Mamas and the papas on tour...

Hoppsan vad jag har varit osynlig igen, dagarna går fort när man har roligt! *ler* Men det är så att jag har fått ransonera skrivandet både på grund av nacken och för att M har semester, han hade inte uppskattat lika mycket som jag om jag fastnat framför datorn! Kanske blir det lite ändring nu, eftersom detta är hans sista semesterdag. Snyft! Jag skulle verkligen velat ha kvar honom hemma i några veckor till för det har varit en så enkel och bekymmerslös tillvaro när han varit hemma och hjälpt mig. Men nu var det slut för i år...

Men å andra sidan kommer hemtjänsten och hjälper mig från och med måndag, tror jag! Borde kanske kolla med dem hur vi gjorde upp allt före sommaren för jag minns inte riktigt. Eller så väntar jag och ser, låter det bli en surprise om de kommer eller inte. *ler*

För tillfället är M och jag barnfria, C har vi skickat till Katmandu! *ler* Nej, kanske inte riktigt men nästan... Han är i Lovikka med sin mormor och morfar, fiskar och blir allmänt bortskämd. Säkert helt odräglig när vi får hem honom igen! *ler* Och jag ska faktiskt drista mig till att erkänna att det är riktigt skönt att få lite andrum från honom ett par dagar även om jag självklart kommer att längta ihjäl mig också. Men han och jag har ju varit tillsammans dygnet runt i sju veckor och jag kan lova er att jag vid det här laget har sår i öronen eftersom han surrar så himla mycket. Till och med när han sover! *ler*

Så just nu har M och jag "mamas and the papas on tour!" Och jag kan garantera att vi njuter och gör precis vad vi vill och när vi vill. Här i stan har vi en stor festlighet just nu och eftersom det igår var en gratiskväll för alla snåljåpar tog vi oss också en sväng till stan. Men som vanligt hann vi bara med ett av tälten eftersom de där spelar livemusik och det vill M inte så gärna missa. Dessutom sparar festarrangörerna det gottaste till ikväll eftersom de som betalar 200 - 300 kronor i inträde ska få lite valuta för sina pengar. Innan vi tog taxi hem igen stannade vi till i ett Thailändskt stånd och åt lite äkta thailändsk gatumat som nattamat och det var himmelskt! Jag drömmer om det än...

På tal om mat, nu ropar M att vi ska in till stan igen för att lyxa oss och äta lite färdiglagat. Inte ska vi ägna tid åt att laga mat när vi är barnfria och kan göra annat! Så på återhörande!/Carro, matglad

Tankar i högsommar tid...

M:s fjärde semester vecka börjar lida mot sitt slut och kvar är då bara den 5:e, innan han måste tillbaka till Grottekvarnen. SUCK! Tänk att semestern är på upphällningen för det här året. Undrar just hur vi ska orka med allt i höst och vinter, känns lite gruversamt att veta att det inte blir något mer ledigt på ett helt år nu. Det gäller verkligen att ta vara på dagarna och njuta av den lilla ledighet som är kvar. Just nu går vi mest hemma och skrotar, väntar på lön, bättre väder och att M ska ha mixat sin amerikanske väns skiva färdigt. Sen kanske vi sticker iväg på en några dagars tripp med husvagnen igen. Den här gången tror jag det blir österut och ett stort varhus som börjar på I och slutar på A...

Jag känner mig lite lat när det gäller att skriva just nu, antar att det lätt blir så när det är sommar, sol och annat på gång. Det blir lite mer på inspiration och när lusten faller på som jag hamnar bakom tangenterna, vilket inte händer lika ofta som under resten av året. Men det är kanske som det ska vara, man ska ägna sin tid åt annat än att sitta bakom datorn. Fast lite stressande är det också, för jag hade ju tänkt vara med i två novelltävlingar och tävlingen om Årets Blok på Vulkans förlag. Men med den här takten får jag inte mycket gjort på den fronten...

