Your wish is my comand!

Som sagt, ibland blir det sannerligen inte som man tänkt sig, visserligen en gammal klyscha men som många gånger stämmer väldigt väl och då kanske speciellt på mig! *ler* Jag är fullt medveten om att jag i min nyårs text skrev att jag skulle försöka uppdatera mer, vara mer här och nu och ta vara på varje dag så inte 2013 går lika snabbt som 2012 gjorde. Och för att jag inte hela året skulle sitta och vänta på något, utan ta tillvara varje tillfälle och liksom "suga på karamellen"...

Och passivt väntande har det inte varit tal om, utan så fort det blev vardag efter julen tog jag tag i ett gäng "surdegar". I och med det rivstartade året och de två första månaderna är snart till ända utan några långa utförliga texter från mitt håll. *ler* Till det finns det flera orsaker...En kraftig influensa som golvade oss alla tre plus att vi också planerat färdigt och beställt vårt efterlängtade kök. Så snart tar byggnationerna fart i det lilla huset på berget! *ler*

Som vanligt är även TIDEN en av de stora anledningarna, då det om möjligt, har snurrat på ännu värre än vanligt med möten, besök och olika uppdrag! Många stora grejer är på gång och jag kan avslöja att nog känns det att 2013 är början på något helt nytt, precis som Mayaindianerna förutspådde! *ler* Och dessa stora förändringar är den andra anledningen till varför jag inte skrivit. Jag har behövt tid att tänka och smälta allt innan jag berättar för er vad som är på gång...

Alla har vi ju olika sätt att hantera svåra situationer, se på livet ur olika synvinklar och ta emot bra och dåliga besked på. Och alla sätt är bra, så länge de passar en själv! En del kanske måste prata och delge allt för alla direkt medan andra vill begrunda fakta i det tysta. Och jag är mer åt det hållet, även om jag ofta basunerar ut "cliffhangers" på Facebook när det händer något men det är bara för att pysa ur mig lite. *ler*

Mer ingående, berättar jag inte för någon förrän jag själv fått grepp om läget. När jag har tänkt, organiserat och strukturerat upp fakta i min skalle klart, då först pratar och skriver jag om det som händer. För då har jag oftast redan en plan klar för hur jag ska hantera det som händer. Därför kanske det ibland verkar som om jag är en "järnlady" som aldrig deppar. Som är hur cool som helst oavsett motgångar och som inte reagerar och berörs av något bakslag. Men så är det alltså inte! Oftast har jag bara bearbetat och kommit till klarhet, innan alla ni andra får höra om det. *ler*

Nä jag, precis som andra, går i sank med jämna mellanrum, jag deppar, tänker, skriver dikter och pratar med M. Att vi har varandra och är varandras bästa vänner, förutom att vara man och hustru, och hela tiden kunnat prata med varandra, är något som alltid fungerat även i perioder när inte mycket annat har funkat. Det har varit vår räddning!

När jag är deppar och har mycket att fundera på, kör jag bil. Då åker jag långt och länge, eftersom det är då jag tänker som allra bäst. Det är som meditation och reflektionstid för mig. Kan säga att det blivit många mil i bil de här två månaderna! *ler* Men jag söker också tröst i texter, dikter, böcker och har en hel uppsjö av tröste- och depparlåtar. Och fortfarande, när jag hör en låt från en tyngre period, kan jag minnas och känna hur jag mådde och tänkte då. Ett exempel är "Living on a prayer" med BonJovi.

Det för att mina grabbar rockade och spelade luftgitarr till den en kväll julen 2009, den julen jag var fjättrad i min skena i sängen och livet inte var alltför muntert. Det borde ha varit en stund med mycket glada skratt då far och son var så söta ihop och hade så kul. I stället grät jag så tårarna sprutade. Som på Lille Skutt! Jag blev så berörd, panikslagen för att delar av texten i det ögonblicket, gick direkt in i mitt hjärta. Jag såg så många likheter i texten med vår situation just då.

She says: We've got to hold on to what we've got
'Cause it doesn't make a difference
If we make it or not
We've got each other and that's a lot
For love - we'll give it a shot

We're half way there
Livin' on a prayer
Take my hand and we'll make it - I swear
Livin' on a prayer

Jag var låst i 30°, efter min femtielfte operation och ingen av oss såg något slut på eländet...åtminstone inte då. Det enda jag såg var hur jag mådde, att M:s ork och tålamod med både mig och situationen helt klart började närma sig minus, skrämmande snabbt, och behövde en omedelbar påfyllning. Även fina C visade tecken att inte han heller mådde bra av hur vi hade det och haft det så länge. För att ha en sjuk mamma är ingen lek! Samtidigt visste jag, även om vi inte såg det just då, att vi var sååå nära målet.

