Utan ett ruttet lingon!

Så är vi då inne på semesterns och julis sista kväll och på måndag börjar M jobba igen. Tråkigt! Har njutit av att ha honom hemma och dessutom har jag haft en förstklassig service i fyra veckor! Nu blir det tillbaka med hemtjänsten och en något mer "haltande" tillvaro, åtminstone i några dagar till, då min mor och eviga hjälpreda fortfarande är på sommarvistet i Vantens by (hoppsan, det där lät nästan som om hon är en renko! *ler*). Samtidigt har jag inte hjärta att kalla hem henne, då jag vet att hon trivs där tillsammans med sina systrar och resten av släkten, så vi får väl försöka hanka oss fram i några dagar till. Tursamt nog har jag ju älskade C hemma, så då får jag väl "köra" lite med honom i stället och det KAN finnas en viss risk för "barnarbete"! *ler*

Det har verkligen varit mystiskt väder i veckan och jag tror nästan vädergudarna fört krig mot varandra! *ler* Den utlovad "ryssvärmen" dök mycket riktigt upp här och det har varit tropisk luftfuktighet men molnigt och kanske tur det för annars hade det nog blivit outhärdligt. Tillsammans med värmen kom även åskan. Och vilken åska sen! Halv åtta flera morgnar på raken har det formligen brakat loss och första morgonen gick även strömmen en tid. Jag tycker verkligen inte om åska och är rädd som ett barn när det blixtrar och knallar och inte sover jag en blund heller! Sista morgonen med åska, var grand final, för då slängde väderguden, som genom att trycka på en knapp, ut allt han hade. Genom ett trollslag blev det bäckmörker, började storma, åska, spöregna, översvämningar och hagla, allt samtidigt och i en salig soppa! Det var helt makalöst och en av våra öar fick även vara med om ett fenomen som de kallar "sjösprång" och är något som inte inträffat här på 50 år, tror jag det var. Märkliga saker händer, kan det vara ett tecken på 21 december 2012, månne??

Själv är jag inne i en period av tristess och rastlöshet igen! Kanske för att jag vet att sommaren går mot sitt slut och någon höstmänniska är jag inte! Jag känner mig så irriterad över att det ligger slängda grejer överallt, att mina grabbar inte plockar undan och att jag inte kan göra något åt saken. Förutom att det ser så eländigt stökigt ut överallt i huset, blir alla "högar" ett irritationsmoment då de är i vägen när jag ska försöka ta mig fram med rullstolen eller gåbordet. Jag stöter i, kör fast och kör över och klagar jag lite för mycket blir killarna sura och vresiga på mig, så för husfridens skull försöker jag blunda och inte se även om jag egentligen är en sån som vill ha bortplockat och var sak på sin plats. Tänk att man kan längta efter att hurtigt och problemfritt kavla upp ärmarna och slänga i gång en tvättmaskin medan man samtidigt går omkring i huset och plockar undan, sorterar och får fint omkring sig. Det hade jag nog svårt att tro innan jag hamnade i den här situationen! *ler*

Oj, hoppsan! Nu märker jag plötsligt att M måste ha läst mina tankar för nu har han tagit tag i ett mycket efterlängtat projekt, nämligen att få upp alla, och det är inte lite kan jag lova, sladdar från golvet! Äntligen!!! De har legat som härvelkors efter golvet och samlat damm samtidigt som de försvårat för städningen. Dessutom hör jag att han sorterar upp alla sina högar av LP skivor som har legat slängda huller om bladder på vardagsrumsgolvet. Kan han månne ha känt mina vibrationer?! *ler* Förutom att vara irriterad på min situation har jag, HELA sommaren, fortsatt min kamp med försäkringskassan och den har verkligen blivit en utdragen historia! Och jag säger bara en sak! Det är tur att jag är gift och har M som försörjer mig, annars vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till eftersom jag varit utan ETT ruttet lingon sen den 1/6, så inte har det varit fett i sommar!! 

