Årskrönika 2013...aningens försenad...

Hi, hi, hi...det här trodde ni inte va?! Att jag skulle vara tillbaka redan idag! *ler* Men jo, ser'ru just nu känner mig oerhört taggad och laddad efter att skriva. Vet inte riktigt vart det kom i från, plötsligt i måndags kände jag bara att..."nä nu är det dags att ta ett nappatag om bloggen, så här kan vi ju inte ha det!" *ler*

Jag har massor att ta igen, inser jag när jag läser gamla inlägg från i fjol. En hel del har hänt som ni inte fått veta än och det kommer att ta tid att hinna uppdatera er i allt. Det senaste är så fruktansvärt, att det inte finns ord för det...Min finaste, käraste, älskade lilla pappa har lämnat oss! Han dog i idiopatisk lungfibros den 25:e februari i år. Hela den historien kommer att kräva många och långa inlägg, så därför spar jag lite på det. Men han fattas mig, härifrån till oändligheten...min fina lilla papps!

För att vi ska komma på "banan" igen, börjar jag därför med en något försenad "Årskrönika" över 2013!

Om 2012 var "väntandets år" kan jag bara konstatera att under 2013 har jag inte väntat, inte en minut ens! Det är nästan så det gått för fort ibland! Hela året snurrade på som en hysterisk karusell med största fokus på min återgång i arbetslivet, arbetsrehabilitering, köksrenovering och jakten på pengar. Självklart innehöll 2013 även hel del sjukhusbesök för både mig och C men bara två "inläggningar" på sjukhus samt en operation. Ett lugnare sjukhusår med andra ord! *ler*

Nu kommer tillbakablicken men eftersom det gått ett tag, kan jag mycket väl ha missat eller glömt något!

Januari: Tredje dagen efter nyår, fick jag resultatet av den utredning som gjordes av min arbetsgivare i oktober 2012. Och jag kan säga att DET var verkligen ingen angenäm läsning! Jag kände mig granskad, kränkt och felbedömd. Det var fruktansvärt jobbigt och delar av utredningen krävde jag att de skulle stryka, då det var sånt som verkligen inte ska stå i en sån utredning eftersom de bara var påstående och insinuationer.

I bilen bröt jag ihop och ringde hysterisk till M, som som vanligt fick "sopa ihop mig".  Jag hann även med ytterligare ett kränkande besök hos min arbetsgivare samma vecka och sen grinade jag och var omväxlande arg i 14 dagar. Nästan så jag trodde jag höll på att förlora all sans och vett...Även ett första möte med både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skedde under januari och så här efteråt kan jag förstå dem att de länge trott att jag är både labil, hysterisk och forcerad. För det var vad jag var då, komplett galen! *ler* Det har tagit länge att jobba bort den stämpeln.

Förutom detta hann vi med influensa och jag hann även med en föreläsning för vårdsamordnarna i Västerbottens läns landsting, vilket var oerhört roligt och inspirerande. Då kände jag verkligen att det är detta jag vill syssla med, föreläsa ger mig "kickarna"! *ler* Det mest förvånande den här månaden var att vi fick "oväntat besök" i trädgården...Nämligen en älgko med hennes två kalvar! Och de var inte ett dugg rädd för oss, varken människor eller hundar utan knaprade lugnt vidare på våra buskar och träd. Förmodligen var det för lite mat i skogen att de därför sökte sig in i bostadsområdena, mycket förvånande och frustrerande för jägarna och deras hundar här på gatan! *ler*

Februari: Inleddes med ett besök i Umeå på sjukhuset där och min Dr. X och "guru" var också på plats. De fortsatte grubbla över varför jag har cystor i ljumsken, vad de beror på och var vätskan kommer i från. Vid den undersökningen gjordes en artroskopi och man upptäckte en fistelgång (kanla/tunnel) från höftleden ut i ljumsken till cystorna. I dess cystor hittade man så småningom också plastflis, vilket är ett tecken på att partiklar från protesen vandrar via den gången ut i ljumsken. Det läskigaste med det besöket var att Dr. X bedövade mig så rejält att inte högerbenet bar mig förrän vid tio på kvällen! Snacka om spagettiben! *ler*

Under februari påbörjades C:s utredningar om hans läs- och skrivsvårigheter, som jag ser att jag skrivit ett megalångt inlägg om under förra året, se här. Efter många våndor och stora grubblerier, beställde vi även vårt nya fina vita kök! Något annat roligt som hände i februari, var att jag gick en föreläsningskurs som teaterföreningen Scratch anordnade. Jätte roligt, inspirerande och lärorikt!

Mars: I mars kretsade det mesta kring "försörjning" och var jag skulle få pengar ifrån då jag utförsäkrades från F-kassan i början av månaden. Det gick upp för mig att jag inte var berättigad till "normal" aktivitetsersättning, som baseras på ens a-kassa eftersom jag varit sjuk så länge (som om det var mitt fel och något jag kunnat göra något åt?! Gissa hur många som har ifrågasatt alla år jag varit hemma under fjolåret...)!! Helt galet! Och ändå har jag betalat min fackavgift under alla år jag varit hemma och sedan när jag behövde den, är jag inte berättigad till att få den.

