Fripassageraren?!

Foto: Stina Törmä

Även om jag ibland tycker att min "bättrings väg" är onödigt krokig, backig och oändligt lång, nästan som vägen till Muodoslompolo, inser jag ju också att det har hänt saker! Tänk, förra sommaren vid den här tiden! Då var jag fångad i skenan efter knäoperationen och fast i sängen utan möjlighet att kliva upp själv.

Och med en djävulsk smärta så fort jag försökte stå på benet, som jag förgäves försökte "droga" bort, vilket ju inte var så konstigt att det inte gick då det visade sig att jag hade flera skruvar borta och lösa. Utan de i skallen medräknade då förstås! *ler*

Förutom att längta efter att kunna duscha och gå på toa själv, drömde och fantiserade jag om att kunna tömma diskmaskinen själv, renbädda i sängen, plocka upp en dammråtta från golvet, åka och hämta en liter mjölk i affären och andra små vardagliga trivialiteter. Något som kändes som en evighet och utopi att jag någonsin skulle komma dit. Och jag lovade dyrt och heligt att aldrig någonsin klaga över hur arbetssamt sånt är, bara jag fick möjligheten tillbaka.

Och TÄNK!! Nu är jag där! NU, kan jag göra alla de där små självklara sakerna vi bara tar för givet och det känns helt fantastiskt. Och vilken befrielse sen! Tänk er den lycka och glädje jag känner när jag själv kan vattna mina fina sommarblommor i år! *ler* Det känns verkligen som om jag fått livet och friheten tillbaka.

Och jag, jag bara njuuuuter i fulla drag av att äntligen vara någorlunda självständig och kunna göra sådant som i så många år varit en omöjlighet. Att själv åka ner på ICA och hämta en mjölk och lite smör är en glädje som räcker hela veckan! *ler*

Men visst blir jag trött och visst tar orken fort slut, och det vanliga är att jag oftast bara orkar göra en sak förutom det vanliga att klä sig, äta, duscha och mata djuren. Har jag t.ex. renbäddat i sängen blir det inget mer gjort den dagen och det kräver också en oerhört lång återhämtning efteråt.

För någon kväll sedan försökte jag pressa mig lite och både renbädda och hänga en tvätt men då blev jag helt slut, sockerdricka i både armar och ben, hjärtklappning och svetten pumpande som en fontän. Så någon OS-form är det fortfarande inte att skryta med. Men ändå, jag är på G, jag kan och jag överlever!

Det är så oerhört skönt att ÄÄÄÄNTLIGEN få vara en någorlunda "vanlig" semesterledig familj i sommar. För i år kan vi göra nästan vad vi vill, när vi vill och hur vi vill utan att ha något som begränsar oss eller vara låst till sjukvården. En frihet vi inte haft sen före 2005, och gissa om vi känner oss som utsläppta på grönbete alla tre!

Men även om vi inte har en massa krämpor och annat elände, är vi ju så klart som vanligt inte helt förskonade. Det hade väl varit att begära lite väl mycket! *ler ironiskt* För snabbt kan glädje bytas mot oro igen...

Förra onsdag var det så dags för ett återbesök på röntgen och ett nytt ultraljud av "fyndet" i magen igen. Redan innan vi åkte dit vandrade så klart mina tankar till vad det var jag hade i magen och tanken på att jag åter skulle hamna på sjukhus. Så jag kan inte påstå att jag blev förvånad när röntgenläkaren sökte, tröck, bytte redskap och sökte, tröck och jobbade i något som kändes som en evighet.

Och inte blev jag heller förvånad när hon sen började prata, för någonstans och på något underligt vis har jag känt på mig detta även om jag inte pratat om det så mycket. Men så har det ju i och för sig alltid varit, jag brukar ju veta inombords när inte något är som det ska.

Röntgenläkaren berättade att den vätskefyllda blåsan nu var borta, vilket jag ju redan visste, och att den lilla "rest" som blev kvar efter biopsin också hade torkat upp och mer eller mindre försvunnit helt. Dessutom kollade hon venproppen i benet och där är det nu fritt flöde igen, vilket så klart är toppen!

MEN hon sa också att hon fortfarande ser något i min ljumske, något oidentifierat "knölaktigt" som hon inte riktigt vet vad det är men att den fortfarande sitter i illiopsoas (höftböjarmuskeln) framför höftledsprotesen. Nu var den 3,3 x 1,? x 2,? cm i storlek och alltså mycket mindre än i början av sommaren men det är ju för att vätskan är borta.

