Gummigumman på G...

Jag är ledsen att jag inte håller er så uppdaterade som jag skulle vilja men största orsaken till det är att jag inte har fått till någon vettig skrivställning och det är ganska tungt och ligga på rygg i sängen och skriva med armarna rakt upp i luften.

Nu har jag visserligen fått ett bord att ha datorn på men armarna har inget stöd att vila mot och då blir det lite tungt och muskelkraften tar slut! *ler* Men i morgon ska jag försöka haffa arbetsterapeuten och höra om hon har någon lösning på problemet åt mig.

Jag är fortfarande kvar på "hemma sjukhuset" men nu börjar jag åtminstone kunna skönja hemgången en bit fram i en framtid inte allt för lång borta. Vilket ju självklart ska bli helt fantastiskt underbart. Det går framåt med min rehabilitering varje dag, men det går inte fort, utan med små små myrsteg, men framåt går det åtminstone! Idag har jag sitt/legat flera timmar i min nya rullstol, som är en comfort stol som går att tippa så den nästan känns som en solstol.

Jag har även orkat med flera små promenader med gåbordet. Och hör och häpna, jag börjar nästan bli kompis med "f...nstyget" (läs ortosen/korsetten) men bara nästan! ;0) Dessutom har min älskade M varit hit och bjudit mig på Thaimat istället för den eländiga sjukhusmaten, som jag börjar vara så förtvivlat less på! Så sammantaget har det faktiskt varit en riktig toppendag idag! =0)

Nu har jag så mjölksyra i armarna att jag bara måste sluta skriva för idag, även om jag egentligen inte vill. Men kanske får jag mitt skrivställningsproblem löst redan i morgon och det vore så bra för jag har så mycket jag skulle vilja skriva och berätta om för er. För man får ju en hel del tid att ligga och fundera över saker och ting när man är så sängliggande som jag är just nu! Förhoppningsvis snart tillbaka!/Carro med darr i armarna

I riddarrustning

Ytterligare ett super kort inlägg, eftersom det är ganska tungt att ligga på rygg, hålla datorn med en hand och skriva med den andra. Men jag ville bara meddela att jag fortfarande har "huvudet upp och fötterna ner! *ler* Självklart är jag så glad över att jag nu har operationen bakom mig även om jag har en superlång rehab resa framför mig som kommer att bli sååå krävande men nu kan det bara bli bättre! *ler*

Mycket har hänt och bland det häftigaste är att mina ben idag är så gott som lika långa. Mina ABBA platådojjor är alltså numera och förhoppningsvis bara ett minne blott. Jag är igår också flyttad till mitt "hemma sjukhus", vilket självklart känns underbart eftersom jag nu bara är tjugo minuter från mina killar och mor & far.

Jag har fortfarande ont emellanåt, ganska förståeligt så som dr. X har dragit i mitt ben, muskler och senor, och jag får då morfin och stesolid som smärtlindring. Men inte i ofantliga mängder för jag har äntligen slutat svamla och snacka som ett fyllo. Min operation visade sig vara MYCKET komplicerad och det finns endast en handfull ortopeder i det här landet som vågar ge sig in på en sån operation, varav min kära dr. X är en av dem.

Men det innebär därmed en massa stränga begränsningar för min del. Bland annat får jag inte böja i höften mer än 30 - 40 grader, vilket ju är så gott som ingenting och det medför en hel del svårigheter. Bland annat med toalettbesöken, duschning, att sitta, stiga upp och lägga mig ner i sängen och därför tror jag att jag blir kvar här en tid.

Hur länge vet jag inte, beror ju på hur mycket ork och envishet jag har, men jag klarar nog det också och nu är jag ju åtminstone, så gott som, på hemma plan. Börjar ju nästan tillhöra inventarierna på den här avdelningen. *ler*

För att jag inte ska lyckas sabba något genom att böja höften för mycket har jag fått en riktig monster ortos att ha på mitt vänstra ben. Den är ungefär som en halv byxa i hårdplast, från midjan och ner till vänster ankel och låst med skruvar i höften och knäet. Den är ett riktigt jä...la åbäke som jag helt enkelt måste lära mig att acceptera eftersom jag måste tampas med den i 12 veckor!!!

Det är också på grund av den som vi har en hel del praktiska problem att lösa innan hemgång. Lyckligtvis får jag vara utan den i sängen och på natten när jag sover, vilket kändes som högsta vinsten när jag fick reda på det. Bilder på f...nstyget kommer så fort jag fått in dem i datorn.

Jag har mer att berätta men nu har jag så kramp i armarna av att hålla dem upprätt, så jag stoppar rapporteringen här. Jag önskar er alla en vilsam helg och var rädd om varandra!/Carro med riddarrustning (googlade bilder)

Med ögon som springor

Jag lever iallafall och på väg tillbaka med myrsteg!!! Allt har gått bra, läkarna mycket nöjda, jag mycket trött, har ont, har lätt till tårarna och är hög som ett höghus!! ;0) Operationen tog omkring fem timmar och jag tror dr. X fick snickra en hel del. Jag är otroligt lättad att det är gjort och jag återkommer med fler rapporter så småningom för det finns mer att berätta om detta. Nu är det bara resten kvar! Kram/Flummar Carro

Från M: Carolina är nu på Uppvakningen. Hon anlände dit kl 18:15 vilket gör en operationstid på c:a 5 timmar. Dr. X som opererade henne har hört sägas vara mycket nöjd med operationen. Jag träffade henne kl 19:15. Hon var förstås väldigt omtöcknad men mådde efter omständigheterna bra. Förhoppningsvis är hon tillbaka på avdelningen imorgon (Onsdag) förmiddag. Då får hon ta över denna rapportering själv!

Från M: Carolina sövdes klockan 13:10. Som vanligt var hon mycket uppriven men tack vare moderna läkemedel är det inte säkert hon kommer ihåg det när hon vaknar dvs. att det har fastnat i medvetandet. Nu återstår bara att vänta tills de ringer från PostOP/Uppvakningen, då skall jag se hur det är med henne. En gissning är att operationen tar c:a 4-5 timmar. Återkommer med lägesrapport.