Att skapa sin egen verklighet!

Foto: Anette Heikkilä

Plötsligt en morgon nu i veckan när vaknade upptäckte jag att det var alldeles vitt på backen! Jo, det är SANT, redan!! Och vet ni hur trött man blir då?! Åtminstone om man är gummigumman, för hon hatar vintern och nu kommer den att bli som en heeeeeel EVIGHET lång!!! Och varför hatar jag vintern då? Jo för att det är kallt och när det är kallt, fryser jag och när jag fryser, så krampar mina muskler. Sen blir värken dessutom lite värre och mer svår reglerad eftersom det oftast blåser i den här stan, som tydligen är byggt helt fel med möjlighet för vinden att blåsa in från vattnet från två håll. Vintern medför även en hel MASSA snö och det gör att det blir extra tungt att gå och plumsa i obanad terräng, det blir halkigt och jag blir rädd att ramla och har inte någon skottat åt mig blir jag bokstavligen "fast" där jag är! Nä, just nu funderar jag starkt över varför vi bor där vi bor, tankar som återkommer varje höst. På sommaren är Norrbotten fint men på VINTERN!! Suck, tror nästan att jag är beredd att emigrera till shortsland…

Dagarna rullar på i rask takt och jag hinner inte ens stanna upp och reflektera över saker och ting. Bara en sån sak som att jag nu vågar börja säga att det går åt rätt håll! Mina framsteg går med så små steg att jag knappt ens märker när det sker utan blir liksom andra, lika förvånad när jag upptäcker dem. Men nu kan jag sitta ordentligt på "vanliga" stolar med bägge fötterna i golvet. Bara för några dagar sedan var jag tvungen att ha något under vänster foten bara för att den var så stel och inte gick att böja alls. Likadant var det när jag körde bil, då hade jag en liten pall under benet (har automatlåda, så vänsterbenet behövs ju ändå inte) men den har jag kunnat plocka bort nu! Sen funderar jag även på att förändra hemtjänstinsatserna igen och byta lunchhjälpen mot promenader istället, för att komma igång med träningen på allvar. Förutom att jag behöver det för mina muskler är det också något jag behöver för vikten! Konstaterade igår att det problemet nu börjar bli riktigt överhängande, bokstavligen!! *ler* Egentligen är det väl inte en så stor katastrof och något att prata om, om man bara ser till antal kg men på min lilla kropp är det en hel del vikt som jag faktiskt vill ha bort.

Inte för något skönhetsideal eller så, det har jag skippat för länge sen *ler*, men för att jag tror att jag kanske skulle orka lite bättre. Kanske skulle det gå liiiite lättare att vända sig i sängen på natten, förflytta sig på dagen och slippa ha så sablarns ont under fötterna varje kväll (jo, jag har så ont under fotsulorna att det känns som om jag skulle ha vandrat Stockholm runt flera varv vid samma tillfälle, en konstig brännande och smärtande trötthetskänsla som är väldig irriterande). Det är någonting mellan 6 - 8 kg som jag skulle vilja bli av med, men problemet är att jag inte vet hur! Vet liksom inte vad jag ska dra in på, för jag tycker inte att jag äter så himla mycket slisk och onödigt…jag fikar nästan aldrig go' fika, är inte så mycket för det och kommer mig ju inte heller till affären för att köpa en massa snask och sånt. Fast det är klart, lite god dryck och snabbmat blir det ju förstås då och då och läsk har vi ju alltid eftersom vi har en sodastream här hemma. Nä, den egentliga boven tror jag att det ändå är för stort intag jämfört med det jag gör av med, alltså att jag rör på mig för lite. Allt jag stoppar i mig blir kvar, då jag inte kan motionera och förbränna eländet…

Men det mesta av min tid ägnar jag ändå åt att "höka över böckerna" och jag kan väl bara konstatera att det är mer och mindre intressant det jag läser just nu. Men det är oerhört MYCKET och jag märker verkligen att jag har svårt med koncentrationen och igångsättningssvårigheterna nu mera. Vet inte riktigt om det beror på EDS:n eller på mitt utmattningssyndrom, för det är ju väl känt att man "bränner" stresströskeln för evigt, om man verkligen bränt ut sig rejält. Och jag har så hiiiiimla lätt att "fastna" och bli sittande och inte komma mig för med någonting, vilket stressar mig. Lite stressad är jag också över om jag kommer att hinna läsa och ta in allt det jag ska läsa och helst också minnas något av det till tentan som kommer i början av november. Så därför tar jag alla tillfällen i akt att läsa…även om det är lördagkväll! *ler* Vilket jag gjorde igår, då M har varit på hemvärnsövning hela helgen och C hade en "sovkompis."

