Klaga leder ingen vart!

Jag vet inte hur det är med er, men klagar ni mycket? På vädret, att det är för varmt, för kallt, för mycket snö, för lite snö. Eller kanske på chefen, din partner, dina ungar, grannar...Ni vet sånt där onödigt "dumklagande" som egentligen inte leder någon vart, utan bara stjäl energi av oss och dessutom sprider en unken grå sulfatdimma i omgivningen.

En ständig klagan kan vara ett tecken på att något är "fel" i själen, en rädsla för detta "fel"och ett hopp om att må bättre om "felet" inte fanns. Klagor (heter det så i plural?! *ler*) är oftast negativa, värderande och dömande och som vi sprider omkring oss. Så om jag klagar på M för att hans garderob ser ut som självaste orkanen Orvar, mår jag kanske lite bättre...

Möjligen för ett ögonblick, då ju M:s hjärnblödningsframkallande garderob tyder på att han är en slarvpelle! Medan jag, en ordningens mästarinna, kan sträcka på mig eftersom mina kläder ligger exemplariskt vikta och sorterade i kategorier. Linnen för sig, trosor för sig, nattkläder för sig...

Men mår jag verkligen överväldigande mycket bättre? I mitt inre och på lång sikt? Betyder M:s oförmåga att hålla ordning i sin garderob att han är en sämre person än mig? Kanske känns det bättre medan jag lägger in rena kläder i hans garderob, lycklig att mina kläder inte bor med hans! *ler*

Och sen då, när dörren stängs om garderobskatastrofen, hur mår jag då om jag är inne i en period av dåligt mående? Ja inte bättre i alla fall utan kanske till och med tvärtom!

För även om M:s garderob är en total ödeläggelse är inte det synonymt med att M är dålig som människa och jag.

Eventuellt får jag några minuters tillfredsställelse att jag är bättre på ordning än han men när den stunden passerat är det troligt att jag mår sämre igen.

Förutom att den här typen av klagan inte leder någon vart, "den som gungar gungstol kommer aldrig framåt", så förpestar den bara tillvaron för en själv och alla andra.

När vi klagar, värderar, dömer eller projicerar är det vårt ego som styr och vi skapar en falsk trygghet. Känner vi oss lite bättre än andra, kan det kanske kännas bättre för stunden. Men det är inte rätta vägen att hjälpa oss själv att bli hel.

För att bli hel måste vi sluta klaga och döma oss själva, först då får vi en möjlighet att förändra eftersom vi inte kommer vidare i vårt mående eller vår utveckling med den här typen av klagan.

Naturligtvis ska vi inte tillåta att andra trampar på oss på, vår integritet är viktig! Men jag tror att vi faktiskt mår lite bättre om vi kan "blunda" och bara låter saker passera utan att de får fäste i oss.

Det viktiga är att vi blir medvetna om när vi klagar, inte värderar, dömer eller slösar energi på tjafsklagande. Klarar vi det är det inte längre någon klagan som inte heller påverkar oss.

Min pappa brukade säga att jag, om någon, fick klaga med tanke på min situation men att jag, enligt honom, nog var den sista som faktiskt gjorde det.

Han ansåg att det var många med sämre anledningar som var snabbare än jag på att högljutt uttrycka sitt missnöje.

Nu gjorde jag ju inga större "fel" i min fars ögon men felfri är jag så klart inte även om jag verkligen hoppas att jag inte klagar ofta och ljudligt!

Så ni i min närhet, påminn mig om ni hör mig klaga för jag vill definitivt inte bli en klagolåt i andras öron! Det är ett så tråkigt sätt att låta på mot omgivningen, dessutom skär det illa i mina öron och suger min energi.

Även om jag sällan klagar på mitt liv eller min situation, så klagar även jag på smutsiga sockar och icke tömd diskmaskin. Men oftast brukar jag försöka lägga band på mig.

Förutom C & M, som får sig en skrapa ibland, undviker jag helst "tjafsklagandet". Inte för att jag inte vågar eller kan säga ifrån, kommer det något jag inte kan låta passera sätter jag självklart ner foten. Utan snarare för min egen skull! Jag vill inte förpesta luftutrymmet eller slösa energi på onödigt klagande. Dessutom leder det inte någonstans.

Så här har jag alltid tänkt även innan min andliga och spirituella utveckling men självklart blir jag ytterligare medveten av de kurser jag läser. Tur det! Trots all klokskap jag får till mig, finns det fortfarande en person jag är hård mot även om jag jobbar på det! Nämligen mig själv!

Ja, jag är mer uppmärksam och medveten hur jag behandlar mig själv idag. Jag är mycket snabbare och bättre på att skilja på vad mitt ego säger och vad som kommer från själen. Trots det är jag ändå snabb på att klaga, döma och bombardera mig själv med negativa värderingar.

Skillnaden är att jag idag tränar på att inte haka upp mig vid negativa tankar utan bara låter dem passera. Likt en hök "flyger jag över mina tankar" och studerar dem samtidigt som jag konstaterar: "jaha, där har vi en sån tanke, hoppsan där kom visst en klagan eller ett dömande, varför är vi så negativa nu då!" *ler*

Kanske dömer och beskyller vi andra för vårt mående och situation men när  vi dömer andra dömer vi även oss själv och slipper ansvara för val och beslut vi tar i livet. Kanske för att de gör för ont...

Med egots starka falska röst kränker vi oss själva, dömandet håller oss livstidsfångna medan det använder vår tid och kraft på att döma oss själv och andra.

Jag dömer sällan och aldrig andra för mitt mående eller min situation men absolut ALLTID mig själv, i alla lägen! Och nu vet jag varifrån jag fått den egenskap...av min mor!!

Även hon är hemsk på att döma sig själv, så hårt att jag idag såg att hon var under sulan när hon kom förbi. Jag trodde hon skulle rasa ihop av ett pyttelitet löjligt fel hon hade gjort och som hon sa, helt okej om andra tabbar sig men INTE hon! HON borde ha vetat bättre!

Mitt dömande är väldigt hårt och sker även om jag inte ens var närvarande när något hände! "Jag borde ha vetat...", "Jag borde ha kunnat räkna ut...", "Hur kunde jag glömma...", "Varför missade jag det och det..." 

Enligt mig (och min mor) är något sällan någon annans fel, utan oftast bara mitt. Allt från JFK och framåt brukar jag ta på mig och viker mig nästan direkt utan att bli bitter eller ta på mig offer- och martyrkoftan.

