Längs Garden route, Sydafrika del 3

När vi checkat in på Tsitsikammas nationalpark och började köra mot stugan vi hyrt, såg vi först ingenting. Va, vars fanns husen?! När vi svängde började vägen slutta kraftigt neråt hur länge som helst. Till slut nådde vi botten av en sänka och med bergen runt omkring oss, var vi som i en gryta. Framför stugorna låg havet och närmsta granne mittemot var, några hundra mil bort, Antarktis!

På kvällen satt M och jag i det ljumma men fuktiga mörkret på altanen och pratade om den häftiga känslan vi både kände, över att vi nu nått fastlandets yttersta utpost. Det var verkligen en storslagen natur i Storms river och Tsitsikammas nationalpark och den som har möjlighet att vandra och klättra, bör absolut stanna någon extra dag här. För det finns massor att utforska och äventyr att ge sig i kast med.
På kvällen blev det ett ruskigt oväder (se fler bilder i bildspelet längst ner på sidan) och det åskade, regnade och stormade hela natten. När havets arga vågor dånande slog in över strandkanten nedanför vår stuga, kände vi oss väldigt små och jag ångrade starkt att vi bett att få havsutsikt!

Den natten var det bara mor och C som sov gott. Vi andra låg vakna och lyssnade på ovädret. Jag tänkte bara på tsunamin och alla de som tvingades uppleva den. Jag tyckte mig förstå hur hjälplösa, utsatta, rädda och ensamma de måste ha känt sig när havet och Moder Jord tappade kontrollen. Med ett ilsket hav så nära inpå kunde jag inte slappna av och det kändes bara kusligt och övergivet att ha endast Antarktis som närmsta granne.


Efter frukost och lite shopping i butiken rullade vi vidare på vår färd längs Garden Route med Kapstaden som slut destination. Garden Route är ett av naturens underverk i Sydafrika, bland det maffigaste jag upplevt faktiskt. Man kör genom djupa skogar, magnifika och natursköna kuststräckor, över och genom djupa raviner och timvis längs stora, vida och öppna sädesfält. Det här området lockar alla naturälskare och semesterfirare med att vandra i bergen, utforska grottor, cykla genom skogar, besöka strutsfarmer, dyka med vithajar eller åka båt nedför någon av de många floderna

Trots att det var så oerhört vackert längs vägen, blev vi trött iallafall och när kvällen kom hade vi fortfarande ingenstans att bo över natten. I Mossel Bay passerade vi ett Protea hotell (hotellkedja i Sydafrika) men mina reskompisar tyckte att det såg så ruckligt och fallfärdigt ut att vi därför inte kunde stanna där. Så vi sökte och sökte, med ljus och lykta, efter ett vettigt hotell men inget passade.

De var för avsides, för fullt, för dyrt eller under reparation. Så det slutade ändå med att vi landade på detta Protea Hotell, vilket visade sig vara ett mycket klokt beslut. Det är nog det tjusigaste 3 vånings hotellrum jag bott på, det hade allt! Och det var också där vi fick inspirationen till hur vi ville ha det i vårt eget badrum här hemma.

Det var så lyxigt, smakfullt och snyggt att vi valde att stanna där fler nätter än vi tänkt från början. Det var inte speciellt dyrt heller, ungefär som vandrarhemspriser här hemma. De dagarna levde vi rena lyxlivet! Vi var på sightseeing på dagarna och på kvällarna, innan middagen i hotellets egen restaurang, satt vi i det varma men upplysta mörkret på en av våra två altaner. I de ljumma vindarna njöt vi av en drink medan vi såg delfinerna leka i havet. Ja, Mossel Bay kan jag verkligen rekomendera och åker vi tillbaka till Sydafrika har vi redan bestämt att vi inte vill hoppa över ett litet besök på vårt tjusiga Protea hotell.