De flesta STORA operationerna var bakom oss (trodde vi då) och målsnöret kom närmre. Därför ville jag inte att vi skulle krokna och "kasta in handduken" precis innan kranskullan! Jag fick panik, när jag kände att jag inget kunde göra eller förändra och inte heller hade läget under kontroll. Jag hade ingen tröst att ge dem och även mitt eget hopp var långt nere på botten. Jag bönade & bad, önskade och ville få dem båda att orka lite till...bara en pytte liten bit till...DET gjorde de ju, TACK OCH LOV! *ler*

Men när jag deppat färdigt och befunnit mig i min "bubbla" klart, studsar jag upp igen! Då öppnar jag persiennerna, ärmarna kavlas upp och jag är redo att ta mig an "problemet" med ny energi. På något vis måste det gå!! *ler* Hur fort den här processen går, är ju olika beroende på vad deppandet gäller. Men när jag slickat såren färdigt, analyserar och försöker jag se på allt ur olika synvinklar. Sällan ger jag mig förrän jag har lösningen och en B-plan klar, gärna även C, D...Q plan. Och helst ska det vara jag själv som "styr skutan". Att sitta i "passagerarsätet" och bara åka med, har aldrig varit min grej! *ler* 

Ofta undrar många hur jag kan vara så stark och hela tiden orka med alla sjukhusvistelser, bakslag och operationer men där kan jag bara säga att jag inte har så mycket till val. Det "tåget" går vare sig jag är med på det eller inte...Och på något underligt vis tycker jag inte det är värst, jag är så van att alltid vara "sjuk" även om jag inte ser mig som det och inte kan sörja något jag aldrig haft eller kommer få, nämligen hälsan.

Jag räknar kallt och utgår från att det kommer fler operationer eftersom jag ju inte blir friskare ju äldre jag blir, kroppen kommer vilja mindre och mindre med åren. Därför gäller det att "köra på" och ta vara på livet medan man kan och jag är alldeles för nyfiken för att låta bli! Dessutom känner jag ju inte till något annat liv än det här och måste göra det bästa utifrån de förutsättningar jag fått, för även jag har bara en chans på jorden och den vill jag inte spilla på att vara bitter och negativ! Ingen "offerkofta" på här inte, DET hjälper inte någon! *ler*

När man sätter sig i offerrollen låter man andra styra det som sker och visserligen kan man ju då skylla på någon "annan" när det inte blir som man vill, vilket givetvis är skönt och något jag också gör emellanåt. Men jag tror inte på det i det långa loppet! Nä i det långa loppet vill jag vara pilot på mitt livsplan, vill vara den som påverkar vad som händer/inte händer och helst också peka ut färdriktningen.

Operationer och sjukvård är ju trots allt en så stor del av mig och mitt liv, EDS:n blir jag inte av med hur gärna jag än vill, så det är bara till att anpassa sig. "Resan" blir så mycket enklare då! För det hjälper inte att ligga på golvet och skrika, jag blir inte friskare, mår inte bättre eller gladare för det. Nä, jag hävdar bestämt att det är jag själv som väljer vilket perspektiv jag vill se på saken och att det påverkar hur allting blir.

Jag håller med en av mina läsare som en gång skrev så här i en väldigt fin kommentar till mig: "Jag tror på universums oskrivna lag som fungerar som Genie i Aladdins lampa; Your wish is my comand. Dvs. om vi fokuserar på positiva lösningar, drar vi till oss dem. Men om vi fokuserar på de negativa samlas all energi som i en magnet och drar till sig det istället. Det är skillnaden mellan att vara offer eller att vara i sin kraft!"

Välja att bli arg, bitter och ledsen hjälper ingen, varken mig eller min omgivning. Snarare tvärtom, en redan svår situation blir ännu svårare med en negativ syn. Men genom att välja en i överlag positiv livssyn, att se ljust och med nyfikenhet på min framtid, inte fastna i motgångarna utan istället försöka lösa dem och aldrig sluta hoppas, ja då tror jag att livet blir så mycket enklare för både mig och min familj. Så därför, slösa inte er ork och kraft på negativa saker, livet är för dyrbart för det!/Carro...i fullfärd att parera mot bra och mindre bra besked! (privata och googlade bilder)

Ett litet hej...

Egentligen hade jag tänkt skriva ett mycket längre och innehållsrikt inlägg idag...men jag orkar inte...Slänger bara in en hälsning, så ni vet att jag lever och att jag noterat att januari månad har gått utan ett enda ord från mig! Trots att det varit en oerhört händelserik månad, riktig berg-och-dal bana från början till slut och en dag ska ni få höra hela historien...men inte i kväll...

