Som bekant badar vi alltid bubbel på fredagkvällarna och där blir vi kvar lääänge, faktiskt i timmar. Vi sitter och surrar och summerar veckan i badet eftersom jag mår som bäst där. Innan vi gick ner i badet beställde jag pizzorna via nätet, betalade via nätet och skrev i meddelande rutan att det gick bra att lämna pizzorna på hallgolvet. Så långt allt väl och jag gick lugnt ner i badet, tryggt förvissad att vi skulle ha middagen serverad på hallgolvet när vi kom upp igen. Trodde jag ja! *ler*
Vi hamnade i en intressant diskussion och därför blev vi kvar där extra länge (ungen hade vi skeppat till mormor & morfar). När vi kom upp fanns det till vår förvåning inga pizzor i hallen!! Konstigt, så här har vi ju gjort tusen gånger förr och det har funkat varje gång. Men tydligen inte den här gången. Det hade dessutom hunnit bli så sent att pizzerian hade hunnit stänga. Därför kunde vi heller inte efterlysa dem trots att kvittot på beställningen fanns i datorn. Alltså blev det ingen middag för oss, utan vi fick gå hungriga till sängs den kvällen…(nä, skoja bara! Vi hade nå gamla rester i kylen och det där skrev jag mest för sagostämningen skull…*ler*) Nästa morgon ringde grannen och berättade följande historia:
Det hade ringt på dörren och deras 2-åring hade kommit springande och sagt att det kom en pizzagubbe men när pappan gick och tittade fanns det varken pizza eller pizzagubbe i hallen. Visst hade han blivit fundersam öve vem det var som ringde på dörren men när ingen fanns där, tänkte han inte mer på det. Så idag när de dagen efter började städa hallen och flyttade på kappor och jackor, dök det till deras förvåning plötsligt upp två pizzakartonger på deras skohylla!! Näligen våra pizzor!!
Gissa om jag har skrattat åt detta, för det hade varit obetalbart att ha fått se pizzabudets förvånade in när han fick uppdraget att lämna pizzorna i hallen (han måste ha varit ny, då han uppenbart inte gjort detta förut), på grannen när han plötsligt stod med två pizzor i handen (dottern hade uppenbarligen haft rätt!!) och säkert såg även vi lite snopna ut när vi blev av med vår middag! Sen kan man ju verkligen fråga sig varför pizzabudet nödvändigtvis behövde tränga in pizzakartongerna bakom och under en massa kläder istället för att lägga dem synligt på golvet?! Och även vad det är för fel på grannens luktsinne, som inte kände doften av nybakade pizzor! *ler*
Kul va!! Och var det vårt gamla vanliga pizzabud måste han ha varit mycket fundersam och säkerligen tänkt; vad är det för folk som bor på den där gatan?! Varför ska de alla ha sina pizzor serverade på hallgolvet?? Är de folkskygga eller vad beror det på…*skratt* Och kontentan av kontentan är att det hela handlar om att lägga en pizza i RÄTT hall!! *mer skratt*
Den här bloggen äger och skriver alltså lilla jag, gummigumman, men egentligen heter jag något helt annat och lystrar till många namn som t.ex. Carolina, Carro, Carrobarro, mamma, gumman och en massa annat. Jag har stampat omkring på denna jord, i denna del av landet, i den här staden i snart 43 år, ofattbart - för fort har det gått och jag som nästan bara känner mig som 20!! *ler* Åtminstone i huvudet! För kroppen är nog närmare 100 om jag tänker efter, eftersom den verkligen har levt ett hårt liv, varit golvad många gånger och ändå rest sig upp igen och igen. Vilket i sig är ganska fantastiskt, tänk vilken maskin kroppen ändå är!
Varför jag kallar mig gummigumman, ett smeknamn som min fina kollega A gav mig när min kropp började falla i bitar för ett antal år sedan, hänger ihop med min sjukdom Ehlers Danlos syndrom (EDS) och som jag har skrivet spaltkilometer om här (finns till vänster längre ner på bloggen under etiketten med samma namn). Det är en riktig elaking som förtjänar en helt egen presentation vilken också kommer längre fram i utmaningen, så därför säger jag inte så mycket mer om den just nu.