Det finns nästan inget jag inte kan döma mig för, om jag klantar mig, glömmer saker, babblar för mycket eller missar tiden pga min förbaskade tidsoptimism. Om jag nedvärderar mig själv, inte lyckas behandla mig själv enligt själens vilja eller släpper fram egot ofta.

Om jag är nyfiken eller frågvis eller inte har de kunskaper och svar jag tycker att jag borde ha. Att göra en tabbe på något sätt är väldigt skamligt för mig och är en anledning att jag lätt skuldbelägger och dömer mig själv.

Dömandet har alltid begränsat mig i min frihet och kanske är det därför jag stora delar av mitt liv känt mig fängslad och låst. Bara sökt i det yttre efter lyckan och en förändring, vilket inte räcker och inte är något jag vill.

När jag nu kommit en bit på väg, vill jag fortsätta att jobba på att sluta klaga, döma och nedvärdera mig. Kanske får min själ äntligen sin frihet...

Jag vill tydligt kunna skilja på sak och person - jag är inte mina val och beslut. Och jag vill förstå att jag är helt okej precis som jag är!

En av människans stora uppgifter är att förändra sig som människa så själen får plats att lysa och skina. Vilket vi gör genom att lämna vår känsla av litenhet.

Vi ska ha modet att blomma ut till den vackraste blomman vi kan tänka oss. Då visar vi utåt att vi gett vår själ plats att stråla. Vi ger också andra chansen att ta sitt ansvar och göra likadant. För sånt smittar av sig! *ler*

Jai på Love it använde, precis som jag känt livet men som han inte visste, fängelseliknelsen när han skulle förklara för mig varför vi inte blir lyckliga eller tillfreds i vårt liv av att bara söka eller förändra i vårt yttre. Han sa:

"Tänk att du är i fängelse, du har inte många saker och får inte in några nya. Det enda du kan göra för att få något nytt eller i bästa fall bli lyckligare, är att möblera om eller flytta dina saker för att få en förändring. Så ser livet och lyckan ut om den är byggd på materiella och förgängliga saker, vilket är det mesta. Inte ens vår personlighet tar vi med oss." 

Så att bara förändra i det yttre räcker inte, det ger ingen bestående utveckling även om det också kan behövs (dåliga relationer, fel jobb, instängd situation). Nej, för att få en utveckling och mående som är beständigt måste vi lämna det yttre bakom oss.

Och i stället kliva in i oss själva för att få insikt och bli medvetande om hur vi agerar och reagerar mot oss själva och andra. I boken "En kurs i Mirakler - på lätt sätt" står det: "Ingen kan släppa in den yttre världen i mörker och samtidigt behålla sitt eget inre ljus."

En förändring börjar alltid med att man tar det första steget. Vilket jag redan gjort, så nu fortsätter jag att säga JA till mig själv!

Fortsätta visa att min själ får lysa oavsett vilka inre- och yttre motstånd jag stöter på längs vägen och bara i mitt inre finns problemen, lösningarna och svaren.

Om någon ogillar att jag ser min storhet, tillåter mig växa och ger mig själv frihet? Säg i så fall till, så jobbar vi på att förändra relationen. För alla vill vi väl bli sedd för den vi egentligen är?!

Att säga JA till mig själv är även ett JA till andra utan att vi för den skull blir en "peoplepleaser". För varken min eller någon annans främsta uppgift är att tillfredsställa andras behov före våra egna.

Nej, jag vill leva i sanning med mig själv och ha en sund kommunikation med mig själv för att göra det jag vill göra och vara den jag är fullt ut. Min tid är NU och mina behov går först! *ler*

Ni kanske undrar hur det gick med M:s katastrofplats...Jo utan att klaga "blundade" jag och tog, när jag inte stod ut längre, mitt pick och pack och flyttade in i garderoben bredvid. Mycket lugnt och skönt för mina nerver!

Visst, några stör sig fortfarande på garderobsorkanen Orvar men kommenterar de katastrofområdet, rycker jag på axlarna och tänker: "vill han ha det så, måste han få ha det så". Men inombords ler jag, för jag vet ju att jag är bäst på att ha ordning i garderoberna! *ler*/Carro, ordningens mästarinna...(bilderna är från Love it, googlade och privata

Njuter av livets goda

Nu har det varit lite tyst från mig igen, det beror på flera saker. Först och främst att jag, som vanligt, rivstartat på alla cylindrar med aktiviteter, kurser och en massa annat och att jag därför försöker få till någon slags planering och ordning för min höst. Vilket inte är lätt, när man är en tidsoptimistisk gummigumma! *ler*

Den andra orsaken till att jag kom ur fas med skrivandet, är att familjen utökats med ytterligare en familjemedlem. Nämligen lilla söta kattfröken Luxie, som precis som "storasyster" och kusinen Zarya är av rasen Sibirisk katt.

En ras som ska vara "allergivänlig" då den producerar mindre av det proteinet i saliven som allergiker reagerar för. Rasen har bara funnits i Sverige sen år 2000.

Historien kring hur de kom in i mitt/vårt liv har jag inte berättat, för nog är det fantastiskt att jag med mina allergier och astma idag har de pälsdjuren jag längtat efter hela livet!

Jag är så lycklig och tacksam att mitt liv kunnat berikas med deras existens! Att få se dem, prata med dem, kramas, kelas, ha dem i sängen och tjollra med dem förgyller mitt liv flera gånger om, att ha djur är en fantastisk rikedom!

Hade någon sagt för 1,5 år sedan att jag skulle hitta en "allergivänlig" katt och att jag inom en snart framtid skulle leva med två katter av den rasen, hade jag trott att de blivit alldeles vansinniga. För det första har jag aldrig trott på "allergivänliga" hundar eller katter och sen är de ju inte direkt gratis heller.

Första mötet med rasen var förra våren när jag pratade med grannen, som är pälsdjursallergiker men som köpt en Sibirhanne och allt fungerade perfekt för dem. Vår familj hade vid den tidpunkten blivit med fyra råtthannar.

Min homeopat hade konstaterat att jag tålde råttor så jag botade min "råttskräck" på fem minuter genom att få hålla de fem veckor gamla råttbebisarna och sen följde de med hem och allt gick som smort. Med det i minnet blev jag ivrigare än ivrigast att besöka denna manliga skönhet på andra sidan väggen!

Besöket hos grannen avlöpte utan några tecken som helst på allergi, men så var det med våra råttkillar också! Aldrig känt ett smack av dem.