Jag fick även klart för mig att inga av de extra inkomstförsäkringar jag betalat för "faller ut" i mitt ärende av många olika anledningar och ibland av anledningar som jag tyckt varit tveksamma...krystade...ja kanske t.o.m. påhittade! Den historien slutade med att jag fick börja leva på 178 kronor/dag i mer än ett halvår! Jag kan säga att jag då var extra lycklig att jag var gift och hade föräldrar som kunde hjälpa till!
                                                                  

April: Jag var verkligen ingen lätt "match" för Arbetsförmedlingen (AF), de sökte med ljus och lykta efter en arbetsplats där jag/vi kunde börja testa hur stor arbetsförmåga jag har kvar. Det fick inte vara en gnutta fysiskt tungt, nära till parkering men ändå utvecklande och stimulerande. Och där kan jag säga att vi inte är i "mål" än...den arbetsplatsen söker jag fortfarande efter! *ler* Jag återkommer om detta i egna inlägg, för detta har sannerligen varit en intressant resa! I april började jag på något som heter Arbetslivsresurs och är ett företag som jobbar med rehabilitering och coachning.

Där skulle jag vara tre timmar i veckan, lyssna på föreläsningar i två av dem samt ha egen coachning i en timme per vecka. Kan väl säga som så...att där passade jag verkligen inte in. Inte gav det mig speciellt mycket och de andra som var där hade en mycket längre bit kvar på sin "resa", många fotsteg innan de kommit i kapp mig med tanke på allt jobb jag lagt ner på mig själv de senaste åren.

I april började M sina nya arbetsupggifter som projektledare och han har "rätat på sig" och vuxit flera cm efter det! Hans självförtroende fick sig en rejäl boozt och han har gjort ett fantastiskt jobb!

Under april klämde jag även in min enda operation för året och det blev på NUS i Umeå. Läkarna skulle ge höften en chans att slippa ett protesbyte genom att sy igen fistelgången samt plocka ut cystorna i ljumsken. Men så här med facit i hand, tror jag ändå det hade varit bättre att plockat ut protesen redan då...precis som jag förespråkade...för vi är fortfarande kvar i samma problematik med en krånglande protes!

Och vårt fina nya kök kom medan jag var på operation! Kan säga att kaos utbröt när vi satte igång, ut med det gamla och in med det nya och de första veckorna levde vi i ett inferno! Nu blev gummigummans blåa kök ett minne blott...*ler*

Lilla pappa slet och jobbade med köket tillsammans med "pensionärsligan" och det var då vi insåg att något inte stod rätt till med pappa och äntligen fick honom till en doktor. Visst hade vi varit misstänksamma på något lurt länge, ja faktiskt under mer eller mindre hela 2012, men nu blev det verkligen tydligt att något var galet när han jobbade ganska fysiskt tungt. Redan i april fick vi ett mindre roligt förhandsbesked på vad det var pappa kunde lida av. När vi googlade på det kan jag meddela att det blev många långa ångestfyllda nätter för gummigumman! Det såg helt enkelt inte bra ut...

Och Gummigumman blev ett varumärke den här månaden! Kanske inte något speciellt egentligen, men riktigt roligt tyckte jag att det var. Nu har jag papper på att Gummigumman är mitt och kanske kommer jag ha användning av det i framtiden...vem vet...det får framtiden utvisa!

Maj: Sista helgen i april valdes jag till ordförande för EDS Riksförbund och tillsammans med en mer eller mindre helt ny styrelse skulle jag/vi nu sköta förbundet och alla dess medlemmar. Så mycket av maj månad handlade om att verkligen sätta sig in i arbetet med förbundet. Visst, jag har suttit i styrelsen länge, men det blir på ett annat vis när man själv sitter vid rodret för vissa saker har jag inte behövt sätta mig in i eller befatta mig med som vanlig styrelsemedlem.

I maj upptäckte jag att jag hade problem med mitt högra ben, det var oerhört svullet efter operationen i april och det ville inte lägga sig. Så då gjorde jag första besöket på vårdcentralen i detta ärende. Även den doktorn konstaterade att det inte såg helt okej ut och skickade remiss till ortopeden på mitt "hemma sjukhus". Det besöket var också första besöket hos en ny doktor. För 1:a maj slutade min älskade, irriterande, jobbiga men omtänksamma "mumindoktor" på vårdcentralen och jakten på en ny PAL (patient ansvarig läkare) inleddes.


