Med Hacke i sirapslandet...

Ibland blir jag bara så himla trött på mig själv och just nu är en sån period, en period som jag mer än gärna skulle vilja byta bort eftersom jag inte kommer mig för med någonting. Dagarna går och tiden rinner mellan mina fingrar och INGENTING gör jag eller tar jag mig för. Utan bara fastnar framför datorn och Facebook. Det är som om allt sitter fast i sirap! Visst är jag trött och sover mycket men det är ändå inte den där konstiga Sjögrens tröttheten eller EDS tröttheten då jag nästan somnar framför datorn.

Men däremot är jag inspirationslös, motivationslös, kreativitetslös, rastlös, uttråkad och handlingsförlamad. Och så har det varit sedan M började jobba igen för två veckor sedan. Som om luften gick ur mig på något vis. Men så brukar jag ju oftast bli när semestern är slut och vardagen kommer närmare och dessutom är jag verkligen ingen höstmänniska. Jag deppar i kapp med regnet, de gula bladen på träden och de vissnande blommorna...

Jag tycker verkligen att det är så tråkigt med hösten, allt vissnar och dör, mörkret faller över en och isvindarna går genom märg och ben så fort man stoppar näsan utanför dörren. Visserligen mådde jag ju inte bra av värmen heller...så hur ska jag ha det egentligen?! Men trots det är jag nog ändå en vår- och sommarmänniska och det optimala vädret i mitt tycke är sol, vindstilla, blå himmel och cirka 20 - 25 grader och absolut inte mer än så.

Jag älskar semester, lata dagar och sena nätter, god mat och dryck i glada vänners lag och så skulle jag vilja ha det året om och inte det som komma skall!! Och nu verkar det även som om mitt humör smittat av sig på C också. För även han känner sig uttråkad, rastlös och allmänt hängig. Eller så är det bara helt enkelt så att han måste börja skolan igen, komma in i vanliga rutiner och få en någorlunda inrutad tillvaro - kanske är han lite mätt på ledighet och saknar alla kompisar (även om han inte vill erkänna det själv!).

Nu låter det ju nästan som om jag dragit på mig en liten höstdepp, men det tror jag egentligen inte att jag har...åtminstone inte som jag känner till. Tror detta mer är min personlighet, min situation och drag av mina sjukdomar. För egentligen tycker jag att jag mår ganska bra både fysiskt och psykiskt, faktiskt. Även om man inte kan tro det så som jag låter! *ler*

Så klart är ju det där med måendet relativt. Jämför man mig med en 100 % frisk person - hade man nog sagt att jag är i ett ganska skruttigt skick. Men jämför man med någon som är väldigt svårt sjuk eller med hur det HAR varit för mig, ja då är jag ju nästan hälsan själv! *ler*

I dag var jag till sjukgymnasten för första gången efter ledigheten. Och när hon frågade hur jag mådde och hur min sommar hade varit och jag räknade upp alla krämpor och sedan avslutade med; "men annars mår jag ganska bra", kunde vi inte låta bli att skratta gott båda två. För det är verkligen mitt sätt att se på saker och ting! Jag lever och tror sten hårt på att hur jobbigt allt blir och hur man vill ha det, mycket hänger på vilket sätt man väljer att se på saker och ting...

Förutom tröttheten, håglösheten och orkeslösheten har jag faktiskt lite ont i knät igen vilket är länge sedan. Varför vet jag inte men å andra sidan är jag ju faktiskt mer uppe på benen igen, och både går och står utan kryckor emellanåt. Och blir det för mycket av det känner jag av det direkt. Och sitter jag för mycket får jag i stället ont i bäckenbotten. Så hemligheten är väl, som vanligt, variation antar jag och precis som vanligt glömmer jag så lätt bort det...*ler*

Mina fötter har också börjat krångla lite (om än förhållandevis lite, bara så inte någon blir orolig som läser det här *ler*). Den vänstra foten är ibland så ond att det nästan är svårt att belasta på den (både stortåmuskeln är svullen plus att jag fått en "puckel" på fotryggen närmast vristen). Och den högra har börjat att ibland tvär låsa sig och då är det bara just och just att jag inte stupar framlänges. Vilket är högst förbjudet med tanke på brottrisken i vänster knä.

Lite kul med nya krämpor, blir så ohyggligt less på de gamla ibland - ombyte förnöjer! *ler ironiskt* Nä, skämt å sido - många av de gamla är också kvar, främst de i händerna, axlarna och nacken. Men tack vare att ryggvärken och smärtorna i höfterna nästan helt är borta är livet uthärdligt och jag skulle vilja säga att jag nog sammantaget pendlar mellan 4 - 5 på smärtskalan.

Mycket av det onda beror nog på att jag inte får äta några NSAID preparat (antiinflammatoriska) än heller och försvinner kanske den dagen jag får börja med dem igen. Jag äter nästan inga riktigt starka mediciner heller utan harvar på med de "snälla" pillrena, som visserligen gör varken till eller från. Men vissa nätter blir det för mycket ont, för mycket kryp och oro i kroppen och då händer det att jag tar till det tunga artilleriet.