Jag och min kära M, har varit ett par i snart 23 år men bara gift i sex. Gifte oss gjorde vi i Svenska sjömanskyrkan i Rotterdam i mitt extra "hemland" (åtminstone i själ och hjärta) Nederländerna. Tillsammans har vi vår rara, fina, underbara och charmiga älskade unge - lilla stora C. Han som vi fick vänta såååå ohyggligt himla länge på och som dök upp en slaskig och kulen decemberdag 1998. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge och det var helt klart väl väntan då vi fick bli föräldrar till just han! *ler* Tillsammans med oss bor vår majsorm Egon som visade sig vara en Egonella då hon en dag la en massa ägg i terrariet, australienaren Mini - en skäggagam som just nu verkar vara mer död än levande och en hel hop med akvariefiskar. Och våra sängar står i vårt gula, vita, gråa radhus med den röda dörren (jo, jag vet, det är en salig mix av färger och vi ska göra något åt det så fort vi orkar…).
Förutom att vara mamma och hustru är jag också dotter, ett ensambarn även jag, till mina fina och kära föräldrar H och H. Jag är inte någons syster, åtminstone inte biologiskt sett. Men jag har två kusiner som står mig väldigt nära och som jag mer eller mindre har vuxit upp med. Men mer om detta skriver jag sen, när jag ska presentera mina föräldrar och min familj. För annars riskerar detta att bli lika lång som den roman, jag en gång kanske tänkt skriva och just nu är det ju mig och min presentation det handlar om! *ler
Jag är också "medsyster i sjukdomen" till många härliga "medsjuklingar" jag träffat och lärt känna genom vår patientförening och den diagnos jag har. Trots att jag självklart hellre velat vara frisk är jag ändå lite glad att jag fick min diagnos, för annars hade jag inte fått den här möjligheten att träffa och lära känna så många otroligt imponerande och hårt kämpande brudar! Tack fina ni, starka EDS:are, ni har lärt mig så mycket om mig själv och min sjukdom genom att bara få höra hur ni har det och klarar er dag! Er "hejar" jag på varje dag, för ni gör alla ett otroligt hejdundrande lopp från tidiga morgon till sena kväll bara genom att existera! Kram och heja, heja!! *ler*
Jag tror/hoppas också att jag är någons vän utanför sjukdomen, åtminstone har jag själv många vänner som står mig väldigt nära och är väldigt kära. Jag tror det blir så, att vänner blir mycket viktiga, när man är ensambarn, för vem ska man annars spegla sig mot och få bekräftelse av?! Tack alla fina vänner för att jag har fått just er som mina vänner!! *ler*
För en del är jag också någons chef, kollega och anställd, eftersom jag jobbat som enhetschef för personliga assistenter på socialförvaltningen i många år. Ett jobb jag älskade innerligt och som jag tvingades lämna för snart fem år sen, då min kropp "checkade ut" och inte ville vara med längre. Även det ett användbart yrke, verkar som om vi valt yrken med omsorg i den här familjen. *ler pillemariskt* Att själv ha en social omsorgsexamen har varit mycket lämpligt med tanke på den situation jag befunnit mig i och fortfarande gör, jag kan ju lämpligt nog rutinerna, lagarna, snacket och tankesättet!
Nu är jag snart i det läget att jag ska påbörja en arbetsförmågeutredning, för att ta reda på hur mycket jag orkar och kan, om jag alls har någon arbetsförmåga kvar. Och som en förberedande start på det har jag nu i höst börjat plugga igen så därmed är jag också numera också någons student och någras studiekamrat. Jag kompletterar min utbildning med de resterande 30 poäng jag saknar för att bli socionom/kurator, ett yrke jag velat ha sedan jag var 15 år. Men vad jag ska göra med den examen sen är inget jag har svar på idag, vi får väl se hur landet ligger efter jul och nyår.
Slutligen är jag också någons patient, och kanske också någons besvärliga, gnälliga, påstridiga och envisa patient! *ler* Jag är också min hemtjänstgrupps egensinniga kund. Naturligtvis hade jag velat klara mig utan både sjukvården och hemtjänsten men nu är läget som det är och i perioder har jag varit helt beroende av dessa människors vilja och förmåga att hjälpa mig. Därför har jag fått acceptera att ha förvandlats till ett fall/case/ärende och att min och familjens liv finns nedtecknade och journalförda i offentliga arkiv. Vårt liv är inte längre vårt eget…Hur som haver, är jag så glad och tacksam för all den vård och hjälp jag fått och får - både av sjukvården och hemtjänsten! Tack snälla ni för hjälpen!!
Detta var den officiella sidan av mig, men vem är då gummigumman innerst inne? På ytan tror jag att jag är jag en glad, öppen och social person medan jag inuti mer är jag en grubblande, dyster, inte stresstålig och tänkande person. Ofta visar jag en mycket glad och positiv sida utåt men har en helt annan sida inåt som självklart påverkats och formats av mitt liv på sjukhus. Det är inte alla gånger jag känner igen den personen jag ser i spegeln…
Jag är otroligt envis och har kämpat mycket, ibland näst intill dumdristighet och absolut mer än vad som är och varit nyttigt för mig! Jag är också mycket mörkrädd och har perioder av något jag kallar för "katastrofångest" (vet inte om det finns i den psykologiska terminologin?! *ler) då jag tror bland annat att jorden ska gå under och solen ska slockna! Dess perioder sammanfaller oftast med perioder av ångest och depressioner eller när jag har det extra stressigt, ont eller grubblar extra mycket.