I maj kom också sommaren och det med besked! Jag tror aldrig jag varit med om en maj som varit så oerhört varm...Tropisk värme från mitten av maj och fram till två veckor före midsommar. Det var sagolikt, grillarna åkte fram i ett huj, näsorna brändes och spadarna försvann i ett grisblink! *ler*

Juni: I juni gick vi vidare med C:s utredningar, eftersom vi och skolan var överens om att göra en fullvärdig dyslexi utredning på gossen eftersom det kan ge honom fördelar längre fram i livet, om han ska in på högskola eller ta körkort. Och så småningom fick vi beskedet, vi väntat på, att han förutom sin EDS dessutom har dyslexi, vilket inte är en helt ovanlig kombination.

Det första största som hände i juni var att vår orm, Egonella, av någon outgrundlig anledning lyckades rymma! Japp, inte kul kan jag säga! Vi, M och jag, höll på att leta oss halvt fördärvade...tror absolut vi har vänt på varenda pryl i huset för en orm, de kan ta sig in överallt! Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få se henne igen och där blev det också en hel del sömnlösa nätter för den här damen.

Men trot eller ej, lika fantastiskt som att hon lyckades rymma, överlevde hon utomhus och dök efter två veckor upp hos grannen!! Och ja, grannen var inte lika lyckliga som vi över att hitta en orm i sitt vardagsrum! *ler*


Det andra stora i juni var att vi, sista helgen i juni, for till Almere i Nederländerna och till föremålet för C:s stora kärlek, nämligen till lilla tösabiten. Det var hektiskt, intensivt, intressant, spännande och oerhört romantiska dagar! Det var verkligen en ny och konstig känsla och upplevelse att se mammas "lilla älskling" kyssas med en tjej!! Både M och jag blev nästan generade och visste inte vart vi skulle ta vägen när de höll på som värst. Love was in the air, om man säger som så! *ler*

Vi blev bekant med tösabitens mamma och åt alla middagar hos henne, såg omgivningarna och hade en underbar dag med ungdomarna på Madam Taussauds och en båttur på kanalerna i ett soligt och hett Amsterdam.

Sen kom så det där tråkiga...som man alltid måste igenom. Nämligen avskedet...som var precis lika hemskt som när jag själv en gång för sjutton år sedan lämnade landet för första gången.

Och jag kunde bara konstatera att att man tydligen alltid lämnar Nederländerna i hysterisk gråt! Visserligen var det väl inte jag som var hysterisk den här gången, utan lilla C. Han var otröstlig ända till Stockholm, lill stackar'n! Det slet i mammahjärtat och jag visste och mindes allt för väl vad han gick igenom...Hur som helst, Nederländerna var precis lika underbart som alltid och jag har en bestämd känsla av att inte detta heller var sista besöket!

Att snabbt och kortfattat försöka summera ett helt år, som dessutom varit så oerhört innehållsrikt, på ett någorlunda läsvänligt inlägg och utan att ni kroknar ihop alldeles, inser jag nu blir lite väl mycket begärt! Tidigare år har jag ju haft fler inlägg under året och har då verkligen kunnat göra en kort summering. Men nu...nä, nu går det inte...så därför gör jag två inlägg av detta, så ni hinner andas! På återhörande i del 2 av min årskrönika!/Carro...i minnestagen.

Jag lever...men nätt och jämt...

Tror det eller ej, efter en låååång ofrivillig bloggvila är jag tillbaka! Och som jag har saknat er! Massor varje dag och extra mycket, upptäckte jag nu, när jag jobbat med en liten uppfräschning av Gummigummans blogg.

Min frånvaro beror inte på att jag varit lat eller inte haft något att berätta...snarare tvärtom...Jag har massor att berätta och hela 2013 var som en enda lång karusell som jag inte fick stopp på...hysteriskt tempo och berg-och-dal-bana upp och ner hela året! Det fanns helt enkelt ingen tid till att skriva. Men nu hoppas jag att jag kan skrapa fram tiden för material för ett gäng inlägg finns det...

Nu är jag på väg till sjukhuset för att göra ultraljud av min högra höft, så därför ska jag inte bli långrandig just den här gången. Ville bara berätta att jag lever, nätt och jämt...Att jag är tillbaka och att det kommer mera...

Tills vi ses igen kan ni väl botanisera runt, jag har skrivit om sidotexterna, förnyat (och tagit bort) många länkar till hemsidor och bloggar, boktipsen är nya och så även bilderna. Hojta till om någon länk inte fungerar eller om ni upptäcker något annat tokigt...

Översta bilden på sidan tog jag i höstas, i november tror jag och jag älskar den! Det var som om det flöt guld i vattnet och som rann ut ur solen, det var makalöst vackert! På återhörande!/Carro...mitt i steget...

Passet är fixat!

Det är en tropisk hetta som dragit in över stan och tagit oss med storm! Ja eller inte bokstavligen med storm men jag tror faktiskt inte jag någonsin upplevt något liknande. För just nu har vi till och med varmare än vad exempelvis Spanien har och det har hållit i sig i två veckor! Det är hett, vindstilla, knallblå himmel, magiska kvällar och C har redan tagit sitt premiärdopp i fjärden med isflaken flytande på håll...*ler*

Det är verkligen lika fascinerande varje år...I slutet av april tror man inte att snön ska hinna smälta till 1:a maj och ändå, varje år så gör den det. Och i år gick det ännu snabbare än vanligt, rent av explosionsartat, trots den mängd snö vi hade i vinter. Ja det gick så snabbt med lövutsprickningen att min pollenallergi inte ens hann reagera. På bara en helg och några nysningar senare var allt utslaget.

