam över att jag inte fått komma på röntgen och inte ens fått ett datum än. Till och med hon sa att man kan ju undra om det var 1/6 nästa år som röntgen hade tolkat önskemålet. Så den här gången satt det inte fast på "min" mottagning, utan den här gången hade det fastnat på röntgen. Dagens sjukvård är som en sån där karusell, som man kan se på en del lekplatser. En sån som en vuxen springer upp farten och när föräldern slutar springa, stannar karusellen. Så dagens fundering är; "varför kan inte folk göra det de ska på jobbet, utan att jag behöver lägga mig i och bli gnällig." Det är inget roligt och jag trivs inte med det! Men hade inte jag ringt och kollat idag, hade det kanske inte blivit någon röntgen och i värsta fall ingen operation. För meningen var ju att dr. X skulle få bilderna ett tag innan operationen, för att hinna titta på dem om det behövdes göras kompletteringar, justeringar eller förändringar.

Mor och jag har varit till Blomsterlandet och inhandlat lite vackert till mina krukor. Det blir inte så många krukor i år, eftersom jag inte kommer att kunna sköta om dem själv i sommar. Jag vill inte att blomvattning och liknande ska ligga som ett "måste" på någon annan. Nåja, fint blev det hur som helst och jag ska, så fort de tagit sig lite, komma med bildbevisen. Det blev en mörkt röd Pelargon med blå kant lobelia i den största krukan. En mörkt plommonlila Pelargon och en Marguerita i den lite mindre krukan och till sist en rosa/vit Dahlia i krukan som kommer att vandra mellan bordet och bron, beroende på vädret. Det är alltid lika roligt att få ut lite blommor, då börjar sommaren på något vis.

Hör och häpna, men det blir faktiskt en kort text idag! *ler* C har klagat på att jag inte har tid och mysa med honom på kvällarna, för att jag BARA sitter och skriver. Han älskar när vi ligger och läser tillsammans och det är det vi ska göra ikväll. Dessutom har jag fått lov att börja cykla lite lugnt och försiktigt på min testcykel igen och det har jag också tänkt klämma in före läsningen. Så därför säger jag tack och godnatt och "I'll be back!" Ni som följer mig på facebook kanske har sett att jag, i quizen om vilken skräckmonster jag är, blev terminator. Vilket kanske inte är så långsökt med tanke på allt järnskrot jag har i kroppen och hur jag far fram med den stackars sjukvården! *ler*/Carro

Carro, 120 kg kolossen

Nu går det trögt, himla trögt till och med. Istället för att göra det jag ska har jag läst igenom alla bloggar i min lista, kollat att länkarna fungerar, hämtat inspiration hos andra och letat nya bilder. Men nu finns det ingen återvändo längre, nu är det verkligen dags att hitta tillbaka till tangenterna! *ler* Vet inte riktigt vad min idétorka beror på? Är det bara en gammal hederlig formsvacka eller har jag tappat inspirationen?! Jag har också märkt att jag ofta drabbas av skrivstopp när jag blir färdig med en "längre" serie med inlägg i samma ämne. Det blir liksom tomt i själ och hjärta, lite som: "jaha, vad gör vi nu då??!!"

Eller beror skrivstoppet på att uppladdningen inför operationen tar så mycket energi, att det inte finns något över till skrivandet? Det borde vara så. Men det kan ju också vara "en släng" av EDS:n" igen (tvärr ingen släng, den är livslång). För just nu känner jag mig egentligen ovanligt lugn och samlad inför en operation. Vid det här laget brukar jag vara jäms med taklisten men än så länge känns det som om jag har full kontroll på läget. Det är som om jag inte riktigt tagit det till mig, vilket jag är osäker på om det är bra eller dåligt. Har jag förträngt eller bearbetat skräcken?!

Att jag helt plötsligt skulle ha bearbetat min narkos rädsla har jag lite svårt att tro, men självklart vore det toppen och ingen skulle bli lyckligare än jag! Tyvärr tror jag det är mer som det var förr, att jag inte kopplar på förrän det är absolut dags. Ja, det ska verkligen bli spännande och se hur det går den här gången när jag inte har några antidepressiva mediciner i kroppen. Blir det himmel eller helvete...

