Med ögon som springor

Jag lever iallafall och på väg tillbaka med myrsteg!!! Allt har gått bra, läkarna mycket nöjda, jag mycket trött, har ont, har lätt till tårarna och är hög som ett höghus!! ;0) Operationen tog omkring fem timmar och jag tror dr. X fick snickra en hel del. Jag är otroligt lättad att det är gjort och jag återkommer med fler rapporter så småningom för det finns mer att berätta om detta. Nu är det bara resten kvar! Kram/Flummar Carro

Från M: Carolina är nu på Uppvakningen. Hon anlände dit kl 18:15 vilket gör en operationstid på c:a 5 timmar. Dr. X som opererade henne har hört sägas vara mycket nöjd med operationen. Jag träffade henne kl 19:15. Hon var förstås väldigt omtöcknad men mådde efter omständigheterna bra. Förhoppningsvis är hon tillbaka på avdelningen imorgon (Onsdag) förmiddag. Då får hon ta över denna rapportering själv!

Från M: Carolina sövdes klockan 13:10. Som vanligt var hon mycket uppriven men tack vare moderna läkemedel är det inte säkert hon kommer ihåg det när hon vaknar dvs. att det har fastnat i medvetandet. Nu återstår bara att vänta tills de ringer från PostOP/Uppvakningen, då skall jag se hur det är med henne. En gissning är att operationen tar c:a 4-5 timmar. Återkommer med lägesrapport.

Gummigumman goes terminator!

Jaha, så är det då kvällen innan operationsdagen. Trodde aldrig den här dagen skulle komma eftersom jag ju väntat på detta tillfälle i mer än 3,5 år, över 1360 dagars väntan...Och nu är jag snart i mål, snart snart är jag färdig med min extreme make-over, åtminstone för den här gången. Känns overkligt och ofattbart...Få se vad jag ska hitta på sen! Något roligt tycker jag vi i vår lilla familj är värd, kanske blir det den där trippen till Florida som vi alla tre så hett drömmer om.

M och jag har haft en underbar helg, först med en mysig tågresa och supergod picnick mat. Sen inchekning på Sankt Jörgen Park resort som visade sig vara ett alldeles nytt hotell och mycket smakfullt inrett och en härlig spa avdelning med avkopplande behandlingar. Och vilken orgie mat det blev sen, vi åt för flera veckor framåt men å andra sidan kommer jag att behöva det nu, antar att jag kommer att förbränna en del. Men jag tror jag berättar mer om den vistelsen efter allt detta, för nu har jag bara fokus på morgondagen.

Jag kom till detta nya "bort sjukhus" redan vid halv tolv tiden och sedan har dagen gått i ett svep med provtagningar, röntgen och undersökningar. Så inte förrän närmare fem på eftermiddagen fick jag komma till avdelningen, vilket kändes skönt. Man vill ju gärna få veta var man ska bo de närmsta dagarna. Det har gott ovanligt och oväntat bra med min ångest, ända tills i morse då jag fick första attacken. Men när jag väl var på plats på sjukhuset har det hänt så mycket runtomkring mig, så jag har inte hunnit med att ha ångest.

När det blev dags för narkosbedömningen försökte jag vara så öppen och ärlig som möjligt och det visade sig bra för jag tror narkosläkaren fick en ganska bra uppfattning om vad det är som händer med mig, när det bär iväg. Efter att M installerade mig på avdelningen, åkte han iväg till sitt hotell och precis när han åkt kom narkosläkaren förbi och tog mig med på den utlovade rundvandringen på operationsavdelningen. Vilket var mycket bra men också mycket jobbigt, för naturligtvis kom reaktionen och en lite märklig en den här gången.

Som sagt är jag ju en mycket stolt person som inte gärna vill visa mig ledsen inför andra. Men som vanligt hann jag bara in på operationsavdelningen så fick jag värsta ångestattacken. Eftersom jag försökte hålla tillbaka tårarna, fick kroppen ta reaktionen istället och jag fick en enorm kramp i hela magen, benen och nacken kändes som om jag tränat ett hårt styrkepass och bara darrade av trötthet efteråt. Ja, förresten hela kroppen kändes som om jag blivit överkört av tåget och var spänd till bristningsgränsen och krampen har inte släppt helt än, trots att det nu är snart en och en halv timme sedan. Och inte lyckades jag heller med att hålla tillbaka tårarna, så just då kände jag mig inte speciellt kaxig.

