Å vilka cocktailar sen! Senaste natten tog jag en sömntablett, två panodil, en tramadol och två 5 mg morfin tabletter och ändå bryter smärtan igenom när jag flyttar på benet. För nu är det ont även i viloläge och INGEN får ens nudda benet det minsta lilla för då ser jag stjärnor, på lika vis som jag länge gjort när jag flyttar benet åt något håll. Och så här tycker jag INTE att det skulle behöva vara efter 12 veckor!! Jag funderade hit och dit och pendlade mellan att fortsätta försöka härda ut till nästa fredag då jag ju har röntgen och återbesök eller att åka in på akuten. Men att åka till akuten försöker jag av flera skäl undvika in i det längsta eftersom det ju inte är något roligt ställe. Man kommer aldrig ut därifrån förrän efter 5 - 6 timmar, i bästa fall (!). Man träffar nyutexaminerade doktorer som inget vet, kan eller vågar besluta förutom att man också måste dra HELA historien för femtielfte gången och om det sen visar sig inte vara några problem får man dessutom känna sig så fånig och överdramatiserande! Men samtidigt kom jag ihåg att jag redan 2006, när jag var längst på botten, lovat mig själv att hädanefter ta mig själv, mina känslor och kroppens signaler på största allvar. Så därför sms:ade jag dr. X att jag behövde genast behövde få rådfråga honom om vad han tyckte var bäst i detta läge.
När dr. X sen ringde upp mig behövde jag nästan inte säga någonting utan han förstod direkt vad som var problemet. Han berättade att han återigen studerat mina bilder från juli väldigt ingående och då upptäckt att jag saknar en skruv som jag egentligen skulle ha fått och som ska gå igenom märgspiken som i sin tur ska fixera knät i ett låst läge. Och i och med att jag inte fått den spiken hänger knät lite "löst" eller känns instabilt, vilket jag verkligen bara kan hålla med om. Han sa också att han därför tyckte att det läkte lite för saktaursäktade sig med att det är väldigt smått och pilligt och att det därför är väldigt lätt att missa. Han hade tänkt att det kunde gå åt två håll, antingen att det läker eller att jag får mer ont och att det nu verkar ha blivit åt det sämre hållet - att jag fått mer ont. Därför tyckte han att jag skulle försöka få en tidigare röntgen än nästa vecka, speciellt när han hörde att ingen smärtlindring hjälper, att jag tappat sömnen och att jag dessutom haft en infektion i ärret. Och jag kunde konstatera att även "mäster" och solen fortfarande kan ha sina fläckar!! *ler*
Sagt och gjort, jag kontaktade mitt "hemma sjukhus" och lyckades med envist argumenterande få en röntgen och besökstid på mottagningen igår. Jag hade velat träffa dr. Y men h*n var upptagen så därför fick jag tid hos den doktorn som jag tycker minst om och som kränker mig hela tiden. Men som skyddsmur tog jag med mig min kära M och den här gången gick det faktiskt ganska bra. Och visst var det så, att spiken saknades. Eller egentligen fanns den där men gått in bredvid hålet där den skulle ha suttit. Dessutom finns det även utrymme för eventuellt ytterligare två spikar. Vi dividerade fram och tillbaka men till slut fick jag med mig doktorn på dr. X spår, att under narkos gå in med titthål och skruva dit skruvarna. Samtidigt som det görs ska knät även genomlysas för att se om det ruckas hit och dit och kanske kommer de även att "knäcka" till knät lite då det helt stelnat under den här tiden och det är tveksamt om jag kommer att få upp rörligheten av egen kraft
Min och M:s teori är att när inte märgspiken sitter fast kan den ju ruckas på och glider omkring, vilket det nog troligen gör varje gång jag flyttar på benet. Och varje gång jag gör en förflyttning och märgspiken flyttas någon mikro millimeter bryter jag upp det som börjat läka och att det är det som gör så himlarns ont! Men fixeras och stabiliseras knät får det ju vara i fred när jag rör mig och då läker det ju bättre. En annan lösning hade varit att återgå till skenan/ortosen i ytterligare några veckor men det var inte jag så intresserad av eftersom jag inte ser det som någon lösning, det drar ju bara ytterligare ut på tiden. Så trots att detta innebär ytterligare en narkos, väljer jag hellre det i alla fall. För i min värld känns det som vettigare att försöka stabilisera inifrån för då kanske jag t.o.m. kan börja gå på benet inom några dagar.
Då jag ju gått med det här super onda i fyra veckor och är fullständigt uttröttad, krävde jag att de gör detta as soon as P och det förstod läkaren. Därför ska jag läggas in på, förhoppningsvis, "min" blå/gula avdelning redan i kväll och ingreppet görs i morgon. Men det här är absolut ingen stor grej utan jag jämställer den med en bråckoperation eller som den gången de gick in och rensade ut plastnätet jag hade i magen, så därför räknar jag med att vara hemma senast på lördag. Dessvärre tror jag det är den doktorn jag inte tycker om som ska operera mig och jag hade inte tänkt godkänna det. Men för att det inte ska dra ut på tiden ytterligare menar M att en skruv borde den doktorn ju klara av att skruva i och dessutom känns det ju lite lyxigt att dr. X måste flyga upp för en sån sak. Jag har sökt dr. X för att få prata med honom och höra hans mening om saken men han har inte ringt mig än trots att han lovade att ringa idag. Detta med att stabilisera knät mer genom att skruva i fler skruvar var dr. X egen idé men det där med att "knäcka" liv i knät var något som "hemma doktorn" hittade på igår och det är speciellt det jag vill höra vad dr. X har för tankar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar