fredag 6 november 2009

I riddarrustning


Ytterligare ett super kort inlägg, eftersom det är ganska tungt att ligga på rygg, hålla datorn med en hand och skriva med den andra. Men jag ville bara meddela att jag fortfarande har "huvudet upp och fötterna ner! *ler* Självklart är jag så glad över att jag nu har operationen bakom mig även om jag har en superlång rehab resa framför mig som kommer att bli sååå krävande men nu kan det bara bli bättre! *ler*

Mycket har hänt och bland det häftigaste är att mina ben idag är så gott som lika långa. Mina ABBA platådojjor är alltså numera och förhoppningsvis bara ett minne blott. Jag är igår också flyttad till mitt "hemma sjukhus", vilket självklart känns underbart eftersom jag nu bara är tjugo minuter från mina killar och mor & far.

Jag har fortfarande ont emellanåt, ganska förståeligt så som dr. X har dragit i mitt ben, muskler och senor, och jag får då morfin och stesolid som smärtlindring. Men inte i ofantliga mängder för jag har äntligen slutat svamla och snacka som ett fyllo. Min operation visade sig vara MYCKET komplicerad och det finns endast en handfull ortopeder i det här landet som vågar ge sig in på en sån operation, varav min kära dr. X är en av dem.

Men det innebär därmed en massa stränga begränsningar för min del. Bland annat får jag inte böja i höften mer än 30 - 40 grader, vilket ju är så gott som ingenting och det medför en hel del svårigheter. Bland annat med toalettbesöken, duschning, att sitta, stiga upp och lägga mig ner i sängen och därför tror jag att jag blir kvar här en tid.

Hur länge vet jag inte, beror ju på hur mycket ork och envishet jag har, men jag klarar nog det också och nu är jag ju åtminstone, så gott som, på hemma plan. Börjar ju nästan tillhöra inventarierna på den här avdelningen. *ler*

För att jag inte ska lyckas sabba något genom att böja höften för mycket har jag fått en riktig monster ortos att ha på mitt vänstra ben. Den är ungefär som en halv byxa i hårdplast, från midjan och ner till vänster ankel och låst med skruvar i höften och knäet. Den är ett riktigt jä...la åbäke som jag helt enkelt måste lära mig att acceptera eftersom jag måste tampas med den i 12 veckor!!!

Det är också på grund av den som vi har en hel del praktiska problem att lösa innan hemgång. Lyckligtvis får jag vara utan den i sängen och på natten när jag sover, vilket kändes som högsta vinsten när jag fick reda på det. Bilder på f...nstyget kommer så fort jag fått in dem i datorn.

Jag har mer att berätta men nu har jag så kramp i armarna av att hålla dem upprätt, så jag stoppar rapporteringen här. Jag önskar er alla en vilsam helg och var rädd om varandra!/Carro med riddarrustning (googlade bilder)

3 kommentarer:

  1. Äntligen ett livstecken! Som jag har kollat din blogg... Men självklart förstår jag att den inte är det första du prioriterar. Men det var i alla fall kul att se ett inlägg från dig.

    Jag hörde redan tidigare idag att du kommit till "sjukhuset i Båin" vilket jag tog som ett bra tecken.

    Men... hur mycket har de "dragit" i ditt ben för att få benen lika långa?! Nu har jag inte närstuderat din platåsko, men nog tror jag den var ganska mycket påbyggd?

    Nog klarar du rehabiliteringen även om den blir lång, jobbig och smärtsam. Du har gjort det förr och kan göra det igen när du måste. Du har dessutom inga falska förhoppningar utan vet att det krävs hårt arbete och jävlar anamma...

    Tremänningen

    SvaraRadera
  2. När jag läst dina inlägg(även facebook) så fick jag nu en filmsnutt i huvudet. Det är den med Musse, Kalle och Långben på husvagnssemester när de sitter och äter och frågan blir; Vem är det som kör egentligen? Och Långben helt kol och kaxigt säger; höhö, det är ju jag! Hur husvagnen lossnar och far åt ett håll och Långben kör lugnt ner åt ett annat... de hakar ihop igen och Långben åter säger; Jag körde ner er långsamt och försiktigt va?!
    Tror min sammanfattning av det blir; Det är din "resa" inte andras, så det är bara du som veta hur upplevelsen blir.
    Sköt om dig, dagar kan vara långa, men veckorna går fort, åren rusar iväg....
    massor av kramar anna

    SvaraRadera
  3. Har du klarat leva med den fruktansvärda smärtan så länge så kommer du klara rehabiliteringen galant!
    Skickar en bamsekram från imponerade lilla mig. Ta hand om dig!!!

    SvaraRadera