Jaha, vad ska man säga nu då?! Undrar bara om det finns någon som har lust att byta, hoppa in och vikariera istället för mig?! Efter den extra röntgen jag tjatade mig till igår, har jag idag fått dåliga besked, väldigt dåliga faktiskt och skulle gladeligen "överlåta" min kropp och mitt liv förnärvarande, till någon annan en stund! Eller egentligen inte, den här kroppen önskar jag inte någon, inte min värsta fiende (om jag hade haft någon) ens! Men samtidigt vet jag att jag är en fighter och att jag kommer tillbaka efter att ha fått slicka mina "sår" den stunden jag behöver. Men med risken att bli "gnällig", en risk jag tar den här gången, berättar jag historien från början. *ler*
Den här senaste operationen (som gjordes förra måndagen), gick ut på att rikta knäet och vänster benet så rakt som möjligt. Man "flyttade" knäet utåt och spikade in en märgspik, bakom knäet och upp i lårbenet, för att hålla knäet i sin nya position. Tror jag. Jag är ju inte någon ortoped och det är heller inte alltid helt enkelt att hänga med i deras snack, men något sånt var det nog. Hur som helst har jag ju i höstas fått en höfledsprotes (se inläggen från oktober/november) i samma ben och den är nedspikad i lårbenet och ytan mellan bägge dessa spikar är väldigt smal och väldigt skör. Lårbenet är ett rörben och baksidan av mitt lårben är kraftigt och stabilt byggt medan framsidan tydligen är mycket svag och eländig, då jag nästan helt saknar ben och det som finns är mer eller mindre perforerat. Det man hela tiden har informerat och varit rädd för, som tydligen kan hända, är att benet ska "gå av" just i det området och därför får jag inte belasta på benet mer än det man kallar stegmarkera.
För att hålla benet så rakt, stabilt och skyddat som möjligt har mina doktorer kunnat enas om att jag måste "paketeras in" på något vis men inte riktigt hur. Dr. X har velat ha gips i tre veckor och sen ortos medan doktorerna här vill ha ortos direkt, då jag med en sån har möjlighet att böja i knäet och inte riskerar att stelna till. Och så blev det. I fredags fick jag min nya ortos, före det och direkt efter op. hade de satt en gipsskena på mig. Den nya ortosen var en svart skönhet som gick från låret och ner till ankeln men den satt inte bra och det gjorde fruktansvärt ont när ortopedteknikern skulle pressa in mitt nyopererade ben i ortosen. När den så var på plats gav jag mig ut på min första promenad i korridorerna och ganska så på en gång hörde jag knäppningar och knakningar från mitt ben. I början var ljuden svåra att lokalisera, då det ju alltid knäpper både här och där i mig men eftersom det lät så högt att sköterskan som gick med mig även hörde dem kunde vi sedan konstatera att det faktiskt var från knäet det lät.
Den här gången har jag haft väldigt ont hela tiden, vilket var oväntat. Och inte blev värken mindre efter att knakningarna började och personalen fick bära in den ena "cocktailen" efter den andra till mig. *ler* Men egentligen var inte smärtan värst utan det var ljudet och känslan i knäet, så därför tog jag upp det med min doktor på ronden i lördags. Han var väldig arrogant, nonchalant och ironisk mot mig när jag berättad om oljuden och menade att ingenting kan ju hända med knäet nu, då de nu opererat fast det och mellan raderna tyckte jag mig kunna läsa att han tyckte att jag svamlade och var hysterisk som vanligt. När jag sa att jag ändå ville påtala detta, så de sedan inte kan ifrågasätta mig varför jag inte har sagt något om det visar sig att det hänt något i knäet svarade han överlägset: "ja men så bra då, nu har du ju fått lyfta det" och så vände han sig mot sköterskorna och flinade åt dem. Karl f...n, jag hade kunnat strypa honom i det ögonblicket!