Så där väcktes hoppet att jag...kanske, kanske...en dag...också kunde ha kisse. Ungefär då dök Zarya upp i mitt Facebookflöde, jag föll pladask och blev blixtförälskad! *ler med hjärtan i ögonen*

Jag kontaktade uppfödaren och frågade om denna speciella kisse, för hon är nämligen född med bara ett öga. En "funkiskatt" i en "funkisfamilj", det kunde ju inte bli mer rätt!

Hon hörde hemma hos oss, det kände jag direkt när min blick mötte hennes i hennes enda öga på en bild på FB. Jag var såld, henne skulle vi bara ha - hon och ingen annan!

Jag började undersökte om det verkligen stämde att jag kunde tåla ett pälsdjur. C och jag bilade runt i vårt närområde för att träffa fler individer av rasen, då jag läst till mig att allergivänligheten kan variera från katt till katt.

Sammanlagt träffade vi fem sibirer, tog örngott med mig som de fick rulla på och som jag sen hade i sängen. Plus att jag tog päls till min homeopat som hon testade i apparaten och precis som med råttorna fanns det inte en tillstymmelse till allergi.

Så efter en bra stunds funderande och en B- och C-plan i fickan, slog vi till och köpte henne. C flög till Stockholm och hämtade henne i slutet av november förra året.

Ni kan ju bara tänka er mitt fåniga flin och tårfyllda ögon när ett litet ullknyte på 12 veckor klev ur väskan och pep svagt.

Jag tror jag var den lyckligaste människan på jorden den stunden, en av mina högsta önskningar hade slagit in!

Men visst var jag orolig, nervös, rädd...för vad skulle vi göra om jag skulle reagera...Det skulle inte bli lätt, det insåg jag bums. Frågan var om jag överhuvudtaget hade kunnat lämna bort henne igen. Tror inte det! Jag hade nog valt att ta mediciner i stället.

Det gick ett dygn...inget hände, det gick två dygn...inget hände...

Å visst kände jag efter lite extra, precis som jag gjort när råttorna var ny. Hade jag ändå inte lite tungt med andningen, var jag inte lite snuvig trots allt, kliade det inte ovanligt mycket i ögonen...

När inget hänt, efter drygt en månad vågade jag börja  andas ut. Till min stora förvåning verkade det fungera med allergivänlig katt och mig. Lyckan var total!

Zarya blev snabbt familjens och husets medelpunkt, självklart skulle prinsessan ha allt och lite till av det bästa. Mer ompysslad kisse får man leta efter! *ler* Hon var (och är) överallt, som alla våra djur varit, och allt kretsade kring "lillan".

Hon är en otroligt vacker och ståtlig kisse på fyra kg, som ibland påminner om en varg. Pälsen är tjock, fluffig och i flera lager.

Hon är trefärgad i vitt, grått och rött och svansen är stor som en yvig plym.

Sibirerna är stora kissar, en av de största raserna tror jag, så man får mycket katt för pengarna!

Det är också en mycket personlig ras med många roliga egenskaper. De är lojala med sin familj och vill alltid vara med, så det är nästan mer som att ha en liten hund fast i kattkropp!

De är roliga, sociala, nyfikna, äventyrliga och lättlärda, att apportera är ingen sak för dem. Det finns dock ETT problem med den här rasen. Den är beroendeframkallande, har man en vill man oftast ha fler! *ler*

Tyvärr var vi lite för lata på att leka och busa så mycket som Zarya ville och behövde. Jag önskar verkligen att vi haft henne när C var liten, de hade varit perfekta för varandra!

När vi sen märkte att Zarya verkade lite "låg & deppig" var vi inte sen att agera och katt nummer två var ganska snart ett faktum. Det gick så snabbt att M knappt hann med innan jag åter skickade C med flyg till Stockholm för att hämta vår nya "bebbe"!

Luxie dök också upp i mitt FB flöde, även hon med små funktionshinder men i rörelseapparaten. Något vi inte märker av så mycket idag. Det enda som avviker

är att hon skuttar som en kanin när hon har bråttom. *ler*

Att uppfödaren kallade henne för Mini, då hon var minst bland kullsyskon, var det som avgjorde saken.

Jag såg det som ett tecken! Heter man Mini måste man bara bo hos oss, så måste det vara menat!

Fast för oss finns det bara en Mini i hela världen, våran älskade fina lilla skäggis ödla som blev 10 år och tre månader och som vandrade över Regnbågsbron i oktober 2016. Så älskad och så saknad!

Så här heter lilla loppan alltså Luxie och precis som Zarya är det C som döpt dem efter spelkaraktärer i hans dataspel, även om de heter något annat i stamtavlorna.

Luxie är en otroligt charmig krabat som får alla att smälta. Även hon trefärgad men i vitt, beige och lite rött. Hon är idag 18 veckor och väger 1,6 kg.

Hon är väldigt livlig, äventyrlig, nyfiken, framåt, social och allt nytt ska utforskas och undersökas precis som en tvåbent 2-åring. Men framför allt är hon "mammas kisse" lika mycket som Zarya är C:s.

Det är nästan som att ha bebis på nytt, hon är överallt på en och samma gång. Ska smaka på allt, välter dricksglas, busar, hoppar, blir rädd för konstiga ljud och somnar mitt i leken.

Men det bästa av allt är nog att hon oftast sover oftast på min arm på nätterna. Gissa om jag är i sjunde himlen! *ler med hjärtan i ögonen*

Så fantastiskt att en av mina största önskningar i livet har slagit in, jag har fortfarande nästan svårt att tro på att det är på riktigt!

På snart tre veckor har hon lyckats sno åt sig en stor bit av mitt hjärta! Nästan överallt där jag är, är hon.

Och medan jag skriver den här texten snusar hon sött mellan skärmen och tangentbordet.

Zarya har haft det lite tuffare att ta in den lilla marodören. Mig har hon totalt ignorerat i fyra veckor och bara fräst när jag försökt klappa henne.

För nog har hon räknat ut att det var min idé att ta in den där ungen i huset! Om hennes bittra öga hade kunnat tala hade det definitivt sagt "lämna genast tillbaka HENNE nu, hon ska INTE bo här med oss"!

Till en början var det bara morr, fräs, rest ragg och kom inte nära blickar när tjejerna närmade sig varandra. Men ju fler dagar som gått desto bättre fungerat allt bättre.

Nu kan de busa, leka jaga, skrämmas (underbart och kul att iaktta, behövs ingen TV!) och ibland t.o.m "boppa" varandra på nosen men då hoppar båda högt och ser ut som "nu kom du minsann för nära"!

Men då var lyckan också stor i söndags när Zarya äntligen hoppade upp i min säng och lät mig smeka och kela med henne en stund.

