Med fågelvingar i magen...

Oj, oj! Idag är jag nervös, känner jag!! Jag brukar inte bli så nervös när jag ska göra något "stort", jag brukar kunna hålla koll på nerverna hyfsat bra. Men nu känner jag att det pirrar, inte bara fjärilar i magen utan mer fågelvingar!! Och jag har redan hunnit springa tre gånger till huset med hjärtat på dörren och det har nästan hunnit bildas traktordiken i parketten! *ler* Varför? Jo, det är nämligen så att jag väntar besök idag och inte av vem som helst. Utan av ett TV team från 3:an, som ska följa och filma mig och min familj i vår vardag under två dagar!! Jo, det är sant, gummigumman ska bli "filmis." *ler*

Jag ska berätta mer om hur det gick till före, under och efter inspelningen lite senare. Just nu känner jag att jag inte riktigt har tid till det, då det tar ett bra tag att få en sån rugguggla som jag i presentabelt skick! *ler* Men så mycket hinner jag berätta, och egentligen vet jag inte så mycket mer själv heller, och det är att programmet kommer sändas i april i TV 3. Den dagen gräver jag ner mig själv och vägrar komma fram förrän det "värsta" lagt sig…tänk om jag gjort bort mig för tid och evighet?! Ni vet, det kanske hoppar "grodor" ur munnen på mig hela tiden och så kanske jag låter så där "tölpig" som bara en norrbottning, och som den norrbottning jag är, kan låta (dessutom betyder ett av mina efternamn tölp på finska!). Jooo och näää…*ler*

Programmet ska handla om personer (tror vi är tre stycken), som trots funktionshinder, har en positiv livsinställning och som alltid försöker hitta överlevnadsstrategier för att få sitt liv och sin vardag att fungera. Personer som inte har gett upp och som kan inspirera andra. Och i det programmet tyckte de tydligen att jag passar in, hur de nu vet det?! De skulle bara veta…vem de har tagit i "båten!! *ler ironiskt* De hade hittat mig i mina artiklarna via googel och sedan också hit till bloggen, där de läst och blivit nyfiken på mig. Och när de frågade om jag kunde ställa upp, tackade jag genast ja även om jag nu allt intensivare funderar över vad jag gett mig in på! Hur tokig får man bli på en skala?! Egentligen?! Jag MÅSTE ha sprängt den skalan för länge sedan! Att hoppa på såna här stolleprov alldeles frivilligt!! *ler*

Just nu känns det roligt, spännande, pirrigt, otäckt, intressant, lockande, skrämmande…ja, allt i en salig soppa samtidigt som jag också känner mig stolt över att ha blivit utvald. Men jag är också spänd över att mitt EDS minne ska sätta käppar i hjulen för mig, för det är så väldigt mycket jag vill få sagt nu när jag, säkert för första och enda gången, får chansen. Då vill jag inte glömma något! För övrigt är jag alldeles för nyfiken och har för stor livslust för att tacka nej, för man vet aldrig vad sånt här kan leda till och vilka "vägar" jag hamnar på. Dessutom är det för sent, tv teamet sitter redan på ett plan på väg norrut…

Tur jag har en jordnära familj och en klok son som plockar ner mig när jag skruvat upp förväntningarna och kraven till en sky hög nivå (vilket det även stod helt träffande, i dagens horoskop!). För en av kvällarna när jag var uppskruvad som en Duracell kanin med nya batterier sa C: "Men mamma, slappna av, vi kan ju ändå inte spela någon annan än oss själva!" Och efter att ändå ha fortsatt och ojja mig sa han: "mamma, det är lugnt, efter ett tag glöms det bort!" Vilket ju är alldeles sant! Jag har sagt det förr men säger det igen, ibland undrar jag om det bor en mycket gammal själv i den pojkens kropp! Tror han liksom har varit med förr…

Åhhh jisses vilket pirr jag får i magen när jag tänker på saken, jag hör till och med mina egna hjärtslag i öronen! Gulp, vad har jag ställt till med?! *ler* Men samtidigt ska man ju ha lite "scennerver", annars blir det inte bra, har jag hört. Och, som sagt, det är ju ändå liiite sent att börja fundera på att backa ur nu. Utan i stället är det bara att tuta och köra, samla ihop mig, sätta lite färg i ansiktet och meditera en stund för att hitta igen alla mina gamla "säg" och vid fjorton tiden smäller det…

Jag skickar med er min alldeles egna underbara krigarängel som min fina, fina "EDS syster" Anna har ritat åt mig. Ni vet jag äääälskar ju änglar, sparar på dem och har snart huset fullt (till M:s förtret). Men sen finns det ju en kollega som också kallar mig för en krigare. Så den här tycker jag passar till det jag troligen kommer göra med den, vad det är återkommer jag med vid ett senare tillfälle…hinner inte nu. Men visst är den väl helt fantastiskt fin!! Kram på er!/Carro...med fågelvingar i magen (googlade och privata bilder)