I rävsaxen

Foto: Stina Törmä

När jag började skriva den här texten förra måndagen var jag så där rosenrasande som bara en myndighet kan göra mig och då är att skriva av mig, det enda som brukar fungera. Att jag blir så där rosenrasande händer inte så ofta, eftersom jag har en stubin som räcker runt jorden och tillbaka, flera gånger om. Men några gånger per år händer det ändå att jag blir så där himla arg och irriterad, att nackhåren reser sig, jag får prickar och det svartnar framför ögonen och det är just precis så jag kände mig den dagen. Det vanliga har ju länge varit att det är sjukvården som lyckas reta upp mig så till den milda grad men den här gången är det en annan institution som är föremål för min ilskas glödheta låga!!! Nämligen Försäkringskassan! Igen och igen och gång på gång, stöter jag ihop med dem och jag känner riktigt hur det växer horn i pannan och taggar i sidan så fort jag hör min handläggares röst och jag blir den där rabiata dinosaurien jag inte vill vara! *ler*

Jag känner mig fångad och inklämd av alla deras regler och paragrafer och jag vägrar fortfarande tro att det inte finns utrymme för undantag. Det måste det! Jag vägrar att tro och gå med på att man kan lyckas klämma in varenda människa med olika bakgrunder, sjukdomar och behov i ett och samma fyrkantiga och stelbenta system. Nä, det måste finnas mer flexibilitet och uttöjningsmöjligheter. Jag vägrar också att tro att alla som är hemma och sjuka är oärliga personer som gör allt för att lura, manipulera och smita undan systemet. Min starka tro på människan och dess överlevnadsförmåga gör att jag är 100 % övertygad om att var och en i grund och botten bär på en vilja att försöka göra "rätt för sig" utifrån sin egen förmåga och nivå, så klart! Och därför drabbar F-kassans hela djungel av regler, paragrafer och tolkningshänvisningar många svaga och hjälpbehövande människor i beroende ställning och det är INTE bra!

Varje gång jag pratar med F-kassan känner jag mig drabbad av systemet och funderar över för vem de är till och om det verkligen finns någon i detta avlånga land som varit långtids sjuk och som blivit hjälpt och fått stöttning av dem (förutom kanske ekonomiskt då)?! "Varför är vi på jobbet och för vem finns vi till", är frågor som jag och min personal ofta brukade ställa oss, grundläggande frågor att tänka på var eviga dag och något som jag också tycker F-kassans personal borde fundera över ibland (nu är jag hård, jag vet, men jag blir så himla irriterad!!)! Som det är just nu känns det mest som om de bara sätter "käppar i hjulet" för en och straffar en hela tiden! I somras var jag för frisk för att få pengar av dem med hjälp av förlängd sjukpenning av särskilda skäl och nu är jag för sjuk för att kunna hålla en penna ens. Till dem säger jag; BESTÄM SIG!! Och till mig själv; låt dig inte nedslås, tappa sugen, bli negativ, nedstämd och bitter. Det är INTE mig det är fel på, det är bara det att jag inte passar in i deras ramverk (som vanligt och ännu en gång, skulle jag vilja säga *ler*).

Och dessutom, hur knäppt det än kan låta, uppfattar jag det som om jag "straffas" för att jag har en 100 % tillsvidare anställning i botten och för att jag själv har tankar, idéer och en vilja till rehabilitering. Nä istället ska jag bara fortsätta att ligga i sängen och pilla ludd ur naveln och det kan jag tala om för er, att det är jag LESS på!!! Efter fyra och ett halvt år, tycker jag det är dags att jag får börja göra något vettigt och inte bara spela idiotiska facebookspel eller andra konstruerade uppgifter (inte bloggandet förstås, det är ju det mest meningsfulla jag har just nu förutom familjen förstås!). Jag vill känna mig behövd, innanför livet och inte utanför, ha en uppgift att fylla, krav och förväntningar, bli bekräftad och vara efterlängtad. Som det är just nu känns det som om "hjulet" mer eller mindre har stannat helt. Och ju långsammare hjulet snurrar desto mindre får man gjort och desto jobbigare känns allt att ta tag i och då får man inte ens det "lilla" man har att göra att bli gjort. Människan är i grunden lat och har man inga krav och förväntningar på sig, då slappar man ihop totalt till slut och det är där jag är nu!!