Det jag märker att jag har lättast att producera just nu är faktiskt dikter! Och skrivandet av dem kommer och går som vågorna och när jag är mitt på en diktskrivarvåg, kommer de sällan ensam, utan då blir det oftast flera i ett svep. Trots att jag är en riktig "ordbajsare" både när jag pratar och skriver, gillar jag sättet man skriver dikter på. Det lite mer ordfattiga men ändå så rik på innebörd och mening. Jag lockas av att kunna säga så mycket som möjligt på det mest målande sättet med så få ord som det bara går. Det blir nästan som en sport för mig...

Det är lite olika vad det är som väcker min inspiration och kreativitet. Det kan vara en bild eller en låt men mest vanligt är det nog ändå med en känsla av något slag. Ofta kommer de när jag t.ex. är arg, ledsen, besviken eller irriterad och mer sällan när jag är glad och lycklig. Därför är de soliga och positiva dikterna mer sällsynta än de deppiga och negativa. Men så kanske det är för många poeter. Se bara på Dan Andersson och andra stora poeter som dessutom sedan gått ner sig i missbruk och elände. Vilket jag ju självklart inte har tänkt göra...*ler*

Här kommer två dikter jag skrev i början av sommaren när jag var lite upprörd över min sjukdom och vår situation. Att leva med en som har en kronisk sjukdom är inte alltid lätt och det väcker mycket känslor, frustration, irritation, rädsla, oro, besvikelse etc. Dikten om Madame EDS skrev jag en natt efter att jag och M bråkat över hur vårt liv ser ut just nu och den andra är en ordlek utifrån min diagnos. För det är inte heller lätt att leva med en kronisk sjukdom som hela tiden sätter käppar i hjulet för en. Även den skrev jag sent en natt, efter att operationen blivit inställd och när kroppen jäklades extra mycket med mig.

Det där är inte jag
det är Madame EDS
Den person du hatar
föraktar
vill bli av med
är inte jag

Den person du ser
vill byta ut
jämför med andra
är inte jag
Det är just det som är
Madame EDS

Jag hatar också

den delen av mig
Madame EDS
Vill kunna radera
plocka bort
Vill vara som andra
kunna påverka
Vara den jag vill vara

Jag kan inget göra
eller förändra
Det är det som är jag
och Madame EDS
Vi är ett

Var inte arg
på mig
Jag tycker
tänker
känner som du
Det jag kan påverka
Ska jag ändra
Men mycket är
hugget i sten
det är det som är

Madame EDS

Copyright © Gummigummans blogg

Elastisk
Helvetisk
Livslång
Energikrävande
Raserande
Sjukdom

Dramatiskt
Argsint arvsanlag
Nedbrytande
Ledslitande
Osympatiska
Skov

Skelettbaserad
Ynkligt
Nervretande
Djävulskt
Riskfyllt
Oros

Moment

Copyright © Gummigummans blogg

Nu mina vänner ska jag ut i solen och njuta av värmen ett tag till. Jag ska tänka på er medan jag lapar sol i solstolen och då lite extra mycket på min vän K och hennes familj i deras oroliga och svåra stund men också på våra grannar som hastigt och oväntat fick "ta bort" sin underbart fina och fantastiskt lydiga Pippi vovve. Massor med styrkekramar till er alla!/Carro soldyrkar'n (Blomsterfotona utom maskrosen: Mikael Törmä)

Kärleken till en spikmatta!

Läste precis i Aftonbladet om allt hallå kring spikmattan. Att den är en stor bluff och inte alls botar sjukdomar, att upphovs mannen egentligen inte är upphovsmannen och att den inte borde få kallas spikmatta eftersom den inte består av spikar utan ett gäng plastpiggar. Självklart är det jätte bra och viktigt att vilseledande reklam tas tillbaka och att en människa som far med osanning får stå till svars. Just för att jag tror det är lätt hänt att människor med sjukdomar "faller för" just den sortens reklam som framfördes kring spikmattan. För lider man av sjukdom, smärta och annat elände är det ju självklart att man gör allt man kan för att desperat försöka hitta bot och lindring i sin situation. Därför blir jag lika irriterad när jag läser en blogg där man hånar folk som köpt en spikmatta och kallar dem för lättlurade och flummiga. Det tycker jag är lika lågt som vilseledande reklam...