Jag hittade den här lilla tankeövningen i mina gömmor och kom i håg att jag tänkt skriva den redan i januari i fjol men att den glömdes bort och när jag kom i håg igen hade nästan hela 2012 tagit slut. Då bestämde jag att jag tar den 2013 i stället, fast egentligen var den planerad till i början av januari. Känns nästan lite i senaste laget nu...

Vad gick bra förra året?: Att campa, vi hann ju faktiskt med många fler campingturer än vi gjort på flera år och jag kunde vara på med på nästan allt!

Vad blev jag riktigt glad av?: När C rappade brallorna av föräldrarna på ett föräldramöte! Då kände jag mig riktigt glad och stolt och skulle gärna ha mer av sånt!

Vad lärde jag mig?: Att inte alltid tro gott om alla, utan försöka bli mer realist och dessutom mer rädd om mig själv...Inte alltid prata och bladdra som en vidöppen ladugårdsdörr för allt och alla och tro att de vill mig väl!

Vilka relationer vill jag fördjupa?: Hmmm...svårt fall, har bara djupa relationer...för att jag är sån som person, det mesta blir bråddjupt. Borde nog kanske ha fler lite odjupa relationer i stället eftersom de kanske inte är lika energikrävande som djupa relationer är...Fast å andra sidan är de kanske inte lika inspirerande och utvecklande som en djup relation kan vara!

Hur vill jag att mitt 2013 ska bli: det året när min tillvaro börjar snurra igen! Året när jag tar mig ur "rondellen" som jag snurrat i de senaste sju åren och kommer till vägskälet...Efter att ha svängt i "vägskälet" kanske jag kan komma till skott med vad jag ska göra resten av mitt liv! Inga dåliga beslut jag förväntar mig av 2013!

Kram/Carro...trött men ganska tillfreds för närvarande! (googlade bilder)

Årets absolut sista text! Gott Nytt År!

Jaha, tänk att vi går vi mot ännu ett års slut och med ett nytt i sikte. Ett nytt fräscht 2013 som jag tror och hoppas ska bli ett ännu bättre år än vad det här har varit. Ett år med många spännande saker på gång och med många frågetecken att räta ut. 2012 tror jag, man kan säga, har varit väntandets år, en väntan som gjorde att hela året bara rann i väg och aldrig "lyfte" om ni förstår hur jag menar.

Först väntade jag på att bli pigg efter alla "sjukor", sen väntade vi på en sommar som aldrig blev och efter det väntade jag på att allt regnande skulle ta slut. Däremellan har jag väntat på tider, besked, resultat, och beslut...Och eftersom jag ogillar nå oerhört att vänta, hoppas jag så klart på att det ska bli lite mindre av den varan nästa år. Man kan nog också säga att 2012, trots inga mega stora operationer, blev ett sjukdomens år och mycket har som vanligt kretsat kring mig och min hälsa.

Fyra sjukhusvistelser,
Tre operationer,
En lunginflammation,
Ett kraftigt envist astmaanfall,
En bröstsmärteomgång,
En uvi,
En stämbandsinflammation,
En magsjuka,
Två läkemedelsreaktioner,
Fem penicillinkurer,
En myocardscintigrafi,
Fem röntgen,
Tre magnetkamera undersökningar,
Två datortomografi,
Fyra omgångar med "koppor",
56 kontakter med sjukvården varav säkert hälften är läkarbesök,
Minst 15 telefonkontakter med vården,
Ytterligare två besök på akuten,
Samt en utebliven katastrof!

Med katastrof tänker jag på den som en en del "läst" in i att Maya kalendern tar slut, en undergång som skulle inträffat den 21:a december. Men uppenbarligen betydde den inte jordens undergång, vi finns ju kvar! Jag väljer i stället att tro att detta brott i kalendern symboliserar ett högre medvetande och/eller början på något nytt! *ler* En del förstå-sig-påare menar att vi härmed har inlett humanismens tidevarv. Hur det blir med det, får vi väl som vanligt inget svar på förrän efteråt...

När jag räknar upp allt på det är viset, inser jag att det ju har varit ett hektiskt år och att det inte alls är så konstigt att det mest känts som om jag väntat på något. Och ändå har jag säkert glömt ett gäng telefonsamtal och kontakter med vården plus att jag inte räknat upp andra möten som t.ex. med färdtjänst, chefen, bostadsanpassaren, C:s alla besök osv. osv. För Farao, hur bubblan ska jag hinna jobba också mitt i allt detta...

