torsdag 24 februari 2011

Dag 8: Blott en dag, ett ögonblick i sänder...

När man levt så pass länge som jag har, har man haft många ögonblick i sitt liv. Därför har jag nästan svårt att välja vilket jag ska berätta om. För som bekant har jag ju svårt att välja, begränsa mig och bara ta ett av något. Att BARA skriva om just ETT litet ögonblick blir en utmaning - så vi får väl se vart det här inlägget slutar…*ler*

Det finns många magiska/dramatiska/livsavgörande stunder eller ögonblick. Ni vet såna där vändpunkts stunder, när allt vänder/ändras och etsar sig fast i hjärnan. Stunder som man kommer ihåg, exakt som om de vore igår. Som man kan återberätta med datum, klockslag och vad man gjorde, precis som om vore det nyss. Säkert vet vi ju nästan allihopa var vi var och vad vi gjorde när t.ex. Palme mördades, Estonia sjönk, 11 september, tsunamin och mordet på Anna Lindh. Oförglömliga stunder som gått till historien, både vår gemensamma och privata.

Personligen har jag ju också jätte många såna, små och stora, ögonblick jag redan kunde/borde/har berättat om. Bland annat när jag träffade M, min Hollandsvistelse, fick C, vann Sydafrika resan, nådde "källaren" av mitt psykiskt dåliga mående efter utmattningssyndromet 2006 eller som när jag blev uppringt av tv-teamet som var här för någon vecka sedan. Dessa ögonblick/vändpunkter kan vara positiva eller negativa men det gemensamma är att historien tar en annan vändning efter det. De får ett symboliskt slut som markerar en ny början…

Istället väljer jag att berätta om ett annat sådant ögonblick. Ett ögonblick som jag minns som igår och som är ett väldigt väldigt sorgligt ögonblick, för mig. Jag väljer det ögonblicket för att jag redan hamnade in på det spåret i mitt förra inlägg, vilket påminde mig om just det här ögonblicket (och några till…). Men jag måste varna känsliga läsare, näsduksfaktorn är hög! Så ni som inte vill läsa vidare, bör stanna redan här...

På nyårsdagen 2002 åkte M, C, jag, mamma och pappa till Teneriffa för att fira moderns 60 års dag. Jag kommer inte ihåg vilken veckodag det var vi kom fram, men jag vet att vi inte hade hunnit vara där nå många dagar när detta ögonblick kom. Jag minns inte om det var samma dag som det hemska egentligen hade inträffat men jag tror inte det. Hur som helst var det kväll, vi skulle ut på restaurang och äta en god middag när det pep till av ett sms i min telefon...

När jag läste sms:t, som var från kusin M, stod det: "det har hänt en olycka på E4:an utanför Luleå, en mamma med två barn har omkommit." Det gick en kall kåre längs hela ryggen men självklart kunde jag ju då inte veta vem det var, men kanske just för att det var en mamma och barn som förolyckats. Ändå kände jag något där innerst inne, en liten låga som fladdrade till och blåstes ut.
Rädd inför mina egna tankar, eftersom det händer att jag får "föraningar" som dessvärre bruka stämma, och detta något var nog det som gjorde att jag ändå sms:ade tillbaka till kusin M och frågade; "är det norr eller söder om stan?! (ängla K, bodde söder om) och han svarade raskt att han inte visste det. Vilket fick mig att slappna av och slå bort tanken. För varför i hela världen, av alla 80 000 invånare i min stad, skulle det vara just någon jag kände?! Och med den tanken tryggt tänkt, gick vi ut och åt vår middag.

Nästa morgon vaknade jag av det knackade på vår hotelldörr, lilla familjen sov fortfarande, och sömndrucket steg jag upp och öppnade dörren för mina föräldrar. Utanför vår dörr stod två "spöken"! Mamma och pappa var absolut likblek under solbrännan och jag såg direkt på deras ansikten att något hänt. Något mycket ruskigt och otäckt, något som jag absolut inte ville uppleva och definitivt inte på en efterlängtad semester. De bad mig sätta mig ner, för de kom med ett MYCKET tråkigt besked hemifrån…

Med isvindar i kroppen stirrade jag stint på dem och frågade; "är det mormor?" Min mor svarade; "NEJ, det är något MYCKET värre"…(självklart hade det varit fruktansvärt om det också varit min mormor men hon var ändå gammal och hade redan levt ett långt liv) Kvidande sa jag - varifrån och hur jag kunde veta det vet jag inte, men kanske var det från "föraningen" kvällen innan; "är det K...och barnen?" och min mamma kunde bara eländigt nicka och bekräfta.