Ett annat roligt fenomen är, så fort solen visar sig mer än fem minuter tinar varenda norrbottning fram på noll och inga sekunder! Stan lever upp, altanerna putsas upp, utekrogarna fylls med folk och inte en läpp hänger snett. Med vatten runt stan, båthamnarna, kvällssol, Färjan, trapporna mot Norra Hamn och Kulturens hus trappan har vi verkligen en underbar sommarstad!

Och med detta underbara väder drabbas alla av för tidig semesterkänsla och alla tror det är dags att dra ner på tempot, vilket det ju inte är. Jag själv räknade ut att jag har minst sjutton inbokade åtaganden kvar innan jag får växla ner på farten och det har ju faktiskt inte ens varit skolavslutning än! Kort och gott, fantastiska dagar efter en lång, tung och jobbig vinter.

Jag har kommit fram till att maj nog är min favoritmånad! Inte för varmt, bortsett från i år då, inga insekter förutom i år då, ny skir grönska, spröda blommor och allt det bästa framför oss. Sommaren ligger ny, orörd och förväntningarna och planerna är stora och inspirerande. Ja, helt enkelt, jag skulle kunna ha maj hela året! *ler*

I år har vi faktiskt varit duktiga och både planerat och bokat in en liten semesterresa i början av semestern, vilket hör till ovanligheten. I vanliga fall brukar vi ju inte planera något utan bara ta det som det kommer och "skjuta från höften" när det är dags. Men i år blev det lite annorlunda, kanske för att jag trots allt som varit, ändå är piggare i mig själv och har lite energi över att orka tänka framåt.

Redan i höstas "träffade" C en liten tös via internet, Minecraft och Skype och de har hållit daglig kontakt sedan dess. Här för någon vecka sedan bar det sig inte bättre än att vänskapen fördjupades och tog ett nytt steg, som det så romantiskt brukar heta i böckerna. *ler* De blev ett par! Och allts edan dess har C surrat om att han måste få träffa henne IRL.

Då jag saknar ekonomi eftersom jag numera är utförsäkrad...ja jag vet, jag har nog inte berättat det men ska göra det någon dag när det regnar *ler*...har jag sagt åt C att vi nog inte har råd att fara eftersom det bara är M som drar in pengar till hushållet. Men samtidigt kände jag genast i mammahjärtat att jag verkligen vill ge gossen denna upplevelse, då det här läsåret har varit sååå tufft för honom. Och trots läs- och skrivutredningar, ny skola, högre krav och förväntningar i skolarbetet samt uppbrott/avslut på en krävande vänskap har han ju fixat godkänt i alla betyg något som absolut är värt att fira!

Så i hemlighet har jag hållit på att fixa, trixa och gräva djupt i kassakistan. Jag har räknat och räknat och till slut bestämde jag och M oss för att...JAAA, okej vi gör det, vi är lite wild & crazy och lever i nuet och tar smällen i höst! Om inte annat får vi väl leva på havregrynsgröt hela hösten! Men jag tror inte att det ska behövas utan jag tror nog det löser sig. Jag lever på hoppet att jag får bättre inflöde på ekonomin efter sommaren...

Så, första helgen på M:s semester sticker vi till inte mindre än HOLLAND!!! Mitt älskade Holland och träffar lilla "svärdottern"! *ler* Kan säga att jag inte blev särskilt ledsen när det visade sig att lilla tösabiten bor i mitt älskade "andra reserv hemland", så inte gör det särskilt ont för mig heller att komma tillbaka för fjärde gången! Senast vi var där var 2004, när vi gifte oss i Svenska sjömanskyrkan i Rotterdam.

Tösabiten är född i Kina och kom till Nederländerna som 7-åring, då de flyttade till mammas nya man. Så därför får vi ta del av flera kulturer när vi kommer ner, vilket M och jag tycker är oerhört spännande. C själv är mest bara intresserad av att träffa flickan i fråga och har inte några andra planer än det! *ler* Igår kväll blev vi dessutom bjudna på middag hos hos familjen, så nu gäller det att vi dressar upp oss, vattenkamma sidbena och framför allt att uppföra oss...inga pruttar vid matbordet C! *ler*

Min plan är att vi ska göra så gott intryck på föräldrarna att vi får "låna" flickan och kunna göra något roligt tillsammans med ungdomarna som t.ex. nöjesfält, vattenpark eller Madame Taussauds i Amsterdam. Samtidigt som det ska bli hur roligt som helst att återvända, att se vackra Amsterdam (men ja, det finns en hel del elände där också!) så kommer det säkert bli en ganska tuff resa också.