Trots allt detta har jag ändå, mellan varven, mått oerhört bra...bättre än på länge enligt M. Han menar att jag varit gladare, piggare, mer handlingskraftig och haft större intresse för utmaningar och annat skoj. För första året på många har vi varit ute med husvagnen och jag har till och med orkat delta fullt ut med allt som följer med det. Så, så här i årets "elfte timme" kan jag således konstatera...så tokigt har det nog ändå inte varit! *ler* Även i år väljer jag att avsluta på samma vis som förra året, då jag upptäckt att det var ett bra sätt summera året på. Det här är vad jag kommer minnas av vårt "mytomspunna" 2012.

Januari: 2012 inleddes med att fira lilla mammas 70-års dag på underbara Cape East i Haparanda under trettonhelgen. En fantastisk vistelse som jag levt på hela året! Vi var på ett intressant möte på NUS (Norrlands universitets sjukhus) där vi fick förmånen att bevittna ett spännande möte mellan fyra "höga" doktorer, intressant att se hur proffsen jobbar!

Jag avslutade REHAB vistelsen på Garnis och reagerade så kraftigt på mitt "kära" Arcoxia piller att jag tvingades sluta med den illa kvickt. Synd, hade ju så länge längtat efter att kunna börja äta den igen för att få bukt med inflammationerna men si den gubben gick inte! Huga, huga inte kul!

Februari: Drabbades vi av dödsfall i släkten och än en gång blev vi påminda om att ta vara på tiden och varandra medan tiden finns...Dagen efter dödsfallet hade M och jag förmånen att få se vår lilla älskling göra ett makalöst framträdande på ett föräldramöte, där han rappade brallorna av alla! Helt enkelt oförglömligt och jag erkänner att lilla mamman blev stolt som en tupp och lite blöt i ögat också!

En supertrevlig 40-års fest fick vi också förmånen att delta på, tack vare våra nya vänner som vi lärt känna under hösten och vintern. På sjukfronten blev det ännu en läkemedelsreaktion, som däckade mig i magsjuke liknande symtom plus att jag också fick en kraftig stämbandsinflammation.

Mars: Skrev jag kontrakt för att bli Alpnaerings återförsäljare av mat, hälsokost och hudvårdsprodukter. Sagolika kryddor jag idag varken kan eller har råd att vara utan! Den här månaden hade vi även begravning av vår släkting, där M och jag höll tal tillsammans. Månaden avslutades med en inläggning på mitt "hemma sjukhus" på grund av en dunder lunginflammation. Tror aldrig jag hostat så mycket i mitt liv hittills!

April: Vi firade påsk hemma då både C och jag var för dassiga av vår förklylning för att åka upp till släkten. Efter lunginflammationen kom ett rejält astmaanfall och ett tag kändes det som om jag växte fast vid inhaleringsapparaten. Det var då vi bestämde oss för att bygga eldstaden, så vi kan mysa och elda även om vi blir strandade i stan.

Jag hann med ytterligare en inläggning på kort tid, den här gången för bröstsmärtor. Så här i efterhand tror jag dem mest berodde på att jag blev så nedgången efter alla "sjukor", då hjärtat lyckligtvis verkar må bra enligt alla undersökningar. En uvi (urinvägsinfektion) avslutade april, gick som fint den här månaden...typ not!

Maj: Första dagarna i maj las jag in på sjukhuset igen, den här gången på "min" avdelning för att operera ut de fyra första skruvarna ur knäet. Operationen gick bra även om jag hade oerhört ont när blockaden släppte. Sen var det lite som att börja om, eftersom knäet stelnade återigen och det vara bara till att göra en omstart vad det gäller böja, töja och tänja.

Juni: Var en lugnare månad, inget märkvärdigt som hände vilket var ganska skönt med tanke på den hektiska vintern och våren. M besökte sin bror i Göteborg och C och jag hade en mamma-son-mys-helg med besök på spelmansstämma och Pridefestival! En riktigt mysig och kontrastrik dag med en "resa" från dåtid till nutid!

Juli: Första helgen på M.s semester åkte vi upp till släkten, var på Pajala marknad och hämtade vår älskade husvagn. Efter några dagars samvaro styrde vi kosan mot nya äventyr och första resan gick till Finland med stopp i Torneå. På Manamansalo höll vi nästan på att hamna i Ryssland men ångrade oss nio mil från gränsen. Kanske lika bra det, då det inte är helt lätt att köra bil och husvagn i Ryssland.

Ranua djurpark, väl värd ett besök, avslutade den första husvagnstrippen. På hemmaplan var det ju bygget av "den flygande tunnan" som gjorde avtryck på månaden. Och så fort den blev klar, är det där vi vanligen har hittats eldandes och myst denna kalla sommar. Nästa resa gick till "Frisörens" camping, som C:s kompis så roligt döpte om stället till som egentligen heter något annat. Ett riktigt mysigt ställe som vi mer gärna kommer återvända till.

