Hängläpp depp!

Ett litet livstecken från mig! *ler* Har fortfarande inte hittat den optimala skrivarställningen plus att det inte precis är något vilohem jag är på - händer något nästan jämt och dessutom har jag både ont och är hemskt trött emellanåt, vilket gör att mitt skrivande är tämligen sporadiskt för tillfället. Men så måste det få vara även om jag själv är missnöjd med det. Men för att inte glömma vad jag vill berätta för er, skriver jag ner mina tankar, funderingar och vad som händer i en skrivbok, så det kommer att komma, så småningom! *ler*

Jag vill Tacka så hemskt mycket för era kommentarer som jag både ser och läser och jag är väldigt glad över dem och de tankar ni sänder mig men jag har inte riktigt ork att besvara dem just nu. Men det känns skönt med era värmande ord, de hjälper mig igenom den här oväntat svåra situation jag hamnat i. Detta med ortosen var något jag absolut INTE hade räknat med och därför var min stora ryggoperation rena rama barnleken jämfört med detta. Faktiskt och helt otroligt nog...

Hur som haver går det trots allt framåt, vilket ju är toppen. Kroppen både orkar och vill mer och mer för varje dag. Jag behöver mindre smärtlindring, jag orkar gå mer och längre med gåbordet, jag sitter uppe längre stunder och idag har vi till och med börjat gå i trappor! Det gick! Men det var både svårt och tungt att släpa både mig och ortosen uppför trapporna, så vi får se hur det blir med sovandet i källaren när jag kommer hem! Men eftersom det är min vilja och som bekant är jag ju ganska envis, så på något sätt MÅSTE det gå! *ler*

Att kroppen "piggar" på sig är underbart men däremot har jag kommit in i en hängaläpp depp period och gråter rätt mycket vissa dagar. Och det tycker jag är jobbigt eftersom jag är en så stolt person och har svårt att visa mina tårar för mina närnaste ens. Jag bär dem inombords och då blir jag som en tryckkokare, säger personalen här, så de är bara glada att jag ÄNTLIGEN (som de säger) har börjat visa lite normalare reaktioner än den sida jag hittills visat utåt. Men själv trivs jag inte med att gråta och vissa stunder räcker det bara med att någon ser på mig eller säger något snällt för att Niagarafallet är igång! Det går liksom inte att få stopp på tårarna när de väl börjat trilla. Emellanåt tycker jag så förtvivlat synd om mig själv och mina killar, att vi skulle få det så komplicerat ännu en gång och ett tag till.

Men då gäller det att försöka tänka att det trots allt bara är en begränsad period, det är bara 12 veckor (9 på torsdag) och det finns faktiskt de som alltid får leva så här. Jag får försöka tänka som en underbar finsk "syrra" sa: "vad är tolv veckor om du sen får ett fungerande ben, inget, bara ungefär som lite flugpiss i Sahara!" *ler* Så sant så! I morgon har vi vårdplanering och sen siktar vi faktiskt på hemgång på fredag!!! Vilket faktiskt är med skräckblandad förtjusning. Självklart längtar jag hem till mina killar och mitt vanliga hemmaliv men samtidigt är allt så tryggt och ordnat här, jag får hjälp inom max fem minuter men hemma blir det något annat och det känns otäckt och ovant.

Men M är positiv och han säger att vi tillsammans kommer att klara detta också, som de tjurskallar vi båda är! Dessutom menar han att det både är dags och mer hälsosamt för mitt psyke att få komma hem istället för att ligga här och grubbla i min ensamhet och nog tror jag innerst inne att han har rätt i det. Även om jag emellanåt brukar tänka att jag skulle vilja stanna här i alla dessa veckor, men då bara om jag inte hade haft mina killar förstås! Här blir det stopp och nästa gång hörs vi nog på hemmaplan igen! Natti,natti!/Carro, hängläpp

Gummigumman på G...

Jag är ledsen att jag inte håller er så uppdaterade som jag skulle vilja men största orsaken till det är att jag inte har fått till någon vettig skrivställning och det är ganska tungt och ligga på rygg i sängen och skriva med armarna rakt upp i luften.

Nu har jag visserligen fått ett bord att ha datorn på men armarna har inget stöd att vila mot och då blir det lite tungt och muskelkraften tar slut! *ler* Men i morgon ska jag försöka haffa arbetsterapeuten och höra om hon har någon lösning på problemet åt mig.

Jag är fortfarande kvar på "hemma sjukhuset" men nu börjar jag åtminstone kunna skönja hemgången en bit fram i en framtid inte allt för lång borta. Vilket ju självklart ska bli helt fantastiskt underbart. Det går framåt med min rehabilitering varje dag, men det går inte fort, utan med små små myrsteg, men framåt går det åtminstone! Idag har jag sitt/legat flera timmar i min nya rullstol, som är en comfort stol som går att tippa så den nästan känns som en solstol.