Ni som varit med på Gummigummans blogg en tid kanske minns att jag utförsäkrades från min sjukersättning den 31 maj, något min handläggare började ringa och oroa mig om redan efter nyåret. Trots att jag påtalade min situation och i vilket urusla skick jag är menade min handläggare att det inte fanns något annat för mig än att ta tjänstledigt från min tjänst och anmäla mig som obeprövad arbetsförmåga på arbetsförmedlingen eftersom bidragsformen "tillfällig sjukersättning" faktiskt upphört att gälla som bidragsform från och med den 1/1 2010. En annan lösning tyckte min handläggare var att jag får läkarna att skriva intyg på en permanent sjukersättning vilket är att likställa med pension. Och något som jag absolut inte vill, åtminstone inte i dagsläget. Jag vill faktiskt få prova jobba med någonting när jag är klar med min "extreme makeover", jag vill testa min ork och mina förmågor innan jag tar ett så drastiskt beslut. Kanske blir det, trots allt så, men jag vill ha en ärlig chans först och dessutom ville inte någon av mina doktorer skriva något sådant intyg innan vi vet hur bra jag kan bli. Nåja, det här med arbetsförmedlingen tyckte jag lät hur vansinnigt som helst, eftersom jag ju i det läget var helt sängliggande efter min höftoperation. Ännu tokigare blev det när jag sa att jag i så fall måste åka i sängen och med sjuktransport till arbetsförmedlingen för då menade försäkringskassans handläggare att då får jag väl göra det då! Helt enkelt, INTE KLOKT och nu nästan ångrar jag att jag inte gjorde det och tog journalisterna med mig, hade kunnat bli ett ganska "kul" reportage!

Jag tyckte att detta lät helt sanslöst, för det första att "jaga" ut en människa som är så uppenbart oförmögen att arbeta och dessutom kräva att jag skulle ta tjänstledigt från en fast tjänst för att sen anmäla mig på arbetsförmedlingen verkade ju helt vansinnigt! Trots att jag själv nu är drabbad är jag faktiskt personligen för en uppskärpning/åtstramning av försäkringskassans hantering av långtidssjuka eftersom ingen mår bra av att gå hemma år ut och år in utan någon som helst planering eller åtgärd. Alla mår bra av att få någon form av sysselsättning eftersom det skapar trygghet och rutiner i ens dagliga liv. Detta har jag både sett och upplevt i mitt jobb som enhetschef på socialförvaltningen. Men samtidigt är jag övertygad om att det INTE kan ha varit så här regeringen verkligen ville ha det! Det MÅSTE finnas plats för undantag!! Och därför sökte jag reda på lagtexten bakom de här nya reglerna och har studerat den tillsammans med försäkringskassans eget informationsmaterial väldigt ingående under hela vintern. Och det jag kommit fram till är att det faktiskt FINNS utrymme för avvikande behandling av undantag i lagtexten och att t.om. uttryckligen står i försäkringskassans material. Och i deras material, står det även att man har rätt till ett personligt möte med både sin handläggare och den personen som de kallar för "specialist", något som min handläggare avböjde å det bestämdaste. Så mycket av den här vansinniga behandling av folk som redan lider, beror helt på vilken handläggare man får på försäkringskassan och hur de tyder sina riktlinjer! Det är som min far sa; "ungefär som hur Fan läser bibeln"! 

Under ett av vårens många telefonsamtal med min handläggare krävde jag att hon skulle komma på ett hembesök men det visade sig stört omöjligt, trots att jag hänvisade till deras eget informationsmaterial på webben. Hon menade att det inte har någon större betydelse för utredningen om man träffas fysiskt utan att utgången av hennes bedömning ändå blir den samma. Något inte jag håller med om och även uttryckte, då jag ju också jobbat som handläggare på socialförvaltningen och gjort mängder av hembesök och bedömningar. Självklart blir bedömningen en annan om man träffar personen i fråga och samtalar öga mot öga, man får en helt annan bild av personen och situationen vilket i och för sig ofta gör det svårare att fatta sitt beslut. Det är inte lätt att vara hård och ge ett avslag om man fått ta del av en annan persons historia och levnadsöde, något jag uttryckte och påstod var orsaken till varför inte F-kassan så gärna gör hembesök. Handläggaren replikerade med att de bara går på läkarnas uttalanden när de gör sina bedömningar och då svarade jag med att hur tror du att socialförvaltningens bedömningar skulle bli om vi bara läser innantill utan att träffa individen. 