Det kändes som om jorden rämnade, stannade och snurrade fortare och fortare - allt samtidigt. Jag mådde illa, frös, svettades, såg allt och ingenting och hörde pulsen i öronen, innan tårarna kom…Jag ville skrika och svära att livet var orättvis, att Gud var orättvis - inte hon, inte VÅR fina, fina (ängla) K och inte hennes små barn! Det var inte rätt, de hade ju nyss fått börja trampa på denna jord och VARFÖR måste deras resa redan vara slut…

Jag önskade att det var en hemsk dröm jag skulle vakna ifrån för det fick bara inte vara sant. Inte vår (ängla) K som alltid var glad, alltid hade ett gott råd till hands och alltid hade plats för alla i sitt hjärta! Men jag tror att Gud plockade "hem" ängla K för att hon behövdes bättre där. Här nere på jorden var vi för få för hennes godhet och där uppe, skulle hon vara till lycka för sååå många fler.

Jag ville flyga hem direkt, ville vara nära vännen I och gråta vår tårar tillsammans. Jag tappade sömnen, sov knappt på 10 dagar och så klart blev inte den semestern det vi hade tänkt oss. Varje natt när mörkret kom och lilla familjen somnat var jag vaken, såg månen och stjärnorna på den svarta himlen och hörde syrsorna tillsammans med K:s glada röst inombords. En röst jag aldrig mer skulle få höra..."Heeej det är jag!…", eller "…som det känns här, innerst inne, så ska du göra"…

Vi stannade på Teneriffa hela tiden ut men jag minns inte så mycket av själva resan även om jag/vi försökte göra det bästa av situationen. Det som hänt hemma, kunde ju ändå inte göras ogjort…När vi sen kom hem var jag mer sliten än innan vi for och av förståeliga skäl fungerade jag inte alls. Trots det försökte jag gå och jobba eftersom det var lönekörning och min personal inte skulle ha förstått eller kunnat betala sina räkningar, bara för att jag hade drabbats av en så stor sorg…

Men kroppen ville något annat, min hjärna stannade och slutade fungera helt enkelt. Jag var tvungen att "kasta in handduken" och lämna över mina papper till kollegor. På vägen hem for jag via posten för att göra ett ärende åt M och hur jag än försökte och tänkte, kom jag inte på hans personnummer. Stört omöjligt! Hjärnan var bara tom och jag fick fortsätta hem med oförrättat ärende. Jag stupade gråtande och utmattad i säng och sov ett helt dygn i ett svep. Hur eller vem som hämtade C från dagis, minns jag inte ens…

Jag pratade med hennes make och fick veta hur hela olyckan hade gått till, vad som hade hänt medan jag var utomlands, vad obduktionsresultatet hade visat och vad som skulle hända nu. Min vän I och jag var även och besökte hennes föräldrar och tillsammans med hennes make bad de oss hjälpa till att stoppa den ryktesspridning om dem, som tagit fart i den här stan. ALLA i närheten tyckte sig veta vad som hänt, allt och lite till, till och med sådant som inte ens hade hänt.

Även min mormor i långt-bort-i-stan, ringde och berättade för mamma saker som hon hört ända dit upp och det kändes fruktansvärt. Saker som sas, som absolut var en kränkning mot ängla K och hennes anhöriga. Situationen var redan så hemsk som den var och behövdes definitivt inte göras värre. Men detta var en olycka som inte lämnade någon oberörd, ALLA pratade och mindes det som hänt, allt från expediter i affärer till bekantas bekanta.

Medan jag varit på Teneriffa hade de haft en "visning" av de döda för alla nära och kära och min vän I hade fått gå dit ensam. Och jag sörjde att jag var utomlands och inte kunde gå dit med henne. För jag både ville och behövde få se dem för att förstå att det hemska verkligen hade hänt. Att inte se dem gjorde att jag kunde intala mig in i det längsta att allt bara var en hemsk dröm, för det var alldeles för ofattbart för att vara verklighet. När jag sen kom hem och berättade för hennes make hur ledsen jag var för att jag inte hade kunnat vara med, ordnade han och begravningsbyrån så jag, tillsammans med hennes make, fick en egen avskedsstund med min vän ängla K och de små hjärtegrynen…
Och den stunden blev också ett sådant där ögonblick som jag aldrig kommer och glömma, en sån där vändpunkt som för evigt etsat sig in i hjärnan och på hornhinnan. Vid det laget hade jag redan hunnit se flera döda människor, både via jobbet och privat, där i bland min egen morfar. Så jag visste vad jag skulle mötas av, att det inte skulle vara hemskt utan bara lugnt och stilla. Även om mamma försökte förbereda mig lite på att ängla K eventuellt kunde ha hunnit "förändras" då det gått nästan fjorton dagar sedan olyckan.