Man kan ju inte utgå från att alla som köpt en matta är imbecilla och knepiga och därmed låtit sig dras med i den allmänna flumvågen kring spikmattan. Jag är övertygad om att så gott som varje kotte har burit en liten bit skeptisism inombords och varit tveksamma om detta verkligen kan fungera. Varför skulle en så enkel uppfinning bota sådant som den vanliga sjukvården går bet på?! Så tänkte även jag! Kan verkligen alla dessa 6000 piggar bota mina artroser och ryggskott?! Synd att jag inte visste det innan jag lät ortopedarna börja skära i mig!! Tänk vad mycket pengar och besvär det hade besparat både mig och samhället i så fall!! *ler*

Nä, självklart har jag inte trott det! För inte ens den bästa spikmattan i världen hade kunnat hela min höft som såg ut som en stenkross eller fixa till min rygg som var lika krokig som en serpentinväg i Alperna. Men däremot har den get lindring och avslappning, vilket i sin tur har gjort att jag har lyckats härda ut under min onormalt långa väntan på mina operationer! Och DET har varit värt de få hundra lappar jag satsade på min matta, som jag köpte redan i september förra året. Man måste ju naturligtvis ta allt med en nypa salt och behålla sitt kritiska tänkande till allt här i livet men samtidigt brukar jag säga: "man behöver inte kunna förklara allt och fungerar det och man får hjälp är det ju bra med det!" Alla blir saliga på sin tro, heter det väl...

Jag har använt min matta så gott som varje dag sen jag köpte den och jag kan tala om att jag inte skulle ha sovit en blund en enda natt sedan dess, om jag inte haft den. Jag har aldrig trott att den skulle bota min grund- sjukdom, EDS (Ehlers Danlos syndrom) utan bara använt den med tanke på smärtlindring, avslappning och förbättrad sömn, vilket jag tycker den fungerar utmärkt till. Plastpiggarna stimulerar oxyticin (må bra) hormonet, ökar blodcirkulationen och därför misstänker jag att den liknar tanken med akupressuren.

För sjukdomen EDS finns det inte någon bot, utan är något jag fötts med och som jag får dras med under alla mina år här på jorden. Den sjukdomen är en systemsjukdom som beror på ett sjukligt kollagen som i sin tur innebär defekt bindväv som bl.a. kan medföra mycket värk, låsningar, artroser, luxationer m.m. m.m. Problemområdena är många och varierar lika ofta och mycket som vädret denna sommar. Därmed är den ingen "rolig" sjukdom att leva med, lika lite som vilken annan sjukdom som helst. Och därför är det inte så konstigt om man försöker göra allt man kan för att underlätta livssituationen och göra tillvaron så hanterbar som möjligt för sig.

Själv är jag ganska öppen och nyfiken på "nymodigheter" och vid denna "höga" ålder kan jag tala om att jag provat det mesta i smärtlindringsväg, t.ex. mediciner, basal kropps- kännedom, TENS, massage, healing, ackupunktur, homeopati och nu också spikmatta. Jag har tagit det bästa och gottatste ur alla dessa "religioner" och kokat en salig soppa på det. En soppa som enligt mig, hjälper och passar min värk och smärta på bästa sätt. Trots dessa nymodigheter känner jag mig inte dum och lättlurad utan snarare "gatsmart" som är så pass lyhörd att jag kan släppa in nya teorier och "religioner" och blanda det med den gamla hederliga medicinska tron med avsikt att höja livskvalittén för mig själv. Det tycker jag är att ta ansvar för sin situation och sin sjukdom!

Men självklart är jag pigg på att byta situation med den person som skrev på bloggen som irriterade mig. För naturligtvis vill även jag, och jag kan nog också tala för mina "medsjuka", gärna slippa att desperat leta sätt att överleva på och istället få den till synes bekymmerslösa tillvaro som den personen verkar ha! Men däremot vill jag inte ha den personens nedvärderande och trångsynta syn på hur andra människor löser sina problem. Utan jag trivs ganska bra med min öppenhet mot"nymodigheter", är stolt över att jag är en person som försöker ta hand om mina problem och att jag har en hyfsat ödmjuk syn på mina medmänniskor! *ler*/Carro, en spikmattefantast och det står jag för!

