Dag 7: Mina vänner bevarar jag i hjärtat!

Liksom de flesta andra har angett sin partner som sin bästa vän måste ju även jag sälla mig till den skaran och säga att det självklart är M som är min allra bästa vän. Inte för att jag måste säga det utan för att det faktiskt är så. Han är den som känner mig allra bäst och kan "läsa av" mig på tre röda sekunder. Jag kan inte säga att vi har exakt samma humor, gillar exakt samma saker varenda gång och exakt alltid tycker exakt likadant. Men i 90 fall av hundra gör vi det. Vi kompletterar varandra, förstår varandra utan ord och skulle plocka ner månen åt varandra om vi kunde. *ler*

Jag brukar säga att jag är ballongen och han snöret, utan honom skulle jag sticka till väders och utan mig skulle han dimpa i backen. Jag är oftast den som har de flesta idéerna & framtidsplanerna och han realisten som slutför och gör. Vi brukar säga att när vi träffades lärde jag honom skratta och han mig att gråta, så med hjälp av varandra har vi blivit mer kompletta människor. Den 10:e juni har vi varit tillsammans i 23 år!!! Ofattbart vad tiden går…

Förutom M har jag en massa fina kompisar som jag alla, vill kalla mina bästa vänner. Just för att de är de bästa man kan ha! Det är de jag lärt känna på jobbet, som bibblo I, roliga spralliga I som jag brukar skratta så gott med. Och några har jag fortfarande kontakt med ända sedan skoltiden och den nu äldst levande kompisen (låter som hon är rena rama dinosaurien! *ler*) och jag har till hösten känt varandra i 30 år! Även det ofattbart och konstigt, för vi känner oss ju inte mer än 25! Men det ska firas! Ordentligt! *ler*

Sen har vi ju förstås tjejgänget från gymnasiet, de som uppmanade mig att börja blogga en gång i tiden. Med dem är det som om tiden stått stilla och vi kan fortsätta prata exakt från där vi slutade ett halvår tidigare vilket ju är läget med väl "inarbetade" vänner. Man kan liksom bara ta upp tråden och fortsätta, utan en massa förklaringar och runt-om-kring snack och det tycker jag är så himla skönt och enkelt. Många glada skratt och tokerier blir det också när vi ses.

När jag skulle börja på universitetet en gång för länge sedan, sa min fina vän N; "Du ska få se, nu kommer du få många nya kompisar som är precis som du, som tycker som du och har samma intressen som du. För, för första gången har du själv valt utbildning efter intresse och då kommer du också träffa likasinnade!" Och hon fick rätt! Det var på min grundutbildning jag träffade mina underbara vänner K, ängla K och I och de tre tog plats i mitt hjärta från första stund. Fina K blev som en "lilla syster" för mig under vår tid i Holland eftersom vi kom varandra så himla nära då vi bodde tre månader i ett annat land. Jag vet att Hollands vistelsen inte hade varit samma sak utan henne och ja, inte tillvaron här hemma heller för den delen. Hon är fantastisk och jag är sååå glad att jag får ha henne som vän.

Tack vare Facebook har jag även fått fatt i en del kompisar som kommit på avvägar under åren som gått, vilket självklart känns sååå himla roligt. Dessvärre har jag några vänner som jag också har tappat bort längs livets stig. Vänner som jag tänker på och saknar väldigt ofta och mycket. Det är både barndomskamrater som jag hade väldigt mycket kul med och som jag nu får "titta och besöka" ensam mitt minnesarkiv. Men också "nyare" bekantskaper som valt en annan livsstig än jag, som jag ändå tror och hoppas våra stigar korsas en dag…

En sådan vän är min fina I. Min glada, spralliga, tokiga klokiga I som jag inte pratat med på snart två år och jag saaaknar henne såååå. Visst, det skulle bara vara att ringa upp, maila eller på annat sätt söka tag i henne för jag vet ju var hon bor och jobbar. Men dels har det gått så där länge så det känns jobbigt pinsamt att lyfta telefonluren och dessutom är jag ju ingen telefonmänniska. Men dels tror jag mig på något vis kunna ana att alla mina operationer blev lite för mycket för henne…åtminstone just nu. Jag tror det blev lite jobbigt för henne att se mig så "nere för räkning" som jag varit att hon valde en annan väg än min.

Men jag klandrar henne inte utan bara saaaknar henne och tänker på henne ofta, ofta. Och jag hoppas att vi en dag ska kunna fortsätta där vi slutade. Dessutom var hon fantastisk när jag just hade "bränt ut mig" för fem år sedan, då kom hon varje fredag med lunch för att muntra upp mig och se till att jag fick i mig mat. Hennes små lunchvisiter blev en guldkant i tillvaron för mig!

