Från M: Carolina sövdes klockan 13:10. Som vanligt var hon mycket uppriven men tack vare moderna läkemedel är det inte säkert hon kommer ihåg det när hon vaknar dvs. att det har fastnat i medvetandet. Nu återstår bara att vänta tills de ringer från PostOP/Uppvakningen, då skall jag se hur det är med henne. En gissning är att operationen tar c:a 4-5 timmar. Återkommer med lägesrapport.

Gummigumman goes terminator!

Jaha, så är det då kvällen innan operationsdagen. Trodde aldrig den här dagen skulle komma eftersom jag ju väntat på detta tillfälle i mer än 3,5 år, över 1360 dagars väntan...Och nu är jag snart i mål, snart snart är jag färdig med min extreme make-over, åtminstone för den här gången. Känns overkligt och ofattbart...Få se vad jag ska hitta på sen! Något roligt tycker jag vi i vår lilla familj är värd, kanske blir det den där trippen till Florida som vi alla tre så hett drömmer om.

M och jag har haft en underbar helg, först med en mysig tågresa och supergod picnick mat. Sen inchekning på Sankt Jörgen Park resort som visade sig vara ett alldeles nytt hotell och mycket smakfullt inrett och en härlig spa avdelning med avkopplande behandlingar. Och vilken orgie mat det blev sen, vi åt för flera veckor framåt men å andra sidan kommer jag att behöva det nu, antar att jag kommer att förbränna en del. Men jag tror jag berättar mer om den vistelsen efter allt detta, för nu har jag bara fokus på morgondagen.

Jag kom till detta nya "bort sjukhus" redan vid halv tolv tiden och sedan har dagen gått i ett svep med provtagningar, röntgen och undersökningar. Så inte förrän närmare fem på eftermiddagen fick jag komma till avdelningen, vilket kändes skönt. Man vill ju gärna få veta var man ska bo de närmsta dagarna. Det har gott ovanligt och oväntat bra med min ångest, ända tills i morse då jag fick första attacken. Men när jag väl var på plats på sjukhuset har det hänt så mycket runtomkring mig, så jag har inte hunnit med att ha ångest.

När det blev dags för narkosbedömningen försökte jag vara så öppen och ärlig som möjligt och det visade sig bra för jag tror narkosläkaren fick en ganska bra uppfattning om vad det är som händer med mig, när det bär iväg. Efter att M installerade mig på avdelningen, åkte han iväg till sitt hotell och precis när han åkt kom narkosläkaren förbi och tog mig med på den utlovade rundvandringen på operationsavdelningen. Vilket var mycket bra men också mycket jobbigt, för naturligtvis kom reaktionen och en lite märklig en den här gången.

Som sagt är jag ju en mycket stolt person som inte gärna vill visa mig ledsen inför andra. Men som vanligt hann jag bara in på operationsavdelningen så fick jag värsta ångestattacken. Eftersom jag försökte hålla tillbaka tårarna, fick kroppen ta reaktionen istället och jag fick en enorm kramp i hela magen, benen och nacken kändes som om jag tränat ett hårt styrkepass och bara darrade av trötthet efteråt. Ja, förresten hela kroppen kändes som om jag blivit överkört av tåget och var spänd till bristningsgränsen och krampen har inte släppt helt än, trots att det nu är snart en och en halv timme sedan. Och inte lyckades jag heller med att hålla tillbaka tårarna, så just då kände jag mig inte speciellt kaxig.

Jag har aldrig varit med om detta förr och kanske beror det på att jag idag inte är avtrubbad av några antidepressiva mediciner. Jag är helt här i nuet nu och kanske var det därför reaktionen blev så kraftig. Trots att det är så jobbigt känns det samtidigt skönt att få åka dit på studiebesök innan. För nu vet jag vart jag ska, hur det ser ut och fick också prata med några ur personalen så nu har jag ju kanske ett bekant ansikte när jag kommer dit. Även narkosläkaren var nöjd med att vi gjorde det, för nu fick även han en tydlig bild av hur jag mår och kan därmed instruera sina kollegor.