Jag har ett stort människointressen, fascineras av möten mellan människor och är nyfiken på människors tankar och handlingar, något som självklart påverkat mitt yrkesval. Förutom detta vill jag också ha ett jobb där jag får jobba med det jag själv tycker jag är bäst på (om man nu får vara lite självgod) - att prata, lyssna, läsa och skriva - var det jobbet finns vet jag inte än men jag tror det visar sig, om det är meningen.
Vidare älskar jag att "djupsnacka" och lösa världsproblemen till tidiga morgon, för man pratar bäst på natten och en riktig nattuggla är jag! Städa kökslådorna gör man också bäst på natten!! *ler* Trots min mörkerrädsla och katastrofångest fascineras jag av det oförklarliga av olika slag och är nog lite av en sökare men har dessvärre inte hittat det jag söker…
Kanske är det därför jag är ganska snabb och intresserad av att prova det mesta inom alternativ medicin och även nosa på det som kallas new age även om jag inte vågar öppna den asken helt - är lite rädd för att det ska bli som med Pandoras ask. Jag gillar också att vara lite "hemlig", att överraska, chockera och förvåna och därför vill jag inte att alla alltid ska veta vad jag tänker, känner och gör. Lite vill jag behålla för mig själv och man vet aldrig, jag kanske har värsta raffsetet under kläderna! Viljan att vara diskret kan ju tyckas vara lite underligt när jag ändå har en blogg där jag avslöjar och är ganska öppen med mycket…Men jag gillar att tänka tanken; "Ni vet inte allt om mig! *ler*
Jag hatar orättvisor och extra mycket orättvisor mot svaga människor, kränkande särbehandling, taskigt bemötande, har en stark längtan att få hjälpa och värnar om de utsatta grupperna i samhället. Sån har jag alltid varit, ända sedan liten och kanske är också det anledningen till det yrkesval jag gjort. Vilket också speglar sig i den litteratur jag läst och när jag jobbade på biblioteket gick jag under namnet "eländes-specialisten" och kallades in när det behövdes boktips om sjukvård, social misär, övergrepp, anorexia m.m. Hmmm ingen muntergök precis och fortfarande är böckerna på mitt sängbord en orgie för socialarbetare! *ler*
Jag älskar när jag kan hjälpa, lockar till skratt, trösta och finnas nära men också att roa, röra och beröra. Jag älskar orden, språket och att skriva. Och därför är jag onödigt petig, ja nästan pedant när jag skriver. Men är jag på humör trivs jag verkligen när jag får svänga till det med pennan eller tangenterna. Jag älskar också sovmorgnar, våren & sommaren, att resa - både i själen och i världen. Jag är även överförtjust i att bada, min dator, bilen, läsa, lyssna på musik och studera. Jag hatar vintern, att träna, städa, när bilen eller datorn krånglar, att laga mat och baka. Och jag ogillar verkligen tidiga morgnar, min allergi, att stressa, skrapa bilrutan och igenfrysta bensinluckor eller när någon tjatar och pressar mig. Bland annat, för det finns mycket, mycket mer jag både älskar och hatar här i livet...