Trä bröllopsdag!

För några dagar sedan firade M och jag vår 5-åriga bröllopsdag, Träbröllop, tror jag det kallades. Vi gifte oss 9 juli 2004 i Svenska sjömanskyrkan i Rotterdam. Varför det blev just Rotterdam beror ju på att jag var tre månader i Holland under min sociala omsorgsutbildning. Eftersom vi varit tillsammans mycket längre än så, ville vi ha en liten anonym vigsel utan större uppmärksamhet och därför flydde vi utomlands. Egentligen hade vi varit tillsammans 16 år när vi gifte oss och jag brukar skoja och säga att vi behövde lite betänketid innan vi kunde göra slag i saken! *ler* Att vi till slut gifte oss var nog C:s förtjänst, han var då 5,5 år och ända sedan han var tre hade han sagt att han skulle bli präst. Och när vi frågade honom varför, svarade han alltid: "för då ska jag gifta er!"

Hela bröllopet blev lite av ett äventyr eftersom allt, som t.ex. kyrka, firande, blommor och frissa skulle ordnas hemifrån innan vi åkte. Vilket inte är helt lätt att ordna när man inte känner till stan så väl. Men med hjälp av internet bokade jag resan, kyrkan, prästen, frissan, blommorna, boendet och själva firandet också så klart. Med oss på resan hade vi förutom C, mina föräldrar och min kompis K. Av en slump råkade M:s kompis D och hans tjej vara på semester i Amsterdam just då, så de tog tåget ner och deltog också under vår vigsel. Vilket även några av K:s och mina vänner från vår tid i Holland gjorde.

Morgonen började med att jag for till frissan och fick en spännande håruppsättning och make-up. Kanske inte något jag själv valt men jag gav frissan fria händer och då blev det lockar och blommor hela håret fullt. Blommor är ju som bekant inget större problem i Holland och där fick K fria händer att sätta ihop en bukett. Även den blev annorlunda, nästan helt rund men otroligt fin och buketten innehöll en stor blå Hortensia, vita rosor och Monstera blad. Vigseln ägde rum i Svenska Sjömanskyrkan och ovanför våra huvuden hängde ett skepp som hette Carolina, ganska passande eller hur?! *ler* Vigseln blev en liten intim tillställning med många kloka ord av sjömansprästen Orvar och kantorn spelade The Rose på pianot.

Efter vigseln firade vi med tårta, kaffe och svenska bullar innan vi alla, utom D och hans tjej, tog tåget ner till Belgien och det semesterhus jag bokat för vår bröllopsresa. I huset hade en annan vän till K och mig ordnat med bröllopsmiddag iform av musslor och pommes frites, vilket är något av en nationalrätt i Belgien och Holland. En annan överraskning för oss var att ytterligare en av våra belgiska vänner hade valt att komma på vår bröllopsmiddag, något som var extra roligt eftersom vi inte setts sedan 1997!

Vi hyrde huset som låg på en jätte stor semesteranläggning i en vecka. En vecka som innehöll en del bad, shopping och sightseeing. Vi besökte bl. a. Bryssel, Antwerpen och våra vänners hem i Neroeetereen och Aalst. Och det var så himla roligt att kunna kombinera vårt bröllop med att umgås med dem även om jag förstått att en del släkt här hemma kanske inte uppskattade det lika mycket eftersom de inte fick vara med oss på vår stora dag. Kanske var vi lite fräcka där men samtidigt var det egentligen inte en så stor sak för oss att gifta oss, utan något vi gjorde mest för det juridiska/ekonomiska och C:s skull. Vi hade ju redan för 16 år sedan beslutat oss för att vara tillsammans och det hade vi inte tänkt ändra på även om vi inte gift oss. Det var mest för att få det på papper...