Väl tillbaka på avdelningen igen blev jag tvungen att ta en stesolid för att få kroppen att slappna av, så nu känner jag mig lite lätt pömsig. Och som sagt i morgon smäller det! Tyvärr har de planerat så himla olyckligt att jag inte får åka iväg förrän närmare 12 - 13 tiden, vilket inte var bra eftersom jag då har många timmar att ligga och gruva mig på. Det tyckte även narkosläkaren men det går inte att göra något åt nu, utan vi får väl hoppas och tro att det ska bra ändå. Alla är insatta i misstaget och förhoppningsvis har de en massa preparat att "droga ner" mig med, för det kommer säkert att behövas. Så mina vänner, tills vi hörs nästa gång; lev och må!/Carro, liten och ynklig

Take the blue train...

Ville bara skriva ett superkort inlägg, innan jag sätter mig på tåget. Väskan är packad, picnic maten och vinet inhandlat, djuren har fått mat och själv är jag klädd och sminkad. Nu vill jag fara, jag är beredd och laddad! Det har gått overkligt bra den här veckan, inga större reaktioner förrän för en stund sedan. När jag skulle säga hej till min lilla älskling.och mina föräldrar. Då kom tårarna!

Och nu känner jag hur labil inombords jag egentligen är. För varje gång jag far iväg på en operation, far jag som om det vore sista gången och då är det tungt att skiljas från C. Självklart vet jag ju att jag kommer tillbaka hem igen, men ändå, varje operation innebär ju trots allt en viss riskfaktor. Det kan gå fel och ibland riktigt fel...

MEN! Nu ska vi ju inte tro att det gör det den här gången...heller...jag har ju klarat att resa mig efter mina tidigare 25 operationer. Så varför skulle jag inte komma tillbaka den här gången också! Självklart gör jag det!*ler* Jag vill bara tacka för alla uppmuntrade tankar och ord här på bloggen, Facebook och från mina nära och kära i vanliga livet. Jag vill också tacka för alla hållna tummar och tår och stärkande tankar som många lovat att sända mig på tisdag, det värmer och stärker mig.

Känns skönt att veta att jag har många "hos" mig när jag ligger där på bordet. Och ett extra tack till dig, rara Anna, att jag får låna din positiva känsla i sövningstillfället. Jag lovar att jag ska prova din metod den här gången! Jag kommer ju att skriva här, så fort jag orkar, och därför kan jag inte säga när det blir nästa gång. Men tills dess, var rädd om er!! Jag skickar med er några dikter, två som jag har skrivet och en som jag lånat av Marie Anthony. Kramisar/Carro

Nu händer något
det kommer
krypande
Jag känner
att det krusar
inombords
Jag känner
det bekanta
sticket
i hjärtat
klumpen
i halsen
hugget
i magen
ytliga andningen
Det invanda
är tillbaka
VARFÖR

Alltid jag

Älskling
kom nära
mig
Låt mig
få känna
värmen
från din kropp
Låt mig få
blåsa i ditt hår
snusa i din
nackgrop
smeka din kind
och hålla dig
i min famn
Få peka på ditt
hjärta
och säga
Mamma finns
alltid här
även om
jag inte syns

Copyright © Gummigummans blogg

ATT VARA STARK

Att vara stark är inte

att aldrig falla

att alltid veta

att alltid kunna

Att vara stark är inte

att alltid orka skratta

att hoppa högst

eller vilja mest

Att vara stark är inte

att lyfta tyngst

att komma längst

eller att alltid lyckas

Att vara stark är

att se livet som det är

Att acceptera dess kraft

och ta del av den

Att falla till botten

slå sig hårt och att alltid komma igen

Att vara stark är

att våga hoppas

när ens tro är som svagast.

Att vara stark är

att se ett ljus i mörkret

och alltid kämpa för att nå dit.

Lånad på Marie Fredriksson Anthony hemsida

Sista natten i egen säng...