Jag har även orkat med flera små promenader med gåbordet. Och hör och häpna, jag börjar nästan bli kompis med "f...nstyget" (läs ortosen/korsetten) men bara nästan! ;0) Dessutom har min älskade M varit hit och bjudit mig på Thaimat istället för den eländiga sjukhusmaten, som jag börjar vara så förtvivlat less på! Så sammantaget har det faktiskt varit en riktig toppendag idag! =0)

Nu har jag så mjölksyra i armarna att jag bara måste sluta skriva för idag, även om jag egentligen inte vill. Men kanske får jag mitt skrivställningsproblem löst redan i morgon och det vore så bra för jag har så mycket jag skulle vilja skriva och berätta om för er. För man får ju en hel del tid att ligga och fundera över saker och ting när man är så sängliggande som jag är just nu! Förhoppningsvis snart tillbaka!/Carro med darr i armarna

I riddarrustning

Ytterligare ett super kort inlägg, eftersom det är ganska tungt att ligga på rygg, hålla datorn med en hand och skriva med den andra. Men jag ville bara meddela att jag fortfarande har "huvudet upp och fötterna ner! *ler* Självklart är jag så glad över att jag nu har operationen bakom mig även om jag har en superlång rehab resa framför mig som kommer att bli sååå krävande men nu kan det bara bli bättre! *ler*

Mycket har hänt och bland det häftigaste är att mina ben idag är så gott som lika långa. Mina ABBA platådojjor är alltså numera och förhoppningsvis bara ett minne blott. Jag är igår också flyttad till mitt "hemma sjukhus", vilket självklart känns underbart eftersom jag nu bara är tjugo minuter från mina killar och mor & far.

Jag har fortfarande ont emellanåt, ganska förståeligt så som dr. X har dragit i mitt ben, muskler och senor, och jag får då morfin och stesolid som smärtlindring. Men inte i ofantliga mängder för jag har äntligen slutat svamla och snacka som ett fyllo. Min operation visade sig vara MYCKET komplicerad och det finns endast en handfull ortopeder i det här landet som vågar ge sig in på en sån operation, varav min kära dr. X är en av dem.

Men det innebär därmed en massa stränga begränsningar för min del. Bland annat får jag inte böja i höften mer än 30 - 40 grader, vilket ju är så gott som ingenting och det medför en hel del svårigheter. Bland annat med toalettbesöken, duschning, att sitta, stiga upp och lägga mig ner i sängen och därför tror jag att jag blir kvar här en tid.

Hur länge vet jag inte, beror ju på hur mycket ork och envishet jag har, men jag klarar nog det också och nu är jag ju åtminstone, så gott som, på hemma plan. Börjar ju nästan tillhöra inventarierna på den här avdelningen. *ler*

För att jag inte ska lyckas sabba något genom att böja höften för mycket har jag fått en riktig monster ortos att ha på mitt vänstra ben. Den är ungefär som en halv byxa i hårdplast, från midjan och ner till vänster ankel och låst med skruvar i höften och knäet. Den är ett riktigt jä...la åbäke som jag helt enkelt måste lära mig att acceptera eftersom jag måste tampas med den i 12 veckor!!!

Det är också på grund av den som vi har en hel del praktiska problem att lösa innan hemgång. Lyckligtvis får jag vara utan den i sängen och på natten när jag sover, vilket kändes som högsta vinsten när jag fick reda på det. Bilder på f...nstyget kommer så fort jag fått in dem i datorn.

Jag har mer att berätta men nu har jag så kramp i armarna av att hålla dem upprätt, så jag stoppar rapporteringen här. Jag önskar er alla en vilsam helg och var rädd om varandra!/Carro med riddarrustning (googlade bilder)

Med ögon som springor

Jag lever iallafall och på väg tillbaka med myrsteg!!! Allt har gått bra, läkarna mycket nöjda, jag mycket trött, har ont, har lätt till tårarna och är hög som ett höghus!! ;0) Operationen tog omkring fem timmar och jag tror dr. X fick snickra en hel del. Jag är otroligt lättad att det är gjort och jag återkommer med fler rapporter så småningom för det finns mer att berätta om detta. Nu är det bara resten kvar! Kram/Flummar Carro

Från M: Carolina är nu på Uppvakningen. Hon anlände dit kl 18:15 vilket gör en operationstid på c:a 5 timmar. Dr. X som opererade henne har hört sägas vara mycket nöjd med operationen. Jag träffade henne kl 19:15. Hon var förstås väldigt omtöcknad men mådde efter omständigheterna bra. Förhoppningsvis är hon tillbaka på avdelningen imorgon (Onsdag) förmiddag. Då får hon ta över denna rapportering själv!