Och de nätterna jag gjort det sover jag som en stock och är väldigt mycket mer utvilad och pigg på morgonen bara för att jag inte snurrat, vridit, vänt och vaknat hundra miljoner gånger. Därför har jag kommit fram till att det nog är något jag borde ta till oftare för att få en bättre kvalitet på min sömn och också känna mig mer alert dagen efter. Något jag ska diskutera med min vårdcentralsdoktor nästa gång jag träffar honom.

Sen har jag ju förstås det här med sviterna efter "proppen" i benet. Jag är fortfarande trött och sover faktiskt middag flera gånger per dag igen. Något annat mystiskt är att jag stumnar i benen av ingenting, de känns som stolpar när jag går på dem. Även om jag, förvånande och oväntat nog, orkade gå lika långt på mina små "träningsrundor" som jag orkade innan sommaren, vilket ju är enormt roligt.

Något svar på biopsin har inte heller dykt upp, trots att det i morgon är två veckor sedan det gjordes. Men där känner jag mig inte så orolig då jag tänker att det är positivt för varje dag som går och de inte hör av sig. För det borde väl betyda att det inte är någon farlig "förändring" jag har i magen...Men så klart blir det skönt att få besked och förhoppningsvis kunna avsluta den här "historien" även om jag tror att det blir med en buköppning, trots allt. För jag kan ju inte gå omkring med en "knöl" i magen som trycker på venerna som i sin tur kan leda till fler proppar och ger smärta i magen.

Jag pratade också med sjukgymnasten om det som hände i Savonlinna i somras, då det var så varmt och när jag trodde att jag inte skulle "överleva" natten (se tidigare inlägg). Då när jag fick sån hjärtklappning, pulsrusning, ont i hjärttrakten, andnöd och panikångest bara för att det var så ohyggligt varmt i rummet som inte hade AC. Hon höll med mig i att det inte känns som om det riktigt är som det ska, även om många har mått dåligt av den enorma värmen. Men trots det ska jag ju inte må som om jag var 80 och innan jag fått det uppkollat får jag inte krypa ner i varmvattenbassängen heller.

Men usch så mycket krämpor det blev helt plötsligt och jag som i själva verket tycker att jag mår så bra för tillfället! *ler* Men det är ju just det...att allt är relativt. Men ett tecken på att jag trots allt mår ganska bra på det stora hela, är att jag inte skriver. För skriver gör jag tydligen tillsammans med starka känslor och när livet lunkar på i sin gilla gång, ja då blir det knappt en rad ens. T.ex. har jag bara skrivit tre dikter än såå länge under det här året, vilket känns lite kluvet.

Givetvis är jag ju glad att jag ändå mår så pass bra men samtidigt lite stressad över att jag inte får ur mig ett endaste ord, varken här eller i prosa/poesi form. Tänk om jag tappat förmågan, tänk om jag inte kan längre...Samtidigt vet jag ju att orden brukar komma, när känslorna kommer och de bästa dikterna/texterna har jag skrivit när jag varit arg, ledsen, deppig, ångestfylld och/eller rädd. Få är de som kommit med glädje eller lycka...tyvärr...Men så kanske det är för många "konstnärer", att man producerar som bäst när man mår som sämst.

Plötsligt blev det ganska spännande hos oss så här på kvällskvisten, då M just rusade ut i svartaste mörkret med ficklampa och sprayvattenflaska för att jaga iväg vår alldeles egna Hacke Hackspett. Vi har nämligen fått "hyresgäster" något jag egentligen misstänkt ett längre tag, då jag redan i vintras började jag höra ett knackande ljud. Men jag kunde aldrig drömma om att det var en hackspett då de ju är så sällsynta.

Ända tills en granne för någon dag sedan påpekade att hon hade sett tre hackspettar på vår gård, två i stora tallen och en hackandes på vår taknocksbräda. Och jag kan lova att det låter högt, det ekar i hela huset när de sätter i gång! Det går verkligen inte att missa, så egentligen förstår jag inte att jag inte reagerat mer än jag gjort. Vi upptäckte att de gjort ett stort hål i träet, M pluggade igen det med en påse och de har varit försvunna i några dagar.
 
Tills nu! Nu hade de ryckt ut plastpåsen och krypit in i "hålet" de gjort och satt och hackade i väggen, helt orädda fast de måste höra att vi är vakna. M och Hacke stirrade varandra i ögonen under några sekunder, innan Hacke packade sig iväg och försvann för den här gången. Men det lär bara vara temporärt, vi måste nog fundera ut någon mer permanent lösning antar jag. Nu ska jag snart inta ryggläge, titta lite på insidan av ögonlocken och hoppas på en natt utan Hacke! Natti, natti!/Carro ...fågelskådare! (googlade bilder!)