Sommarlovets sista skälvande dagar

Foto: Stina Törmä

Tråkigt nog verkar sommaren ha övergivit oss nu, eftersom det redan är iskallt i dessa sommarlovets sista skälvande dagar. Faktiskt har termometern sjunkit så lågt som + 4,6 grader men det gissar jag var nattetid. Jag har även en bekant som fått skrapa bilrutan på morgonen men det var i Västerbottens inland och tack och lov inte här! Men hösten kommer närmre, något jag inte är så förtjust i eftersom jag verkligen är en utpräglad vår- och sommarmänniska som lever upp i samma takt som träden och blommorna! Jag har alltid deppat på hösten när träden blir gula och allt grönt vissnar bort, känns som så definitivt på någe vis, och har inte alls kunnat se de tjusiga färgerna förrän jag närmade mig de 30. Visst har hösten också sin tjusning med hög och klar luft, brittsommardagar och värmeljus inomhus. Men ändå...mer sommar vill jag ha!

Här lunkar livet på och jag konstaterade idag att detta är första hösten på MYCKET, MYCKET länge som jag inte behöver tjata och jaga sjukvården. Faktiskt är det första hösten på fyra år som jag inte behöver känna mig som ett efterhängset tuggummi och det är nästan en "ny" känsla men en mycket angenäm känsla. Tänk att jag faktiskt inte har någon operation som ska göras den här hösten, helt otroligt, vad ska jag då hitta på istället?! Nä, skämt å sido, nu räcker det för ett bra tag fram över och det känns naturligtvis hur underbart som helst!! Av de inplanerade tre operationerna som jag fick kännedom om 2006 har det istället blivit sju!!! Snacka om lavineffekt, eller...*ler*

Jag är också lite smygförtjust i statistik och därför har jag en natt när jag inte kunde sova, räknat ut att jag under de senaste 52 veckorna har opererat mig tre gånger, legat i skena eller på sjukhus i mer än 30 veckor, inte fått eller kunnat belasta och gå på benet i 365 dagar och varit på sjukhus av någon anledning i snitt en dag/vecka hela året!! Kanske inte så konstigt att jag är less. Spyless!! Nu tycker jag det är dags att börja göra något annat eller vad tycker ni?! *ler* Många undrar hur det känns just nu och hur mycket smärta jag för närvarande har och nu vågar jag nog säga att det går åt rätt håll! Jag har mindre ont än före operationen även om jag så klart har en del ont än också. Om jag före operationen låg på 8 - 9 på smärtskalan kan jag nu säga att jag ligger på 4 - 6, beroende på vad jag gjort och hur dagsformen är. Och givetvis behöver jag inte berätta hur härligt det är, det har ni nog redan räknat ut!

Jag äter fortfarande smärtlindring men nu funkar den, eftersom spiken är fixerad och inte kan glida hit och dit. Jag antar att det nu mest är muskulärt eftersom musklerna blev så överansträngda och säkert lite inflammerade i fästena då jag inte ännu heller kan äta min kära Arcoxia. Så det ska nog också ge med sig så småningom, tillsammans med operationssmärtan som jag ju fick efter att de varit och rotat i knät. I morgon kommer min sjukgymnast på hembesök efter hennes semester och då ska vi bestämma hur vi lägger upp fortsättningen. Jag har också sökt dr. X för att se vad han ger för ordinationer för framtiden och om det är dags att påbörja en lite försiktig rehabilitering.

Något annat roligt som hänt är att jag faktiskt har varit ute och kört bil igen!! Härom dagen ledsnade jag och envisheten utmanade visheten på duell. Med en pall under vänsterbenet (så jag kunde fortsätta att ha den rakt ut eftersom jag inte kan böja på benet) i min automat växlade bil segrade envisheten och jag kunde köra igen. Och lycklig blev jag, eftersom att köra bil ju är något av det bästa jag vet!! Så nu fick jag min frihet tillbaka, åtminstone delvis för visst är det fortfarande besvärligt då jag ju inte kan ge mig iväg ensam. Fortfarande behöver jag alltid ha någon med mig som kan hjälpa mig att komma på plats bakom ratten och att få in rullstolen i bagaget. Men, men jag är på G och frihetsgraden har ökat då jag ju faktisk kan köra iväg och se mig omkring själv, så länge jag bara inte kliver ur bilen. Häääärligt!!

Jag har ju surrat om att jag har tappat sömnen i sommar och bara sover varannan natt, vilket är oerhört jobbigt. Att inte få sova på nätterna dränerar en totalt och orken sinar. Jag pratade med distriktssköterskan när hon var här och la om mitt ben och hon sa att man absolut kan bli van vid sömntabletterna och det är det jag tror jag blivit. Jag har ätit Propavan sedan 2007 och nu tycker jag att jag bara blir piggare och piggare av den. Totalt motsatt effekt alltså! Måste kanske ta ett snack med farbror doktorn. Men tills dess har jag plockat fram spikmattan igen och jag hade nästan glömt hur uuuunderbar den är. Att ligga på den 15 - 20 minuter innan jag ska somna förbättrar sömnen med 100 % och då får alla skeptiker säga vad de vill, för de två senaste nätterna har jag sovit som en prinsessa! Jag vet inte varför den fungerar och egentligen bryr jag mig inte så mycket om varför, så länge jag får förväntad effekt av den! Misstänker att det är för att blodcirkulationen och oxytycin (må bra hormonet) nivån i kroppen ökar efter en stund på fakirmattan! Klart slut för den här gången! Lev och må!/Carro på G (privata och googlade bilder)