Jag har inte flugit sedan 2009 och C inte sedan 2006 när vi var till Sydafrika. Många förflyttningar blir det, säkerligen också lite tjorv med rullstol och bagage, sena ankomster och mycket intryck, så jag kommer säkert vara ganska slut när vi kommer hem igen. Men det får det vara värt! Vad gör man inte för kärleken...och sonen! *ler* Hur det går med detta projekt får jag berätta när vi är tillbaka igen!

Nu ska jag sätta mig i solen en stund, eller snarare under parasollet där jag njuter som bäst, innan det blir dags för fredagsmys med mer parasollsittning! *ler*/Carro...reisleidern! (privata och googlade bilder)

 

Gummigumman varumärkesskyddat!

Just nu känns det som om jag lever mitt i en virvelvind, ni vet en sån där karusell som brukar finnas på Barnens dag när man var liten. Det känns som om jag går i 190 knyck hela dagarna och mycket har hänt sedan jag sist var in här. Allt är en salig soppa av sjukvård, EDS föreningen, svärfädrar (jag har ju två stycken!) som lyckats bli sjuk samtidigt, möten på skolan och köksrenoveringen som vi är i full färd med nu. Men snyggt blir DET åtminstone, när det blir klart! *ler*

Så både roliga saker och mindre roliga saker har hänt, som t.ex. att jag avverkat min 32:a operation för cirka 11 dagar sedan och som jag därmed är mitt upp i återhämtningen av. Jag har egentligen inte så ont i ärret, stramar lite men inte så mycket mer. Däremot mår jag som vanligt pyton av den starka medicineringen som jag så fort som möjligt försöker bli av med. Också är jag ju matt, trött och kallsvettig när jag anstränger mig.

Nu känner jag mig så där "luddig" i skallen igen och har svårt att följa den "röda tråden" eller tänka en vettig tanke. Något som stör mig då det är mycket som händer som kräver min tankeförmåga. Sen blir jag ju också så isolerad och bunden när jag inte kan köra bil, vilket jag inte vill göra när jag har de medicinerna. Men om allt går bra, hoppas jag vara utan dem under helgen. Jag ska berätta mer om operationen och om köksplaneringen, när jag klarnat lite mer...

En riktigt rolig sak som hänt är att Gummigumman den här månaden blev ett eget varumärke och är nu mera mitt alldeles egna påfund. Mina texter och dikter är därmed varumärkesskyddade. Visserligen är det ju inget märkvärdigt i sig med ett varumärkesskydd och jag är inte färdig i tanken riktigt med vad jag ska göra med namnet...Men det känns ändå lite speciellt och extra, även om jag vet att jag inte är helt skyddad från stölder och liknande, att jag nu äger Gummigumman.

Men man vet aldrig, jag kanske någon gång blir nästa Zorn och att C kommer måsta driva rättssak om mina texter och då kan det ju vara bra att de går under varumärkesskydd! *ler*

Nu önskar jag er alla en riktigt fin Valborg och så får vi hoppas att våren och värmen kommer i flygande fläng snart! För nu börjar åtminstone jag vara väldigt less på kyla, is och snö!/Carro...i virvelvinden! (googlade och privata bilder)

I mammas hjärta!

Som ni vet drömmer jag ju om att skriva en bok, en bok om mitt liv och gummigummans tankar och funderingar men att jag aldrig kommer till skott. Och nu vet jag varför, det händer ju hela tiden något i mitt liv som jag ju också vill ha med i boken! Varje gång något nytt händer tänker jag..."men sen när jag trasslat ut det här...då ska jag börja skriva på boken"...Det är bara det, det hinner alltid dyka upp något nytt i min horisont innan jag tar mig till tangentbordet! *ler*

Vissa gånger händer det så snabbt att jag inte ens hinner blogga om det, innan nästa ämne hamnar på tapeten och högst upp på agendan. Och så är det nu också...nya ämnen dyker upp innan jag fått ner de gamla! Och återigen...2013 verkar verkligen bli året med nya "börjor" på många fronter, det händer ju hela tiden något i vår/min tillvaro. Det märks verkligen att jag kastat upp en massa bollar i luften efter nyåret, för nu dimper de ner hela tiden och långtråkigt blir det då inte!

Dessutom minns jag inte vad jag har berättat och inte, så ni får ha lite överseende med att jag kanske dessutom blir både tjatig och upprepar saker. Jag har inte blivit gammal och dement, bara mer förvirrad och ostrukturerad än vanligt! *ler*

Vår älskade fina C bytte ju skola i höstas och började på högstadiet, vilket blev en mycket omvälvande period för både honom och oss. Ganska snabbt insåg vi att tempot, kraven och förväntningarna var något helt annat än på hans gamla skola. Under höstterminen höll vi nästan på att dräpa oss för att hänga med och den orken har vi inte riktigt och kan dessutom inte förväntas ha med tanke på vår EDS.