Visst, det har ju sina randiga skäl och rutiga orsaker till det och ja visst, inte har jag ju någon större ork, koncentration och styrka att uträtta storverk och självklart måste vägen tillbaka få ta den tid den behöver men ändå. Nu när jag har alla planerade operationer bakom mig (förutom den lilla under våren, då märgspikarna ska ut ur knät), går vi in i en ny fas i vårt liv igen, den där jag ska tränas, skärskådas och arbetsvärderas för att så småningom kanske också börja arbetsträna. Men som sagt, dit är det en lååååång väg tillbaka för alla mina styrke och krafts-, konditions-, koncentrations- och energidepåer är helt uttömda och behöver verkligen fyllas på. Och medan jag gör det genom bland annat fysisk och mental rehabilitering av olika slag, skulle jag också så gärna vilja få hålla på med något litet, litet, litet mer meningsfullt och som skulle kunna fungera som motivationshöjare...

Jag har alltid velat jobba inom vården, varför vet jag inte, kanske för att mamma var sjuksköterska, kanske för att jag själv legat så förtvivlat mycket på sjukhus och då sett alla brister som jag velat förbättra eller kanske för mitt stora människointresse. Jag minns att jag redan på 80-talet, när vi fick lyssna på en landsomfattande satsning i form av föreläsningen kallad FLIT, flickor i tekniken, att jag kände att jag på inga villkor skulle kunna tänka mig ett tekniskt yrke vad än de lockade med. Nä, tyvärr har jag tidigt inlemmat mig i "kvinnofällan" vården bara för att jag tycker att det är så givande, intressant, lärorikt och omväxlande att arbeta med människor. När jag var pytteliten brukade jag alltid säga att jag skulle jobba på sjukhus, och då natt med att sitta vid sängkanten och trösta alla de som skulle opereras nästa dag - en riktig liten Florence Nightingale.

Men när jag blev något äldre tvingades jag överge de ädla tankarna då jag insåg att det inte finns några pengar i världen till liknande uppgifter. Istället övergick den nästan sliskiga drömplanen till att bli sjuksköterska som min mor, något som jag också på ett tidigt stadium tvingades lägga åt sidan eftersom ett dylikt jobb inte är aktuellt med tanke på min egen hälsosituation. Så från ungefär 15 års ålder vände jag mitt sjukvårdsintresse till att handla om psykologi och psykiatri och redan som tonåring plöjde jag Johan Cullbergs grundläggande tegelstensliknande praktverk i psykologi och psykiatri för blivande sjuksköterskor, bara för att jag ville, var så intresserad och nyfiken. Först vill jag bli psykolog men då jag insåg att jag aldrig skulle få ihop betyg som räckte till det, vinklade jag in på den sociala banan.

Med en kurators tjänst i tanken sökte jag i början av 90-talet in på Socionomutbildningen och kom faktiskt in men tackade nej, jag min dåre, eftersom jag just träffat och flyttat ihop med M och därför inte ville ge mig av från honom. Efter det har det varit stört omöjligt för mig att ta mig in, så att jag den gången tackade nej har jag verkligen bittert fått ångra eftersom det egentligen är det jag velat sen väldigt länge. I mitt jobb på bibblo hittade jag senare av en slump Sociala omsorgsprogrammet som fanns i en grannstad nära mig. Jag sökte och kom in och min vana trogen trivdes jag mycket bra på det programmet även om ledarskap inom äldre- och handikappomsorgen inte var något som någonsin funnits på min karta. Men den utbildningen (är idag nerlagd och ihopsatt med socinomprogrammet) var redan på min tid snarlik Socionom utbildningen och innehöll just såna kurser som intresserade mig och därför är jag ändå väldigt glad idag att jag gick den även om den inte riktigt var det jag planerade. Men tack vare den utbildningen träffade jag mina kära, kära vänner; K, ängla K och I, fick min tillsvidare tjänst och roliga och lärorika jobb på socialförvaltningen (efter att sammanlagt ha varit vikarie åt kommunen i 16 ÅR!!!) och skaffade mig en grundutbildning som gör att jag idag endast har 30 p kvar tills jag kan kalla mig Socionom, få en legitimation och kanske söka kuratorstjänster.