Jag tycker att all utveckling är bra utveckling, att det alltid kommer något gott ur allt elände även om man inte ser det när det är som mörkast. Jag vägrar också säga att något är omöjligt förrän motsatsen är bevisad och kör ofta med "det som inte dödar, det härdar", eftersom jag tror att motgångar gör en mycket mer ödmjuk för livet och heller inte tar något för givet. Ett annat av mina "säg" är "det man inte kan göra en gång - kan man göra två gånger!" Vilket också varit karaktäristiskt för mycket i mitt liv, för mycket är det jag bokstavligen gjort MINST två gånger…
Mycket mer finns det faktiskt att säga om gummigumman och jag skulle nog kunna hålla på så här i evigheter. Men jag känner nu att jag måste avslut här och nu, innan ni alla alldeles tröttnat på mina filosofiska funderingar. Dessutom har ni väl alla såååå mycket annat att stå i så här dan-före-dan-före-doppare dan, än att hänga över min blogg! Så därför mina vänner, tack för nu och resten tar vi sen! *ler*
I helgen firade vi också vår lilla skrutt, som inte längre är så liten eftersom han nu fyllde 12 år! Även det helt ofattbart, känns ju som igår när jag låg på BB!! Även om mycket vatten runnit under broarna sedan dess... Så här i juletider kan jag bara säga att den julen var nog julen med stort J och definitivt en av de med mesta julstämningen, trots att vi låg på BB hela högtiden. Men mitt i all dramatik och efter att känt mig som Raskens Ida, infann sig lugnet och jag blev mer som jungfru Maria som fött mitt eget Jesusbarn. Hur det gick till och hur jag upplevde hans födelse finns nedskrivet under etiketten, 18:e decmeber 2009. Den dagen sände jag så klart en extra tanke och tände även ett ljus för min "änglavän" A som också hade sin födelsedag på C:s dag. Du fattas mig, vännen!/Carro…i ljus och mörker (googlade och privata bilder)
Vidare älskar jag att "djupsnacka" och lösa världsproblemen till tidiga morgon, för man pratar bäst på natten och en riktig nattuggla är jag! Städa kökslådorna gör man också bäst på natten!! *ler* Trots min mörkerrädsla och katastrofångest fascineras jag av det oförklarliga av olika slag och är nog lite av en sökare men har dessvärre inte hittat det jag söker…
Kanske är det därför jag är ganska snabb och intresserad av att prova det mesta inom alternativ medicin och även nosa på det som kallas new age även om jag inte vågar öppna den asken helt - är lite rädd för att det ska bli som med Pandoras ask. Jag gillar också att vara lite "hemlig", att överraska, chockera och förvåna och därför vill jag inte att alla alltid ska veta vad jag tänker, känner och gör. Lite vill jag behålla för mig själv och man vet aldrig, jag kanske har värsta raffsetet under kläderna! Viljan att vara diskret kan ju tyckas vara lite underligt när jag ändå har en blogg där jag avslöjar och är ganska öppen med mycket…Men jag gillar att tänka tanken; "Ni vet inte allt om mig! *ler*
Jag hatar orättvisor och extra mycket orättvisor mot svaga människor, kränkande särbehandling, taskigt bemötande, har en stark längtan att få hjälpa och värnar om de utsatta grupperna i samhället. Sån har jag alltid varit, ända sedan liten och kanske är också det anledningen till det yrkesval jag gjort. Vilket också speglar sig i den litteratur jag läst och när jag jobbade på biblioteket gick jag under namnet "eländes-specialisten" och kallades in när det behövdes boktips om sjukvård, social misär, övergrepp, anorexia m.m. Hmmm ingen muntergök precis och fortfarande är böckerna på mitt sängbord en orgie för socialarbetare! *ler*
Jag tycker att all utveckling är bra utveckling, att det alltid kommer något gott ur allt elände även om man inte ser det när det är som mörkast. Jag vägrar också säga att något är omöjligt förrän motsatsen är bevisad och kör ofta med "det som inte dödar, det härdar", eftersom jag tror att motgångar gör en mycket mer ödmjuk för livet och heller inte tar något för givet. Ett annat av mina "säg" är "det man inte kan göra en gång - kan man göra två gånger!" Vilket också varit karaktäristiskt för mycket i mitt liv, för mycket är det jag bokstavligen gjort MINST två gånger…
Mycket mer finns det faktiskt att säga om gummigumman och jag skulle nog kunna hålla på så här i evigheter. Men jag känner nu att jag måste avslut här och nu, innan ni alla alldeles tröttnat på mina filosofiska funderingar. Dessutom har ni väl alla såååå mycket annat att stå i så här dan-före-dan-före-doppare dan, än att hänga över min blogg! Så därför mina vänner, tack för nu och resten tar vi sen! *ler*
I helgen firade vi också vår lilla skrutt, som inte längre är så liten eftersom han nu fyllde 12 år! Även det helt ofattbart, känns ju som igår när jag låg på BB!! Även om mycket vatten runnit under broarna sedan dess... Så här i juletider kan jag bara säga att den julen var nog julen med stort J och definitivt en av de med mesta julstämningen, trots att vi låg på BB hela högtiden. Men mitt i all dramatik och efter att känt mig som Raskens Ida, infann sig lugnet och jag blev mer som jungfru Maria som fött mitt eget Jesusbarn. Hur det gick till och hur jag upplevde hans födelse finns nedskrivet under etiketten, 18:e decmeber 2009. Den dagen sände jag så klart en extra tanke och tände även ett ljus för min "änglavän" A som också hade sin födelsedag på C:s dag. Du fattas mig, vännen!/Carro…i ljus och mörker (googlade och privata bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar