Hur mås det här då?

Jo tack bra!...Eller gör det det...Just nu är DET den frågan jag ställer mig allt som oftast och jag vet inte riktigt hur det är med den saken. Om jag mår överhuvudtaget...

Egentligen har jag ju inget att klaga på. Jag har inte speciellt ont just nu, visst, jag räknade upp en massa onda ställen förra gången jag skrev, men ändå. Inte i jämförelse med hur det har varit. Vi väntar inte på något, vad vi vet i alla fall. Inga operationer eller så där, som massor med höstar på raken. Det finns alltså inget sånt som stjäl min ork och energi heller. Jag har alltså egentligen ingen anledning att inte må! *ler*

Men ja, jag är alltså fortfarande kvar i sirapslandet och där verkar jag ha blivit fast! *ler* Det jag önskar mig mest är att någon kommer och bärgar mig härifrån för det är såååå super triiist här att jag snart tror jag blir tokig! Jag känner mig sååååå uttråkad, rastlös, orkeslös, trött, tröttare, tröttast, handlingsförlamad, initiativlös och, och, och...i evighet. Amen!

Just nu känns det som om jag har broderat alla dukar, läst alla böcker, pysslat allt pyssel, sett alla filmer och dessutom inte kan skriva en endast rad. Nä, jag VILL HA och BEHÖVER UTMANINGAR!! Jag vill ha KICKAR och något att bita i!! Jag fixar inte att bara gå omkring så här i ingenting-att-göra- landet...

Men sen är det ett annat problem också, ett stort sånt, som sätter käppar i hjulet för utmaningarna! För visst, det finns utmaningar och kickar som bara väntar på att bli huggna tag i. MEN då är det ju det att jag är så förbaskat trött, orkeslös och håglös osv. Jag sover MINST en - två timmar på dagen, sen är jag i säng före tio på kvällen och sover till efter nio på morgonen och ändå kommer jag inte till skott med någonting. Det känns som om jag ständigt går omkring med nattmössan på!

I går var jag till min homeopat igen och som vanligt berättar jag inte hur jag mår, utan låter dem undersöka mig och komma med sitt utlåtande innan jag själv säger något. Och som vanligt hade jag kvar mina bakterier och svampen i magen även om det blir bättre och bättre med dem. Men till slut kunde jag inte hålla mig utan berättade att jag gått upp YTTERLIGARE 2 kg på två veckor!!! Och detta trots mina bantningsförsök som pågått sedan oktober!

Då sa hon; "tänk att jag SÅG det direkt men ville inte säga något, då jag ju vet att du försöker gå ner i vikt. Men på de här två veckorna sedan du var här sist har du blivit mycket plufsigare (bussigt, eller hur?! *ler*) och det verkar lägga sig från midjan och uppåt..."

Och jag kan bara hålla med om det. T.o.m. M kommenterade det i kväll, att jag blivit rena rama Dolly Parton!! Vilket i och för sig inte är helt fel när man bara har urvattnade taxöron i vanliga fall. *ler* Men ändå, något är fel, och jag är INTE gravid det svär jag på. Så det är inte det, men så här stora tuttar hade jag inte ens när jag väntade C! *ler* Och nu väger jag faktiskt 3 kg MER än när jag skrev in mig på förlossningen! Fast utan mage...

Även det precis som vanligt, behövde jag även den här gången Bachdroppar. När hon provade ut dem hade jag INTE berättat hur uttråkad, less, håglös och så där jag egentligen känner mig, för jag orkade inte älta det en gång till just då. Den här gången behövde jag BARA Mimulus, vilket betyder att det nog var ett ganska stort behov när jag bara behövde en sorts droppe. Behöver man flera sorters droppar, brukar det inte vara en lika kraftig känsla.

Och som vanligt måste jag säga att jag inte blev det minsta förvånad när jag sen läste om dem och insåg hur väl det, även denna gång, stämmer in. Utan ännu en gång blev jag övertygad om hur fantastiska de är och på en sida står det bland annat så här om Mimulus;

Beskrivning: ”Rädsla för kända ting som till exempel sjukdom, smärta, olyckor, fattigdom, mörker, ensamhet och motgångar. Vardagslivets olika rädslor. Dessa personer bär sin fruktan i tysthet och hemlighet. De talar inte gärna öppet om den med andra.” (Citat Dr. Bach) Nyckelsymptom: Konkreta rädslor och fobier. Blyghet och ängslighet. Rädsla för världen, livet och döden. Övriga symptom: Rädsla för kända ting - sjukdom, fattigdom, att hålla tal, flygskräck etc. Orkar inte med buller, starkt ljus eller för många aktiviteter. Känner sig oroliga, insjuknar ofta inför obehagliga händelser och drar sig mer och mer undan livets dagliga stress. Positiv förändring: Tillit till livet. Förmåga att godta situationen som den är och förstå att vi alla är sårbara och att motsatsen till rädslan är kärleken. Mod och förmåga att se saker ur ett humoristiskt perspektiv. Affirmation: ”Jag vilar tryggt i mig själv och är alltid beskyddad.”