Det jag läste igår var, som vanligt, någon torr social teori och jag höll nästan på att somna vid köksbordet tills jag kom till en undersökning som gubben Goffman gjorde i början av 1960-talet. Då blev det plötsligt lite intressant och jag vaknade till. Han har nämligen studerat "intagnas" (på sjukhus, fängelse och kloster) socialisering in i institutionslivet. Goffman menar att genom att beröva individens personliga ägodelar som stärker jaguppfattningen hos personen, börjar en "ny karriär" som intagen och syftet med det är att få personen samarbetsvillig redan från början. Personen "avprogrammeras" för att bli ett lydigt objekt för rutinmässig hantering av t.ex. sjukvårdens personal. Den självuppfattning personen utvecklar genom denna process är inte ens egen, utan tillhör institutionen. Medgörlighet, samarbetsvilja och underkastelse är tecken på att den intagne nöjaktigt accepterar sin nya identitet. Goffman menar att individen formas och till slut också identifieras med det som trycks på en utifrån.

Men han menar också att varje person försöker vrida och vända sig i institutionens grepp för att försöka få till sig lite "frihet." För Goffamn visar också med sin studie att den påtvingade anpassningen till institutionslivet ofta är en halvsanning. Han beskriver en massa olika beteenden genom vilka den intagne försöker behålla initiativförmågan och självrespekten. Det kan t.ex. handla om olika förbjudna aktiviteter som han håller på med under ytan av anpassning och lydnad, exempelvis genom att stoppa undan privata saker. Hur simpla dessa handlingar än kan verka visar de på ett visst mått av motstånd och oberoende från den institutionella kontrollen. "Inspärrningen" har alltså inte helt och hållet invaderat personligheten och identiteten. Goffmans studier har även startat intresset för forskning av "vändpunkter" i livet, alltså att man tittar på de kritiska ögonblick/stunder/livserfarenheter som radikalt förändrar eller omformar en människas negativa livsprocesser och identiteter. Genom en "vändpunkt" har en person sett ett behov av förändring och tänker sig också handla därefter. Därmed tar personen själv kommandot över händelseförloppet.

När jag läste detta, vaknade jag till! För det här stämmer så väl med det jag brukar känna och tänka och är alldeles bekant från min egen "karriär" som patient. Det har jag ju också förklarat och berättat om så många gånger här på bloggen, senast bl.a. här (men fler texter i ämnet finns under etiketterna bra och dåligt mående, sjukvård, barndomslandet mfl). Så när jag läste detta kunde jag bara konstatera att jag ännu en gång reagerat och tänkt helt enligt skolboken! Mer spännande än så är jag alltså inte, allt det jag känner finns det alltså redan ord på! *ler* Exakt så här reagerar jag också, när jag måste ta av mig mina smycken, få "adresslappen" runt armen, klä mig i "lånta fjädrar" och inrätta mig efter alla deras regler och rutiner de har på sjukhus. För att inte tala om att anpassa sig till mer och mindre plågsamma undersökningar och provtagningar. Och för att klara det hittar jag alltid på något "bus" som t.ex. ha egna kläder (efter op. åtminstone), ha min homeopat medicin i lådan som jag tjuvtar när ingen ser (farligt, jag vet och inget jag rekommenderar andra men jag litar fullt och fast på min homeopat) och äta godis på natten. Och så här har det alltid varit, ända sedan jag var liten på sjukhus, att hitta knep och knåp för att försöka behålla lite av "vanligheten" och kanske är det därför som just lekterapin och skolan fyllde en så oerhört viktig funktion för mig som barn på sjukhus.