(Foto: Anette Heikkilä)

Oj, vad tiden rusar fram när man har roligt! Och vad roar jag mig då med? Jo dessa fördömda spel på Facebook. Just nu driver jag tre farmer, ett café, en restaurang, ett nöjesfält och två akvarier. Och det kan jag kalla körigt, vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt och om jag går tillbaka till mitt jobb efter operationen, ja då får jag det stressigt värre! *ler ironiskt*

Nä, självklart får jag ju då börja prioritera igen men just nu, när allt är som det är, ja då är det himla bra tidsfördriv. Dessutom innebär de lite social liv för mig; eftersom man på ett av spelen har möjlighet att "anställa" folk att "jobba" på ens farm. Och självklart har jag ju då svårt att låta bli att "prata" med dem. Och på så sätt har jag fått tre nya bekantskaper i USA, vilket jag tycker är roligt och intressant. Så nu tränar jag på min engelska så gott som varje kväll! *ler*Och rusar gör det även på operationsfronten, jag ser att stetoskopet i min räknare här på sidan snart är i mål och det innebär ju att det snart är dagen med stort D. Har verkligen svårt att ta in att det äntligen är dags, räknar inte riktigt med det än heller. I juni blev det ju inställt samma dag som vi skulle resa, så än kan mycket hända. De kan ställa in igen, jag kan bli sjuk, doktorn kan bli sjuk, de kan sakna instrument eller delar de behöver, det kan komma in akuta fall osv. osv.

Så inte förrän de sprutar in "sovmjölken" i armen, när jag ligger på bordet, vågar jag tro att det verkligen blir av. Kanske är det därför som jag inte känner av någon större och svårare ångest än heller. Eller så beror det på att jag har C hemma och att han gör allt han kan för att distrahera mig. Å andra sidan, kom inte ångesten förrän prick klockan ett dagen innan vi skulle åka och om en kvart är jag i det läget. Så det kanske är då det exploderar även den här gången.

En av mina läsare tyckte, mycket klokt, att jag skulle börja äta av mina "nödraketer" redan innan ångesten kommer. Då kanske jag kan undvika att den slår så hårt eftersom medicinen tar bättre om man börjar ta dem innan det brakat ihop på riktigt. Och det är så sant så och jag har de i högsta beredskap! Men det är en liten hake med dem och det är därför jag försöker undvika att dem. Och den haken är att jag vill kunna dricka vin med min gubbe, både på tåget i morgon och under 3 rätters middagen på söndagkväll. Men blir det för svårt och jobbigt, då kommer jag att börja äta av dem, det lovar jag! *ler*

För jag vill undvika att vara så hård med mig själv och pressa mig själv för hårt, det har jag ju gjort så många gånger förr och jag har ju lovat mig att det måste bli ett slut på det. Så blir det det minsta ohanterbart, ja då kommer "nödrakterna" fram. Men innan det försöker jag med lite annat, bl.a. akupunktur och små frön på akupressur punkterna i örat och handlederna. Med hjälp av de kan jag gnugga på fröena som sitter på rätta stället för ångest, om jag får ångestattacker. Och blir de inte för krävande, har det hänt att jag lyckats häva attacken med hjälp av dem.

På något konstigt vis känns det fortfarande som om inte polletten trillat ner än, ogripbart på något sätt. Men, men förr eller senare trillar det väl in i huvudet att det är dags, om inte förr så senare! Den här veckan har varit såååå låååång, när det var onsdag kändes det som om det var två veckor sedan det var helg senast. Men sen har det gått fortare. Igår hade jag en kär vän på besök hela dagen och vi hade inte setts sedan juni 2008, så det var så himla fantastiskt roligt att få umgås igen.

Därför försvann den dagen i ett nafs och idag har det bara snurrat på hela tiden. Jag fick min beställning från Mary Kay, kosmetik företaget som jag säljer produkter från och på eftermiddagen kom jultidningarna som C har sålt. Så det har handlat om att pricka av varor på beställningslistor och fördela ut dem till de som har beställt. Rörigt blev det, både på köksbordet och i min skalle, men nu tror jag att jag har koll på läget igen, skönt!