M och jag träffade varandra en försommar dag 1988. Jag var ute i svängen med min kompis B och vi träffade några andra kompisar till oss som ville att vi skulle följa med på Stadspuben. Flexibel som jag är tyckte jag att det var helt okej men som tur var ville inte min kompis B det utan stod på sig att vi skulle gå på Cleo eftersom det var dit vi varit på väg. Ganska snabbt blev B uppbjuden och jag tog hand om hennes väska. Jag hade en knall rosa dräkt med kort kjol och kavaj med puffärmar på mig, tofs mitt på huvudet, vita platstörhängen, vita skor och vit väska.

Så plötsligt stod där en ung man framför mig, med vita brallor, vit långärmad tröja, blåa hängslen, jordens hockeyfrilla och var det absolut finaste jag sett! Snyggt, eller hur?! Typ...NOT, riktigt 80-tal!! *ler* M bjöd upp mig och jag nobbade!!! Något nervöst beteende kanske...Jag skyllde på att jag hade hand om min kompis väska och att jag därför inte kunde dansa. Han visade sig vara väldigt handlingskraftig och menade att det inte var något problem utan att han skulle ta hand om B:s väska medan vi dansade. Och då hade jag, tack och lov, förstånd att nappa på erbjudandet. För det visade sig bli det bästa jag någonsin gjort, både förr och senare. Vi dansade hela kvällen och när det var dags att gå hem ville han ha mitt telefonnummer. Återigen visade jag prov på nervöst beteende och gav det inte men däremot fick jag hans nummer och lovade ringa honom under veckan som kom.

Som de fjolliga tonåringar vi var, satt B och jag och fjantade oss vid telefonen utan att våga ringa. Eller rättare sagt, jag vågade inte ringa och B jagade hela tiden på mig att jag skulle ringa. En gång tog jag till och med mod till mig och ringde men la fnissande på luren när M svarade. Hur svamligt som helst, jag vet! Dagarna gick utan att jag vågade ringa men jag kunde inte heller sluta tänka på honom och lappen med hans telefonnummer brände hela tiden i fickan på mig. Till slut, sent en tisdag kväll, tog jag så till slut mod till mig och ringde eftersom jag kände att detta inte var en chans jag ville försitta. Jag beslutade att ge det en chans, skulle han inte svara den här gången skulle jag glömma honom och slänga lappen eftersom jag bedömde att det då gått för många dagar sedan vi sågs.

Det gick fram massor med signaler. Fantastiskt nog så svarade M till slut och lika fantastiskt nog la jag inte på luren. Jag sa vem jag var och frågade om han mindes mig och som tur var verkade jag inte vara helt glömd. Vi pratade länge och beslutade att gå på bio näst kommande helg och efter det var vi oskiljaktliga. Vi var tillsammans dygnet runt och sommaren 1988 var en oerhört romantisk sommar att vara nykär på eftersom vi hade VM segling och ett underbart väder här i stan då. Det var mycket aktiviteter och festligheter och hela stan gick "man ur huse" för att vara med på allt som hände på stan just då, ja det var faktiskt nästan en magisk stämning under de två veckorna.

Och den magiska stämningen smittade av sig på oss och har levt kvar under många år därefter. M är min räddare och riddare, min tvillingsjäl, min stora kärlek och min allra bästa kompis. Och jag hoppas att vi ska få vara tillsammans mycket länge än.../Drömmar Carro

Sunes sommar...

Och så är vi hemma igen, efter att ha levt campingliv på Pite Havsbad några dagar. C älskar att åka dit eftersom de har så många olika aktiviteter att erbjuda barn, så därför gör vi det mycket för hans skull. Men självklart tycker M och jag också om att vara ute med husvagnen men för oss fungerar det lika bra med en mindre och mer avslappnad camping, eftersom det vi gillar och är ute efter är frihetskänslan som campinglivet innebär.

Jag har levt campingliv sedan jag var 10 år då mina föräldrar köpte denna vagn som då var sprillans ny. När de ledsnade på att kuska land och rike kring fick M och jag ta över både vagnen och kuskandet. Därför är det varken en modern eller praktisk husvagn men den fungerar hjälpligt för de behov vi har. Självklart skulle det vara underbart att kunna köpa en ny, fin och mer lättbeboelig vagn men det handlar om tok mycket pengar eftersom vi då kanske också borde byta bil.