Det är nog också därför den "egna" sängen, sängplatsen, rummet också har så stor betydelse. Det är ju det enda som man kan betrakta som sitt alldeles egna territorium och som man VERKLIGEN bestämmer över. Något jag också skrivit om i en tidigare text, då jag berättade hur jag reagerade när jag fick byta både säng, rum och avdelning efter en av mina operationer. Det är i sig en ganska löjlig händelse, det ser jag ju nu när jag är hemma, men just när det händer är det oerhört jobbigt eftersom det, enligt Goffmans teori, ju är de enda identitetsskapande objekten i en annars så främmande och kal miljö. Jag har ju många "strängar på min lyra" och en av dem är intresset för forskning, så när jag läste detta startade mina tankegångar och gick ett steg längre än Goffman. Eller vi säger så här, jag vet inte om det kanske redan är undersökt, men jag skulle vilja forska och titta på vad denna "avprogrammering" av personligheten och tillkomsten av "ny" identitet medför när man gör det omvända, kommer tillbaka till ett "normalt" liv utanför en institution. Och kanske då helst hos dem som gör den "resan" gång på gång. Vilka konsekvenser kan detta "växlande" mellan identiteter få för t.ex. kroniskt sjuka som gång efter annan tvingas in på sjukhus.

För vi reagerar ju som bekant, alla olika och dessutom hanterar vi situationen olika bra med hjälp av varierande bra och mindre bra "överlevnadsstrategier." Kan det vara så att det är de som har svårast att "rätta sig i ledet" på t.ex. ett sjukhus eller fängelse som också reagerar kraftigast på att bli "avprogrammerad" och inrätta sig i sjukhusets rutiner och därför med större kraft trycker på att ha egna kläder och göra saker på sitt sätt? Är det de som har den starkaste integriteten och självkänslan och därför den bästa "överlevnaden"? Eller är det tvärtom, de som snabbare anpassar sig till sjukhusets miljö, åtminstone på ytan, men som kanske har mer "hyss" för sig i det fördolda, som klarar sig bättre? Och är det från denna "identitetsväxling" som jag fått min flexibilitet och anpassningsförmåga? Kan det vara därför som jag faktiskt trivs så bra på sjukhus, för att det är så bekant och invant för mig och för att jag faktiskt har min "andra identitet" där, mitt halva jag. Kanske är det därför som det känns som att ta på sig en gammal invand "kostym" när jag skrivs in på en avdelning. Jag kan rutinerna, reglerna och hittar snabbt igen mig själv i den miljön. Och kan det vara så att det är denna "identitetsväxling" som många "sjukhusbarn" och kroniker tvingas genom, som skapar den inre styrka som så många av dem bär på?

Jag vet inte om jag berättat det förut men det är heller inte ovanligt att man blir lätt deprimerad och får ångest inför att åka hem från sjukhus. Vilket ju kan tyckas mycket märkligt och konstigt både för en själv, anhöriga och personalen. Men det finns liksom en inneboende rädsla för livet "utanför" och det enda trygga är den "ombonade" och omhändertagande "bubbletillvaro" som sjukhusmiljön ofta har blivit efter en lång vistelse där. Det känns nästan som om man inte vågar sätta foten utanför dörrarna och man behöver en rejäl knuff ut ur "flygplansdörren" för att våga hoppa mot det okända. Så har jag känt det många gånger, skulle nog vilja säga varje gång, och jag ser också hur besvikna och osäkra mina anhöriga blir inför min motvilja att få komma hem. Så som jag beskrev det förra hösten när jag skulle hem med skenan, i 30° efter mitt vänstra höftbyte, texterna om det under november 2009 fliken, och hur jag först åkte hem på "prov" en lördag eftermiddag, bara för att "träna" och känna hur det skulle kännas att sen komma hem på riktigt.

Detta var också något jag började fundera kring när jag läste om Goffmans studie. Kan det vara just på grund av den "avprogrammering" och anpassning till "ny" identitet som sker vid inskrivningen på t.e.x sjukhus, som Goffman beskrev, som sen slår till igen, när man ska gå från trygg "patient identitet" till att bli sitt "vanliga" jag igen! Man ska lämna en mycket strikt och inrutad tillvaro med massor av regler och rutiner som andra ansvarar och råder över och dessutom påtvingar mig, både hemska undersökningar och nästan vad jag ska tycka och tänka också. Till att bli en självständig och självfungerande människa i en tillvaro med relativt lite gränser, regler och rutiner. Man blir inte bara vilsen i sig själv utan också vilsen i sin tillvaro och miljö…inte undra på om det kan kännas ledsamt, man kan ju bli deprimerad för mindre! Och vad händer då när man gör denna "resa" gång på gång?! Det här skulle jag verkligen vilja undersöka och forska på, tror det skulle vara MYCET intressant och jag har dessutom både hypoteserna och teorin klar för mig! *ler* Jag tror även detta är över förbart på de som varit med i t.ex. "Big brother" och gruvarbetarna i Chile. För detta är ju inte något som händer bara i en sjukhusmiljö utan jag tror absolut det är samma mekanismer som visar sig i andra miljöer också, där man även är utestängd från en normal daglig livstillvaro.

