Med kluvna känslor...

Foto: Daniel Nilsson

Trots att det är en lika fantastisk sommarkväll i kväll, liksom många den här sommaren, trots att jag har ätit en fantastisk middag, liksom jag också gjort många gånger i sommar och dessutom haft lika trevligt sällskap som jag också haft många gånger, känner jag mig lite vemodig. Varför? Jo i kväll är det sista kvällen på den här semestern och i morgon börjar M jobba igen. Det känns precis lika tråkigt som det alltid gör den här kvällarna.

Det känns så definitivt, som om sommaren är slut och som om jag kunnat ha honom hemma läääänge än. Jag har verkligen njutit av att få vara tillsammans med honom hela dagarna, vi har pratat, badat, ätit gott, rest och bara varit. Och i morgon tar det slut för i år, det var sommaren 2011 det...

Nu låter jag lite väl dramatisk, jag menar de som jobbar i vården och har 2:a perioden har ju faktiskt hela två veckor kvar av sin semester - så inte är väl sommaren slut precis. Men ändå...

Det är som lustigt det här med sommaren, som man väntar, som man längtar och som man planerar allt man ska göra och hinna med och så säger det bara POFF så är den slut. För mig är det bara skolavslutning, midsommar, semesterstart, semesterslut och skolstart - allt däremellan försvinner liksom bort på något vis. Det blir mörkare, man får börja tända, blir kallare kvällar och fukt på bilrutorna på kvällarna.

Dessutom har jag varit så kluven i sommar...Precis som vanligt har jag väntat och längtat, precis som den sommarmänniska jag i grund och botten är och när den sen väl kom, har jag inte mått bra av den. Denna fantastiska sommar med ett riktigt riviera väder från början till slut har kostat på mitt mående. Jag klarar inte av värmen som förr!

Jag svettas niagarafall så fort det passerar 23 grader, pulsen skenar, hjärtat klappar hysteriskt och jag kan inte andas vilket gör att jag får panikångestanfall och blir på dåligt humör - samtidigt som jag inte vill något hellre än att ha varmt och skönt. Det har verkligen känts frustrerande...

Vi har ju länge drömt att prova bo utomlands i ett land med drägligare klimat än vårt eget, vart är vi lite oeniga om, men någonstans där lätta kläder är en vardag. M vill till Australien och jag kan väl tycka att det är lite väl långt bort. Båda är vi sugna på USA men där är det så svårt att få arbetstillstånd och Sydafrika är helt klart också en favorit.

Men det vi oftast pratar om är Mellaneuropa, typ Belgien/Holland, för även om det inte är stekhett och sommar året runt har de trots allt ett drägligare klimat än vad vi har. De har kortare vintrar, dock gråa och kulna med februaris iskallaste regn jag någonsin upplevt. Men ändå, det blir vår tidigt och sommaren varar längre och de har drägliga temperaturer.

För i sommar har jag verkligen kommit fram till att det är topparna och dalarna jag inte mår bra av. Utan jämn temperatur ska det vara, inte under -10 grader eller över +25. Då mår jag som bäst. *ler*

Om detta är tillfälligt, med tanke på "förändringen" i magen, och övergående eller bestående med tanke på åldern och/eller hälsan i övrigt vet jag inte. Men det har verkligen blivit så uppenbart i sommar att jag inte är som jag var förr. Då låg jag som en padda i solen, från morgon till sena kvällen och ju varmare ju bättre. Men så är det alltså inte idag och vad det beror på vet jag inte. En teori jag har är hjärtat och kärlen, en annan är att det beror på EDS - eftersom många av oss verkar ha termostat och temperaturregleringsproblem.

En tredje levererade mor min. Hon påminde om hur otäckt kall jag blev inne i knät kring skruvarna i vinter och hur mycket jag frusit, vilket jag annars inte brukar göra. Kanske är det omvänt på sommaren.