Strax före jul ringde jag rektorn och bröt ihop i luren. Jag kunde inte hålla mig för så slutkörd och bekymrad för sonen var jag. Jag snyftade i luren och sa; "vi orkar inte mer, så hääär kan vi inte ha det i två och ett halvt år till!!" Den supergulliga rektorn försökte trösta mig och sa att hon förstod då hon har egna tonåringar hemma. Hon lyssnade och föreslog att en specialpedagog från centrala elevhälsan skulle kopplas in för att testa sonens läs- och skrivförmåga samt arbetsminne.

Och dessa tester gjordes efter jullovet, då C fick göra en hel ocean av tester. För två veckor sedan fick vi resultaten. Å jag kan sannerligen inte påstå att jag blev förvånad, inte på något sätt! I stället fick jag bekräftat att mina mammainstinkter som jag burit på i många år stämmer. Något jag inte fått gehör för, varken från skolan, BVC eller barnhabiliteringen! I stället har jag nog betraktats som en curlande, hysterisk och överdriven enda-barns-mamma-som-egentligen-inte-vet-vad-som-är-"normalt"- för-barn-eftersom-jag-inte-har-fler-att-jämföra-med! *Morr*

Lite små lustigt blir det också, eller egentligen inte alls lustigt...kanske mer ödets ironi...Nu, när alla vet och det finns på papper att gossen har det tungt i skolan, ja då frågar alla OSS - rektorn, barnhabilitering, mentorer mfl - varför detta inte är utrett tidigare och varför det dröjt så här länge?!! Vad svarar vi då på detta? Jo, sanningen och bara sanningen = DET UNDRAR VI OCKSÅ!!

Som om det är vi som bromsat för att vi inte velat/vågat höra sanningen! Men såna är inte vi, snarare tvärtom! Länge har vi försökt lyfta detta och bett skolan att nästan hitta på vad som helst, bara C får så bra förutsättningar som möjligt. När det gäller "problem" är vår grundinställning att vi sällan ser dem som problem, utan bara som ytterligare något som måste lösas. Vi försöker beta av problemen som de kommer, vilket gjort oss till ett samspelt superteam!

En metod vi försökt använda på även C:s skolproblem, för självklart har vi tidigt sett tecken och funderat...Från åk 2 eller 3 har vi påpekat och påtalat, undrat och gång på gång lyft frågan hos både barnhabiliteringen och skolan utan respons. Oftast har det slagits bort med orden "men han är ju så fin eran lillC, det är en mognadsfråga, han har haft det tufft och det vänder säkert".

Så klart, är detta sagt i all välmening och med avsikt att lugna. Men på mig fungerar inte sånt, får nästan omvänd effekt. Har jag fått en tanke, misstanke, fundering...ja, då måste jag utreda den till vägs ände. Och det handlar inte om att han inte är fin, go, rolig, mysig...för det vet VI om några att han är! Han är världens bästa och mysigaste mysgubbe, så det så! Men det räcker inte med det i skolans värld, där ska man ju prestera och leverera ju äldre man blir...

Så en anledning till att detta inte utretts är, att han är en fena på att linda vuxna kring lillfingret. Vilket i sin tur "mörkat" att han har de skolsvårigheter han har, han är en charmör som får vuxna att "smälta som vax" i hans händer! *ler* Något vi ofta fått höra från många håll, under hans uppväxt. Nu senast när specialpedagogen som utrett honom sa: "vilken härlig son ni har, en riktig livsfilosof!" Utan att känna till så mycket om honom, hade hon blivit berörd och t.o.m berättat om honom för sin man. Något hon sa att hon inte gör med varje unge hon träffar. Så klart värmde det i mammahjärtat! *ler*

En annan anledning kan vara mitt "fel". Kanske MEN bara kanske, har jag babblat för mycket så jag fintat några! Orden kommer alltid i floder och jag ventilerar gärna mina tankar och teorier högt, ibland kanske innan de är färdig tänkta ens. Kanske för att testa dem mot ett "bollplank" men sånt kan missuppfattas och misstolkas. Kanske har jag surrat för en omgivning som inte varit beredd, som bara sett gossens personlighet och tolkat min "brainstorming" som en hysteriska morsa...Kanske har min aningens offensiva framtoning inte tagits på allvar, förväxlats med oro och bidragit till att åren gott...

Den tredje anledningen till att åren rullat på är också pga min personlighet, mitt arv och min uppfostran. Jag har lärt mig att det "alltid finns de som har det värre" och att "man inte ska vara en belastning utan alltid göra rätt för sig". Därför har jag fööör länge varit förstående, insatt, förlåtande och accepterande. Jag har intalat mig att jag överdriver och överdramatiserar, att jag nog har fel och pedagogerna rätt och att det kanske rättar till sig med åren. Vad vet jag och vad har jag för rätt att veta, jag har ju bara ett barn...*ironiserar*