Jag har också två ängla vänner i himlen, ängla A och ängla K och jag saknar er så oändligt mycket!! Ofta, ofta är ni i mina drömmar och då är ni glada, pigga, friska och era glada skratt fyller mig med värme i sömnen. I mina drömmar är ni är lyckliga och det finns inga svarta moln på er himmel…

Ängla A är min första "bästis", vi var omkring fyra år när vi mötte varandra första gången och vi höll alltid kontakten. Ibland en nära, tät och intensiv kontakt och ibland gick det år mellan gångerna, men vi visste alltid var vi hade varandra. Den dagen jag fick höra att hon lämnat oss, isade min ryggrad ihop, för det hade skett på det brutalaste sätt man kan tänka sig. Första natten sov jag ingenting utan chockad skrev jag ett långt brev till henne, som hon naturligtvis aldrig kommer få. Men jag var tvungen att göra något sorts avslut på "vår" historia. Ängla A, du fattas mig men jag bevarar "våra" minnen i mitt hjärta!

Min andra ängla vän är K, fina, fina K med sitt långa blonda hår, blåa ögon och kluckande skratt från tårna hela vägen upp. Min jordnära, trofasta, bullbakande barnkära K, som jag hade förmånen att få vara nära i ynka 6,5 år innan även hon så brutalt togs ifrån mig. Det var ängla K, I och jag som höll ihop på universitetet och det var vi tre som gjorde uppsatsen ihop. Ett arbete som fungerade perfekt! I och jag hade idéerna och ängla K slutförde dem. De få gånger I eller jag tjurade ihop för att vi bägge tyckte att just våran idé var den bästa, var det ängla K som "medlade mellan oss. Så samtidigt som vi var så himla olika, kompletterade vi varandra förträffligt och roligt hade vi också! *ler*

Vi skrattade och tokades jämt, för vi hade samma humor och nära till skratt alla tre. Många var de gånger vi fick menande blickar från andra, över att vi var så fnittriga på en sån allvarlig utbildning som vår. Vi kunde ju inte ta det på allvar, menade de. Men det var ju precis det vi gjorde, tog det på allvar. Men för att orka med allt det svåra, fyllde vi tillvaron med skratt och tokerier mitt i allt det allvarliga. Vi var så rädd om vår vänskap och att vi skulle tappa kontakten efter examen. Men det gjorde vi inte utan träffades med jämna mellan rum hos varandra för en fikakväll. Ända tills tillvaron drastiskt förändrades och inget längre blev sig likt…

Ängla K och hennes fina barn är i idag i Sommarlandet, de omkom i en mycket svår bilolycka på en av det årets första dagar. Om detta har jag skrivit en liten historia som heter "Ängeln i biblioteket" och den hittar ni här. Ängla K, du fattas mig men jag har "våra" minnen i mitt hjärta. Sen ängla K lämnat oss blev våra fika stunder, så klart, aldrig vad de varit. Visst försökte I och jag bevara dem, visst försökte vi också behålla vänskapen men någonstans  fattades det alltid någon. En stol var/är för alltid tom när vi ses…och det tror jag gör för ont för oss att se och bli påmind om…Och att det är därför vi inte har kontakt idag I och jag, men som sagt, jag hoppas och tror att vi en dag ska kunna börja om igen…

Som tur är har min väg, även berikats med en massa nya vänner också! Och nu tänker jag på ALLA er, fina och tappra "systrar" i Elastiska Damers Sällskap! För det är faktiskt så, att det inte bara är negativt att få en diagnos då det ju är tack vare den jag har lärt känna alla mina "EDSsystrar" och även flera bloggvänner. Och ni är mycket värdefulla för mig, då jag känner stor gemenskap med er och då det faktiskt bara är ni som verkligen förstår hur jag mår och har det när jag har en sån där dag! Jag har sagt det förr, självklart är jag inte glad att ni är sjuka, men jag är så oerhört glad att jag fått förmånen att komma er nära. Tack vare er är jag inte alldeles ensam och udda i hela vida världen…

Jag har skrivit om det förr men jag säger det igen och det är, att när man är enda barnet blir vänner oerhört viktiga och betydelsefulla. För de ger en det man inte kan få av någon annan, då man inte har syskon. Det är i ens vänner man speglar sig och även får bekräftelse och det är via de man lär sig att jag är jag. Dessutom är jag så förtjust i människor och tycker mycket om möten med människor. Och visar de bara, om så, pytte lite att de gillar mig, tar jag dem omedelbart till mitt hjärta…med hull och hår! Jag har många fler vänner än så här, detta är bara några som just den här stunden slapp ut ur mitt hjärta. Så till er andra, ingen nämnd och ingen glömd, ni är så oerhört viktiga och värdefulla för mig och jag är så lyckligt lottad att just jag får räkna just er till mina vänner! Med ljus och kärlek!/Carro…med kärlek i hjärtat (googlade och privata bilder)