Att jag istället för att bli så där kall och frusen som på vintern, blir jag överhettad och kokhet inombords på sommaren bara på grund av alla skruvar, spikar, proteser och stag. Kanske lagrar de kyla på vintern och värme på sommaren. Och den teorin är väl lika god som någon annan.

Nåja, hur som haver, nog har jag laddat batterierna och nog är det många kvällar den här sommaren som jag ska plocka fram ur minnet under kalla och mörka vinterkvällar.

Som pappas födelsedagsmiddag i Tallinn, då det var medelhavsvärme och vi satt ute i linne till mitt i natten! Eller grillfesten hos våra vänner förra fredagen, då vi såg både solnedgång och soluppgång med bara en tunn kofta över axlarna.

Eller i fredags då vi hade dem hos oss och vi satt och poppade 80-tals musik på vår altan till tre fyra på morgonen...ja, många fina kvällar har det blivit och säkerligen hinner vi med några till innan hösten slår sina klor i oss. För än är det några veckor kvar och kanske, blir det inte riktigt lika varmt så jag både kan andas och njuta av härligheten! *ler*

I morgon är det alltså vardag igen och förutom att M återgår till jobbet, kommer hemtjänsten tillbaka till mig efter fyra veckors uppehåll och det ska bli riktigt trevligt att träffa dem igen. Även städfirman kommer åter i veckan, vilket är absolut mer än nödvändigt. Det är dammlorvor överallt och luktar som ett råttbo, det ska verkligen bli så härligt med ett fräscht och nystädat hus igen!

Nå annat som också händer i veckan är att jag ska på ett nytt ultraljud, vilket jag höll på att grubbla mig gråhårig över i förra veckan. Och inte gick det att komma fram på medicinmottagningen heller - telefontiderna var slut redan före elva och jag höll på att gå upp i atomer! Eftersom mitt läkarelände skulle gå på två veckors semester till från och med i morgon, visste jag ju att förra veckan var enda chansen att få prata med honom på ett tag. Ett alldeles för långt tag tyckte jag, eftersom jag är less på att ha "förändringen" i min mage och vill ha bort den på studs.

När det dessutom visade sig att jag inte fått några pengar från F-kassan höll jag absolut på att flippa ur. Jag får verkligen andnöd, prickar och anafylaktisk chock så fort jag hör ordet Försäkringskassan. *ler* Huuuuga, ger mig sannerligen en föraning om vad som komma skall den här hösten! Nåja, efter en stunds luskande visade det sig att min sjukskrivning gått ut 16:e juni medan jag lugnt satt tillbaka lutad övertygad om att det var sista augusti som var sista dagen.

Tackvare det blev jag tvungen att söka upp min husläkare för ett nytt intyg och då passade han på att berätta och förklara lite om vad som stod i min sjukhusjournal. Jag upplyste honom om hur irriterad jag känner mig när jag inget får veta och inget görs och då sa han bara; "det tror jag sääääkert". 

Sen berättade han för mig att det är tänkt att göras en biopsi på "förändringen" under ultraljudet på torsdag. När jag sa att jag blev lättad över det, att det alltid är bättre att veta än att undra konstaterade han bara krasst; "om du är trygg och vet vad som ska hända, ja, då får alla andra vara ifred också!" Hmmm, kan väl kanske, eventuellt ligga något i det också...

Lite komiskt är det förstås, att han känner mig sååå väl! Men så är det faktiskt, ska man tortera mig är det bara att låta bli att berätta saker för mig. Det kan verkligen göra mig tokig! *ler* Jag var precis på väg att söka läkaren via akuten, även om det inte är urakut just nu, men tvekade då det faktiskt är lite fräckt. Jag menar det är ju många som säkert vill få prata om sina krämpor och tanken är ju att man ska söka honom via mottagningen för att göra det. Men när telefontiderna tog slut så fort jag öppnade mina gröna på morgonen var jag beredd att ta till drastiska metoder! Som alltid! *ler* Lev och må mina vänner!
/Carro...med hängläppdepp (privata och googlade bilder)