Zarya är inte lika kelig som Luxie, så det blir inte länge men absolut på Zaryas kärleksfulla vis. Så nu hoppas jag det vänder, att vi börjar vara på rätt väg och kanske har hon förlåtit mig. *ler*

Mina teorier kring att jag plötsligt kan ha pälsdjur är många. Först främst tror jag förstås att alla mina homeopatbehandlingar har gett resultat.

Att man tog mina groteska halsmandlar för två år sedan har gjort att jag haft minimalt med infektioner sen dess...ingen alls tror jag faktiskt om jag tänker efter.

Att vi lämnade "lilla huset på stora berget" som faktiskt var ett fyskbygge och flyttade till mitt föräldrahem, som min kära far ritat och byggt, har också påverkat vår hälsa.

Han använde bara bra och allergivänligt byggmaterial och det finns inget fukt i huset, trots att det har källarvåning. Detta har gjort att vi alla tre mår bättre och Nezerilförbrukningen har minst halverats.

Jag tror också att immunförsvaret fick öva lite på både ödlorna och råttorna. Ödlorna hade visserligen ingen päls men oftast är det ju proteinet i saliven man reagerar för och vem vet vad de har i salivet. Plus att jag ju plockade bajs och städade terrarium/burar med jämna mellanrum.

Helt allergifri är jag ju inte heller. Stora brukshundar reagerar jag fortfarande för, slickar de på mig bluppar det upp prickar direkt. Men många djur klarar jag faktiskt bättre i dag, vilket jag så klart är så tacksam över.

Nu reagerar jag kanske mer på födoämnen, olika material som ex. plaster och oäkta smycken, stress, vissa blommor som t.ex. julstjärnan, solrosen och påskliljorna. 

Men de är ju lättare att undvika och låta bli att utsätta mig för än djur. Och framför allt behöver jag ju inte äta dem! *ler*

I övrigt på hälsofronten har jag haft 2,5 riktigt bra år, där jag fått vara förhållandevis operationsfri och i stället kunna ägna mig åt personlig utveckling, spiritualitet, andlighet och mycket annat.

Vilket jag också är så tacksam över! Med färre operationer, infektioner och liggperioder har kroppen fått en chans att återhämta sig och det förvånansvärt bra.

Så nu när jag uppgraderade till Carro version 5.0 känner jag mig nöjd, "frisk" och tillfreds med livet, mycket piggare som 50-åring än jag var som 40-åring. Sen vet jag att det kommer att komma tuffare tider igen. 

Ser dem redan i horisonten men försöker blunda in i det längsta. Vill inte, vill inte VILL INTE DIT IGEN! Jag vill fortsätta att få må så här bra, leva ett så här roligt liv och bara njuta av allt jag är med om och upplever.

Det är inget nytt eller som jag inte vetat om men läskigt och något jag skjuter framför mig. Men nacken är i dåligt skick och med den kan det bli tal om åtminstone två operationer, en ställäggning mellan C7 och C8 och sen en högre upp mot huvudet, C0-C1. 

Men hur läget egentligen är får en ny MR och DT röntgen avvisa. Sen har jag opererat min högra axel i påskas och har ännu en axel att fixa till, när det blir vet jag inte.

De tog lite stryk av åren när jag hängde på dem då benen inte fungerade.

Men som sagt var, jag tänker inte så mycket på mina diagnoser längre. På något vis har de, smärtorna och tröttheten satt sig hos mig och blivit en del av mig. 

Visst är det tungt och jobbigt vissa dagar, och som sagt nackoperationer är inget jag önskar, men nu låter jag det inte få ta så stor del av mitt liv och min energi. Allt får inte kretsa runt det sjuka och därför är jag inte lika aktiv i varken föreningslivet eller med föreläsandet.

Utan nu är nu och där är var jag försöker hålla mig! Inte leva bakåt eller framåt...bara vara i nuet och suga i mig allt det goda livet kan ge mig! Och det är mycket, vill jag lova...bara man stannar upp, höjer blicken och tillåter sig att se och ta till sig det!

Jag vägrar att ägna mer tid åt sjukdomar, även om de självklart finns där och är en del av mig. Men jag har fått nog av det och det har redan fått ta så mycket av mig och mitt liv. Så, NEJ, enough is enough...åtminstone just nu! *ler*/Carro...tillfreds med livet...(Bilderna är privata och googlade)

Vill du följa mig mot okända hav...

Idag gör jag brev/dag 4 av Love it's gratiskurs på webben, "Surrender, trust, gratitude" som jag verkligen varmt kan rekommenderar! För alla och en var att studera på kvällarna istället för att fastna i facebook, tv:n eller något annat värdsligt! *ler*

Den här kursen är även för de som inte är andligt eller spirituellt intresserade, som jag är. Utan handlar mer om personlig utveckling som också är ett av mina största intressen. Och faktiskt tycker jag den friskar upp, påminner, väcker till liv tankar och funderingar.

Den är ett bra komplement till de andra andliga, spirituella och personlig utvecklingsutbildningar jag har på min agenda just nu. Den liksom förbereder och skapar plats för nya kunskaper, jag inom den närmsta framtiden tänker trycka in i min skalle!

Så om man är beredd att jobba med sig själv, förändras, mogna, utvecklas som människa och eventuellt stanna med det - då tycker jag absolut den här kursen super duper för just dig! Sen finns det massvis med mer spännande utbildningar som jag hoppas komma fram till om detta skriv il håller i sig, vilket jag också hoppas att det gör.

Hur som, idag skulle vi fundera kring att vara "kapten på sin egen skuta" och jag var nästan hundra att jag redan skrivit någon text om det och började leta i mitt arkiv. Och när jag gjorde det, hittade jag inte just den texten - men då ögnade jag bara igenom allt - och i stället insåg jag hur väldans mycket texter jag har skrivit genom åren - även om jag också legat lågt på tok för länge.

Jag insåg också hur mycket av mitt livs nutidshistoria som finns här i bloggen, vad spännande många inlägg låter bara genom att läsa rubrikerna - om jag nu får vara lite självgod och det får jag! *ler* Ja, jag kommer faktiskt sätta mig ner en dag och läsa igenom allt en vända till, för att få perspektiv men kanske också göra lite justeringar för att få den mer lättläst utan att för den skull fastna i pedanteri!

Ni som har hängt med mig sen början, ser säkert redan att jag börjat göra förändringar men mer kommer, bara jag inte skulle ha så mycket på agendan - och det har ni väl hört förr antar jag! *ler* Jag vet också att jag kanske har några nytillkomna läsare och för er kan jag, angående "Nisse på kontoret" som jag nämnde härom dagen, hänvisa till inlägget från 2011-11-11 där jag ganska målande beskriver vem denna "Nisse" är.

