"Husmorssemester" var något som min mormor sa att hon tog när hon, vid sällsynta tillfällen, kom och hälsade på hos oss för oftast var det vi som for till dem. Och med det menade hon att hon tog sig ledigt från alla sina "sysslor" på gården och lämnade över dem till morfar som även fick sköta korna, vilket i Tornedalen brukar räknas som kvinnogöra medan hon fick några dagars ledigt med frossa i stadens alla tygaffärer.Och "husmorssemester" var också något som M behövde, då han ju sköter ALLT i hemmet just nu inklusive mig och djuren. Något han också behövde få vila sig ifrån och själv bli uppassad i några dagar. C ville inte åka upp igen, då han ju kom därifrån i tisdags och jag kan inte åka så långt i bilen med knät hängande i luften. Så därför valde vi att stanna hemma med hjälp av varandra och hemtjänsten. Och dessutom får vi kärt besök i kväll av min fina K, hon som jag var till Holland med 1997 och då har hon lovat att bistå oss med det vi inte kan göra själv.
Kan väl inte påstå att det händer så mycket här hemma när C och jag är på tu-man-hand, jag menar storstädning, långkok och sånt men vi klarar åtminstone av det nödvändigaste och C är ju min ständige hjälpreda som springer ärenden åt mig. Hemtjänsten hjälper oss med matlagningen och sen hankar vi oss fram med resten och det går bra. Och faktiskt lite roligt och skönt också, inte för att jag vill bli av med M på heltid, men att se att jag fortfarande kan och duger som vuxen och förälder! Visst vet jag innerst inne att jag duger som förälder men när man är så hjälpbehövande och beroende av andra, som jag är och varit så länge, är det väldigt lätt hänt att självförtroendet och modet sjunker till skoskaften.
Att alltid ha någon i släptåg för varje steg jag tar (och av somliga även buren i guldstol överallt), få maten serverad och bortplockad (även om just det kan vara så himla skönt också! *ler*), sällskap på toa, duschhjälp etc. etc. blir i längden så frustrerande och tron på sig själv dalar till under minusstrecket! För till slut tror man inte att man klarar av något själv. Och då är det så härligt att få några dagar då jag själv får testa hur mycket jag kan och klarar av i dagsläget, även om jag tar det väldigt lugnt och i min takt. Men nu kan jag gå på toa, i källartrappan och brotrappan själv utan att ha någon som håller mig i lyftbältet. Men då jag fortfarande verkligen INTE får ramla, belasta på benet eller böja i knät sitter jag mycket i rullstolen med vänsterbenet utsträckt, bara för att inte riskera något. Det vore ju som dumt om något sånt skulle hända nu när vi är så nära målet!Men för att ta tillbaka herraväldet över sig själv gäller det att vara envis och nyfiken, tro att man klarar av det för det handlar om att återerövra sig själv och sin självständighet. Något jag skrivit om inför den här operationen i maj, att man mer och mer ger av sin självständighet till sjukvården för att till slut var helt fångad i slangar på uppvaket och sedan vägen tillbaka till självständighet med att man slutligen klipper adresslappen man har runt armen. Och detta är faktiskt fortsättningen på den frigörelsen som inte slutar med "bandklippningen" utan man fortsätter med sitt "korståg" i jakten på frihet tills man är helt självgående igen.
Med M och hemtjänsten går det bra men mina föräldrar har svårare att "släppa" mig igen, de är liksom så rädd om mig att de gör ALLT, för att inget ska hända och då får jag göra INGENTING, utan de vill göra allt. Till och med köra rullstolen mellan vardagsrummet och köket! Men då blir det för mycket för mig och jag protesterar högt, för då känner jag mig imbecill eller som hundra år, MINST! *ler* Jag vet att de menar väl, liksom alla föräldrar vill med sina barn, men ibland blir det för jobbigt. Jag skriker som ett trotsigt barn, "kan själv" men då är ju det också mitt mellannamn och jag bara MÅSTE få prova själv först.För hur ska jag annars veta när jag tagit ytterligare ett "steg" i min rehabtrappa och klarar något nytt. Och klarar jag sen inte av det, ja då ber jag ju så klart om hjälp. Och detta har M och hemtjänsten förstått. M puschar mig dessutom ytterligare lite längre, när han säger ta/fixa/hämta/gör själv! Det kan låta hårt och visst blir jag förbannad på honom många gånger när han t.ex. inte hämtar eller tar upp det jag tappat på golvet men samtidigt är det ju det som för mig och utvecklingen framåt!
Mina föräldrar är på intet sätt unika när det gäller hur gamla föräldrar ser och hanterar deras vuxna "barn" med funktionshinder. Snarare skulle jag vilja säga att de är rena rama skolboksexemplet för det har jag träffat på och lagt märke till många gånger under min utbildning och arbetstid på socialförvaltningen. Det är så himla lätt att man överbeskyddar ett funktionshindrat "barn" bara för att man vill så himla väl men det är i långa loppet inte någon hjälp utan hellre stjälp och en björntjänst.
Och kan inte föräldrarna förstå eller acceptera det för egen maskin, måste "barnet" själv vara så stark att h*n "puttar" bort dem i både ord och handling. Inte för att det är en rolig uppgift, för så kul är det inte att känna sig otacksam, sur och grinig men det är nödvändigt för ens självkänsla, självständighet och självförtroendet. Och dessutom leder det i långa loppet till en mycket sundare relation och "naturligare" umgänge mellan föräldrarna och det vuxna barnet.
Så i helgen får jag då äntligen prova på att vara självständig och ensamstående mamma igen, kapabel att hålla i rodret (åtminstone hjälpligt) och på egen hand ta besluten i det som måste beslutas och så här långt känns det toppen! *ler* Men självklart är jag ju också så himla tacksam för all den hjälp jag får eftersom jag fortfarande inte är förmögen att klara mig helt själv! Tack älskade M & C, Tack mina kära föräldrar och Tack min fina hemtjänst, utan er alla hade jag varit chanslös, även om det ska bli såååå skööönt att få "tillbaka" mitt liv igen! Sen är det ju så klart helt underbart när M kommer hem igen, bara så ni inte tror något annat...*ler* Minns mitt nya devis jag fått bland kommentarerna och som jag nu också försöker leva efter eftersom den var så himla bra: "var inte rädd för motstånd - kom ihåg, det är i motvind och inte medvind som en drake stiger!"/Carro...glad och kapabel gräsänka (googlade bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar