När det snurrar fort, är fokus ännu viktigare!

De senaste två veckorna har verkligen varit helt hysteriska, till och med mer hysteriska än vanligt! Om nu det är möjligt...*ler* Och när det snurrar på fort, ja då är det inte helt lätt att tänka på "Nisse på kontoret". Det erkänner jag på studs! Jag försöker fortfarande att leva efter mina tre mål, att vara här & nu, att ta en sak i taget och att minska inkommande stimuli. Detta utan att värdera eller dömma mig själv, bara konstatera att tankar kommer och tankar går och utan att vara i verkställighet. Men lätt är det inte!

Och ännu svårare är det när det är yttre faktorer som pockar på min uppmärksamhet och stör mina cirklar. Då är det faktiskt mycket svårt att hinna komma ihåg att tänka på "Nisse" också! Och faktiskt har det varit några kvällar när jag känt att mitt "batteri" verkligen legat på rött och stackars "Nisse" legat med korsade ögon och benen i luften. Men det som är skillnaden är att jag både märker och känner när jag blir så där "urladdad" och jag förstår också vad jag gjort för fel och vad jag ska rätta till.

För även att försöka leva "rätt" kan lätt bli ett för stort projekt, speciellt om man är gummigumman! Jag har ju en tendens att lägga ribban alldeles för högt och koppla in en "åttonde" växel i min "fyrväxlade bil"... Kuratorn på rehab sa idag att jag inte får skuld belägga mig om jag trillar tillbaka i gamla hjulspår, eller om jag inte hinner leva upp till mina intentioner under en dag.

Jag måste försöka låta bli att belasta mig med misslyckanden och i stället försöka glädjas åt framstegen och det jag verkligen lyckats fullfölja istället. Att leva i enlighet med t.ex. mindfullness får inte bli ett måste eller ett tvång utan ett behov och en inre känsla man inte kan vara utan och som man ser vinster av. Vilket jag har börjat göra! Till exempel känner jag mig mycket piggare och med "laddade batterier" efter en kvalitativ vilostund utan stimuli. Att tänka på hur jag går och rör mig, hur jag pratar och agerar spar också på energin, även om det inte är lätt och jag är långt ifrån fullärd!

Och det behövs inte så mycket så trillar jag tillbaka igen och varvar upp mig, det räcker med ett telefonsamtal från "fel" personer (eller kanske "rätt", då det är de som retar upp mig...), för att jag helt ska komma av mig och tappa kontrollen. Så än har jag en bit kvar, för att inte låta mig rubbas bara för det. Det som känns lite bra är att jag ganska fort hittar tillbaka till det inre lugn jag försöker bygga upp inom mig och ett av verktygen är andningsankaret...

Detta andningsankare har hjälpt mig mycket och t.om häva kramper i ryggen. Jag ligger på rygg och försöker andas djupt och i mitt inre ser jag framför mig en våg som sköljer över kroppen, som vatten över sand som färgas från ljus beige till mörk beige. Eller så försöker jag föreställa mig att jag andas in genom lungorna, ut i kroppens alla delar där andningen vänder tillbaka och ut genom lungorna. Ett tredje tankesätt är att jag andas in genom lungorna och ut genom huden, som om den vore helt genomsläpplig för luft. Ser att det låter hel flummigt när jag skriver det, men det fungerar för mig och det är ju det viktigaste.

Jag försöker vara medveten i allt jag gör. När jag tittar på klockan, så tittar jag verkligen på klockan och konstaterar vad tiden är, i stället för som innan - då jag kunde titta hundra gånger på klockan och ändå glömt vad den visade så fort jag tog blicken från den. Det hände också att jag tog "fel" mediciner vid fel tidpunkt, t.ex. morgonmedicinen på kvällen (tack och lov inte så ofta tvärtom, vilket är tur eftersom jag ju har sömntabletter *ler*) eller så fel dos på fel dag osv. Nu försöker jag istället vara här & nu när jag tar medicinerna för att verkligen vara med på vad det är jag stoppar i mig och när.

Jag tycker faktiskt att jag förutom att vara piggare och ha lite mer ork, också fått lite bättre minne med hjälp av detta tankesätt. Jag behöver inte springa till köket miljoner gånger för att jag glömt vad det var jag skulle dit och göra. Jag är mer med på det jag håller på med och då blir jag också mer fokuserad, vilket sparar på energi hos "Nisse på kontoret".