Jag märker att jag är konstigt avtrubbad när det gäller själva operationen också. M är väldigt hoppfull och positiv, målar fram en fantastisk bild hur det kommer att vara efteråt och han verkar tro på fullaste allvar att jag springer Stockholm maraton nästa sommar (ja nästan iallafall...)! Själv siktar jag på New York maraton!! *ler* Nej, skämt å sido, vågar jag knappt ens hoppas och tro att det äntligen ska bli bättre eller att det blir någon operation överhuvudtaget. Mycket kan fortfarande sätta käppar i hjulet; förkylningar, blodbrist, akuta fall eller att en meteroit trillar ner från himlen! *ler*

Det är på något vis så definitivt nu och lite skrämmande också. Först har jag väntat och väntat i åratal på detta datum och nu när jag fått det, blir det på något konstigt sätt tomt och vakum liknande. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och det här SKA ju vara den SISTA stora inplanerade operationen som vi känner till och vad händer sen? Tänk om jag har så dåliga muskler som dr. X misstänker? Tänk om han inte får leden att fästa där han vill att den ska sitta, vad gör vi då? Tänk om det börjar krångla när man "väcker den björn som sover", för det har det ju alltid gjort när man opererat det här benet förr? Tänk om han inte lyckas? Tänk om jag aldrig får ett vänster ben som vill lyda mig mer? Tänk om det aldrig blir bättre än så här? Egentligen är jag livrädd...

Då vill jag inte va' mé, som Karlsson på taket skulle ha sagt. För jag är så förtvivlat less på att ha det så här, less på att hela tiden känna mig som en chockladfrossande flodhästmadamme. Varje steg, varje förflyttning, varje vändning i sängen, varje gång jag går i trappan eller kliver in i bilen känns som om jag väger 120 kg trots att vågen egentligen bara visar på 45. Just nu känner jag mig som en av C:s favorit Pokemon - Ditto - en stor, geleartad, konturlös gummimassa med ögon näsa och mun. Ja, det har verkligen varit tungt den här våren. Inte så mycket för att jag haft en jätte besvärlig värk utan för att jag har haft det så himla tungt och svårt att röra mig.

Men kanske är det någon mening med det också, för nu är jag ju verkligen redo att låta dr. X gå loss på min höft. För det kan ju knappast bli värre än så här, eller???? Jag är så gruvlig less på att ha det så här, att vara så isolerad och inte komma mig någonstans! Nu vill jag vara fri från allt vad sjukvård heter för ett tag! Lätt och behändigt komma mig ut i skog och mark, gå på stan, hälsa på vänner, resa, engagera mig i något, jobba/studera, träna osv. Ja, jag längtar verkligen efter att sluta frossa i choklad och bli lätt på foten som en älva. Nja, det där med chokladen behöver ni inte ta så allvarligt, kan nog inte sluta med den! *ler*

Sen har jag väl inte riktigt samma förhoppningar som M på att min trötthet ska försvinna, för jag har aldrig hört att sådant har opererats bort förr. Och det skrämmer mig! Kommer jag vara så här trött och seg fortsättningsvis också, efter operationen??!! Hur klarar vi av det då, när vi inte längre har några operationer att skylla på?! Är tröttheten kronisk på grund av EDS:n (ja, troligtvis) eller är det för att det är så tungt att flytta på stora gammel kroppen? Jag hoppas och ber om det senare! För allas trevnad vill jag bara säga: går det åt pipsvängen med höften, kommer jag att överleva det också. Jag har ju fixat det 25 gånger förr! Det kräver bara lite omställelsetid! Sköt om dig!/Grubblar Carro

Ansiktslyftning

Ny månad betyder självklart lite nytt här, även om det kanske inte är lika drastiska förändringar som förra månaden. Och den här gången har jag lyckats behålla allt arbete jag lagt ner, fantastiskt eller hur! *ler* (För er som inte var med då, lyckades jag tappa så gott som allt utom mina texter till majs makeover, vilket innebar ett kraftigt krisläge tills allt var på plats igen. *ler*)

Som vanligt är det nya länkar, bloggar, musik- och boktips och det som är nytt är bakgrunden, vad jag själv läser och lyssnar på just nu. Som ni kanske har märkt har jag lagt in flera statistik knappar under månaden, detta har garanterat hjälpt mig att få ännu fler besökare på min blogg. Vilket jag självklart är jätte glad för! Så jag hoppas att både mina trogna men också nytillkomna läsare ska trivas i min lilla hörna av tillvaron! Under maj har jag haft cirka 690 besökare vilket betyder att det i snitt har varit drygt 22 personer per dag som kikat in här och det är dubbelt så många som tidigare månader.

Nu är det dags för nattliga sammanträden med John Blund, eftersom jag och C ska vara på sjukhuset i morgon, för omgipsning av hans hand. Det har blivit så stort att han nästan kan skaka det av sig och eftersom det ska sitta kvar lite mer än en vecka till, tyckte de vi skulle komma in och få ett nytt. Så därför säger jag natti, natti för i kväll och återkommer med något nytt i morgon!/Carro