Från Mossel Bay till Kapstaden tar det bara cirka fyra timmar att köra, men vi valde trots det att göra en avstickare till Stellenbosch och vindistrikten. Vi hade egentligen velat bo på en vingård, men väl på plats förstod vi att vi borde ha bokat det hemifrån bara för att vara säkra på att få tag på ett bra ställe till ett bra pris.

Vi hittade ett jätte mysigt ställa på en riktig vingård men vi blev lite snåla plus att vi kände att vi inte riktigt passade in i våra shorts och solbrillor. Men idag ångrar vi lite att vi ändå inte satsade de där extra slantarna som det kostat att få bo där och självklart hade vi passat in! *ler* För vem är det som bestämmer vad som är rätt och fel egentligen…

Vi hamnade på ett annat av Proteas hotell och egentligen var det väl inget fel på det stället. Ett litet radhus område närmaste granne med vinbuskarna, men inte på långa vägar så flärdfullt som det i Mosel Bay. Det kändes lite för välordnat och tillrättalagt med färdiga menyer och buffebord där alla grävde huller om buller i grytorna. Lite för mycket familjehelg på Pite Havsbad eller Disney, om ni förstår hur jag menar. När jag är ute på restaurang vill jag bli uppassad och serverad vid bordet, jag vill få känna mig riktigt bortskämd och lyxig eftersom det inte är varje dag jag gör det.

Efter en godnatts sömn och en kaosartad frukost med hundra andra, genomförde vi så den sista etappen genom vindistriktet mot Kapstaden. Det var hett, soligt och varmt i bilen och därför startade vi ganska tidigt, för att sedan väl på plats i Kapstaden, kunna få ligga och slappa runt poolen. Trodde vi ja!! Men hur det egentligen blev med den saken är en helt annan historia som jag avslöjar en annan dag! En riktig cliffhanger, men jag måste ju få hålla er på halster lite, eller hur!!!*ler*

Igår var jag på jobbet och fikade med min kära kollega Anki. Det är så roligt när vi ses och vi surrade i 190 knyck eftersom jag förstod, bara genom att se på hennes skrivbord, att hon har en hel del att göra så här i semesterplaneringstider. Hon är så himla gullig, min kollega, för hon hade köpt ett halsband åt mig med en liten blå skyddsängel som skulle bevaka och skydda mig. Tänk vad bra hon känner mig, dels en ängel och sedan i min favorit färg dessutom och det betyder extra mycket att det är just hon som har gett mig den. Så, Anki, om du läser detta, skickar jag massor med Tusen Tack kramar till dig! *ler*/Carro

På Pellefantens rygg, Sydafrika del 2

Igår blev det inget skrivet här, eftersom jag var strängt upptagen med annat hela dagen! *ler* Jag satt vid symaskinen mellan 9:30 - 14:40, en full arbetsdag, och jag sydde för brinnande livet. Det var riktiga löpande bandet, mor nålade och tänkte medan jag sydde och sydde. All sömnad resulterade i fem gardiner och fyra dukar, så nu kan jag ha försäljning om jag vill! *ler* Jag återkommer med bildbevis när de nya gardinerna är på plats!

I sydafrika är det sommar när vi har vinter och tvärtom, därför är det lämpligt att åka dit mellan oktober och april. Sedan blir det svalare plus att vithajarna kommer upp för att äta och föröka sig, och då är det inte längre lämligt att bada i havet. Något annat som också är bra, är att det inte är någon tidsomställning när man kommer ner dit, eftersom vi har "samma" tid. Och jag tyckte att det var ganska skönt att bara kunna fortsätta med dag och natt på samma ställe, för jag är ganska känslig för tidsomställningar.

I Port Elizabeth bodde vi på Shielas mysiga hotell och vi stannade i cirka en vecka innan vår resa fortsatte. Det var ganska skönt att bara "ligga still" hela första veckan för att acklimatisera och vänja oss vid det Sydafrikanska systememt. Under den veckan var det inte överdrivet varmt, mer som en svensk sommar och faktiskt med ganska kalla vindar. Därför var det bara C som vågade hoppa i vågorna, vi andra nöjde oss med ett dopp i poolen på hotellet (http://www.driftsands.co.za/).