När vi kom in i rummet hade begravningspersonalen gjort så fint, tänt ljus, ställt fram deras bröllopsbild och lagt henne med barnen på varsin sida om sig. De var så fina! Hon var så fin! Sig så lik trots allt…i alla fall om man såg henne från den ena sidan. Det andra sidan var den som tagit emot smällen och de inre skadorna, på både henne och barnen, var totala. Så om de hade överlevt hade de troligen ändå inte varit här i den bemärkelsen vi menar, skadorna hade nog "förstört" dem. Jag smekte hennes kalla kind, tog en av hennes långa blonda hårslingor mellan mina fingrar och tvinnade den en sista gång medan jag viskade i hennes öra"Vi ses i Nangijala", och där skildes våra vägar åt…åtminstone för ett tag…

Jag tror vi satt hos ängla K och barnen i över en timme. I en nära och varm gemenskap i stearinljusens sken, hennes make och jag. Två personer som egentligen inte kände varandra men som förenades i en ömsint närhet på grund av den förlamande sorgen och att vi båda på sitt sätt, hade hållit samma person så innerligt kär. Vi tittade på dem, vi pratade om dem, vi tröstade varandra när tårarna kom och vi kunde även skratta åt en del av de tokerier ängla K hade bjudit oss på, Det var inte hemskt, otäckt eller läskigt utan bara fint, tryggt och vilsamt. Det kändes som om tiden stod stilla den stunden…

Begravningen var tung och svår vilket ju så klart alla begravningar är men definitivt när man begraver barn och unga personer, för sånt SKA bara inte hända. Kyrkan var fylld till bredden av släkt och vänner och jag som i vanliga fall brukar kunna säga några ord vid kistan hade helt tappat talföret. Hennes make var beundransvärt stark, han höll ett fantastiskt vackert tal till sin lilla familj och till sin älskade K. Och hade man inte gråtit före det är jag säker på att inte ETT öga var torrt efteråt. Någon läste också den fantastiska trösteboken som är skriven av prästen Edvin Skeie och heter Sommarlandet. En bok jag läste för C när han hade det som svartast och djupast för ungefär ett år sedan.

Det var även mycket musik på begravningen och bland annat "Himlen är oskyldigt blå" av Ted Gärdestad, som är en av de som satte djupast spår i mig och fortfarande är mycket betydelsefull. På minnesstunden efteråt hade de ett bord med telegram och i mitten stod ett stort färgfoto på en glad och lycklig (ängla) K med ett stort fång midsommarblommor i famnen. Då förstod I och jag att hon var i det Sommarland som författaren till boken de läste i kyrkan, pratade om. Ett Sommarland där hon aldrig behövde skiljas från sina barn. Och när de sen spelade "Vem kan segla förutan vind", tog vi varandras händer och lovade gråtandes att vi skulle hjälpa varandra igenom detta hemska.

Efter ängla K:s död blev jag deprimerad, väldigt djup, svart och andlig i mina tankar och funderingar. Ett tag började jag nästan fundera på att ta upp tråden med präststudier trots att jag egentligen inte är/var troende. Det här med prästerskapet var från början faktiskt min konfirmationsprästs önskan om mitt yrkesval. Jag nästan bönade och bad för att bli troende, så jag kunde jobba med det som intresserade mig då (och fortfarande gör), nämligen sorgebearbetning. Eller egentligen önskade jag att det fanns någon form av prästerskap utanför kyrkan, motsvarigheten till borgerlig vigsel - en borgerlig begravning (det finns ju redan men jag vet inte hur utvecklad den "tjänsten" är).
Vi, hennes närmsta vänner, fick gå i en sorgebearbetningsgrupp tillsammans, där vi pratade med en präst och en diakon om det hemska som hänt. Det kändes skönt att tillsammans få gråta, prata, skratta och bara minnas våran fina vän, ängla K. Jag sökte i litteraturen, både andlig och new age, läste dikter och levnadsskildringar om andra som varit med om något liknande. Vilket jag ju alltid gör när jag drabbas av något svårt, söker tröst i orden. Stora, trygga ord som jag kan känna igen mig i och förenas med…

Medan det var som svårast, trodde jag aldrig det skulle ta slut. Men det gör det…en dag. Åminstone lättar det. Sorgen finns alltid kvar, men den blir mer och mer hanterbar ju längre tid som går. Först blir huden över "såret" till en skorpa, som man i början, gång på gång klöser upp och som smärtar lika djupt och mycket varje gång. Senare bildas en tunn, tunn hinna, nästan som dagsgammal is och som håller bara man inte skär för djupt i den. Med tiden blir huden över "såret" starkare och mer motståndskraftigt, huden färgas rosa för att senare blekna och vitna. Men ärret finns alltid kvar och kan plötsligt börja klia och smärta, bara så man inte glömmer det som en gång hände...

