onsdag 24 augusti 2011

Hur mås det här då?

Jo tack bra!...Eller gör det det...Just nu är DET den frågan jag ställer mig allt som oftast och jag vet inte riktigt hur det är med den saken. Om jag mår överhuvudtaget...

Egentligen har jag ju inget att klaga på. Jag har inte speciellt ont just nu, visst, jag räknade upp en massa onda ställen förra gången jag skrev, men ändå. Inte i jämförelse med hur det har varit. Vi väntar inte på något, vad vi vet i alla fall. Inga operationer eller så där, som massor med höstar på raken. Det finns alltså inget sånt som stjäl min ork och energi heller. Jag har alltså egentligen ingen anledning att inte må! *ler*

Men ja, jag är alltså fortfarande kvar i sirapslandet och där verkar jag ha blivit fast! *ler* Det jag önskar mig mest är att någon kommer och bärgar mig härifrån för det är såååå super triiist här att jag snart tror jag blir tokig! Jag känner mig sååååå uttråkad, rastlös, orkeslös, trött, tröttare, tröttast, handlingsförlamad, initiativlös och, och, och...i evighet. Amen!

Just nu känns det som om jag har broderat alla dukar, läst alla böcker, pysslat allt pyssel, sett alla filmer och dessutom inte kan skriva en endast rad. Nä, jag VILL HA och BEHÖVER UTMANINGAR!! Jag vill ha KICKAR och något att bita i!! Jag fixar inte att bara gå omkring så här i ingenting-att-göra- landet...

Men sen är det ett annat problem också, ett stort sånt, som sätter käppar i hjulet för utmaningarna! För visst, det finns utmaningar och kickar som bara väntar på att bli huggna tag i. MEN då är det ju det att jag är så förbaskat trött, orkeslös och håglös osv. Jag sover MINST en - två timmar på dagen, sen är jag i säng före tio på kvällen och sover till efter nio på morgonen och ändå kommer jag inte till skott med någonting. Det känns som om jag ständigt går omkring med nattmössan på!

I går var jag till min homeopat igen och som vanligt berättar jag inte hur jag mår, utan låter dem undersöka mig och komma med sitt utlåtande innan jag själv säger något. Och som vanligt hade jag kvar mina bakterier och svampen i magen även om det blir bättre och bättre med dem. Men till slut kunde jag inte hålla mig utan berättade att jag gått upp YTTERLIGARE 2 kg på två veckor!!! Och detta trots mina bantningsförsök som pågått sedan oktober!

Då sa hon; "tänk att jag SÅG det direkt men ville inte säga något, då jag ju vet att du försöker gå ner i vikt. Men på de här två veckorna sedan du var här sist har du blivit mycket plufsigare (bussigt, eller hur?! *ler*) och det verkar lägga sig från midjan och uppåt..."

Och jag kan bara hålla med om det. T.o.m. M kommenterade det i kväll, att jag blivit rena rama Dolly Parton!! Vilket i och för sig inte är helt fel när man bara har urvattnade taxöron i vanliga fall. *ler* Men ändå, något är fel, och jag är INTE gravid det svär jag på. Så det är inte det, men så här stora tuttar hade jag inte ens när jag väntade C! *ler* Och nu väger jag faktiskt 3 kg MER än när jag skrev in mig på förlossningen! Fast utan mage...

Även det precis som vanligt, behövde jag även den här gången Bachdroppar. När hon provade ut dem hade jag INTE berättat hur uttråkad, less, håglös och så där jag egentligen känner mig, för jag orkade inte älta det en gång till just då. Den här gången behövde jag BARA Mimulus, vilket betyder att det nog var ett ganska stort behov när jag bara behövde en sorts droppe. Behöver man flera sorters droppar, brukar det inte vara en lika kraftig känsla.

Och som vanligt måste jag säga att jag inte blev det minsta förvånad när jag sen läste om dem och insåg hur väl det, även denna gång, stämmer in. Utan ännu en gång blev jag övertygad om hur fantastiska de är och på en sida står det bland annat så här om Mimulus;


Beskrivning: ”Rädsla för kända ting som till exempel sjukdom, smärta, olyckor, fattigdom, mörker, ensamhet och motgångar. Vardagslivets olika rädslor. Dessa personer bär sin fruktan i tysthet och hemlighet. De talar inte gärna öppet om den med andra.” (Citat Dr. Bach) Nyckelsymptom: Konkreta rädslor och fobier. Blyghet och ängslighet. Rädsla för världen, livet och döden. Övriga symptom: Rädsla för kända ting - sjukdom, fattigdom, att hålla tal, flygskräck etc. Orkar inte med buller, starkt ljus eller för många aktiviteter. Känner sig oroliga, insjuknar ofta inför obehagliga händelser och drar sig mer och mer undan livets dagliga stress. Positiv förändring: Tillit till livet. Förmåga att godta situationen som den är och förstå att vi alla är sårbara och att motsatsen till rädslan är kärleken. Mod och förmåga att se saker ur ett humoristiskt perspektiv. Affirmation: ”Jag vilar tryggt i mig själv och är alltid beskyddad.”
Idag har jag funderat mycket på detta, både med min viktuppgång, att jag inte orkade gå lika långt som förra veckan på min promenad och att min kropp verkar vara "räddare" än jag vill inse. Kanske är det ändå så att jag i mitt undermedvetna funderar mer på "knölen" och det som händer i min kropp än jag vill erkänna?! Jag har också funderat mycket på varför allt känns så trist, varför jag inte kommer till skott med någonting och varför jag inte tar mig loss från där jag "fastnat" och tar tag i det som ändå finns att göra...

Därför började jag dagen med att söka tag i medicinkliniken som ansvarar för "knölen" och den sköterskan skulle genast be doktorn kontakta mig på något sätt. Detta för att hon tyckte att man absolut måste gå vidare med planeringen av vad som ska göras med den. Efter det gjorde jag två depressionstester på nätet, och då inga nonsens tester, utan riktiga som man diagnostiserar depression med. Bägge visade på ungefär samma sak...

Att jag kan ha dragit på mig en depression ännu en gång! Det blev, tack och lov, inte så skyhöga poäng som förra gången, 2006 (då 43 poäng), men dock över det "normala." Jag fick i hop 22 - 24 poäng och en av testerna gav den här beskrivningen på resultatet: "personer som inte har depression får i regel ett värde inom intervallet 0 - 6 poäng. Om man har en poäng inom intervallet 7 - 19 kan man ha en mild form av depression. Ett resultat som ligger inom intervallet 20 - 34 indikerar på en moderat depression medan ett resultat på 35 poäng eller över indikerar på en svår depression."
Hmm...lustigt...eller kanske inte...men förvånande ändå! Trodde faktiskt inte det! Riktigt så illa känns det inte...Tycker att jag borde känna igen dem när de kommer med tanke på hur djupt nere jag har varit en gång. Samtidigt har jag fortfarande lite svårt att tro det, för riktigt så "deppig" känner jag mig inte. Sen är det ju lite svårt med dessa tester och min EDS. Eftersom många symptom på depression också är symptom på EDS, t.ex. koncentrationssvårigheter, orkeslöshet etc.

Sen är det ju i och för sig inte så otroligt långsökt med en liten höstdepression heller...som den sommar människa jag är! Dessutom har jag hört talas om en forskare (minns inte namnet) som kommit fram till att det finns samband mellan EDS och depression, att vi på något vis är mer benägna att få det också, som allt annat! *ler* Dessutom vet jag ju att det helt klart hör ihop med långvarig smärta och olika andra sjukdomstillstånd med allt vad det innebär.

Dessutom har vi det i släkten, min morfar var deprimerad vid ett flertal tillfällen i livet, så kanske brås jag på honom. Och kanske har man lite lättare att hamna där igen om man varit där en gång, men det är bara ännu en av många av mina egna teorier som jag inte har vetenskapliga belägg för. Nåja detta och allt annat i mitt mående (trötthet, viktökning, dålig värmetålning osv.) gjorde att jag även ringde min vårdcentrals doktor och han är allt bra rolig emellanåt...måste nästan skratta åt honom...

För han sa på sitt muminspråk; "nå INTE är du deprimerad (hur han nu kan veta det över telefon?! *ler*) och de där testerna kan du torka dig i baken med!" *ler* Däremot menade han på att jag brukar vara bra på att analysera mig själv och mitt mående och att jag oftast brukar ha rätt i det och därför trodde han istället, att detta är ett utslag på att jag känner att jag inte mår helt bra fysiskt. Därför plus min berättelse om vad som hände i Savonlinna, gjorde att han beordrade ner mig till vårdcentralen för provtagning omedelbums!

Där togs en hel uppsjö med prover, bland annat EKG, albumin, natrium/kalium, TSH (ämnesomsättningsprov), CRP och sänka mfl. Det blev även en tid till honom inbokad, så nu har jag nog gjort allt jag kan i ämnet så här långt...Men jag tror inte att de egentligen kommer visa något, allt var ju normalt i juni, så varför skulle det ha hunnit ändras så mycket på de här månaderna...Men, men vi får väl se och det känns bra att ha agerat innan allt hinner gå för långt och bli för allvarligt som det har en viss tendens att bli med mig. Och som han också så klokt sa; "med dig kan man ju aldrig veta eller säga hur något är eller ska vara..."

Oj vad långt det blev igen! Och jag som inte tycker att jag kan skriva en rad just nu! Då kan man ju fråga sig hur långt det skulle bli om jag var på skrivarhumör...*ler* Därför stoppar jag här, suger på karamellen att jag skulle vara deprimerad...Näe...faktiskt tror jag inte det...Nedstämd, trött och uttråkad, JA (!) men deprimerad?! Näe, så illa tror jag faktiskt inte att det är den här gången. Och som doktorn menade ska man kanske inte ta alla tester på fullaste allvar...*ler*

I min ålder och efter min "resa" har jag nog ändå lärt mig att livet består av upp och ner, dippar kommer och dippar går. Det hör liksom livet till! Då är det bara är att luta sig tillbaka, gilla läget, åka med och vänta på att nästa dipp ska ebba ut. För där bakom, DÄR kanske regnbågen finns! *ler* I morgon är det dags för återbesök hos dr. Y med knät och det ska bli sååå spännande att höra om det ÄNTLIGEN har börjat bildas ben i sprickan i lårbenet. Hoppas det! På återhörande!/Carro...tristnissen (googlade och privata bilder)
Foto: Sanna Engström

3 kommentarer:

  1. Jag skulle vilja säga att ditt mående är vad man kan förvänta sig efter det som varit sista åren. Då det bara inneburit op och rehab. Nu står helt plötsligt ute på en "myr"..Ditt sirapsland... "Ska du gå vidare torrskodd eller kommer det att bli ännu mer tungt?"

    Inte konstigt dina reaktioner kommer. Du har genomlidit otroligt påfrestningar för kroppen och allt fokus har varit just där, men nu när inte du får det så kommer tankarna...
    -Sunda föresten...

    Jag känner ofta ofta som du, att jag är trött, seg och går i sirapslandet och det är otroligt frustrerande när man varit en människa i farten, alltid folk omkring sig och nu känns allt jobbigt!

    Men för mig är det smärtan som tär...Jag har gjort upp med mig själv om att jag inte är arbetsför osv. Den biten har du nu kvar... DU vill så otroligt mycket och när man levt med dessa "kickar" i livet och så kommer man ut på den 40 åriga ökenvandringen... bokstavligen, ja då är det inte så konstigt man känner sig som en sopsäck, som är färdigt för förbränning. "Vad kan jag tillföra?"

    Så vi får helt enkelt göra det vi kan och bryta nya åar... Du har ju dina böcker som väntas på att skrivas!
    Puss vännen <3

    SvaraRadera
  2. Älskade finaste kloka Anna,

    Jag blev allt lite våt i ögat när jag läste det du skrev. Ja faktiskt att det knottrade sig på mina armar bitvis när jag läste det du skrev bara för du är så klok och har så rätt. För visst är det som du säger på alla det vis!

    Det konstiga är att jag inte inser det själv! T.o.m. andra vet det före mig! En kompis chattade med på facebook i går kväll och utan att vi ens pratat om mitt mående konstaterade hon bara helt krasst: "ja, du brukar ju aldrig må så bra på höstarna"...

    Hmmm...intressant...och intressant att jag fortfarande inte lärt mig läsa mig själv fullt ut (trots 5 års terapi). Varför kan jag inte bara inse, förstå och acceptera ATT och NÄR dipparna kommer. Det är lättare att stötta, hjälpa och förstå andra, men sig själv?! Nä det är verkligen en gåta! Som är kvar att lösa...

    Det är definitivt som du säger, att jag står inför nya beslut och i nya vägskäl på många områden. Medan jag lämnat andra bakom mig och kanske, kanske saknar jag dem lite hur sjukt det än kan låta. Men då har jag ju också ett sjukt sjukhusintresse! För faktum är att jag "vaknar" till, när det börjar snurra på den fronten igen. Kanske för att det är ett område jag kan så väl och som känns invant och tryggt!

    Sen är det väl så, som jag brukar säga till andra, att man måste deppa och "bryta ihop" emellanåt. För att sedan orka bita ihop och knoga vidare. Kommer aldrig dalarna, kommer ju heller aldrig topparna!

    Bara inse att det här är mitt "tåg", och att det inte blev en 1:a klass kuppé på Orientexpressen, luta sig bak och hänga med till slutstationen! Och det kan faktiskt bli ganska mysigt i en 2:a klass kuppé också, bara man boar in sig. Så snart kommer väl orken och krafterna tillbaka, för som du säger...jag har en del att "bita tag i"...

    Sen Anna, vad jag är glad att jag har träffat dig och får ha dig som min vän! Tusen TACK älskade Anna för din kommentar och din "pepp", det värmer så i hjärtat!! Massor med bamsiga kramar och pussar! Och kärlek, till bästaste Anna! :-)

    SvaraRadera
  3. Puss älskade Carro. Äran är min <3 Vissa människor som passerar ens liv, gör just det, passerar. Medan andra fastnar i mitt "sirapsland" fniss... som klister och blir kvar för evigt!

    Men jag tror ju inte på slumpen. Jag tror vi får de människor vi behöver på vår resa. En del som lärare/ elever, tillfälliga medan andra verkligen är där som det nätverk som binder ihop oss bokstavligen.

    Sköt om dig och minns att när en dörr stängs så öppnar Gud ett fönster... det finns alltid nya möjligheter. Varma pussar och kramar och tack för att du även skrev så fint på min blogg, värmde oerhört. Det är väl så, när vi verkligen behöver extra värme och kärlek för att det känns kärvt så betyder orden extra mycket!<3

    SvaraRadera