Medan vi var i P.E besökte vi Addo Elephant Park, trots namnet, en nationalpark med även andra djur än elefanter. Precis den dagen när vi var där, var det just så varmt som jag föreställt mig att det är i Afrika. Termometern i bilen visade på nästan, olidliga, +42 grader och det var på näppen att vi inte flöt bort, trots luftkonditioneringen. Alla var mer eller mindre apatiska och det var ju typiskt att vi valde just en sån dag till safari när det egentligen var en bättre dag för stranden.

Men det var en upplevelse att vara på riktig safari, något vi kan rekomendera och inte vill vara utan, att få se alla djuren på savannen och i sitt rätta element. Nationalparken var hur stor som helst och vi kunde köra timmar i sträck utan att se en kotte! Och nästa gång jag far till Sydafrika vill jag absolut övernatta på en safaripark. Tänk vad häftigt att ligga och lyssna på nattens alla ljud tryggt nerbäddad i en säng och med djuren på behörigt avstånd.

Som sagt, vi hade kört i evigheter, utan att se något när plötsligt C blev kissnödig och vad gör man då mitt bland lejon och andra vilda djur!? Det är ju inte bara till att stanna och kliva ut hur som helst och överallt fanns det skyltar som varnade att man gick utanför bilen på egen risk! Tur att jag är gift med en hemvärnets man för han är sällan rådlös! Den här gången löste han problemet med en hög kulle/litet berg med en rastplats högst upp. Väl på kullen vågade vi kliva ut ur bilen och uppleva den enorma värmen som slog emot oss. Luften stod absolut still och värmen riktigt böljade som vågor framför våra ögon. Medan C skvalade i buskarna, stod vi andra och spejade åt alla höll med hopp om att upptäcka faror i tid för att sedan snabbt slänga oss i bilen som vi lämnat med dörrarna på vid gavel.

Kisspausen förlöpte utan problem och sedan fotsatte vår färd genom parken. När vi, återigen, kört en bra stund spräckte jag den svettiga tystnaden som rådde i bilen genom att tjoa till att jag fått syn på något. Här hemma händer det ju ibland att man kan få syn på en älg i diket. Men då och där i buskarna vid vägkanten, stod helt plötsligt den absolut största och magnifikaste elefanthanne jag någonsin sett.

Den ensamma hannen var enorm och så otroligt mäktig när han viftade med sina stora öron, likt seglen på en båt och trumpetade en fanfar att vi skulle flytta på oss. Vi hade hyrt en stadsjeep, men trots det kan jag garantera att vi, även i den bilen, kände oss väldigt små. För plötsligt började elefanten röra på sig och gungade som en finlandsfärja upp på vägen där vi stod. Han vill komma fram och förbi men vi var i vägen för honom.

Men M var snabbare, han gasade på så vi passerade och hann förbi elefanten innan han svängde upp på vägen. Men värre var det för den lilla vita saaben som legat bakom om oss en tid. De fick börja backa, för en sån bamsing vill man inte reta, det lovar jag. I bakrutan såg jag den lilla vita bilen som backandes försvann bakom kurvan vi just passerat, medan Pellefanten magnifikt vaggade och trumpetade sig dem till mötes. Nej, en Pellefant behöver aldrig be om lov för att komma fram. Det är absolut säkert att man mer än gärna vill flytta på sig när man möter dem! De är så stora, höga och tunga att jag tror de skulle kunna platta till en bil med endast en fot.

Sydafrika har ju som bekant haft enorma problem med rasmotsättningar i hela samhället. Men med hjälp av Mandela och grabbarna, är de ju på rätt väg idag vilket känns och upplevs när man är i landet. Men trots det kan man ändå, på flera olika sätt, fortfarande få en förståelse för hur det har varit, t.ex. genom kåkstäderna som man ser och kör förbi vare sig man vill eller inte.

