Ibland måste man blicka bakåt, för att orka framåt!

Sitter och lyssnar på musik, för närvarande är det Enya som ljuder ur högtalarna och de inspirerar mig till både tankar och skrivande. Jag har sovit en lååång natt med en underbar sömn, känner mig utvilad och ganska pigg för tillfället. Vilket medför att jag glider fram och tillbaka i minnet och tankarna kretsar kring hur mitt liv hittills varit, hur det är just nu och också hur det kan komma att gestalta sig...

Därför bjuder jag på lite bilder från förr och nu och vill påminna er om att tänka på allt gott som ändå finns att glädja sig åt i livet. Alla de där små, små sakerna vi oftast glömmer bort, men jag lover er, de finns där i alla fall även om det känns tufft emellan åt...

Själv gläder jag mig idag åt att det är en underbar vacker höstdag med mycket vackra färger utanför mitt fönster (ja, detta TROTS att jag inte är en höstmänniska *ler*), att jag få rå om och mysa med min underbara och älskade unge och att jag idag är så självständig att kära M kan få lämna hemmet och jaga hem brödfödan för vintern! *ler*

När jag ser på bilderna och minns min "resa", som ju inte är slut än är jag just för tillfället, så lycklig och tacksam för att jag kan gå själv på toaletten, att jag kan koka mitt morgonkaffe själv, att jag kan fara och posta ett brev själv och att jag kan vattna mina uteblommor själv...Såna där små, små glädjeämnen som för er "friska" kan tyckas så simpla är enorma bedrifter för mig och att jag nu klarar det fyller mig med glädje varje gång! *ler*

Så slå dig ner, leta nu upp Enya på spotify eller Youtube och följ med på en tripp längs memory lane...

Carro liten (60-tal)...

Många skenor och ställningar blev det...På sista bilden är jag omkring 3 år, lussar för mor & far och står på egna ben för första gången.

Carro lite större (70-tal)...

Många resor och färdsätt blev det, redan då för nyfiken för att låta bli och ett  STORT TACK till mina underbara föräldrar som lät mig prova, vara med och lärde mig att ingenting är omöjligt förrän motsatsen är bevisad! *ler* Viss lägger ni märke till de fantastiska 70-tals frisyrerna och kläderna...*ler*

Carro då och nu (-06 - 11)...

 

Upp, upp och iväg! En välbekant syn...eller hur! *ler*

Så här blev min ryggoperation, bättre än väntatxt

Abba och Kizz, släng er i väggen!

Det var lite blickar bakåt, ack så viktiga för att orka blicka framåt. Sen hur en framtid kommer att se, vilka krokigheter jag kommer att träffa på, är det ju ingen som känner till. Men jag är säker på att jag kommer att finna mig till rätta där också, i den framtiden som jag får i mina händer...även om den kanske inte blir som jag tänkt mig...

Innan jag slutar för idag vill jag påminna om att det finns många fantastiska "systrar" i den här sjukdomen som jag är sååå glad att jag fått lära känna och som har korsat min väg. Hade jag aldrig fått min diagnos, hade jag aldrig träffat er!! *ler* Jag tycker verkligen vi alla gör ett fantastiskt "jobb" när vi fightas med vår sjukdom och vår vardag på det sätt som vi måste! Vi är bäst! *ler* 

En extra värmande tanke vill jag skicka till mina "EDS medsystrar", min namne Carro/"Judit", K och J som jag vet kämpar extra tappert just nu, ni är alla mina krigarprinsessor! *ler* Och "syster" Anna, ge fasen i åkgräsklipparen nästa gång, lova mig det!! *ler* Riktig bamsig krama-om-kram till er alla! Ni är enorma, jag beundrar er och ni finns ständigt i mina tankar...

Som ni vet kretsar mycket av mina tankar kring jobbets vara eller icke vara just nu. Med tanke på allt "skrot" jag har i kroppen kanske jobbet jag såg i tidningen härom dagen, ändå vore perfekt för mig?! Reservdelsman (kvinna) på Müllers (bilfirman)!! *flinar brett* Förresten, det finns en anledning att backspeglarna är mindre än vindrutan...man ska inte fastna i det som varit och istället fokusera på det som kommer! *ler* Ta hand om er, själva ska vi åka och mysa med parenteserna! Carro...filosofen (privata och googlade bilder)