I tisdags ringde C från skolan cirka 1,5 timme innan han skulle sluta och han ville komma hem för att han kände sig sååå trött att han inte orkade jobba på slöjden. Och både slöjdläraren och hans klasslärare tyckte att han såg himla trött ut och jag gissar att de av rädsla för eventuell svininfluensa, skickade hem honom. Själv blev jag orolig, svininfluensan eller vilken förkylning som helst = nej tack! Men samtidigt kunde jag ju inte neka ungen att få komma hem.

Vi hade redan kvällen innan pratat om att plocka honom ur skolan för resten av den här veckan, men M var lite emot det eftersom han tyckte att det kändes som aningens överdrivet hispigt. Men jag menade att då får det väl lov att betraktas som aningen hispigt men att vi i detta läge har rätt att få vara det. Så från i onsdags har jag haft C hemma med mig och tur var väl det för nu har jag hört att ungarna är sjuka åt höger och vänster, även om de inte i tisdags hade fått några kända fall av svininfluensa.

Men för mig är det ju, som sagt var, i och för sig ointressant om det är den eller en helt vanlig förkylning, det kan ställa till med samma elände ändå och sticka lika stora käppar i hjulen hur som haver. Så därför kändes det som ett klokt och tryggt beslut att ta ledigt åt C de tre sista dagarna denna vecka och efter det har vi liksom gått i karantän. Jag har inte varit utanför dörren och C har inte fått ta emot några kompisar på eftermiddagarna. Att min kompis fick komma hit igår berodde på att hon redan fått svininfluensa vaccinet eftersom hennes pappa är så svårt sjuk och vi har stränga regler om tät tvättning och spritning av händerna.

Både rektorn och min husläkare tyckte att det var ett klokt beslut vi fattat och då det står i skollagen att barn har rätt till hemundervisning om synnerliga skäl föreligger, var det ingen som protesterade. Antagligen tyckte alla att detta var just en sådan situation, då synnerliga skäl föreligger. Det känns så skönt att vi gjorde så här, för nu har jag gjort allt jag kan och därmed har jag släppt den värsta stressen över att bli sjuk. Blir vi det ändå, så blir vi det och det finns inget vi hade kunnat göra något åt och därför har jag slappnat av på den fronten.

Jag har även pratat med koordinatorn på mitt "borta sjukhus" i veckan och redan påbörjat en del av förberedelserna. Bland annat har jag varit tvungen att sluta med Arcoxian igen, eftersom man inte ska äta NSAID-preparat före en operation. Jag passade även på att lägga fram mina önskemål och det var inte lite vill jag lova. Efter det samtalet kände jag mig som Drottningen av Saba, en jättediva av stora mått.

Men M och hemtjänsten tröstade mig med att jag ju varit med förr och att jag därför vet vad jag behöver. Det jag ville ha var bland annat; en tryckavlastande madrass i sängen, en el säng eftersom jag har för dåligt i händer och fingrar för att kunna manövrera en manuell säng, eget rum eftersom jag är en mycket stolt person och mår så himla dåligt om någon ser hur liten och ynklig jag är när narkosångesten slagit in, en rundvandring på operationsavdelningen, en rullstol, få komma något senare till inskrivningen eftersom vi lämnar hotellrummet klockan 11:00 och något mjukt på operationsbordet eftersom jag annars kommer att vara totalt ledbruten efter flera timmar av skavande mot stagen i ryggen.

Vi får väl se hur och vad de kan tillgodose men nu har jag iallafall fått framföra det som jag anser är livsnödvändigt. Nu ikväll är det så äntligen fredag och sista kvällen hemma. Och vi är ett steg närmare att operationen blir av den här gången, för nu har vi kommit ett steg längre än vi gjorde i juni. Nu har koordinatorn nog gått hem och de kan åtminstone inte längre ringa och ställa in operationen innan vi hinner ge oss iväg! *ler*

Fredag innebär självklart bubbelbad, äta pizza och mysa precis som vi brukar göra på fredagarna här uppe på berget. Packning och handling får vi ta i morgon innan vi ger oss iväg. Och en av de viktigaste sakerna som ska med är ju min "lilla rosa" (netbooken) så jag kan hålla er uppdaterade och jag hoppas att jag kommer att ha ork till det ganska snabbt efter operationen.