Så är det idag, nio år senare. Jag har så klart inte glömt ängla K utan hon finns ALLTID med mig i mina tankar och i mitt hjärta. För mina minnen kan ingen ta ifrån mig och fortfarande går det nästan inte EN dag utan att jag minns och tänker på henne. Men jag gråter inte längre när jag pratar eller tänker på henne och jag blir heller inte förlamad av sorgen som jag blev då. Jag har kommit fram till att det är motgångar som gör en starkare och mer motståndskraftig, för utan motgångar i livet blir man så sårbar och ett lättfångat byte. Jag brukar också tänka att det inte får finnas ETT elände som varit förgäves och att det alltid måste komma något gott ur det…om så bara ett…Även om det är svårt att se det när man är mitt upp i eländet. Jag vill tro att det på andra sidan eländet, kommer en ljusning, och jag tror benhårt på det - för jag har sett och upplevt det själv.

Även om detta känns skumt och jobbigt att skriva just i kväll, då jag nåtts av mycket dåliga besked. Sänder en extra stor, varm och kärleksfull omfamning till en av mina fina "EDSsystrar" och bloggvän, som tampas med motgånger större och svårare än någon av oss kan drömma om. Vännen, jag har inga ord, men du finns i mina tankar och i mitt hjärta...hela tiden! Jag vet att du är stark och att du kommer kämpa och jag kommer att finnas där och heja på dig längs hela vägen, för DU är en riktig fighter!

Avslutar med ängeln som en dag oväntat och oförklarligt dök upp på min dataskärm, en kort tid efter ängla K:s död. Jag frågade alla men ingen ville kännas vid att de skickat den till mig och jag vet faktiskt inte än i denna dag varifrån den kom. På sidan om den stod det…"does this reminds you of someone"…En varm kärlekskram till er alla!/Carro…i sorgsnare ögonblick (googlade bilder)

3 kommentarer:

  1. Som du skrev...risk för näsduks faktor,men så fint på ett sorgligt sätt.
    TÄnker på min allt för unga mamma som dog för tidigt, men som ändå fått 4 barn & 11 barnbarn, men jag minns allt ,precis som du beskriver,det etsas fast,men bleknar med tiden,dock så går det inte en dag utan att jag saknar henne.
    Mest nu då jag kommer in i skoven,eller då jag knappt kan andas av "sorg" för att jag har smärtorna eller liknande,då vill jag ha Mamma hos mej,men då kommer hon också.
    Dom dagarna som bara "Är allmänt skit" så finns hon här men inte så jag ser henne.
    ja andra som läser kommentaren undrar nog vad jag är för knäpp gök, men det är mina upplevelser & dom går inte alltid att förklara i ord,men dom finns allt som oftast varje dag ,så är det något.
    Därför my friend Carro på andra sidan "fonen eller skärmen" det ska bli underbart att träffa dej framöver,för jag vet att vi kommer göra det =)
    Kramar Carro no2

    SvaraRadera
  2. Tack fina du! Jag förstår att dessa tankar och funderingar kan väcka känslor inombords av sådant man själv gått igenom, det var därför jag kände att jag ville varna lite innan alla hinner läsa vidare och bli överrumplad av sina känslor. Jag förstår precis hur du menar, när du säger att din mamma "kommer till dig" och har man gått igenom nå liknande som du, tror jag man vet vad du menar.

    Jag själv har brottats mycket med om jag vill/inte vill att de döda kommer till mig och därför tror jag heller inte de visat sig än annat än i mina drömmar. Åtminstone än så länge…De har förstått att jag inte varit mogen/redo att möta dem, de känner att jag är rädd och då kommer det inte.

    Även om jag själv inte vet för vad jag är rädd. Mina döda är ju bara människor jag känner, som har tyckt om mig och som jag tyckt om och definitivt inte några att vara rädd för. Nu när tiden har runnit iväg börjar känslan av att vilja se dem bli större än den att inte vilja…

    Men absolut att jag tror/vet, som du säger, att man kan känna känslan av dem. Liksom veta att de finns med en i ens alla med- och motgångar och precis som du skriver går det inte alltid att förklara allt med ord. Så är det bara!

    Jag ser också verkligen fram emot att få träffa dig och bara det blir liiite bättre klimat, lite varmare och inte bara snöstorm, då kommer jag drivande i min Honda i 190!! Massor med kramisar!/Carro1

    SvaraRadera
  3. Det är såå tragiskt o orättvist, Det gör ont i hjärteroten!

    Kramizz

    SvaraRadera