Men visst trillar jag dit, gång på gång, speciellt om jag blir exhalterad, irriterad, involverad eller något i den stilen. Och visst dömer jag mig själv och visst blir jag irriterad på mig själv och visst svär jag en del men jag försöker att glömma och förlåta mig själv. Jag försöker säga till mig själv "att det gör ingenting, du är bra som du är ändå" och då känns det faktiskt lite lättare och "Nisse" blir lite gladare! *ler* Och vet ni, nästa dag är ju alltid en ny dag med nya chanser att börja om och göra rätt och det är aldrig försent att ta nya tag! Visst är väl det bra! *ler*

Det här med att prata med mig själv är också något som jag gör mycket och ofta, även innan jag började tänka på "Nisse på kontoret" - det har jag efter far min! Men tidigare var det oftast i stil med; "ditt jä**la klantarsel hur kunde du vara så klantig och varför tänkte du inte på det och det...osv" Nu försöker jag i stället berömma mig själv, uppmuntra sånt jag gjort bra och förlåta det jag missat...

Och nu medan jag tränar på att leva "rätt" (för vad är "rätt" egentligen, det är det ju ingen som kan svara på...), pratar jag extra mycket med mig själv. Detta för att jag verkligen ska kunna leva efter mina tre mål. Det blir som en påminnelse till mig själv vart jag är på väg och att jag ska hålla mig på "rätt bana" hela tiden. Så här kan det låta; "nu Carro, nu går vi på toaletten och där låter vi naturen ha sin gång" eller "ta nu stekpannan och lägg den på plattan och sen går du och hämtar smöret" osv. 

Det där tror jag kommer försvinna så småningom, när jag lärt mig ett nytt levnadssätt och verkligen tagit det till mig. Likaså med "Nisse på kontoret", han kommer nog också att blekna bort i takt med att jag blir snällare och snällare mot mig själv. För jag säger som en kompis sa när vi pratade om "Nisse", att det är lite knepigt att jag måste ha strategier mot mig själv men så länge det fungerar och jag får effekt av det får det väl vara så, bestämde vi. Och sån har jag ju alltid varit, haft lättare att tänka på andra än mig själv...

Ta bara det här med min sjukgymnastik. Där är det inte lätt att veta vad som är nog och när det blivit för mycket. T.ex. när jag är i bassängen har jag fullt upp med att hålla mig flytande, tänka på att hålla ihop kroppen, göra rörelsen, inte ta ut den ytter läge och samtidigt räkna repetitionerna. Så när jag har gjort det blir jag så oerhört trött att jag oftast sover i flera timmar och kommer nästan inte "tillbaka" på resten av den kvällen.

Så då är det mycket lätt att hoppa över, avboka tiden och strunta i att åka dit eftersom det "kostar på" för mycket och inte ger så mycket som jag vill. Ett knep jag min sjukgymnast tog till för att alls kunna genomföra detta, var att hon var med i bassängrummet. Hon håller koll på rörelsen, ytterläget och repetitionerna medan jag sköter resten. Förutom att det sparade energi åt mig, var det också ett knep att verkligen få mig i bassängen. Jag kunde ju inte avboka den tiden som hon avsatt för mig. Då skulle hon ju få "dötid" och en lucka i sin tidbok...

Lite knepig är jag ju, det medger jag! Jag tränade inte för att jag behövde det, utan för att inte hon skulle få avbokningar medan det ändå kom mig till nytta i slutändan. Likadant är det med "Nisse", jag har mycket lättare att försöka leva "rätt" när jag tänker på hjärnan som "en nisse bland arkivskåpen", än att det är jag själv som mår bra av det. Även om ju "Nisse" är jag och det är jag som gör vinsterna. Känner att det blev lite svårt att förklara i ord, låter ju hel jä*la kockobäng när jag tänker på det - halvt personlighetskluvet, vid närmare eftertanke...*ler*

Som vanligt, skrev jag om något helt annat än jag tänkt. Hade bara kort tänkt inleda med detta, för att sedan berätta det jag verkligen har att berätta. Men nu är det fredag, M kom hem och det är dags att ta emot helgen! Dessutom ser jag att texten redan är hur lång som helst och därför stannar jag här och nu! Detta för att ni inte ska få sår i ögonen men också för att inte jag ska bli så trött och uttömd att nästa blogginlägg lyser med sin frånvaro alltför länge.

Min senaste filosofi är att försöka skriva kortare men förhoppningsvis oftare, eftersom en roman varje gång, gör att det blir ett projekt att sätta sig framför datorn. Få se om och hur jag lyckas med det...kanske blir tar jag lite för stora ord i min mun...vi får se...Ta hand om er! Det ska jag och i kväll blir det lite glögg och russin!/Carro...med försök till fokus (bilder lånade från Positiva linjen på Facebook)