Jag tyckte mig känna av lite av en "släng" av detta när jag kom hem efter att ha bott tre månader i Holland under min grundutbildning. Vilket, för övrigt, är bland det bästa jag gjort, förutom att träffa M och få C förstås! Där bodde vi ett 20 tal personer mellan 20 - 40 år från en massa olika länder, bakgrunder och utbildningar, många socialarbetare var det men även ingenjörer och ekonomer. Vi skapade vår egen tillvaro, med våra egna "lagar", regler, rutiner, intriger och relationer. Vi delade med- och motgång, sorg och glädje, hade många och långa diskussioner om allt mellan himmel och jord och en massa hejdundrande fester! Vi svetsades samman genom att vi storstädade huset en av de första dagarna och på så sätt skapade det att bli "vårt" hus. Vi var alla beroende av varandra för att "överleva" i ett för oss helt främmande land och våra landsmän betydde oerhört mycket för vår egen identitet. Och precis, som jag läste om att det troligen blir med Chile historien, tror jag det är därför som K och jag står varandra så oerhört nära idag. Hon är min extra syster! Och kanske är det för att vi just gick igenom den här tiden tillsammans och delade ALLT med varandra i en så, för våra anhöriga och andra vänner, isolerad miljö. Något de tror kommer att hända med Chile männen.

Och när jag sen kom hem efter den vistelsen upplevde jag en mindre depression, trots att jag kom hem till M igen. Visst hade jag längtat efter honom (han var ner och hälsade på under påsken det året), visst hade jag saknat mina föräldrar och vänner och naturligtvis var det underbart att få komma hem till egen säng och eget hem. Men ändå! I början var jag lite ledsen i alla fall, jag saknade vännerna från huset, livet i Nederländerna, friheten jag känt av att bara få göra det jag själv vill utan att ta hänsyn till någon annan och de starka banden och närheten till K som jag haft. Där var det alltid liv och rörelse, när helst man kom ner i köket var det alltid någon som "kockade" och blev glad att se en, det fanns alltid någon att diskutera livets alla krokigheter med och ständigt en hel hop med galna upptåg på gång. Men hemma var det bara jag…och jag…och jag...på dagarna (distans läste och var därför mycket hemma) när M var på universitetet. Det fanns ingen att skratta och tramsa med, ingen att dela minnen och funderingar med och absolut jätte svårt att i början återanpassa sig till det strikta och fyrkantiga levnadssätt vi ändå har i Sverige. Jag kände mig ledsen, nedstämd, stressad, hade "bortlängtan" (hade en oerhörd hemlängtan innan jag ens hade lämnat lägenheten) och skämdes inför M att jag kände som jag gjorde! Men det vi var med om där nere var så stort och omvälvande att det är svårt att riktigt beskriva hur det var och vad som hände. Men en sak är säkert, livet på Kortenaestraat har då lämnat bestående avtryck i mitt liv och gett mig ovärderliga erfarenheter för livet som jag återkommer till igen och igen i många olika sammanhang!

Så därför var det en tuff tid att komma "tillbaka" in i rätt kostym, något de i och för sig förvarnade oss om på universitetet i Enschede innan vi for hem. Tydligen är det ju något som kan hända efter såna upplevelser med långa utbytesstudents vistelser utomlands och nu känner jag igen det i Goffmans studie också och förstår det därför bättre. Känns verkligen intressant att undersöka och fundera kring, kanske slår jag mig på att bli forskare i socialt arbete i stället?! *ler* Nä, nu ska jag runda av för idag och dyka ner i böckerna igen och kanske, kanske hittar jag något nytt intressant att fundera kring och dela med mig av till er! Dessutom har jag dels ont av min dumma blindtarm igen, som ju "skvallrar" lite nu och då och har gjort så ända sen jag var 10 utan att för den skull helt bestämma sig för att ge upp och dels har jag ett ilsket ischias påslag som kräver att jag reser mig upp och rör på mig NU!! Så till nästa gång, hugs and kisses!!/Carro, i dag Goffman analytiker…(googlade och privata bilder)