Augusti: Det mest minnesvärda med augusti, var de där sablarns "kopporna" jag ådrog mig, som jag än i denna dag inte riktigt vet vad det var för något och det återstår att se om jag någonsin kommer bli nå klokare på den fronten. Det har varierat mellan herpes, staffylococker, svinkoppor, skärsår och bett av älglus. Ja, ja...den som lever får se och nu håller jag bara tummarna att de fortsätter att hålla sig borta, för de var inge roliga på en enda fläck!

Säsongens sista husvagnstripp gick till havsbadet, där vi såg OS på datorn utanför vagnen och nätt och jämnt själva höll på att hamna på TV igen. Men M gav mig förbud att ens titta åt kameramännen, för han har fått nog av offentligheten. Hade de fått syn på oss, kan jag nästan äta upp min pälsmössa på att de fångat oss på bild, för vi har ett ganska udda och klatschigt ekipage som onekligen brukar väcka uppmärksamhet där vi kommer. Förresten, den programserien börjar efter nyår - Sveriges Riviera heter det. En jätterolig sommarfest blev vi bjudna på plus att vi föreläste om C och EDS för lärarlaget på hans nya skola.

September: Inledde vi med en mysig helg i Uppsala på tu-man-hand som även innehöll styrelsemöte med Ehlers-Danlos syndroms riksförbund och ett besök på Endometrioscentrum på Akademiska sjukhuset. Där jag för ovanligheten blev av med en diagnos...inte  varje dag det händer! Vi konstaterade snabbt att Uppsala verkligen är "vår" stad och att vi mer än gärna kunde tänka oss att bo där, historiens vingslag påverkade helt klart!

Vi fick vårt efterlängtade beslut och beviljades bostadsanpassningsbidrag, så efter helgerna ska köket börja rustas! M och ett av hans band spelade på Kulturnatt och där blev han också uppraggad till ytterligare ett band, så nu äntligen får han en rejäl portion musik per vecka. M rände mellan Vantens by och hemmet, var och varannan helg för att jaga älg medan jag gjorde en oförglömlig "inre resa" där jag försonades med en gammal klasskompis och dessutom hade lyckan att bli förlåten!

Oktober: Ägnades åt att planera för en kontaktpersons utbildning som det var tänkt att även jag skulle deltagit vid och dessutom haft några föreläsningar på. Men M ville något annat, eftersom det blev operation nummer två för året i stället. Den här gången skulle stora märgspiken och sista skruven ut ur knäet. M var rädd att jag skulle bli för trött och sliten av att resa så nära inpå en operation och att den därför skulle kunna få komplikationer.

Och kanske var det tur, för komplikationer fick den, men inte det slag jag förväntat mig eller kunnat ana! I stället blev jag anklagad för läkemedelsmissbruk av min "egen" avdelning! Har nog aldrig känt mig så misshandlad, kränkt och nedvärderad. Fy sjutton! C gick in en mycket tung period med uppbrott från en nära vän och ny skola. Kuratorssamtal på barnhabiliteringen inleddes.

November: Gick mest åt att återhämta mig från min 30:e operation, som slet mer på mig än jag planerat! *ler* Även denna gång hade jag fruktansvärt ont när blockaderna släppte och den smärtan kvalificerade sig direkt in på top-fem listan av hemska smärtor jag upplevt i modern tid. Tilltufsad som jag var av de falska anklagelserna drog jag ner på medicineringen i rekordfart. Inte något jag rekommenderar eller tänker göra om någon fler gång! Huga, huga...så dåligt jag mådde första helgen hemma!

C opererade ut sin tandusling som suttit i tandköttet i överkäken och nu pågår samtal huruvida han ska påbörja tandreglering eller inte. Och det ska vi nog bli två om, lilla mamman och tandläkaren! Även den 31:a operationen hanns med den här månaden och nu var det den lilla svarta fläcken i höger ögonvrå som skars ut. Den visade sig tack och lov vara helt ofarlig - bara ett födelsemärke om än på ett något udda ställe - något som jag redan räknat ut och egentligen aldrig oroade mig för.

December: Kommer bli ihågkommen som ett mycket snörik månad, trots att det i början av månaden inte fanns någon snö alls. Sen kom allt på en gång och nu har vi, enligt M, mer än vi hade på hela vintern förra året. Fortsätter det så här kommer vi att måsta gräva oss ut till våren! Sen blev det rena rama prov hysterin på C:s skola och nog märks det skillnad på att han nu går på högstadiet. Alla proven bara regnade in och stackar'n hann inte göra annat än plugga och plugga. All fritid har gått åt till det och innan jullovet kom var både han och jag mer eller mindre som vrak. Så här kan vi inte ha det någon fler gång och åtgärder är vidtagna.