Tänk om vi hade stått på oss, tryckt hårdare på vår känsla att något inte är "rätt" och på våra faktakunskaper och erfarenheter. Jag spekulerar över om vi, med en aningens softare framtoning från mitt håll...kanske hade kunnat påverka att situationen sett annorlunda ut idag. Men hmm...ja jag vet, jag är inte sådan! Känner jag något kan jag ju bli väldans påstridig! *ler*

Min något emellanåt påstridiga personlighet, ger alltså både positiva och negativa effekter. I slutändan brukar jag ofta få rätt, men under "resan" dit hinner jag många gånger offra mig själv och vilseleda många. Jag kan t.o.m. ge sken av att jag inte vet vad jag pratar om, trots att jag oftast vet exakt vart jag är på väg med mitt prat. Och det kan kanske misstolkas att jag är hysterisk och hypokondrisk. Men den risken känner jag till och är något jag spelar med, för det brukar ju ge "vinst" when the day ends! *ler*

Den fjärde anledning är förstås gossen själv! Tack vare sin personlighet och sina välutvecklade cooping strategier har han klarat sig långt och länge. Det är så de gör, de här barnen med den här problematiken. De utvecklar sätt att dölja och klara sig i en hård värld, trots sina bekymmer. Och som han själv senast sa på barnhabiliteringen "jag tycker om när jag får alla att skratta och vill vara lite som en clown". Men en clownmask kan också vara lite av ett skydd för att inte blotta sina svagheter och begränsningar.

Sen, hans stora omtänksamhet, glada humör, artiga sätt och stora rättvisepatos, gör att han trots sina svårigheter, i många grupper får lite av en ledarroll. För det är svårt att vara elak mot någon som bara vill alla väl och som till och med offrar sig själv, bara det är rättvist för alla andra. När andra är nöjda och glada och säger att C är rolig och en komiker, ja DÅ trivs han!

Även hans bildminne har ofta räddat honom. Hittills har han aldrig varit vilse, då han har som en inbyggd karta och kompass i huvudet. Vilket även utredningen visade, att hans visuella arbetsminne är mer utvecklat än via öronen. Kanske har han därmed lärt sig läsa genom att memorera hur orden ser ut, mer än att ljuda och bokstavera dem. Men samtidigt, att han är musikalisk tror jag ändå har hjälpt honom, jag tror han hör språk som en melodi och därmed också när en text låter rätt eller fel.

Nu låter det som om detta bara är ännu ett "problem" att lösa, vilket vi säkert också gör. För självklart tycker M och jag att det är oerhört tråkigt att han måste dras med läs- och skrivsvårigheter också. C har alldeles nog med livet som det redan är och självklart hade vi önskat att han hade sluppit denna problematik. Men jag blir ännu ledsnare av att ingen instans tagit tag i detta tidigare. Att det fick dröja ända till åk 7 innan vi fick det på papper...

Utredaren konstaterade att C har behov av särskilt stöd och hjälp i skolan. Det var inte några katastrofalt dåliga resultat men helt klart under den lägsta nivån för normala läs- och skrivkunskaper i hans ålder. Han har bl.a. svårt med "avkodning" av långa, svåra och för honom nya ord. C har inte utvecklat någon automatiserad läsning utan tänker i långa och krångliga tankekedjor och så även i matte. För honom byter orden ofta plats eller förändras till något annat när han läser, vilket försvårar läsförståelsen. Att läsa text blir därför som ett oöverstigligt berg för honom.

Specialpedagogen såg ytterligare två problem, som kanske är än mer besvärande. Nämligen hans enorma trötthet och att han oftast lider brist på tid, att han varken orkar eller hinner med tempot i skolan. Mycket av det han gör blir rätt, men han hinner prestera för lite för vad som är "normalt" för ungar i hans ålder. Därför tvingas han jobba hårdare och pressas mer för att hinna, vilket så klart gör honom ännu tröttare. Specialpedagogen sa att hon riktigt såg när "lyset" släktes och hur han "stängde av" omvärlden när han fått nog.

I det läget hjälper inget annat än att vila, inte nödvändigtvis så länge men däremot ofta. För hon hade lagt märke till att C bara efter några minuters vila, ganska fort hade "laddat batterierna" och kunde starta på nytt igen. Bara det att orken räckte så lite länge...Plus att det gick ännu bättre och lättare om han dessutom fick en ny uppgift i det läget, då kunde han fokusera ännu bättre. Något jag själv känner igen, precis så fungerade jag också.

För med C:s utredning fick jag belägg för hur jag själv fungerade i hans ålder. Jag har ju haft exakt likadana problem som han har bara det att ingen satte ord på det då. Därför kände jag igen mig när specialpedagogen redogjorde för gossens resultat, då förstod jag varför jag fått kämpa så fruktansvärt med mina studier genom åren. Och vissa kurser har jag ju läst flera gånger dessutom! Jag kanske inte hade samma läs- och skrivsvårigheter som C men definitivt lika omöjligt långa tankekedjor, stor trötthet och konstant tidsbrist som han har.