Jag är verkligen så glad över min rosa netbook, tänk om jag haft den när jag var sängbunden som barn. Nu har jag ju sysselsättning hela tiden; jag har bloggen, FB, spelen, internet och kan till och med se på film och tv på den. Den är alltid mycket bra men bara helt bäst i lägen som denna, att slå ihjäl massor med timmar på sjukhus med. Jag önskar er alla en trevlig helg och på återhörande! Nästa rapport kommer från en annan del av landet!/Carro i startgroparna (googlade bilder, utom fotot)

På sista varvet!

(Foto: Anette Heikkilä)

Här är det en helt vanlig söndag, mycket höstlik och grådaskig! M ligger på soffan, jag tror han har somnat, när han egentligen skulle läsa böckerna för jägarexamen och C har gått till sin kompis. Och lilla jag sitter som vanligt framför min kära dator spelandes mina Facebook spel bara för att försöka få tiden att gå.

Nu har vi gått in på sista varvet och är snart på upploppet i denna evighets långa väntan, känns faktiskt lite overkligen men fantastiskt skönt! Om nu allt går som det är tänkt, vad ska jag sen börja vänta på?! Bättre tider, som alla andra, eller...?! Nä, det är ju då jag ska börja leva igen! Att äntligen få trycka på "play knappen i livet" efter mer än fyra år, känns oerhört spännande! Få se vad som kommer att finnas runt knuten och vad livet har i beredskap för mig och min lilla familj!

De här sista dagarna, är som jag säkert redan sagt, oerhört jobbiga. Jag känner mig lite som en tävlingshäst instängd i startfållan och bara skrapar med foten! Jag vill i väg, få det gjort och kunna börja blicka framåt igen. Det är mycket stressiga dagar med alla förberedelser och att undvika förkylningar men också stressigt på grund av att jag känner mig väldigt kluven. Halva jag vill knäppa med fingrarna så det blir nästa lördag och att vi sitter på tåget och halva jag vill inte vara med utan skulle helst vilja vända och springa åt andra hållet!

Det är så jobbigt att både vilja och inte vilja på en och samma gång. Samtidigt som jag har mycket att se fram emot; tågresan med tillhörande picnic, hotellet och spavistelsen finns ju också allt det tråkiga kring operationen som jag helst skulle vilja ha bakom mig utan att behöva vara delaktig. Snacka om att vara ambivalent till 100 %! Men när vi väl sitter på tåget kommer förmodligen stressen att släppa. Då kan jag inte längre göra eller påverka på något sätt, utan då är det bara att hänga med.

Det som troligen inte kommer att släppa på tåget är ångesten, utan tvärtom, den kommer nog istället växa ju närmare staden där mitt "borta sjukhus" ligger vi kommer. Men jag har ju med mig mina "nödraketer" (Stesolid) att ta om det skulle bli för svårt, för jag vill ju verkligen kunna njuta av kvällen på St. Jörgens park och spaupplevelsen utan att vara allt för ångestfylld. Ni kanske tycker att det låter knäppt att jag förutsätter att jag kommer att få ångest men jag är faktiskt ganska övertygad om att så är fallet.

För så har det varit vid de 25 tidigare operationerna och därför har jag svårt att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången. Men än så länge är jag ångestfri och det är skönt men räknar, som sagt, kallt med att det kommer. I juni, när operationen var aktuell förra gången, slog ångesten till som en 50 kg säck i mellangärdet prick klockan ett på torsdagen, dagen innan vi egentligen skulle ha satt oss på tåget.För nypåstigna läsare här på Gummigummans blogg ska jag bara kort berätta att jag lider av ett post traumatiskt stress syndrom före, i samband med och efter narkosen. Att det blivit på detta viset beror på att jag varit sövd mer än 25 gånger tidigare, för förutom vid mina operationer har jag, som barn, även varit sövd i samband med gipsborttagning och liknande. På 60- och 70-talen när jag var barn, fick inte föräldrarna vara hos sina barn på sjukhus, inte ens i samband med en narkos.