Min nya chef har varit på besök och inledde tankar kring ett eventuellt "återtåg" i arbetslivet för min del. Arbetsförmågebedömning på min företagshälsovård är gjord och framtiden ligger framför mig...visserligen som aningens luddig och oviss...men spännande! Jag deltog även på mitt jobbs årliga julfest för första gången på fem år och det var verkligen en rolig händelse. Jag kände mig mer eller mindre som Askungen när jag jag gjorde entre och många kommenterade hur pigg och fräsch jag såg ut, himla roligt faktiskt!

Så mina vänner, har vi då kommit fram till det, vid det här laget, traditionsenliga slutet - alla de årliga kramarna som jag brukar dela ut. Som vanligt går de största, varmaste och bamsigaste kramarna till min alldeles egna fina M och stora "lilla" söta C. TACK för att jag får ha er i mitt liv och vad vore jag utan er...inget!! Ni är min trygghet, min närhet och föremålen för mitt hjärtas låga, älskar er, ni är bäst!

Nästa varma kramar ger jag så klart till lilla mamsen och pappsen, jag är så tacksam för att jag får ha även er i mitt liv. Tusen tack för all hjälp, support och stöttning på alla vis som vi får, utan den hjälpen hade vi inte kommit dit vi är idag! Även min fina hemtjänstpersonal får varsin tacksamhetskram, utan er hade massor varit så mycket svårare och mer besvärligt. Ni är alla gnistrande stjärnor som lyser upp min decemberhimmel!

Hjärtliga kramar vill jag också ge till mina EDS-systrar och bröder som har en daglig kamp med sina skrotiga kroppar och som tvingas föra en envis men målmedveten strid med sjukvården. För trots att det är och har varit mycket kring mig, ska ni veta att jag ligger i lä - det finns de med EDS som har det så mycket mer besvärligt än vad jag har det idag! Kram till er, ni är beundransvärda!

Så klart skickar jag även kramar med hopp om ett gott nytt år till släkt, vänner och även er kära bloggläsare, ni som finns kvar och som inte helt har tappat hoppet om mig än. Jag är så glad att ni finns och för att ni vill vara en del av mitt liv, ni är jätte viktiga för mig även om det kanske inte alltid verkar så med tanke på hur glest det varit med inlägg det här året. Jag vill skriva, det är inte där det sitter, utan mer att varken tiden eller orken alltid har funnits. Kunde det måne vara ett tänkbart nyårslöfte...

Ja det var ju då det där med nyårslöften...vilket jag konstaterat inte är min grej. Det brukar ju ändå aldrig bli som jag har tänkt mig. Men det jag ska försöka lova mig själv är att vara mer här och nu, ta vara på varje dag och inte låta det rinna bort som jag gjort det här året. Leva livet medan livet pågår, om man säger som så. Nu höjer jag mitt glas, säger "ring ut det gamla och ring in det nya" och välkomnar 2013! Det ska bli så spännande att se vad du för med dig, vad du har i din linda och vad alla dessa nya möjligheter ett nytt år innebär, ska formas till. Jag väntar med spänning! GOTT NYTT ÅR!!!/Carro...i spänd förväntan (googlade och privata bilder)

När det lider emot jul...

Phjuu, jag överlevde 21 december utan en enda katastrof! *ler* Nä, skoja bara...jag var faktiskt inte så ängslig som jag trodde att jag skulle vara. Förmodligen släppte oron redan i januari, när jag träffade Mayaindianens hustru på Cape East. Hon lugnade ju mig med att det inte är jordens undergång det är frågan om utan mer om "ny tid".

Att vi lämnar en gammal tid bakom oss och går mot något nytt...vilket ju kan stämma i mitt fall med tanke på vad som kommer hända efter nyåret. Eller så hade jag helt enkelt oroat mig färdigt...i förväg...i vanlig ordning...Hur som haver känns det skönt att ha det bakom sig för att slippa lägga mer energi på det! *ler*

I år firar vi julen här hemma...eller ja hemma och hemma, mer rätt är väl att vi firar hos min fina mor och far och hela släkten kommer dit. Men känns ganska skönt att vi är kvar i stan, med tanke på att jag trots allt sover bäst i egen säng. Och just idag är det kallt som bara den, så det hade inte känts vidare värst mysigt att ligga efter vägarna...

Så här dan före dan före dopparedagen, passar  den lilla familjen i det lilla huset på berget att önska er en riktigt GOD JUL! Ät mycket mumsigt, spela många spel, tänd alla ljus ni har utan att för den skull elda upp huset och bara umgås med era nära och kära!/Carro...i tomteverkstan (privata bilder) 

Inte många dagar kvar av 2012...