Det samtalet slutade med att handläggaren erkände att det som kan hända vid ett hembesök är att handläggaren kanske inser att läkarens utlåtande är felaktig, inte stämmer med verkligheten eller är för "mager" att kunna fatta beslut på och då kontrade jag med att det just i så fall ju hade varit ett lyckosamt och nödvändigt hembesök eftersom ny information ju då har kommit fram och som är av betydelse för beslutet och individen. Ni, hör jag är inte helt lätt att ha och göra med när jag sätter den sidan till, *ler* och det tycker nog inte min handläggare heller för när vi till slut bara gick i cirklar och inte längre kom någonvart i våra diskussioner fick fick jag telefonnumret till den personen som är närmast över henne i beslutsfattande och som de kallar för specialist. Han var mycket bra att prata med, FÖR DET har betydelse i en relation och kommunikation. Han förklarade klart och redigt för mig hur allt är tänkt och sa att jag i det läget kunde göra tre val; 1: under 80 dagar välja att vara sjukskriven utan inkomst vare sig från dem eller arbetsförmedlingen, 2: anmäla mig som oprövad arbetsförmåga på arbetsförmedlingen (trots att det inte riktigt är korrekt i mitt fall, för min arbetsgivare ska i det läget egentligen ha uttömt alla sina resurser och möjligheter att rehabilitera och/eller omplacera mig, något som vi inte ens har börjat fundera på och ännu mindre planera för, då jag ju fortfarande inte är medicinskt färdig behandlad) eller 3: ansöka om tillfällig sjukpenning av särskilda skäl.

"Specialisten" menade att alla självklart inte ska ut på arbetsmarknaden och regelrätt arbeta, om man ingår i gruppen med oprövad arbetsförmåga, utan att det faktiskt, i vissa fall, bara kan handla om ett telefonsamtal eller besök/vecka med handläggaren på arbetsförmedlingen. Han tyckte inte heller att jag skulle se arbetsförmedlingen som ett straff utan hellre som en möjlighet och då speciellt för mig som varit borta från arbetslivet så himla länge och inte heller varit på arbetsförmedlingen på"hundra" år. Han menade att jag istället skulle ta chansen och se vad de kan ge och erbjuda mig, nu när jag ändå har möjligheten. Men samtidigt höll han med om att min situation ju är högst besvärlig och att jag absolut skulle kunna matcha dem som blir beviljade tillfällig sjukpenning av särskilda skäl under 80 dagar även om han så klart inte kunde ge ett positivt beslut så där över telefon eller utan att ha läst in sig på mitt ärende. Dessvärre, när jag sa att jag ville byta handläggare eftersom vi ju kommit lite på kollisionskurs och inte riktigt förstår varandra, sa han att det har vi som kunder ingen rätt att göra. Han sa också att jag medan jag ligger på sjukhus, självklart och automatiskt får sjukpenning under den perioden.

Oj vad långt det blev igen! Jag har tänkt skriva om detta hela vintern men inte kommit till skott och därför blir det så mycket att berätta nu. Nå, hur som helst, så blev det 31:a maj och jag utförsäkrades och min sjukersättning avslutades. Jag sjukanmälde mig den 1:a juni hos min arbetsgivare och skickade sjukintyg efter min knäoperation till försäkringskassan och sedan har jag väntat...och väntat...och väntat...I slutet av juni, när det var dags att betala räkningarna och jag fortfarande inte fått några pengar började jag efterlysa dem och det visade sig bli en mycket komplicerad historia. F-kassan meddelade efter långa överläggningar, då de påstod att jag är lite av ett pilotfall och inte något de är vana att hantera eller stöter på dagligdags, att min arbetsgivare inte meddelat dem att jag sjukanmält mig och att jag när de gjort det skulle få en blankett att fylla i och genast returnera den till kassan. De sa också att min arbetsgivare ska betala mig sjuklön från dag 1 - 14 och att jag sedan eventuellt kan bli beviljad tillfällig sjukpenning på grund av särskilda skäl från och med dag 15. När jag den 27: e juni bad dem att redan börja handlägga mitt ärende från dag 15, eftersom vi alla i det läget visste att jag fortfarande inte var i stånd att arbeta och i stort behov av denna tillfälliga bidragsform, fick jag svaret att det inte gick förrän de fick min sjukanmälan från min arbetsgivare och efter det att jag fått, fyllt i och returnerat den sablarns blanketten som de inte kunde skicka förrän de fått en regelrätt sjukanmälan.