De breder ut sig i, runt om och mellan städerna och de lägsta skicket av de svarta bor i dessa ruckel. Något som känns ofattbart för oss eftersom de många gånger ser det ut som något våra barn har spikat ihop i trädgården. I många städer kunde man åka på en guidad rundtur in i dessa kåkstäder. Något vi valde bort då vi alla trodde att det skulle kännas som om vi kom dit och "gottade" oss i deras elände.

Visst hade det varit intressant, för en socialarbetare som mig att besöka dem och för många av dem som levde i kåkstäderna hade dessa guidade rundturer blivit deras levebröd och ett sätt för dem att tjäna pengar på. De tog betalt för entre och vill ha dricks när de visade upp bostäder, skolor och vårdcentralen. Så kanske hade vi istället gjort en välgärning genom att besöka och skänka dem pengar. Nåja, nu blev det inte av för oss den här gången men man vet inte om det känns annorlunda en annan gång, om vi någonsin kommer tillbaka till Sydafrika igen.

Något som också kändes lite knepigt, var en dag när jag var lite dassig efter en matförgiftning och låg till sängs på hotellet medan resten av gänget var iväg på olika aktiviteter. Då kom en av hotellets personal för att städa vårt rum och det var väl helt okej. Men sen började hon ta hand om vår disk, samla ihop våra kläder och prylar och la sig slutligen på knä vid min säng och handplockade pappersfnas som C strött ut på mattan.

Hela tiden kallade hon mig "Mam" och frågade om jag behövde något eller om hon kunde göra något annat för mig. Då kände jag mig mycket besvärad och obekväm och jag försökte hela tiden övertyga henne om att hon varken behövde diska eller plocka efter oss inne på vårt rum.

En annan gång när vi var på stranden kände vi oss väldigt iakttagna. När jag tittade mig omkring upptäckte jag plötsligt, att vi var de enda blåvita människorna så långt ögat nådde. Det hade inte varit några som helst problem att hitta igen sig om man tappat bort sitt sällskap, om jag säger som så! *ler* När vi kom tillbaka till hotellet och berättade detta, frågade Shiela var vi varit och vi beskrev stranden.

Då sa hon att, Kings beach, som vi varit på oftast brukade besökas av svarta och att den stranden var så gott som deras. Men hon lovade att de inte har separata stränder i Sydafrika idag, för att de måste det. Men att det levde kvar från en svunnen tid och blivit till en vana som satt bergfast kvar i var mans ryggrad. Vi kunde konstatera att det nog kommer att ta generationer att komma ifrån segregationen på riktigt, både för de vita men också bland den svarta befolkningen.

Efter cirka tio dagars mys på Shielas hotell, var det till slut dags för oss att säga adjö till våra nyfunna vänner; Shiela, maken Robert, ungdomen Carrie, städerskan Florence och hennes dotter som blivit C:s vän. Dottern som aldrig lärde sig C:s namn utan hela tiden ropade och kallade honom för Hej, troligen för att hon hört oss säga det till henne när hon kom på besök i vårt rum!

Samtidigt hade det börjat krypa i resnerven på oss och vi var sugna att ge oss av på nya äventyr igen. Hotellen i P.E. och Kapstaden hade jag bokat hemifrån via internet men de sju nätterna längs Garden route var oskrivna blad i vår resehandbok. Efter en dags resa nådde vi på kvällen, den första natten efter P.E., Storms river och Tsitsikammas nationalpark (http://www.stormsriver.com/).

Nu är det dags för lite vila före middagen och därför säger jag, "Ta hand om dig" och så återkommer jag med nya rapporter i morgon!/Carro

Nya friska tag!