Och när man läser det inlägget, ser man vad mycket som hänt med mig! Oj, oj, oj! Jag baxnar nästan själv hur jag levde mitt liv då. Om jag tycker att jag inte är i mål än på långa vägar...

Ja då kan man säga att jag vid den tidpunkten befann mig på stenåldern i personlig utveckling! *ler* Om man idag tycker att jag kör i 120 knyck, då körde jag 340 knyck på den tiden! Verkligen angenäm och intressant läsning, åtminstone för mig!

Jag ser ju att jag har kommit väääääldigt långt med mig själv i dag! Bara en sån sak att jag inte har Facebook, bloggen och e-posten konstant uppe som jag hade då. Idag är jag inte alls lika uppkopplad som på den tiden! Fast, jag vet, nu himlar ni med ögonen och säger "yes shore"! Men det är faktiskt SANT!! Visst tekniken har förändrats sen dess, nu har vi paddor och smartphones som gör att vi har sjutton miljoner sociala medier att kolla av och ständigt är uppkopplade mot.

Men det händer faktiskt att det går dagar mellan mina statusuppdateringar på FB idag, vilket det inte gjorde då när det var det enda sociala umgänge jag hade. Då kunde jag statusuppdatera tio gånger på en dag!

Vilket jag absolut INTE gör idag, det har t.o.m tagit mig mer än ett år att ens sätta mig vid datorn sedan vi flyttade från "Lilla huset på berget" (ja, vi har flyttat sen sist men det tar vi en annan gång) till Villa Vårvägen!

Nåja, det om detta! Nu över till detta med att vara kapten på sitt eget fartyg, det har jag ju pratat om så många gånger förr.

Och ändå hamnar jag titt som tätt i maskinrummet, i receptionen eller hissar flagg och kör kabaré, serverar mat och svabbar golv, på mitt livsfartyg alltså! Nog är det väl jä***ns konstigt när jag redan 2006 beslutade mig för att sätta stopp för det?!

Varför är jag då kvar där fortfarande år 2018, 12 år senare!? Mer och mer sällan, absolut, men ändå...någon gång om sänder har jag varit på alla andra "stationer" på fartyget än vid kommandobryggan och så ska det inte vara! Och hela svängen med uppsägningen från mitt jobb och tiden efter det fram till idag har jag nog mer eller mindre suttit i livbåten...

För på mitt livsfartyg är det JAG som ska stå vid spakarna och ingen annan! Det är JAG som ska ta mitt livsfartyg in i den hamnen JAG vill till, JAG som ska staka ut min färdriktning på sjökortet och definitivt JAG som ska tuta i luren innan avgång!

Jag tror faktiskt att jag måste erkänna att mycket beror på läpparnas bekännelser! Jag kan och vet mycket om detta via mina utbildningar, pratat mycket om detta för andra, både privat och i mitt jobb och på den vägen lyckades jag även dupera mig själv. Men sanningen att säga tog jag nog aldrig till mig mina egna ord fullt ut, till 110%, och mycket för att jag inte var mogen för det då!

Jag har velat för mycket och ofta vara i "maskinrummet" och olja alla spakarna så allt fungerar friktionsfritt. Jag har velat sitta som spindeln i nätet i "receptionsdisken" och hålla kolla på allt och alla. Och definitivt har jag varit den som hissat flagg, varit i kabarégruppen och roat andra för att jag mått bra av det. Åtminstone trodde jag att jag mådde bra av det och att det var det rätta för mig! 

Sen får jag absolut inte vara för hård med mig själv, den minnesgode minns mycket väl att jag har haft tio mycket jobbiga och tuffa år bakom mig. År när det verkligen inte fanns tid, utrymme, ork eller möjlighet för mig att jobba med min personliga utveckling, vad jag vill ha av min framtid eller ens tänka på vad som behövde förändras. Nu är tiden inne men då handlade det om överlevnad för mig och lilla familjen.

Ovanpå det har jag varit en person med onormalt hög ambitionsnivå (det jobbar jag med fortfarande, är inte 25 längre fast jag försöker förneka det *ler) och absolut lidit av "duktig flicka" syndrom (är väl de som bränner ut sig va?!)

Jag var arbetsnarkoman, hade skyhöga krav på mig själv och drömde nog innerst inne om, trots allt jag sa och skrev då, att kunna gå tillbaka till ett "normalt" 8-17 liv på Socialförvaltningen som ägde mitt hjärta väldigt länge!

Så som en passus på det, måste jag nog dessvärre tacka min forna arbetsgivare (även om det inte kändes så då, det blev ett brutalt uppvaknande, jag hamnade längst ner i skoskaften när jag tvingades säga upp mig och nej jag tror INTE jag har orkat skriva om det) för att de klippte navelsträngen mellan oss! *ler*

Mitt hjärta, mitt liv, min hjärna - ja hela jag brann för mitt jobb. Det var livsviktigt för mig för det hade jag kämpat och strävat mot sen jag var 16 år och utan det blev jag en "nobody"!

Jag kan idag erkänna att jag på riktigt är glad över att det blev som det blev, för jag hade aldrig gått självmant! Jag hade aldrig lämnat mitt kontor! Och jag hade hade heller aldrig heller hittat den väg jag hittat idag och upplevt det jag upplever nu...

Som så många kloka före mig har sagt, man ser aldrig hela bilden förrän efteråt. Man inser inte förrän man har facit i hand, "att hade inte det och det hänt, så hade heller aldrig det och det hänt..." Och så var det absolut för mig också! Men även om jag sagt det åt andra så många gånger, trodde jag på något konstigt vis då inte att det gällde mig också...

En av mina sista chefer sa, "nu när du lämnar oss, kommer så många nya dörrar öppnas för dig", vilket då kändes som ett hån som h*n kastade i ansiktet på mig! Jag minns hur förbannad, ledsen och kränkt jag var men självklart visade jag ju ingenting, eller försökte inte visa...

Vet faktiskt inte om de förstod hur dåligt jag mådde och hur illa jag egentligen tog av hela "cirkusen" med min s.k. arbetsrehab och uppsägning. Men det har ingen betydelse idag

Men hur som, i mitt huvud blev det ett hån och det enda jag kunde tänka var "vem i herrens namn vill ha en 50 årig, trött, funktionshindrad och halvtidsarbetande rullstolsmiffo (förlåt uttrycket, men jag beskriver bara hur jag såg på mig själv i det ögonblicket, hoppas ingen tar illa upp - då ber jag om ursäkt, direkt!) på sin arbetsplats?! 