Men skillnaden mellan mig och C är nog att jag kanske hade lite mer "jävlar anamma" och "jag-ska-minsann-visa-dem-att-jag-kan-också" anda i mig än vad han har just nu. Han har tyvärr lite väl lätt...åtminstone just nu...att ge upp och säga att det inte går. Jag gav mig aldrig utan var på studierna igen-å-igen-å-igen. Så trots att jag aldrig fick en etikett på mina "problem" och att jag ofta fick höra: "hon har lite väl lätt att drömma sig bort genom fönstren och hinner inte så mycket", så tog jag mig ända till dubbla universitetsexamen.

Men sen är det ju faktiskt så att universitetsstudier är roligare och många gånger lättare, även om de självklart också är avancerade och krävande. Grundskolan gick ändå ganska bra, även om jag hade stora problem i en del ämnen som t.ex. matten. På gymnasiet däremot, sjönk mina betyg med raketfart! Där blev det uppenbart, förstår jag i efterhand, att både tempot och kraven var för höga vilket medförde att jag hade problem att ta in kunskaperna som jag skulle. Och där tappade jag tron och självkänslan att jag kunde studera.

Därför var lyckan ofantligt stor, kommer aldrig att glömma den, när jag klarade min första tenta på min första universitetskurs (Utvecklingspsykologi A 20p) i början av 90-talet. Det var en fristående kurs jag läste för att testa om jag klarade av att plugga. DET gjorde jag! Och många kurser har det blivit efter det plus en dubbelexamina! Nu är det nästan så att jag aldrig blir "färdig läst"! *ler*

Att universitetsstudier många gånger kan vara lättare än t.ex. gymnasieskolan tror jag beror på att man läser det man är intresserad av, tar en kurs i taget och ofta i sin egen takt. Det lustiga är att där har man också större möjlighet till anpassad studiegång utifrån sitt funktionshinder än vad man har i grund- och gymnasieskolan! Åtminstone på min tid...Nu sist, när jag läste in min socionom examen, var för övrigt första gången jag utnyttjade det och fick t.ex. längre skrivtid på tentorna.

C:s svårigheter är inte ofantliga, men tillräckliga för att kräva insatser från skolan. Och mer tid får det inte ta, har redan tagit på tok för länge, utan hjälpen ska han ha NU! Så nu håller skolan på att skriva en åtgärdsplan, nu ska han få den hjälpen han behöver (hoppas vi, återstår att se...) formade utifrån hans förutsättningar och så han kan behålla sina betyg i alla ämnen. En åtgärdsplan är bra även om vi önskat oss den för länge sen. Speciellt då vi redan i augusti och innan skolan började, föreläste om hans problem och sa nästan exakt samma som utredningarna för det nya lärarkollegiet...

C är en intelligent gosse som får kämpa så oerhört hårt och många gånger helt i onödan! Centrala stödteamets specialpedagog förordade bland annat egen dator (har vi hört den förr, vem har sa det redan i augusti?!), iPad, special dataprogram, ljudböcker, inläst skolmaterial och miniräknare. Får han den tekniska hjälpen kanske han inte behöver slösa energin på fel saker, fokusera på kunskaperna och inte hamna så långt efter de andra att han tappar både sugen, intresset och självförtroendet ännu er!

Kanske är det tur att vi lever här och nu, för idag är inte skolan den auktoritet den var förr och de flesta av dagens föräldrar vill ha insyn och kan kräva sitt barns rätt. Dagens föräldrar vågar kliva in i skolan och kräva, det här och det här vill vi och behöver vårt barn. Och man vet vad man har rätt till, då lagtexterna finns på internet och vi är hyfsat upplysta om mycket.

Idag har man till och med fått redskapet att hota med att byta skola till barnet om inte rätt hjälp ges, vilket i sin tur leder till minskade anslag för skolan. Redan på vår tid var såna här problem svårhanterliga och ännu värre i bondesamhället då föräldrarna stod med mössan i hand för skolan, prästen och länsman. Så de, ändå i sammanhanget, små problem vår C har hade blivit enorma om vi levt förr.

Och jag är då så evinnerligt glad att vi åtminstone gjort ett "rätt" (ja, ja...vi har gjort fler rätt, jag vet...*ler*). Vilket är att vi lät gossen hoppa över ett läsår redan från början eftersom han både är född för tidigt och så himla sent på året. Hade han gått med sina jämnåriga skulle han gå i åk 8 nu och då tror jag att gapet hunnit bli ännu större att hämta igen...

Det jag återigen blivit påmind om är att man ALLTID ska lyssna på sin mamma- och pappainstinkt, den intuitionen ÄR rätt!! Så snälla, alla ni som har barn och misstankar om något åt något håll...lyssna på er inre röst, den kommer leda er rätt! Jag säger som en av mina änglavänner brukade säga: "känn efter...hur det känns här (och så klappade hon sig för mellangärdet)...här innerst inne...och så gör du så! Det är det som är det rätta!" /Carro...lejonmamman! (privata, googlade och FB bilder)

                                                       C köper 1 hekto hästinnanlår i charken!