Så redan från det jag var pytteliten har jag ensam fått klara av dessa situationer och det kan man ju bara tänka sig hur det upplevs av ett litet barn. Säkerligen har jag varit hysterisk och säkerligen har operationspersonalen fått tvångshålla och tvångssöva mig och självklart sätter det sina spår. Det man har varit med om i barndomen är mycket svårt att bearbeta och bli av med, enligt en doktor jag träffade, och det sätter oerhört stora spår i en människa.

Jag har ju försökt bearbeta detta på många olika vis, bl.a. genom terapi, akupunktur, samtal, hållit i föreläsningar, ser tv-program och skriver både dikter och här på bloggen. Jag försöker också vara väldigt "öppen", med hur jag reagerar och vad det är jag går igenom, med min omgivning och sjukvårdspersonalen jag möter.

Dels får jag bättre hjälp om jag är ärlig och inte döljer något och samtidigt är det också ett sätt att bearbeta det traumatiska jag varit med om. Om ni vill läsa mer om hur jag reagerar på en narkos och operationer, finns det att läsa i gamla inlägg t.ex. från i juni och under rubrikerna Barndomslandet och Skolios.

Det här blir andra gången som vi tar in på ett spa kvällen innan inskrivningen på sjukhuset. Det kanske verkar som bortkastade pengar, eftersom jag borde ha hjärnan full av grubblerier och kanske inte kan njuta riktigt ordentligt. Men faktum är att det var fantastiskt avkopplande och rogivande förra året och det var också därför vi ville upprepa det i år igen.

I fjol var vi på Asia spa i en stad nära staden där mitt "borta sjukhus" ligger men i år väljer vi, av tidsbrist, att vara kvar i närheten av sjukhuset. Det ser väldigt lovande ut på bilderna och jag hoppas och tror att det kommer att bli precis lika bra som i fjol. Det var ett bra sätt att "landa i mig" själv efter all ilska och förberedelsetid hemma, att vara borta och bara njuta av värme, massage och stilla lugn utan avbrott av barn och telefon, gjorde våra batterier fulladdade! Så det är vad vi hoppas på i år igen.

Jag opereras ju på tisdagen den 27:e och jag misstänker att även detta kommer att bli en ganska lång och arbetssam operation. Eftersom inte den norska protesen kommer, tror jag det krävs en hel del mer "snickerier" av dr. X och därför tror jag att den kommer att ta längre tid än höger höft men förhoppningsvis kortare tid än ryggen. Första dygnet efter operationen får jag säkerligen tillbringa på uppvakningen, för att vara under ordentlig uppsikt tills jag återhämtat mig och värdena stabiliserats.

Sedan flyttas jag tillbaka till avdelningen och jag misstänker att jag kommer att vara kvar i staden där mitt "borta sjukhus" ligger i cirka en vecka. Går allting supertoppen bra, kanske jag skrivs ut till hemmet direkt efter "borta sjukhuset". Men mer troligt är det nog att jag, även den här gången, transporteras hem med ambulansflyg till mitt "hemma sjukhus" för några dagars återhämtning hos dem. Allt som allt räknar jag med, om allt går som det är tänkt, att jag blir borta hemifrån i cirka två veckor.

Säkerligen kommer det att bli lite färre texter här på bloggen under dessa dagar men självklart har jag min "lilla rosa" (dator) med mig och tanken är att jag, så fort som möjligt och så snart jag orkar, ska hålla er uppdaterade om vad som händer med mig via den. Lite som att skriva dagbok om framsteg och bakslag och det här blir första gången som jag gör det på studs och när det händer, eftersom jag inte hade någon netbook med mobilt bredband förra året.

Självklart har jag min mobil med mig också, om det är någon som känner sig pratsugen. Så nu i veckan ska jag ägna mig åt det sista här hemma, packa, vara på apoteket, ladda mp3 med böcker och i största allmänhet bara samla kraft och ork! Ta hand om er, tills nästa gång!/Carro på sista varvet (privata bilder)