Så som en parantes kan jag bara säga att jag verkligen är ett levande bevis för att man om man verkligen vill kan nå sitt mål till slut, även om resan dit blir låååång och krokig med många omvägar!! För både M och jag har gjort allt MINST två gånger, åtminstone när det gäller skola och utbildning. Bägge gick vi ut med urusla betyg från gymnasiet och bägge har vi läst och läst tills vi fått upp betygen och tagit oss dit vi velat (M:s bror har t.o.m. läst om åk 7 - 9, 3-årigt gymnasium, universitet till beteendevetare och är idag tjänsteman inom migrationsverket, och allt det i vuxen ålder. En riktigt beundransvärd prestation tycker jag)! Så absolut att det går att nå sitt mål, även om betygen är urkassa, om man bara verkligen vill! Därför är vi inte heller lika upphetsade eller tar C:s skolgång lika allvarligt som vi hör att många andra föräldrar gör med sina barns utbildning. För vi, om någon, vet att utbildning är en mognadssak och inte något man kan "pressa in" i skallen på dem utan att det kommer när tiden är inne och man är redo att ta emot den. Naturligtvis är det väl bra om man kan göra sin utbildning när "rätt" tid är inne, MEN vi vet att det går fler tåg under livet och detta utbildningståg går det att "hoppa på" flera gånger om när "polletten" har trillat ner även om det självklart är både jobbigt och omständigt! *ler*

Tillbaka till ämnet, vad är det då som nu gör mig så himla arg?! Jo, nu har jag nämligen hittat en kurs med dessa de sista 30 poängen jag saknar till en legitimation (grundläggande sociala teorier, lite mer juridik, barn och familj och missbruk) och det bästa är att den ges på distans från ett universitet i landet men med 90 % av undervisningen webb baserad och de få fysiska träffarna på mitt hemuniversitet. Detta skulle passa så utomordentligt bra för mig just nu. Jag skulle få meningsfulla uppgifter, krav på prestation, utmaningar. träffa folk, träna att passa tider etc. etc. Listan på vinster skulle kunna göras hur lång som helst och dessutom skulle jag praktiskt taget kunna ligga hemma i sängen medan jag samtidigt tittar på de webb baserade föreläsningarna på datorn. Detta skulle kunna vara ett så bra sätt att "mjukstarta" på efter min 4,5 år långa frånvaro från ett "normalt" liv. Ja, jag vet! Jag har gjort det förr, att studera är inte en mjukstart och det kräver verkligen sin man/kvinna men med den formen som den här kursen är upplagd efter skulle det åtminstone fysiskt kunna bli som en mjukstart, ett sätt att få hjulen i skallen att börja snurra igen. I stället för att jag måste ut ur huset och iväg med rullstolen, packa in den och mig själv i bilen och allt detta utan hjälp eftersom jag inte är berättigad till personlig assistent! Och det är jag långt i från redo för, något som både min sjukgymnast och min chef konstaterade i veckan.

Med den här kursen skulle jag dessutom "bredda" mig något så oerhört! Ett helt nytt yrkesområde skulle öppna sig med den "nya" kompetensen och mina möjligheter öka med flera 100 %. Med den nya kompetensen kan inte min arbetsgivare göra sig av med mig i en handvinkning utan måste "pröva" mig mot flera nya områden vid en eventuell omplacering. Min arbetsgivare är bara skyldig att arbetspröva mig mot mitt tidigare yrke som enhetschef, för det är ju den tjänsten jag har kvar. Men skulle jag inte kunna gå tillbaka till det, kan det gå så långt att de kommer att erbjuda mig avgångsvederlag. Men innan dess bör de ha prövat söka efter omplaceringar och med den här examen finns det såååå många fler tjänster jag och mina meriter skulle kunna passa mot, eftersom det är sannolikt att många fler vet vad en legitimerad socionom är och har för kompetens. Jag tycker att detta är en alldeles lysande idé eftersom det visar att jag har gnistan och go:et kvar, att jag inte vill lägga mig ner och dö på fläcken utan att jag har tankar och planer för min framtid. Och att få "alla" i jobb verkar ju vara statens tankar också, så då trodde jag i min enfald att det här skulle vara perfekt! Jag hade tänkt börja kursen nu och vara klar till våren, då det ändå kanske kommer att vara aktuellt för mig att börja arbetspröva. Glad i hågen kontaktade jag f-kassan och hur tror ni det gick??!! Inte alls!! Det blev tvärstopp så klart och själv blev jag arg som en furie!