En sönderopererad avdankad medelålders kvinnlig socionom som inte kommer klara deadlines, inte kommer orka leverera och inte kommer kunna prestera". INGEN givetvis! Jag var körd, rökt, bränd och bombad!

För fortfarande på den tiden, var det det enda jag såg i min kikare..."ett vanligt jobb" efter alla operationerna (i modern tid alltså). Att jag skulle tillbaka i någon form av "normal" verksamhet inom det sociala fältet och förbundsarbetet som ordförande var en avstickare i den riktningen (som också fick ett bryskt slut 2015, när jag lämnade mitt uppdrag). Sen tog det tre långa år innan jag hittade mitt "nya" område att brinna för.

Nu har jag facit och så ser jag, nu vet jag! Hade inte min arbetsgivare tvingat mig att gå...hade jag inte tagit mig på NÄRA-kryssningarna, och troligen inte utvecklat min väldigt nära och mycket kära relation med finaste vännen A.

I love you my dear soulsister! Du har en stor plats i mitt hjärta, en viktig del i mitt liv och du är också en stor del av min familj (jo vi var vänner förr också men idag är vi mer som systrar, ler och långhalm, fyrtornet och släpvagnen...*ler*)!! Förr var jag din chef, idag är du min boss, min förebild och jag smyger i dina fotspår! *ler*

Jag hade inte heller träffat Jeff Jones och The Academy of Excellence som är mycket mycket viktiga i mitt liv idag och den framtid jag går till mötes! Håller jag i skrivandet kommer MYYYCKET mer om honom och akademin i framtiden! Idag är jag så glad att jag har förmånen att få dela färdväg med dem! *ler*

Jag hade inte fått alla dessa nya fina människor i mitt liv som jag idag kallar mina vänner och min soulfamilj! *ler* Alla i vår meditationsgrupp, i Ö-vik, på Marholmen och de fina själar jag träffat via Jeffs kurser. 

Inte hade jag hamnat på Marholmen eller träffat Jai och Samya på Love it (fast jo, A och jag lyssnade på dem på NÄRA-båten redan 2015, tror jag, men då visste jag ju inte att vi skulle träffas under andra omständigheter tre år senare).

Och kurserna jag går och vill/kommer att gå, de hade jag troligen inte heller hittat och bloggen hade varit stendöd! Men framför allt hade jag inte haft ett så roligt, givande och spännande liv som jag har idag! Och definitivt inte kommit så långt i min personliga utveckling som jag har idag. För hade jag varit kvar hade jag suttit fast i myndighetsutövningens ekorrhjul. *ler*

Så ja, kära arbetsgivare, du fick rätt! *ler varmt* Det öppnades många nya dörrar för mig, jag såg och trodde er inte då men jag är inte längre fast i en korridor med stängda dörrar, som var det enda jag såg när jag fick gå.

För idag kan jag ÄNTLIGEN ärligt från hjärtat och utan minsta bitterhet i bröstet, säga att vi är klar med varandra och jag varken saknar eller ens behöver er längre! *ler*

Jag går min egen väg och från och med nu kommer jag bara och endast, vara på kommandobryggan! Vara kapten på min livsbåt...inte längre livbåt...för nu behöver jag ingen flytboj längre. Nu går jag för egna maskiner, flagg och segel igen!

Hädanefter kommer jag styra och segla i vacker solnedgång mot många nya okända men spännande hamnar, men bara de hamnarna jag väljer och vill till! Jag är lycklig idag, jag mår bra med mig själv, jag utvecklas och har roligt!

Men framförallt vet jag att jag är värdefull och att jag behövs! Jag vet att jag har ett syfte att fylla med min tid på jorden, jag har ett mål, en mening och en uppgift med mitt liv. Dit är jag på väg och jag har rutten utmärkt på mitt sjökort! *ler lyckligt*

Med det sagt önskar jag er, kära arbetsgivare, allt gott! Jobba inte ihjäl mer med personalbrist, budgetnedskärningar, långa ansökningstider och pappershögar i drivor! *ler* Nä, skämt å sido, ni är gör ett fantastiskt jobb och är oerhört viktiga för många!/Carro bakom rodret...det har jag väl sagt förr va...kändes liksom bekant i munnen! *ler* (privata och googlade bilder)

Välj ett liv i glädje, trygghet och kärlek!

Det var verkligen en magisk vecka på Marholmen i juli, en vecka blandad av massor med känslor, nya kunskaper och erfarenheter, stora insikter och upplevelser, ny kamratskap, prövningar och en och annan utmaning. En del av det som hände var jag inte alls förberedd på men med facit i hand förstår jag varför saker skedde, det var helt enkelt meningen för utvecklingens skull.

Men summa summarum var det en alldeles oförglömlig sommarvecka som jag absolut kommer göra om, nästa år! Inga vilda hästar i världen kommer kunna hålla mig därifrån, om jag uttrycker mig milt! *ler*

Trots detta fanns det ibland ett oförklarligt stråk av sorg hos mig, periodvis kände jag mig deppig och melankolisk. Varför vet jag inte, som sagt, jag hade många fina människor runt mig, vistades i en fantastisk natur och upplevde många intressanta och spännande händelser.

Till en viss del vet jag varför jag kände mig låg, det fanns några orsaker, men inte fullt ut. Eller drogs jag med av andras mående och stämningen på ön...Jag tänker återigen på mitt möte med Jai från Love it och hans fråga "Vem är Carolina utan alla förgängliga ting och vem vill hon vara?" och min frustration när jag inte kunde svara honom.

Hur många gånger under alla dessa år har jag inte trillat tillbaka ner i den "gropen"?! Känns som jag vid det här laget kan börja möbler i den, så ofta har jag hamnat där! Visst, det har varit många svåra år som vi tagit oss igenom.

Min totalt havererade kropp, mitt utmattningssyndrom, min pappas bortgång, svärfars bortgång, M:s depression, C:s alla utredningar och dåliga mående och slutligen min förlust av identitet när jag tvingades säga upp mig. Med det i åtanke är det inte svårt att förstå att jag även tappat bort mig själv med jämna mellanrum i villervallan.

Men å andra sidan har jag ju lyckats rycka upp mig varje gång och startat om mitt maskineri på nytt igen, det har tagit olika lång tid beroende på hur jag mått och vad det gällt, men på benen har jag kommit mig!