Många husvagnsresor med många roliga och spännande minnen har det blivit genom åren, både från resor på sommaren och vintern, inom och utanför Sverige. En av de maffigaste var nog när jag, mina föräldrar och kära kusin bilade med hus vagnen och vår nya Volvo 245:a ända ner till Venedig. Ända högst upp i Sverige via Danmark, Tyskland och Österike för att sen slutligen nå Italien. Ja, det var verkligen en resa jag aldrig glömmer! Så jag antar att jag pratade lyriskt om husvagnslivet eftersom det smittade av sig på M. När pappa fyllde femtio år hyrde vi en husbil och bilade genom Danmark, en resa som fick M att "tända" på husvagnslivet och efter det var han också såld! *ler*

När M och jag började med campinglivet 1992 var vi definitivt yngst i branschen. Överallt var vi än kom var det bara äldre och barnfamiljer runtomkring oss. Vår första långresa 1992, som blev en ganska strapatsrik resa eftersom bilen kokade var och varannan mil hela vägen ner till Norrköping, slutade på Skara sommarland. Efter det har det blivit många resor för oss också, både längre och kortare och med och utan C. Under åren som gått har vi också kunnat konstatera att "grannarna" runt- omkring oss ändrats i ålder. Nu när vi är ute är vi definitivt inte längre yngst utan man kan se att campinglivet har fått ett ordentligt uppsving eftersom folket är yngre och husvagnarna nyare och modernare.

Men faktiskt väcker vi fortfarande mycket uppmärksamhet när vi rullar in på campingarna. Inte längre för att vi är yngst utan för att vi oftast har campingens fulaste/"kultigaste" ekipage. Ja man kan verkligen snacka om retrospektivt collage när vi kommer med vår Volvo 245:a, runda SMV och brandgula på brun botten förtält! Rena rama Sunes sommar och det är vi garanterat ensamma om! *ler* Ganska häftiga faktiskt och den här gången fick vi positiv uppmärksamhet av en sån där ung "hålig" och tatuerade brutta som tyckte att vi borde få pris för campingens häftigaste husvagn. Att vi dessutom även hade ödlan Mini med oss, försämrade ju inte våra odds! *ler*

Vad är det då med husvagnslivet som M och jag gillar och uppskattar så mycket?! Jo först och främst är det bekvämligheten och friheten som lockar. Med husvagn kan man komma och gå hur man vill och vart man vill. Det är ingen stor sak att fara och hälsa på folk för med husvagn slipper man fundera på om man påfrestar eller är till besvär för värdfolket. Det är hemskt skönt att ha sitt eget "hus" med sig med egna sängkläder, mat och prylarna bekvämt instoppade i skåp och slippa gräva i en salig oreda i väskorna. Vi gillar också det enkla livet med de enkla besluten som husvagnslivet innebär. Allt handlar om att få sig upp på morgonen, vilken bok man ska läsa, hur man ska ställa solstolen och vad man ska grilla till middag. I värsta fall måste man kanske diska en disk någon gång, tömma toan och fylla på tankarna men värre än så blir det inte.

Men det är också själva resandet i sig som drar. Jag är ganska rastlös och nyfiken av mig och efter några dagar på samma ställe börjar det krypa i kroppen på mig. Då vill jag iväg mot nya mål och se nya saker och med husvagn är det en ganska enkel match. Även om man har förtältet uppe är man på vägen igen, efter en timmes arbete med att riva lägret och kasta in all utrustning i bilen. M och jag har blivit som en flygplans- besättning när vi ska iväg. Båda vet sina uppgifter, jag plockar oftast ihop prylarna inne i husvagnen, stänger luckorna och lägger undan vår enda blomma som hängt med från starten medan M sköter om utsidan och bilen. Fort och snabbt jobbar vi och strax är vi på G igen. Mot nya okända hållplatser.../Campar Carro