Min bångstyriga handläggare på f-kassan bjäbbade emot mig hela tiden. Jag får INTE läsa eller göra NÅGOT som kräver någon som helst tankeverksamhet under min nya sjukpenningperiod (som jag tydligen blivit beviljad utan mankemang när jag väl fick igenom den tillfälliga sjukpenningen av särskilda skäl och det är ju självklart bra!), för är jag sjuk så är jag sjuk! Då ska jag bara ligga och vila, inte ha någon mental stimulans och bara träna min kropp. Hur jag än försökte förklara att jag varken kan eller får träna min kropp nå vidare värst i det här läget men att min hjärna SKRIKER efter stimulans var hon benhård. Fast jag beskrev upplägget av kursen och la fram mina personliga och mentala motiveringar var hon benhård! Hon jämställde kursen med att jag skulle ha jobbat. Kan jag läsa en kurs, då kan jag också jobba och då ska jag heller inte ha någon sjukpenning. Hon sa; "visst får du läsa på 50 % för oss men då får du bara 50 % sjukpenning när kursen är slut eftersom du ju inte blir sjukare dagen efter att kursen slutat." Hur jag än bönade och bad att hon skulle lyssna på min förklaring att det här absolut inte är samma sak, att ligga hemma i sängen och "läsa" en kurs som att ta mig ut till jobbet i rullstol, svarade hon bara att de inte är något som de kan ta hänsyn till. Har jag klarat att läsa på 50 då klarar jag också att jobba 50 enligt henne. Och att de bedömer mig som arbetsför på 50 % har ingen sammankoppling med vilket jobb jag har. Har jag kört lastbil i mitt tidigare liv innan sjukdomen och de bedömer att jag har arbetsförmåga på 50 %, så har jag det oavsett vilket jobb jag har eller tidigare har haft! Och därmed får jag lösa den utmaningen bäst jag vill och efter bästa förmåga!

Jag försökte med allt möjligt, drog upp mina 4,5 år av sysslolöshet, mjukstart till återanpassningen till ett "normalt" liv, att man skulle ta lite hänsyn till att jag, min livsresa och situation är väldigt ovanlig osv. osv. Men hon var obeveklig. Hon å sin sida hänvisade hela tiden bara till att jag har en arbetsgivare och att ALLT hade sett annorlunda ut om jag varit arbetslös, då hade hjälpen funnits!! Då hade jag kunnat få stöd och hjälp till studier, ingå i projekt, få kompensation för mitt funktionshinder etc. etc. (hm...jag undrar det??!!). Men inte nu, i det här läget är jag arbetsgivarens ansvar. Jag försökte även med att jag är villig och skriva in mig på arbetsförmedlingens program om obeprövad arbetsförmåga (det de ville med mig i våras, om ni minns) eftersom det då kanske kunde gå att lägga in den här kursen som ett sätt att "träna" på. Men icke! Nu var det också stört omöjligt eftersom jag ju nu blivit beviljad en ny sjukpenningperiod och den får man inte avbryta och därför är jag inte aktuell för det programmet heller längre!

Jag försökte med rehabiliteringspenning och bidrag till utbildning men icke! Hon kontrade med att de inte har rehabiliteringsansvar för mig då jag har en arbetsgivare och att de för övrigt inte ger bidrag till en universitetsutbildning oavsett hur många möjligheter den än ger. Och till slut gick luften ur mig, men jag kan erkänna att det krävdes lång tid - jag har svårt att ge mig och ta ett nej, som ett nej (som ni kanske redan märkt) när det gäller sånt som jag verkligen tror på och tycker är klokt och vettigt. Då muttrade jag (hm...kanske snarare nästan snyftade, för vid det laget efter flera telefonsamtal var jag både förtvivlad och förbannad!) att jag tycker det är hemskt att vi har ett så otroligt kortsynt, snävt och stelbent system och lika fruktansvärt att vi försöker "pressa in" alla människor, trots olika bakgrund och levnadssituation, i det systemet. Och om vi ändå hade kunnat enas med det, då hade jag varit liiiiiite nöjd. Om hon ändå hade sagt att; "ja jo visst är det hemskt, men nu är det som det är och jag kan inget göra åt det" hade jag förmodligen varit tvungen att accepterat det. Men inte! Människan fortsatte och bjäbba i luren, som en uppnosig tonåring, att hon visst också tyckte att det var ett alldeles lysande system som öppnade upp för allsköns möjligheter för alla! Utom för oss med en anställning då förstås...