Helt otroligt, vad det har snöat! Först hade vi inget, åsså inget, åsså inget och sen kom allt på bara några dagar. Medan "södern" hade snöstorm, såg man fortfarande topparna på gräsmattan här hos oss - snacka om upp-och-ner-vända-världen - men nu råder det ingen tvekan om att vi kommer få en "vit jul" även hos oss här uppe i norr! Nu ska det nog till medelhavsvärme i en vecka för att detta ska hinna smälta bort före jul...

Jag ska inte göra någon års summering än, utan sparar den till nyårsafton som jag gjorde i fjol men så mycket kan jag säga att det här året har gått fort! På något underligt vis känns det som om jag missat hela året, om ni hänger med på hur jag tänker. Vi har haft miljoners med tider att passa, flera sjukhusbesök, många inläggningar, en sommar som aldrig blev, en turbulent höst där ingen hann med och nu är det bara några stackars kvällar kvar till jul...Tänk att vi tänder tredje adventsljuset i helgen, ofattbart!

Jag minns att M och jag satt i badet sista lördagen på hans semester och siade om hur hösten skulle bli. Snabbt konstaterade vi att vi nog inte skulle hinna "andas" förrän i slutet på oktober...och nu med facit i hand vette sjutton om vi hunnit "andas" än...*ler* Och jo, jag kan intyga, vi är alldeles trötta och slut allihop! Tycker vi är välförtjänta av ett par veckors ledighet nu!

Så det jag önskar mig under 2013 är ett lite lugnare år, tomten! *ler* Även om jag inte tror att det blir så, inte så länge jag är med i spelet...jag har ju en förmåga att svirra till allt i 190 knyck. Dessutom är det mycket på gång, många bollar i rullning och jag är mer eller mindre utan kontroll och påverkansmöjlighet. Från och med nu är det många aktörer på banan som gärna vill vara med och tycka till om mitt fortsatta liv. Så för mig är det mer bara att sitta still i båten, åka med och hålla i mig när det kommer vågor...för det lär det göra...

Kan bara säga att jag nu är nästan säker, 2012 är inte jordens undergång! Utan mer som mayaindianen på Cape East sa, början på något nytt. Och för mig tror jag inte 2013 kommer bli likt de senaste sju åren. Nä jag tror faktiskt att jag går en ny "kalender" till mötes, spännande!! Sen hur det blir och vad den kommer fyllas med och innehålla...ja det vet inte ens jag själv än! Bara le och vinka...*ler*

Den här hösten har varit ett särskilt tungt kapitel för lilla älskade fina C, mammas lilla trullebulle (får man kalla en snart 14-årig grabb för det?! *flinar stort). Han har sannerligen påbörjat sin nya "kalender" redan i år med många tunga och svåra förändringar. Borta är vår lilla charmknutte som snärjt och fångat alla med sina glada skratt och förståndiga kommentar. Istället har vi fått en trulig tonåring som nätt och jämnt svarar på tilltal eller vill se någon i ögonen eller vara i blickfånget...

Men det är väl precis som det ska vara antar jag, har ju bara en unge och inte så många att jämföra med...Men det är så ovant! Jag är ju mer van att vart jag än kommit med honom har han gjort mer än braksuccé och nu är det mest bara "ja, nej, snart, vänta, sen och kanske"...som jag får ur honom. Självklart glimtar han till och nog ser vi i familjen att gamla C finns därinne någonstans, men det är definitivt inte som förr. Ibland, när jag blir nostalgisk, tänker jag tillbaka och minns den tiden som var dååå...

Men även om han är förändrad och en riktig "fjortis" så är han självklart det bästa jag har och fortfarande mitt lilla älskade barn, även om jag allt som oftast får känna mig som en tjatmoster eller en gammal grammofon som hakat upp sig. Men när han kommer och lägger armarna om mig, sätter sig i mitt knä, pussar och kramar mig och säger; "mamma, jag älskar dig"...ja då förstår ni förstås att jag smälter och åker direkt till sjunde himlen! *ler* Och det som är extra roligt är att han ändå inte är "snål" med dessa stunder, minst ett par tillfällen per dag är vad jag får och det är de jag lever på.

Står man varandra så nära som mor och barn gör och kanske lite extra så som C och jag gör, ja då sliter det oerhört i mammahjärtat när jag ser att det älskade grynet har det tungt. Ja, då skulle jag vilja förändra, hjälpa, fixa och trixa...ja plocka ner månen åt honom, om jag bara kunde! Förutom allt detta med puberteten och att "överleva" som "fjortis", för det är inte lätt kan jag lova - skulle inte vilja byta med honom, har han också haft det tungt på många andra vis.