Hon tyckte absolut att detta måste fortsätta att utredas och det helst snarast, då den nu ser mer tät ut, ogenomsläpplig och utan blodkärl precis som gynekologen sa då i början av juni när jag åkte in akut. Att den ser annorlunda ut nu beror nog på att vätskan är borta och att den därför framträder på annat sätt.

Jag kan inte säga att blodet isade sig i blodådrorna eller att ångesten slog över mig lika starkt den här gången men nog voltade hjärtat ett varv, det måste jag nog ändå erkänna även om jag är kaxig. Efter att ha utrett från vilken klinik jag kom och vilken doktor svaret skulle till, kom vi överens om att jag skulle åka hem och vänta. Röntgenläkaren hade först tänkt svaret till dr. Y på min vanliga klinik men jag sa att h*n nog inte är intresserad av detta utan att jag tillhör medicin med just det här.

Hon skulle diskutera med medicinarna vad nästa steg blir och sen skulle någon höra av sig till mig. Det troliga nu först, trodde röntgenläkaren, var en magnetröntgen och kanske också en biopsi. Och den här gången räcker det nog inte med en nålpunktion utan den här gången blir det nog till att stansa ut en bit eftersom den inte längre innehåller vätska.

Vi diskuterade hit och dit om vad det kunde vara men så klart ville hon ju inte uttala sig förrän de fått ut en bit av "klumpen." Men när jag berättade vilken diagnos jag har och att vi har en massa konstigheter för oss och även föreslog bindvävsklump var hon tyst ett tag. Efter att ha tittat på skärmen sa hon att det faktiskt skulle kunna vara något sådant men att man inte ska lämna det åt slumpen. Och heller inte vänta nå mycket längre eftersom jag redan gått med det så oerhört länge.

Men det känns på något vis inte som om det kan vara något farligt, åtminstone inte något jag dör av eftersom alla svaren på proverna de tog när jag låg inne var så bra. Inte den minsta lilla CRP förhöjning (inflammationsvärde) ens (vilket jag ju oftast har)! Hade jag varit jätte sjuk borde jag väl känna av det, borde jag inte det?!

Vi har ju lite rå humor M och jag och vi har skojat om att dr. X kanske har glömt kvar den gamla höftkulan eller "bomullskompresser" när han bytte leden 2006 och att den nu kapslat in sig och börjat ge besvär! Vad vet man, med tanke på måtten och storlek skulle det kunna vara högst möjligt! *ler rått*

Igår var jag en sväng på sjukhuset och hämtade mina måttbeställda stödstrumpor. Ni som varit med ett tag vet ju att jag för ett tag sedan letade stödstrumpor som en galning men att det inte finns några som passar mig på hela marknaden ända ner till Tyskland. Nu har jag fått special sydda strumpor som är helt utprovade efter mina mått på mina olik stora ben och de sitter som smäck, måste jag säga.

De är nästan omöjliga att få på och man skadar sig nästan halvt fördärvad vid påtagning, men när de väl sitter som de ska känns det faktiskt mycket bra och detta trots värmen. Visserligen klämmer de lite runt tårna men runt vaderna sitter de perfekt och vaderna var så smala och fina i går när jag gick och la mig. Nu ser det mer ut som om jag har knickers, eftersom svullnaden sätter sig i låren i stället och JA, jag ska ta upp detta med att det fortfarande sväller med mina doktorer bara de her sig tillbaka efter semestern.

Jag har också kommit fram till att jag nog vill ha en grundligare undersökning av hjärtat, trots att de tog både EKG och lyssnade på hjärtat utan anmärkning när jag låg inne. Men efter det som hände i Savonlinna (se förra inlägget) känner jag mig inte riktigt trygg förrän jag fått ett ultraljud av hjärtat också. Känns inte riktigt som det ska, när reaktionen av värmen blev så där kraftig som den blev, jag är ju faktiskt inte 100 år även om jag känner mig som det.

När vi ändå var på sjukhuset passade vi på att gå förbi medicinmottagningen och röntgensvaret hade kommit till rätt doktor. Jag berättade vad röntgenläkaren sagt och tyckt och sköterskan skrev för brinnande livet. Hon trodde inte min doktor skulle hinna ringa i veckan då han hade flera avdelningar på sina axlar men hoppades att jag skulle ha ett svar om fortsatt behandling i nästa vecka. Det hoppas jag också, känns inte kul att gå omkring med en inneboende alien i min mage! Ta hand om er i värmen och glöm inte tropikfläkten och något kallt att dricka!/Carro (privata och googlade bilder)