Jag och mina fantastiska killar har trampat oss igenom alla svårigheter, ibland har kugghjulen nätt och jämt kuggat i varandra eller ens snurrat men med vår envishet har vi tillslut fått snurr på hjulen igen även om det varit långt i från en dans på rosor.

Varje dag, när jag ser ringen på mitt finger, blir jag påmind om när jag beslutade mig för att "gifta mig med mig själv", vilket jag ju gjorde 061006 med ringen jag gav mig själv där jag graverat in "Med kärlek". Då beslutade jag mig för att jag är värd att lyssnas på, att min vilja är viktig och att jag ska ta mig själv på allvar och bemöta mig själv med kärlek och respekt.

Det här var efter min stora utmattning 2006, när jag vara så långt ner i "potatiskällaren" man kan komma så t.o.m. jag själv ville rymma från mig själv. Så dåligt mådde jag! Men dagen jag mådde som sämst, var också dagen när det vände och jag sakta började klättra uppåt igen.

Det gick inte fort, stegpinne för stegpinne tog jag mig först upp ur potatiskällaren till källaren, sen via trappan upp till entréplanet, uppför vindstrappan till övervåningen och slutligen uppför brandtrappan till taket och skorstenen!

Och där befinner jag mig oftast nu för tiden! *ler* Visst gör jag kliv neråt ibland, som i somras på Marholmen och 2015 när jag började äta antidepressiva igen.

Men mestadels står jag upprätt på taknocken och känner vinden rufsa mitt hår och smeka min kind. Vilket känns oerhört befriande, nästan som om jag hade vingar och kunde flyga iväg!

Därför blir jag extra förtvivlad, som på Marholmen när jag inte kunde säga något om vem jag är, då blir min spontana tanke "säg inte att jag är där igen"...

Men som alltid jobbar jag ständigt med mig själv, min utveckling och mina tankar. Därför var det extra skönt att se att jag nog inte är helt "borttappad igen" när jag nyligen förnyade mina texter här på bloggen. Då konstaterade jag att jag just nu bättre skulle kunna svara om Jai frågade mig och i kolumnen till höger på bloggen finns många exempel på vad jag är!

Jag citerar ett kinesiskt ordspråk som Samya på Love it nämnde i dagens kursbrev: "den som väntar på nästa steg kommer bli stående på ett ben"! 

Det tycker jag är så målande och verkligen överensstämmer med min verklighet. Jag törs nog säga att jag aldrig blivit stående på ett ben trots att jag bokstavligen i perioder bara stått på ett ben! *ler*

Med det menar jag att jag, trots mina funktionshinder och svårigheter i livet, tagit beslut om det jag velat och också genomfört det - oavsett vad som skett på vägen! (ibland kanske med lite nog så hög insats *ler*)

Men hade jag inte gjort och agerat i mina beslut hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag och inte heller blivit den person jag blivit och som jag är ganska stolt över att vara!

Sen finns det ju självklart alltid förbättringspotential, ingen är fullkomlig och jag säger aldrig att jag vill bli bäst på något, bara att jag vill bli bättre. För blir man bäst, finns det ju inget mer sen.

Jag har nog varit en asiatisk kampsportare i ett tidigare liv, som själv utvecklar min"gren" med högre och högre dan. Så nu vid femtio borde jag väl ligga på 254:e dan i kampsporten Carolina?! *ler*

I kväll har jag skrivit, daterat och undertecknat ett nytt beslutsbrev till mig själv, vad jag vill framledes i mitt liv. Kvar är bara att agera så att jag hjälper mig själv framåt i det som är viktigt för mig, i det jag behöver, vill göra och vara i.

Några exempel på vad jag tagit upp i mitt beslutsbrev är att jag vill bli bättre på att passa tider, få till fungerande (helst dagliga) meditations- och skrivrutiner, visa mig själv kärlek och respekt, ta mig själv på allvar och vara sann mot mig själv.

Jag ska bli bättre på att ha roligt, våga prova nya saker - även sånt som är utanför min comfort zone (som t.ex. att sjunga i kör), gå de utbildningar jag vill och tillåta mig ha drömmar och framtidsplaner.

Drömmar och framtidsplaner som jag ska försöka förverkliga efter bästa förmåga. Kort och gott, förvalta min stund på jorden på för mig, bästa möjliga sätt!/Carro stående på två ben (privata och googlade bilder)

Rensa i det yttre, skapar lugn i det inre!

 

Innan jag blev så här mycket sämre i kroppen och när jag var yngre, var jag näst intill pedant! Mitt hem var som ett dockskåp och under M:s Kiruna tid tassade jag omkring i vårlägenhet utan att nästan flytta på en pinal. Mitt linneskåp har alltid, av min mor, varit en en allmän sevärdhet som hon BARA MÅSTE visa upp för alla besökare vare sig de velat se det eller inte. *ler*

Jag plockade, sorterade och organiserade och varenda sak hade en speciell plats. Så var det även på jobbet. Varje dag innan jag gick hem, gjorde jag "clean desk" på mitt skrivbord, jag hade mappar och pärmar i olika färger och visste exakt var vartenda papper fanns. Vilket var mycket bra de gånger jag blev tvungen att vara hemma och vabba med C. Med lätthet kunde jag dirigera mina kollegor via telefon, om de omedelbart behövde få tag på något som jag skrivit, sagt eller gjort.

Grunden till detta ordningssinne tror jag att jag la på biblioteket, där allt byggde på alfabetiskordning, ämnesindelningar och ordning & reda. Det var faktiskt ganska fascinerande, bland alla tusentals böcker vi hade på biblioteket visste jag ändå på ett ungefär var boken jag sökte fanns även om jag varken mindes titeln eller författarens namn.

Så småningom blev jag sämre i hälsan och kroppen och bland det första jag fick lägga av med var att ha minutiös ordning, både hemma och på jobbet. Jag minns en fredag, vilket sedan blev min allra sista arbetsdag - vilken tur jag inte visste det då, att jag hade så förtvivlat ont att jag knappt kunde stå på benen, jag ville bara gråta, hem och gräva ner mig. Jag tänkte att jag lämnar allt precis som det var på skrivbordet, jag skulle ju ändå tillbaka på måndag.

Kalendern låg uppslagen, budgetpappren i drivor, personalens lönelistor huller om buller och jag släppte "verktygen" och bara gick hem! Det var första och enda gången som det hände och typiskt nog, kom jag aldrig tillbaka efter det så mina vikarier fick självklart börja rota i allt jag lämnat och försöka lista ut vad som var vad.