Först byte av skola, rutiner, läxor, prov, lärare, kamrater...ja allt är nytt och hela skolsituationen ser helt annorlunda ut än på den gamla skolan. Något som C alltid haft svårt för, förändringar, val och nymodigheter...Varför förändra något, när allt kan vara som det alltid varit...Till det tillkom den nära kompisen, som visade sig inte alls vara bra för honom...Nä, tvärtom, riktigt dålig för honom eftersom han "hackar och sänker" C till skoskaften hela tiden.

Och vad än jag och M säger och försöker göra för C, lyckas vi inte lyfte honom. Nä, han är helt inne på att det är han som gör fel, är dum, ego, har adhd (kompisen har sagt det åt honom i 2,5 års tid) och att kompisen är Guds gåva till vänskapskretsen! Deras "relation" är verkligen en destruktiv relation, av hat-kärleks karaktär och egentligen tror jag faktiskt att ingen av dem mår bra av den...

Så den vänskapen blev vi tvungen att säga STOP för under hösten, fanns ingen annan lösning även om jag fortfarande är osäker på om det var "rätt" väg att gå...De får inte umgås på fritiden, inte sms:a, chatta eller höras mer än nödvändigt, för hur det är i skolan rår vi ju inte på. Kan säga att vi inte alltid är så eniga i denna fråga, varken C och vi eller M och jag...Känns verkligen som en komplex fråga...

Denna relation resulterade i att C började må s.k.i.t och vi fick koppla in kuratorn på barnhabiliteringen, där C går på samtal när våra ord inte räcker till...och jag har många av dem, så det säger ganska mycket om jag blir ordlös...Jag har också tagit honom på en hälsokontroll, när jag konstaterade att det knappast är tagit ett blodprov på den ungen under hela hans levnad. Trots att han har sitt funktionshinder, har han varit oerhört frisk! Och det är vi ju så klart tacksamma för!

Men i det här läget, när hela tillvaron gungar för honom, kan det ju vara bra att kolla så det inte är något fysiskt som ligger bakom hans nedstämdhet, grubblerier och ångestpåslag. Våran "mumindoktor" har kollat blod- och järnvärden, hormonerna och glutenintollerans eftersom jag också noterat att C tappat ganska mycket hår på sistone. Något jag trott berodde på att han färgade det svart i början av året, jag har nog trott att kemikalierna var för starka för hans fina hår. Men nu, när det blev så här med gossen, börjar man ju fundera på både det ena och det andra...Och det här med håret är det flera som påtalat...

Barnhabiliteringen ska även fortsätta utreda hans psykiska mående och till skolan har jag också kört "en pinne i hjulet" för att få dem att stanna upp och ta sitt ansvar. Även av dem har jag krävt en förändring, för så här kan vi inte ha det i 2,5 år till! Utan något måste göras NU, innan både han och vi (främst jag) går på knäna helt och hållet! Så efter jul ska, till att börja med, hans läs- och skrivförmåga samt arbetsminne testas så får vi sen se vad det leder till.

Så nog tror jag vi får bukt med detta också, någon gång ska det väl vända hoppas jag...kanske med ljuset och värmen! Men ack vad det sliter, när man ser att de man älskar mest har det svårt och man inget kan göra för att hjälpa och lindra (kanske dags för mig att få känna på det nu, med tanke på hur mycket de har stått bredvid mig när jag haft det tungt...), man känner sig verkligen maktlös! Tack och lov har vi kärleken, närheten och värmen till varandra att vila på, plus att vi alla också har förmågan att öppna oss och kan prata om det som händer och som vi känner!

Men innan allt kör i gång, väntar vi nu på ett långt och slappt jullov där tider och tjat ska läggas åt sidan och vi alla tre bara ska få vara i vår lilla "puppa"och inte ha några störningsmoment! Det tycker jag vi behöver och är väl värda! Allra närmast ska vi gå och se "The Hobbit" på bio tillsammans i morgon och sen på tisdag firar vi älskade gubbens 14-års dag! Då blir han en "fjortis" på riktigt! Ofattbart att tiden gått så fort och att den lilla tomtenissen som levererades till oss en snöslaskig men underbar fredag i december 1998, alldeles strax ska stå på egna ben...Ofattbart...

Den dagen kommer ALLTID ha en särskild plats i mitt hjärta och kommer ALLTID väcka särskilt varma känslor och minnen till liv, det var en oförglömlig jul (finns skrivet om här och här på bloggen)...Det var nästan lika magiskt som om jag fött Jesusbarnet! *ler* Den dagen är också en minnesvärd dag av en annan anledning, för den 18:e december tänker jag också lite extra mycket på min änglavän A som också hade sin födelsedag på samma dag som våran C. Vi tänder ett ljus för dig i helgen, vännen! Till er andra önskar jag en ljus och varm 3:e advent!/Carro...insnöad! (googlade och privata bilder)