Suck! Så då var det bara till att söka tag i min arbetsgivare och utreda varför de inte sjukanmält mig till F-kassan trots att jag anmält det till dem redan från sjukhuset och den 1 juni. Det visade sig att jag är ett pilotfall och ovanlighet även hos min arbetsgivare, så även där behövdes långdragna diskussioner om hur mitt och liknande ärenden ska komma att hanteras. Till slut fick jag besked av dem de motvilligt men slutligen "öppnat" mitt ärende igen, att de nu gjort den regelrätta sjukanmälan men att de inte kommer att betala ut någon sjuklön för dag 1 - 14 förrän de har ett beslut från F-kassan om min framtid i handen! Detta misstänker jag är för att de annars är rädd att de åker på att betala ut mer sjuklön, semesterdagar och semesterersättning till mig även efter dag 14. För med F-kassans hastighet lär det hinna bli jul innan något händer. Och all denna cirkus i sommar gäller bara för de första 80 dagarna från och med 1 september börjar allting om och det ska på nytt utredas om jag är berättigad och tillräckligt sjuk för att bli beviljad fortsatt sjukpenning.

Slutligen kom så den fördömda blanketten och jag fyllde i och returnerade den redan samma dag och sen har jag fortsatt att vänta...och vänta...och vänta och fortfarande inga pengar! I slutet av förra veckan härsknade jag till och ringde återigen F-kassan och nu hade min "kära" handläggare både hunnit ha och komma tillbaka från semester utan att jag har fått ett ruttet lingon! Jag hörde att hon drog efter andan och tyckte att det var för hemskt och dessutom både förvånad och chockad över hur min arbetsgivare valt att se och hantera ärendet. Det hade hon inte räknat med, att jag inte skulle få några pengar av kommunen förrän kassan fattat sitt beslut om fortsättning. Men mer än så har det inte blivit och det sista jag hörde i fredags var att "specialisten" skulle komma med sitt expert utlåtande och att det slutliga ordet i frågan skulle bli sagt men att det inte blev det innan handläggaren tog helg! Och jag bara undrar; HUR SVÅRT KAN DET VARA??!! Jag kan ju för fasen inte gå på benen eller ta mig ur huset för egen maskin, hur ska jag då kunna ta mig till varken jobbet eller arbetsförmedlingen och dessutom har jag fortfarande så jävla ont i knät att jag emellanåt knappt står ut! Men det tycks de skita i utan och istället utgår från att jag luras och bedrar staten och alla människor!!

Och vem är det som kommer i kläm?! Jo, lilla jag, ett riktigt moment 22 fall! Kassan väntar på att arbetsgivaren ska betala ut sjuklön för de första 14 dagarna och arbetsgivaren väntar på att kassan ska fatta sitt beslut! Det är ju inte klokt, på en enda fläck! Hela sommaren har gått och jag har inte haft NÅGRA egna pengar att göra NÅGOT roligt för och inte lär jag väl få någon ränta på pengarna heller! Jag blir så himla irriterad och uppretad när jag tänker på det, så det är inte ens hälsosamt! *ler* Men jag hoppas verkligen helg entrecoten och det dyra rödvinet smakade förträffligt, både för en av de högsta personalmännen på kommunen och handläggaren på kassan, det är de väl unt!! *dryper av sarkasm och ironi* Själv funderar jag på vad det skulle bli för rubriker om tidningarna fick reda på att en av socialförvaltningens egna enhetschefer inom kort själv måste ansöka om socialbidrag för att överhuvudtaget få någon mat i sig! Nu gäller det bara att be en bön att pengarna börjar ramla in i nästa vecka! Ta hand om er!/Carro som åtminstone är lycklig över att både alla sladdar och tavlorna äntligen  kommit på plats efter 11 års (googlade och privata bilder, foto högst upp; Stina Törmä)