Idag har jag funderat mycket på detta, både med min viktuppgång, att jag inte orkade gå lika långt som förra veckan på min promenad och att min kropp verkar vara "räddare" än jag vill inse. Kanske är det ändå så att jag i mitt undermedvetna funderar mer på "knölen" och det som händer i min kropp än jag vill erkänna?! Jag har också funderat mycket på varför allt känns så trist, varför jag inte kommer till skott med någonting och varför jag inte tar mig loss från där jag "fastnat" och tar tag i det som ändå finns att göra...

Därför började jag dagen med att söka tag i medicinkliniken som ansvarar för "knölen" och den sköterskan skulle genast be doktorn kontakta mig på något sätt. Detta för att hon tyckte att man absolut måste gå vidare med planeringen av vad som ska göras med den. Efter det gjorde jag två depressionstester på nätet, och då inga nonsens tester, utan riktiga som man diagnostiserar depression med. Bägge visade på ungefär samma sak...

Att jag kan ha dragit på mig en depression ännu en gång! Det blev, tack och lov, inte så skyhöga poäng som förra gången, 2006 (då 43 poäng), men dock över det "normala." Jag fick i hop 22 - 24 poäng och en av testerna gav den här beskrivningen på resultatet: "personer som inte har depression får i regel ett värde inom intervallet 0 - 6 poäng. Om man har en poäng inom intervallet 7 - 19 kan man ha en mild form av depression. Ett resultat som ligger inom intervallet 20 - 34 indikerar på en moderat depression medan ett resultat på 35 poäng eller över indikerar på en svår depression."

Hmm...lustigt...eller kanske inte...men förvånande ändå! Trodde faktiskt inte det! Riktigt så illa känns det inte...Tycker att jag borde känna igen dem när de kommer med tanke på hur djupt nere jag har varit en gång. Samtidigt har jag fortfarande lite svårt att tro det, för riktigt så "deppig" känner jag mig inte. Sen är det ju lite svårt med dessa tester och min EDS. Eftersom många symptom på depression också är symptom på EDS, t.ex. koncentrationssvårigheter, orkeslöshet etc.

Sen är det ju i och för sig inte så otroligt långsökt med en liten höstdepression heller...som den sommar människa jag är! Dessutom har jag hört talas om en forskare (minns inte namnet) som kommit fram till att det finns samband mellan EDS och depression, att vi på något vis är mer benägna att få det också, som allt annat! *ler* Dessutom vet jag ju att det helt klart hör ihop med långvarig smärta och olika andra sjukdomstillstånd med allt vad det innebär.

Dessutom har vi det i släkten, min morfar var deprimerad vid ett flertal tillfällen i livet, så kanske brås jag på honom. Och kanske har man lite lättare att hamna där igen om man varit där en gång, men det är bara ännu en av många av mina egna teorier som jag inte har vetenskapliga belägg för. Nåja detta och allt annat i mitt mående (trötthet, viktökning, dålig värmetålning osv.) gjorde att jag även ringde min vårdcentrals doktor och han är allt bra rolig emellanåt...måste nästan skratta åt honom...

För han sa på sitt muminspråk; "nå INTE är du deprimerad (hur han nu kan veta det över telefon?! *ler*) och de där testerna kan du torka dig i baken med!" *ler* Däremot menade han på att jag brukar vara bra på att analysera mig själv och mitt mående och att jag oftast brukar ha rätt i det och därför trodde han istället, att detta är ett utslag på att jag känner att jag inte mår helt bra fysiskt. Därför plus min berättelse om vad som hände i Savonlinna, gjorde att han beordrade ner mig till vårdcentralen för provtagning omedelbums!

Där togs en hel uppsjö med prover, bland annat EKG, albumin, natrium/kalium, TSH (ämnesomsättningsprov), CRP och sänka mfl. Det blev även en tid till honom inbokad, så nu har jag nog gjort allt jag kan i ämnet så här långt...Men jag tror inte att de egentligen kommer visa något, allt var ju normalt i juni, så varför skulle det ha hunnit ändras så mycket på de här månaderna...Men, men vi får väl se och det känns bra att ha agerat innan allt hinner gå för långt och bli för allvarligt som det har en viss tendens att bli med mig. Och som han också så klokt sa; "med dig kan man ju aldrig veta eller säga hur något är eller ska vara..."

Oj vad långt det blev igen! Och jag som inte tycker att jag kan skriva en rad just nu! Då kan man ju fråga sig hur långt det skulle bli om jag var på skrivarhumör...*ler* Därför stoppar jag här, suger på karamellen att jag skulle vara deprimerad...Näe...faktiskt tror jag inte det...Nedstämd, trött och uttråkad, JA (!) men deprimerad?! Näe, så illa tror jag faktiskt inte att det är den här gången. Och som doktorn menade ska man kanske inte ta alla tester på fullaste allvar...*ler*

I min ålder och efter min "resa" har jag nog ändå lärt mig att livet består av upp och ner, dippar kommer och dippar går. Det hör liksom livet till! Då är det bara är att luta sig tillbaka, gilla läget, åka med och vänta på att nästa dipp ska ebba ut. För där bakom, DÄR kanske regnbågen finns! *ler* I morgon är det dags för återbesök hos dr. Y med knät och det ska bli sååå spännande att höra om det ÄNTLIGEN har börjat bildas ben i sprickan i lårbenet. Hoppas det! På återhörande!/Carro...tristnissen (googlade och privata bilder)

Foto: Sanna Engström