Och när jag avslutningsvis sa: "med detta säger du alltså att jag inte bör hoppa på den här utbildningen utan att det är vettigare och klokare att jag fortsätter och är en ballast för samhället istället för att göra något pyttelitet som jag kanske klarar av" svarade hon uppstudsigt; "nä det menar jag inte, jag tycker absolut att du ska gå utbildningen" och då sa jag: "men det kan jag ju inte när jag riskerar att förlora min inkomst i juni" och då tyckte hon; "Så kan du ju inte se det! Du måste ju se det som om du förkovrar dig, utvecklas och får nya kunskaper under tiden - något som vi absolut inte tycker är dåligt!" Jag svarade: "MEN det ger INTE mig och min familj mat på bordet!" Och med det la jag förkrossad på luren då insikten om att jag kanske ännu en gång skulle gå miste om mina drömmars mål (eftersom det i dagsläget är högst osäkert om den här kursen kommer att ges vid fler tillfällen)!

Allt detta hände i måndags, efter det har jag tänkt och tänkt och jag kan väl inte påstå att jag kommit nå' längre i mina funderingar. M och jag resonerar hit och dit, fram och tillbaka, å ena sidan men å andra och ibland känns det som om vi verkligen kört huvudet i väggen den här gången. Jag hade ett möte med min chef och personalkonsult i onsdags och även de blev lika mållösa, chockade och bestört som vi. Ja det är sant, de tappade nästan hakorna bägge två när jag berättade det jag berättade! *ler* Min chef, som för övrigt är väldigt positiv till utbildning och förkovran, sa att hon var imponerad över min vilja och driv att komma tillbaka och att jag borde premieras för det. Hon sa också att hon tyckte det var en strålande idé att jag tänkte på just den här kursen eftersom det kommer att underlätta för oss alla när vi går in i den fasen, fas 3, att få mig tillbaka till ett fungerande liv eftersom jag ju då har breddat min kompetens med hästlängder. Chefen sa också att de yrke jag har och tänker på efter den här kursen, ju är såna yrken jag verkligen KAN jobba med, även om jag aldrig kommer upp ur rullstolen igen, eftersom jag ju än så länge har händer och hjärna någorlunda i behåll. Hon sa en massa positiva saker MEN hon sa dessvärre också att hon inte ens med den bästa vilja i världen kommer att kunna motivera att jag måste få gå just den här kursen för att kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb för det behöver jag inte, den kompetensen har jag redan. Och det är bara till det jobbet som hon har skyldighet att rehabilitera tillbaka mig till, något som jag, enligt henne, i dagsläget är lååååångt ifrån redo för!

Jag vet egentligen inte riktigt vad det är jag vill ha eller höra...jo, kanske allra helst att jag får läsa den här kursen med pågående sjukpenning eller ÅTMINSTONE med ett halvt löfte om att min sjukpenning är orörd den dagen kursen är över. Men nå' såna löften förstår jag att inte F-kassan kan ge mig, lika lite som min arbetsgivare - Kommunen - kan börja bekosta alla sjukskrivnas fortbildning för återgång i arbete oavsett rehabiliteringsansvar eller inte. Lika lite som jag, f-kassan eller mina doktorer ju kan sia om hur långt jag har kommit i min rehabilitering och var jag står i hälsoläget i juni. Tanken är väl att jag någon gång då (beroende på när märgspiken plockas ut, förstås!) borde börja vara redo för att arbetsprova och kanske ska jag därmed chansa. Ta studielån på 50 %, läsa kursen och hoppas på att jag kan börja arbetspröva på 50 % i juni. Man vad händer om jag inte kan det? Vad händer om jag inte är redo? Eller om jag börjar och det visar sig att det är för tidigt eller att jag blir dålig igen? Hur går det då med min sjukpenning? Många frågor men inga svar...