På måndag morgon kom en annan doktor på ronden och han visade sig vara en jätte fin doktor, som jag skulle kunna byta hela bunten mot, för att få som min patient ansvarige doktor (nu går nog inte det för hans specialitet är axlar). Han hade ett underbart bemötande och tog både mig, mina behov och mina knakningar på allvar. Då jag sa att jag hört knäppningar och knakningar i knäet som jag kände mig orolig över sa han att sånt brukar han alltid ta på största allvar. Säger patienten att det knakar, då brukar han allt som oftast ordinera en röntgen vilket han även gjorde med mig och tur var väl det, skulle jag vilja säga! För på röntgen visade det sig att det man absolut inte ville skulle hända, redan hade hänt! Mitt lårben hade gått av! Jag har fått en längsgående spricka på lårbenets framsida, just precis där jag är som svagast i skelettet. Och vad gör man åt det...jo man måste operera.
Alltså, mina vänner, ni läser rätt, det blir en 28:a också! Och hur det känns med ännu en operation med allt vad det innebär, behöver jag nog egentligen inte skriva och berätta, det tror jag ni redan har räknat ut själva. Bittert, ruttet, surt, eländigt, bedrövligt, orättvist, ja alla adjektiv ni bara kan tänka er! Det här hade jag verkligen inte räknat med eller velat ha, jag hade ju tänkt få lite sommar i år också och inte bara ligga på sjukhus! Men tydligen inte...undrar när det vänder för mig...Det som är en tröst i bedrövelsen är ju ändå att om det nu måste jävlas, så är den här operationen den som är mest lämplig för det. Det är ju ändå bara ett ben! Hade varit betydligt värre och mer eländigt om det varit i ryggen eller någon led men nu är det ju trots allt bara i ett rakt och slätt ben. Det som ändå gör att det känns lite bittert är att de hade misstankar om detta redan innan och även idéer och förslag på hur man skulle göra om benet går av. Och därför frågar jag mig, varför gjorde de då inte så redan från början, för som den "fina" doktorn såg på saken sa han att: "för mig är det inte en fråga om det går av, utan när men jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så snabbt"!
Och dessutom har jag ju inte gjort någonting dåligt som kan vara anledning till att benet gått av, jag har ju mest bara legat i sängen och till och med fått hjälp med alla förflyttningar! Men samtidigt har det hela tiden känts konstigt i vänster ben när jag stiger upp för både ortosen och gipset har ju liksom hängt med hela sin tyngd i knäet och det kan till och med jag räkna ut att det nog inte är så nyttigt. Så fort jag kliver upp känns det som något hänger runt mitt ben och klamrar sig kvar där, som jag sedan får släpa på. Det känns jätte tungt, dunkar, pulserar och som om jag hade en uppumpad blodtrycksmanchett runt låret och kanske behövdes det inte mer belastning än så för att det skulle gå av. Så för att underlätta för mitt ben har jag tjatat för att få min gamla ortos tillbaka. Jo, det är sant! Och jag trodde inte heller att jag självmant skulle be om att få ha den igen men måste man välja mellan pest och kolera, ska man tydligen alltid välja kolera vilket jag nu har gjort.
Hur hemsk och jobbig den ortosen än är, så har den också sina fördelar. Först och främst hänger den ju runt midjan och därför avlastar jag ju tyngden på höfterna istället, som annars hänger runt knäet, vilket ju uppenbarligen inte är bra. Sen är den ju liksom inbodd, insvettad *ler* och hemtam på något vis och jag vet att jag klarar av att leva med den och även att överleva med den. Dessutom föll den "findoktorn" helt på läppen, som förälskade sig i den på direkten. Så efter lite "styling" och reconditionering är jag alltså tillbaka i min he...vetes ortos igen och för hur länge den här gången, har jag ingen aning om. Allt beror ju på läkningen och hur närmsta framtiden ser ut.
Troligen blir det så att jag åker hem på måndag och får vara hemma i 10 - 14 dagar innan det bär iväg tillbaka igen för ännu en operation. Den här gången ska de med hjälp av titanplattor eller organiskt material på ett eller annat sätt försöka förstärka framsidan på lårbenet och skruva/naja fast dem i höftledsprotesen och märgspiken, för att på så vis ge mitt ben en dubbel armering. Eller någe liknande, som sagt, jag är ju ingen ortoped. Nä, nu måste jag hoppa i säng och vila lite igen, det får bli mer nästa gång!/Carro, en torrfura som släpper ifrån sig stickor...(googlade bilder)