Att ha varit ordningssam, ja näst intill pedant till att idag fått vänja sig vid att inte själv dagligen plocka undan, hålla ordning men inte heller tvinga andra att göra det när jag vill och enligt min "ordning" har varit oerhört frustrerande och resulterat i många och långa diskussioner under de här åren. Jag har fått höra "gör det själv om det stör dig så mycket", trots att personerna vetat att jag inte fixar det och självklart har det nypt i hjärtat.

Så numera är jag en riktig "slarva" som släppt allt vad ordning heter, där har jag avgiftats nästan som en missbrukare och jag har överlevt även det. *ler* Men visst finns det gränser för vad jag mäktar med! När M slänger kläder överallt, C:s rum ser ut som efter katastrofen i Tjernobyl och ingen av dem anser att det är något att hänga läpp över. Då kan jag få mer än ett frispel och psykbryt! *ler*

För visst är det så att yttre oreda påverkar mitt inre mående! Ser huset ut som ett slagfält, köket som i en knarkarkvart och kylen som om den som bor där inte har någon form av estetiskt och ordningssinne...ja då mår inte heller insidan av mig bra. Jag blir stressad, frustrerad för att jag inget själv kan göra, får ångestpåslag och känner mig som dålig husfru - även om jag själv är oskyldig!

Tack och lov har jag folk i min närhet som förstår mig och hjälper till så ofta de hinner och orkar. Hemtjänsten är mina extra händer & fötter och hjälper mig att få vara delaktig i hushållssysslorna genom att hjälpa mig att sortera, rensa och organisera.

Sen har jag ju min fantastiska kompis A som kommer och förbarmar sig över vår kyl och bästa städ L som varannan vecka rensar upp i svinstian. Däremellan kommer lilla mamma hit och gör en insats både här och där.

När jag själv inte längre kunde göra så mycket praktiska saker, la jag i stället ner mitt pedanteri på mitt skrivande. Att skriva en bloggtext kunde ta en hel dag bara för att jag slipade, filade och smakade på varje ord.

Jag rättade och rättade, inte ett spår efter tryckfelsnisse fick finnas, vilket gjorde att texterna tog timmar att skriva. Samma gäller mina inlägg på Facebook. Så nu tränar jag på att "slarva" även när jag skriver, för jorden går inte under om det råkar slinka med något syftningsfel, borttappad bokstäver eller ett m för mycket.

Att vara så perfektionist som jag var tog till slut död på lusten att skriva, det tog på tok för stor del av min tid. Jag hann inte mycket annat den dagen jag skulle uppdatera bloggen! Så nu får ni stå ut med lite fel även om jag erkänner att jag läser igenom hundra gånger och är in och rättar där det blir helt på tok. *ler*

Men vore jag frisk och om jag fick välja, ja då skulle jag absolut vilja ha tillbaka min ordning och mitt "dockskåp"! För ett städat yttre, ger ett lugnt inre så är det bara!

Och något jag älskar är att "rensa" och sortera ut saker, kläder och prylar jag inte längre använder eller behöver. Jag brukar säga att för varje sak som åker ut är det som en förstoppning som släpper! *ler*

Det blir en enorm lättnad i bröstet, för varje plagg eller sak jag lägger ner i påsar till Röda Korset, Myrorna, Återvinningen eller Rädda Barnen. Och så har jag alltid känt! Det här är inte heller svårt för mig, för oftast har jag redan tänkt ut vilka plagg eller saker jag vill ha bort.

Så när jag väl gör jobbet behöver jag bara samla ihop och packa ner sakerna. Efter det skyndar jag mig att köra bort påsarna innan någon ångrar sig och börjar börjar gräva i påsarna. *ler* När det är gjort sätter jag mig och njuter, andas och bara är i nuet. Det är verkligen en befriande känsla i mitt inre när jag fått göra mig av med saker i det yttre.

Tidigare dumpade jag mina prylar hos hjälporganisationer eftersom jag inte var intresserad eller själv handlade där. Jag tyckte det kändes instängt, unket och lite läskigt att inte veta var eller vem som haft kläderna före mig. Men så för några år sedan vände det.

En av tjejerna i hemtjänsten lärde mig second hand shopping och visade vilka fantastiska fynd man kunde göra till inga pengar alls. Så nu är jag dessvärre en stadig gäst och det är mer regel än undantag att jag kommer ut med minst en kasse än helt tomhänt! *ler*

Förr var min regel att det jag inte rört på minst 1 - 2 år, åkte ur min garderob och den regeln använder jag fortfarande när jag rensar. Har jag inte använt plaggen på så länge, är det förmodligen något "fel" som gör att jag inte vill använda dem sen heller. Nu, när jag shoppar på dessa ställen (gäller alla affärer), har jag infört ytterligare en regel. Nämligen "ett plagg in, ett plagg ut" bara så vi inte drunknar i prylar och kläder. *ler*

Nu är det ju också lite "inne" att handla second hand då det är miljövänligt att återanvända och tänka recykling. Så nu samlar jag ihop kläder till klädbytardagarna som brukar vara på hösten. Där får man en biljett för varje plagg man lämnar in och får sen plocka med sig lika många kläder som man har biljetter. I fjol var jag med för första gången och vilka fynd jag gjorde!

Att rensa i röran ger harmoni runt mig och givetvis trivs jag bättre, att städa i det yttre känns skönt och befriande. Och när man är klar med den yttre städningen kan övergå till att städa i sitt inre, vilket nästan är samma sak. Man ser sig om i sitt inre,

ser vilka tankar man inte vill ha kvar och börjar sortera, städa och slänga.

För att kunna göra det måste man bli medveten om vad som finns i ens inre. Vad vill man ha
kvar och vad vill man bli av med.

Numer agerar jag alltså hök på mina tankar och känslor, för att bli medveten om dem och hur jag agerar och beter mig i olika tankemönster och situationer jag hamnar i.

För är jag medveten om mitt "inre liv" har jag också en chans att se om jag exempelvis motarbetar mig själv men också när jag befinner mig i och skapar sanning, kärlek och flöde i mitt liv.

Det är svårt att hitta det inre lugnet, stillheten och kärleken som redan finns inom oss om de är dolda av negativa tankar och omedvetna beteenden vi odlat och lärt oss sen barnsben. Detta hittar vi bara genom att observera och bli medvetna, se och gå förbi svåra och tunga beteenden.

Det är medvetenheten om oss själva som hjälper oss att finna vem vi egentligen är, för tryggheten och lyckan ligger inte i det yttre. Hela härligheten finns inom oss och det är där vi sätter avtryck för hur vi vill att vi ska må. Och det är en härlig tanke att komma till insikt med!/Carro med ro i själen (privata och googlade bilder)