fredag 28 januari 2011

Dag 5: Med kärlek!

JAAAAA jag KLARADE tentan!!! Hurra och jippi!! Så himla skönt, nu kan jag avsluta och lägga det momentet åt sidan och det är verkligen så befriande. När man slänger papper, sorterar in andra i pärmen och lämnar tillbaka böcker stänger man formligen "dörren" om ett moment och kan istället lägga all energi och fokus på nästa moment. Att ha två moment igång samtidigt är ingen höjdare, inte för någon och allra minst för en EDS:are! Det är alldeles för tungt och energikrävande.

Att jag klarade även denna tenta innebär att jag har hälften av kursen godkänd och bakom mig! Snart, snart är jag i mål…*ler* Men lätt är det inte och mycket "betalar" jag och frågan kvarstår; "Är det verkligen värt det?" Hade jag inte klarat mig den här gången också, vette sjutton, för nu frestade det verkligen på. Dels att sitta och "höka" över böckerna hela veckan innan tentan och sedan den där mastodont skrivtiden gjorde att jag var som en död sill och det tog 10 DAGAR för mig att komma igen.

Vilket jag diskuterade med min doktor, när jag var på ett rutinbesök hos honom i måndags och han medgav att det var lite väl lång tid för återhämtning. Så lång tid ska det inte behöva ta, om man inte har EDS förstås! Vilket också är ett bevis på att jag absolut INTE ska jobba 100 %, hade jag inte förstått det innan så blev jag klart övertygad efter juridiktentan. Jag och min kropp orkar inte satsa och fokusera på något så många timmar och så många dagar i sträck. Att jobba heltid skulle nog få förödande konsekvenser för mig…

Det momentet vi har kört igång nu, är ett av två som jag sett mest fram emot att få läsa. Inte för att det lättsmällt och upplyftande på något sätt, snarare tvärtom, men det är något jag inte läst så mycket om tidigare och därför äntligen lite "nytt" för mig. Det vi läser nu är barn, unga och familj i socialt arbete och kommer nog beröra sånt som alltid har intresserat mig även om det också kommer att bli tungt eftersom det inte är de "normala" situationerna vi läser om.

Besöket hos doktorn förlöpte utan större krångel, nu sjukskrev han mig till 15:e juni men sen får vi ju se vad försäkringskassan har att säga om det. Det är ju långt i från säkert att de tycker som han men vi får väl strida för vår sak, på nästa avstämningsmöte vi har med alla inblandade den 10:e februari.

Jag har funderat lite på mitt förra inlägg, vilket händer väldigt ofta när jag skriver - att det gamla inlägget inte riktigt vill "lämna" mig utan hänger sig kvar med tankar och funderingar. Det jag skrev förra gången handlade ju om sådant jag inte tål, allergier och sådant, men även "annat" jag inte tål och jag har kommit på några fler saker som också ger mig "prickar". Till exempel orättvisor och utanförskap även om jag vet att livet sällan och aldrig är 100 % rättvist, falskhet och oärlighet samtidigt som "små vita lögner" emellanåt kan vara livsnödvändiga och så en sådan baggis som att bli fasthållen och kittlad, vilket nog har sin grund i min barndom då jag blivit tvångshållen av sjukvårdspersonalen.
Men idag skulle det ju handla om mina tankar på vad kärlek är och det är ju ett så stort ämne att det nästan är lite svårt att "greppa" och veta var jag ska börja. Men kärlek för mig är något stort, varmt och rött, något att sjunka in i och låta sig omslutas och uppslukas av. Kärlek är en hisnande, pirrande och omvälvande känsla som fyller en från tårna och hela vägen upp. Kärlek är glädje, lycka och tillfredsställelse men också sorg, skräck och tårar. Kärlek kan var så lätt att bära att man nästan stiger till väders som en ballong eller så tung att man dimper till backen som snöret…

För mig finns det många olika sorters "kärlekar" och den första är hustrukärleken eller kärleken till M. Den är stor, den är trygg, den är stabil och den är trofast eftersom vi gått igenom så ohyggligt mycket svåra saker tillsammans de senaste 12 åren. Och trots det har han inte lämnat mig, trots det finns han fortfarande kvar vid min sida och trots det älskar vi fortfarande varandra. Han är min andra halva, inte nödvändigtvis den bättre *ler ironiskt*, men jag är definitivt mycket svagare utan honom och tillsammans är vi ett oslagbart team! *ler* Och jag tror han känner samma för mig för jag brukar komma ihåg när jag hade skenan, var låst i 30° och behövde hjälp med allt på toaletten, då brukade han alltid sjunga; "det börjar likna kärlek banne mig!" *ler*

Nästa kärlek är förstås moderskärleken, till "lilla" stora C, mitt stjärnöga och solskenet i mitt liv! Min lycka och stora glädje, som vi väntade och längtade efter i år och dagar innan han kom och förgyllde min/vår tillvaro. Våran glada, sorglösa (oftast), hjälpsamma (oftast), ödmjuka och gammelmans kloka kille. Han har givit oss så många fina minnen, glada skratt och kloka ord som jag sparar längst in i mitt hjärta och tar fram när dagen känns grå! Jag har sagt det förr men jag säger det igen; jag är så glad, stolt och lycklig att JUST jag fick bli mamma till JUST honom! *ler*

Dotterskärleken är förstås kärleken till mina fina föräldrar, som alltid funnits vid min sida och stöttat och hjälpt mig och senare också min familj genom alla svårigheter. Som villkorslöst har ställt upp för oss på alla sätt! Med att handla, städa, tvätta, barnvakta (när det behövdes), skjutsat/hämtat, snickrat, lånat & skänkt pengar, uppmuntrat, trott och hejat på oss under våra svarta stunder. Ingenting har vi glömt utan allt finns nedtecknat i vårt minnesarkiv och vi är oändligt tacksamma. Vad hade jag/vi gjort utan dem?!
"Mattekärleken" är inte kärleken till matte, *ler*, utan kärleken till våra djur och då främst Mini hur sjukt det kanske ändå låter - men så är det! Egonella är så egen att det är svårt att känna något superstarkt för henne även om hon också är fin på sitt sätt. Men Mini, som jag skrev i ett tidigare inlägg, fyller och ersätter alla de lurvluddar jag aldrig kunnat haft pga mina allergier. Han och först hans föräldrar, kom in i mitt liv, just när livet kändes som svårast, när jag kände mig som ensammast, hade som mest ont, var som mest ledsen och kände mig som mest sårbar. De blev mina förtrogna som jag grät med, som jag klappade, pussade, gullade, daltade, pjoskade, lyfte, bar och skrattade åt. De gav, och fortfarande ger, mig en enorm glädje och goda skratt!

Vänskaps- och släktkärleken är också en stor och viktig kärlek, särskilt om man som jag är enda barnet. Har man inga syskon som står en nära, är det viktigt att omge sig med vänner och andra att "tanka från" och samtidigt få sprida sin kärlek över. Vilket också ofta sker, att vänner kommer att bli oerhört viktiga och betydelsefulla för mig och därför sörjer jag oerhört när vänner försvinner. Riktigt goda vänner har man kvar för livet och min nu äldst levande vän och jag firar i år 30 år tillsammans! Det är lång tid det, t.o.m. längre än jag känt M, och jag är så glad att jag fortfarande har henne kvar! N, det måste vi fira i år, eller hur!! *ler*

Förutom detta har jag en stor kärlek för livet och människan. Jag älskar möten med människor, att höra om allas livsöden och tanka i mig av andra sådant jag inte kan eller har upplevt. Jag tar emot, bevarar och skyddar en livshistoria som min egen, för jag vill kunna "lämna tillbaka" den i samma skick som den var när jag fick den till låns. Och livet är för mig mycket kärt, därför ger jag inte upp, vägrar "kasta in handduken" och bli ett offer. Och min livslust är också det som har räddat mig, varje gång! Även när det har varit nattsvart och allt hopp slut har jag ändå inte vikit mig och gett mig. Visst har jag lagt mig ner, slickat såren, sörjt och gråtit men sen efter en tid poppat upp igen - som gumman i lådan! Livet är en gåva att vara rädd om!

Jag har ytterligare en kärlek och nu säger jag det, hur stöddigt det än kan låta! Och det är kärleken till mig själv!! *ler* Jo det är faktiskt så, jag tror att jag idag kan säga att jag idag bär på en stor kärlek och stolthet till mig själv! För att jag har överlevt, orkat, rest mig och kämpat, trots att jag rasat till botten och klättrat, fallit och klättrat igen, slagits, gråtit och slitit mitt hår, genom den här långa resan jag gjort och ändå har tror jag att jag har hyffsat mycket i behåll. Men det jag syftar på här är bland annat mitt utmattningssyndrom, som finns att läsa under etiketterna utmattningssyndrom och bra och dåligt mående. Bland detta kan ni läsa hur jag var längst i botten i "källaren" och vände uppåt, hur jag klättrade efter stegen mot "vinden" och hur jag slutligen "gifte mig" med mig själv 061006.

Då köpte jag en vacker diamantring åt mig själv och graverade in "Med kärlek" och datumet i ringen. Den dagen lovade jag mig själv att börja lyssna på mig själv, ta mina egna ord och signaler på allvar, inse att jag är lika viktig som någon annan och att jag är värd att lyssnas på. Jag lovade att sluta försöka fly från mig själv utan istället bli en hel gummigumma! Att inte alltid sätta mig själv sist och alltid tillgodose alla andras behov först, att vara stolt över en trött och trasig kropp som trots det - gång efter gång, rest sig och fortfarande orkar bära mig dag efter dag, som överlever och som kämpar in i det sista. Löv jo - kroppen! *ler*

Sen finns det ju så mycket mer som man slarvigt kan säga "det är kärlek det", som t.ex. min stora kärlek till ordet, musiken och bastubadet i vår vedeldade bastu i mormorshuset. En kall öl i bubbelbadet med M, en lång härlig sovmorgon med killarna, solnedgång i horisonten, en rosa/blå himmel, en trerätters middag, takdropp i april, se husvagnen rulla, åka bil i höstmörkret, kaffe med musik vid datorn, ja så oändligt många saker som kan förgylla tillvaron om man bara är på humör för det och orkar se det vackra och sköna i tillvaron.

Och, nu mina fina vänner och bloggläsare, är det dags för det som är mig väldigt, väldigt kärt; nämligen FREDAGSMYS!! Så därför tror jag att det räcker för idag, ska masa mig ut med C och köpa chips, sen blir det sedvanligt bad med M och så vår fredagspizza. Sen får vi bara hoppas och be att den inte hamnar i grannens hall igen! *ler* Ta hand om varandra!/Carro med kärlek

3 kommentarer:

  1. Grattis!Inte för att jag vet om du verkligen har något att bevisa, för du har redan "bevisat allt", men jag förstår glädjen i att få den yrkestitel du alltid längtat efter. Jag tror att livet ändå handlar mer om själva resan än om målet... så njut av det du nu uppnår, även om det inte blir något du kommer att arbeta med. Kunskap är aldrig för tung att bära hur mycket man än fyller på...
    Du är värd all hyllning. Jag har dig verkligen som en stor, ja, kort då... men stor förebild med din envishet och målmedvetenhet som aldrig ger upp och "vet" att allt går om man bara ger sig den på det!
    Hatten av... (om jag nu ägt nån ;)
    Kramis

    SvaraRadera
  2. Så härligt beskrivit & så sant & så rätt =)
    Det där med ringen,det gillade jag ...ska nog köpa en i en 5:- automat på Willys eller så ,de enda jag har råd med nu om vi ska åka utomlands, men SEN...fniss...Kram & ha en underbar helg till er Alla =)/Carro

    SvaraRadera
  3. Fina, fina Anna!! Jag blir nästan rörd men tror jag förstår vad du menar. Och just precis så är det!! Jag är INTE så säker på att jag någonsin kommer att få användning av det jag nu läser, MEN det är just det som är grejen! ATT jag fixar att läsa! Du ska inte gratta mig till tenta segern men istället gratta mig till det jag offrar, för du vet och förstår ju vad det är jag offrar! Egentligen kanske du skulle beklaga istället, för hur dum jag är! *ler*…Men, jag har ju så svårt att ge mig och den här gången slipper ju jag betala för det och satsar bara min egen tid. Men jag vet inte om det är så klokt och därför skulle jag istället vilja säga; Hatten av, för DIG, min vän! Som orkar och kämpar varje dag med din vardag trots alla dina smärtor & svårigheter och ÄNDÅ överlever!!! Jag beundrar dig!!

    Carro, min sköna böna! Du menar en sån från en tuggummiautomat! *ler* Min ring kostade lite mer och det var det värt! Att för en gångs skull köpa något som bara var riktat till mig själv och det trots att jag hade de flesta svåra opertionerna framför mig. Det kändes hur häftigt som helst, att premiera och unna sig själv något. Jag tyckte just i den stunden att jag var värt det! Regina Lund hade tidigare gjort precis samma sak fast det läste jag inte förrän efteråt. Hon gjorde det i ett flygplan.

    SvaraRadera