Så där, då var jag tillbaka på banan igen. Tror jag! Men pust och stånk, vilket arbete det blev av detta missöde. Men det är precis så det är, är huvet dumt får kroppen lida! Ett annat av mina livs deviser som föjt mig genom livet, är: "det man inte kan göra en gång, kan man göra två gånger!" Detta för att jag oftast gör och alltid gjort allt, minst två gånger (gymnasiet, operationerna etc.) och så även denna gång! *ler* Men två viktiga saker har jag, trots allt lärt mig och det första är att SPARA, SPARA och åter SPARA och det andra är att byta bakgrund på sidan! Japp jag klarade det till slut, för det var ju det jag försökte göra när allt försvann. Så inget så ont, att det inte har något gott med sig! *ler*

Jag har suttit hela dagen och försökt reparera det jag tappade och nu tror jag att jag fått tillbaka det mesta. Är det något ni saknar eller som ni tycker ser tokigt ut, blir jag jätte glad om ni säger till. Jag kommer att fortsätta fipplandet i morgon också men bara med små justeringar. Tror jag, men då jag är lite av en perfektionist i detta är jag rädd att jag kan hålla på och dutta i evigheter innan jag blir nöjd. Bara för att jag vill att det ska vara så trivsamt som möjligt här hos mig!

Nu är jag helt slut i kropp och knopp, så nu återstår bara för mig att säga tack och godnatt för ikväll och så tar vi nya tag i morgon!/Carro, som är något mer uppåt igen! *ler*

Kris område!

Jag mitt förb...ade klant arsle! Vad har jag ställt till med! Detta är mer än lovligt korkat! Jag var ju så gott som klar med förändringarna här på bloggen för denna månad och skulle bara byta bakgrund och på den vägen ser det ut så här nu! Jag tappade ALLT jag lagt upp både nu och tidigare och vill därför bara grina! Se hur det ser ut och dessutom minns jag ju inte riktigt vad jag hade lagt upp. Det är så deppigt! Men jag kommer igen, det är bara att jobba vidare!/Carro

Sköna maj, Välkommen!

Så där ja, ny månad innebär nytt här på bloggen! Det du säkert först lägger märke till är att jag lagt in en musikspelare med en blandning av min favorit musik. Jag har försökt välja såna låtar som inte ska störa så mycket i läsandet. Men känner du att det ändå är lite irriterande, kan du stänga av musikspelaren medan du läser. Du hittar den nästan längst ner på sidan. Det går också att själv välja vilka låtar du vill höra, eller kanske hittar du en favorit som du vill höra om och om igen. Hoppa då bara framåt eller bakåt med hjälp av pilarna som finns i spelaren. Som vanligt har jag lagt in nya bilder, bl.a. från Holland som bär en del av mitt hjärta och Skottland som jag väldigt gärna skulle vilja besöka eftersom det verkar vara en så mäktig natur där.

Jag har också lagt upp fler blogglistor och delat in dem efter vilka jag läser, andra EDS bloggar jag hittat och inredningsbloggar. Några av länkarna i min länklista har jag bytt ut och några får hänga med som standard. Självklart har jag också ändrat i månadens bok-& musik tips och veckans dikt samt att jag flyttat mitt eget bildspel längst ner på sidan. Kalendern och gästboken hittar du ungefär i mitten och så klart blir jag jätteglad om du lämnar ditt fotspår i gästboken. Fotot högst upp på sidan visar fyren längst ut på Cape Horn i Sydafrika.

Under april hade jag 401 besökare, vilket i snitt blir 13,5 besökare per dag! Tack snälla ni som besökte mig, det gör mig så himla glad! Och jag hoppas att ni fortsätter att titta in till mig! *ler*

Hoppas ni alla haft en riktigt skön Valborg och 1:a maj, för det har vi! Här var det ett fantastiskt väder igår, åtminstone +20 grader i solen och vi fick verkligen en försmak av sommaren! Senaste gången, vi minns att det varit lika varmt en 1:a maj var 1984. På ett foto från då, står en av kompisarna i bikini i snödrivan med en snöboll i handen. Helt makalöst! Något som också är makalöst är att det för tolv dagar sedan såg ut så här från vårt köksfönster:

Och idag den 2 maj ser det ut så här, all snö är putsväck och vi kan snart kratta:Man blir lika förvånad varje gång. Att det går med en sådan himla fart när det väl sätter igång! På återhörande!/Carro