Jag har aldrig varit med om detta förr och kanske beror det på att jag idag inte är avtrubbad av några antidepressiva mediciner. Jag är helt här i nuet nu och kanske var det därför reaktionen blev så kraftig. Trots att det är så jobbigt känns det samtidigt skönt att få åka dit på studiebesök innan. För nu vet jag vart jag ska, hur det ser ut och fick också prata med några ur personalen så nu har jag ju kanske ett bekant ansikte när jag kommer dit. Även narkosläkaren var nöjd med att vi gjorde det, för nu fick även han en tydlig bild av hur jag mår och kan därmed instruera sina kollegor.

Väl tillbaka på avdelningen igen blev jag tvungen att ta en stesolid för att få kroppen att slappna av, så nu känner jag mig lite lätt pömsig. Och som sagt i morgon smäller det! Tyvärr har de planerat så himla olyckligt att jag inte får åka iväg förrän närmare 12 - 13 tiden, vilket inte var bra eftersom jag då har många timmar att ligga och gruva mig på. Det tyckte även narkosläkaren men det går inte att göra något åt nu, utan vi får väl hoppas och tro att det ska bra ändå. Alla är insatta i misstaget och förhoppningsvis har de en massa preparat att "droga ner" mig med, för det kommer säkert att behövas. Så mina vänner, tills vi hörs nästa gång; lev och må!/Carro, liten och ynklig

Take the blue train...

Ville bara skriva ett superkort inlägg, innan jag sätter mig på tåget. Väskan är packad, picnic maten och vinet inhandlat, djuren har fått mat och själv är jag klädd och sminkad. Nu vill jag fara, jag är beredd och laddad! Det har gått overkligt bra den här veckan, inga större reaktioner förrän för en stund sedan. När jag skulle säga hej till min lilla älskling.och mina föräldrar. Då kom tårarna!

Och nu känner jag hur labil inombords jag egentligen är. För varje gång jag far iväg på en operation, far jag som om det vore sista gången och då är det tungt att skiljas från C. Självklart vet jag ju att jag kommer tillbaka hem igen, men ändå, varje operation innebär ju trots allt en viss riskfaktor. Det kan gå fel och ibland riktigt fel...

MEN! Nu ska vi ju inte tro att det gör det den här gången...heller...jag har ju klarat att resa mig efter mina tidigare 25 operationer. Så varför skulle jag inte komma tillbaka den här gången också! Självklart gör jag det!*ler* Jag vill bara tacka för alla uppmuntrade tankar och ord här på bloggen, Facebook och från mina nära och kära i vanliga livet. Jag vill också tacka för alla hållna tummar och tår och stärkande tankar som många lovat att sända mig på tisdag, det värmer och stärker mig.

Känns skönt att veta att jag har många "hos" mig när jag ligger där på bordet. Och ett extra tack till dig, rara Anna, att jag får låna din positiva känsla i sövningstillfället. Jag lovar att jag ska prova din metod den här gången! Jag kommer ju att skriva här, så fort jag orkar, och därför kan jag inte säga när det blir nästa gång. Men tills dess, var rädd om er!! Jag skickar med er några dikter, två som jag har skrivet och en som jag lånat av Marie Anthony. Kramisar/Carro

Nu händer något
det kommer
krypande
Jag känner
att det krusar
inombords
Jag känner
det bekanta
sticket
i hjärtat
klumpen
i halsen
hugget
i magen
ytliga andningen
Det invanda
är tillbaka
VARFÖR

Alltid jag

Älskling
kom nära
mig
Låt mig
få känna
värmen
från din kropp
Låt mig få
blåsa i ditt hår
snusa i din
nackgrop
smeka din kind
och hålla dig
i min famn
Få peka på ditt
hjärta
och säga
Mamma finns
alltid här
även om
jag inte syns

Copyright © Gummigummans blogg

ATT VARA STARK

Att vara stark är inte

att aldrig falla

att alltid veta

att alltid kunna

Att vara stark är inte

att alltid orka skratta

att hoppa högst

eller vilja mest

Att vara stark är inte

att lyfta tyngst

att komma längst

eller att alltid lyckas

Att vara stark är

att se livet som det är

Att acceptera dess kraft

och ta del av den

Att falla till botten

slå sig hårt och att alltid komma igen

Att vara stark är

att våga hoppas

när ens tro är som svagast.

Att vara stark är

att se ett ljus i mörkret

och alltid kämpa för att nå dit.

Lånad på Marie Fredriksson Anthony hemsida