Sen är det ju det där med studielån. Jag känner mig inte så intresserad av att ta mer studielån eftersom jag redan har flera 100 000 kronor i studieskulder, dagens lån måste betalas tillbaka och för att det är HÖGST osäkert om jag någonsin kommer att kunna jobba med något över huvudtaget, "what so ever" och då har jag inte så stor lust att skuldbelägga mig ännu mer. Men tar jag inte studielån, skyddar jag inte min SGI (sjukpenninggrundande inkomst) utan tappar absolut 50 % på direkten och blir bara beviljad pengar på 50 %. Men om jag tar studielån skyddar jag min SGI, för då har jag ju en "inkomst" som jag förlorar och då kan jag också bedömas på heltid. Men det var ju det de inte kunde ge mig några garantier för eftersom de ju inte tycker att jag blir sjukare dagen efter kursen slutat! Tjorvigt?! Jag vet och en ren djungel när jag ska försöka förklara och redogöra för alla turer. Men jag hade önskat att min "hemska" handläggare (jag vet att hon bara är människa hon också men ibland måste man få spy galla ur sig) hade sagt som den handläggaren sa som jag pratade med i somras när det gällde mina pengar. Hon sa: "så här och så här är det och när jag hör din berättelse tycker jag inte att det borde bli några problem, att du absolut har "torrt på fötterna" för att få sjukpenning och att du nog kommer att få det MEN som du förstår kan jag ju i dagsläget inte lova eller garantera dig något..." Det hade gett mig lite hopp och kanske mod att chansa också. Men som det är nu vet jag inte.

Och det känns surt och suuuuger!! Varför ska man straffas för att man har en vilja och det står även i F-kassans information att de vill att man ska vara aktiv i sin rehabilitering men när man försöker vara det får man bara s.k.i.t tillbaka!!! Det känns även sååå himla bittert att kanske måsta ge upp mina kurators planer ännu en gång, nu när jag den här gången är såååå himla nära. Blir jag socionom kan jag ju jobba som sjukhuskurator och det är ju det jag verkligen vill, det känner jag varje gång jag är på ett sjukhus. Hur bisarrt det än låter! Jag borde ju ha fått nog av den miljön! Och efter den här kursen finns det även en massa spännande kurser och utbildningar att bygga vidare med, som kanske också kan vara användbara i en eventuell karriär som egen företagare i föreläsning och coaching. Men, men den som lever får se...jag vill någonstans ändå hoppas och tro att vi hittar en lösning. Jag varken vill eller är riktigt redo att ge upp i det här ämnet än, kanske kanske hittar jag en utväg...Chefen skulle gå "hem" och fundera, prata med sina överordnade och sen tyckte hon att vi skulle samla ihop oss till ett "stormöte" med ALLA inblandade. Själv ska jag fortsätta att fundera och grubbla, kontakta mitt fack och även resonera med min ansvarige doktor för att se om det kan ge mig något.

Oj, oj, vilken lång text och sex dagar har den tagit att skriva (visst med lite avbrott för mat, sömn, besök och annat smått och gott. Har ju inte skrivit sex dagar i sträck även om det känns så just nu! *ler*), så nu är det verkligen dags att sätta P för den. Även om jag tror att vi kommer att få anledningar att återkomma till detta ämne många gånger än men nu har jag dessutom något annat att berätta, nämligen om torsdagens besök hos genetikerna. Men det kommer någon annan dag! Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge...*ler* Ironiskt nog var veckans ordspråk i min kalender: "Den som ingenting har att göra är alltid upptagen" och jag kunde inte låta bli att le lite. Hur sant är inte det på en skala, så säg?! *ler* Trots att jag inte har jobbat på fyra och ett halvt år har jag ändå fullt upp med att antingen jaga sjukvården eller tampas med F-kassan. Så nog kanske det ligger något i det ordspråket, för utan dessa instanser att argumentera med vore jag ju helt sysslolös! *ler ironiskt* Go' natt mina vänner, på återhörande!/Carro med stridsyxan i högsta hugg (privata och googlade bilder)