Gamla tankar blir som nya...

                                                               Foto: Anette Heikkilä
När är människan nöjd och varför klagar man egentligen?! Först är det så lugnt, tråkigt och bara dööötrist. Mycket av det tror jag var för att M:s semester tog slut och C började om i skolan. Vilket blev ett så definitivt slut på sommaren och visar att hösten står i dörren. Vilket jag ALLTID förtränger och brukar reagera negativt på eftersom jag ju inte gillar varken hösten/vintern eller förändringar. Det konstiga är att jag glömmer det för varje gång, att jag reagerar så! *ler*

Sen tittade jag nyktert på saken, insåg att så är fallet - att jag deppar, accepterade det och tillät mig befinna mig i det. Och hips vips hade skutan vänt igen! Genom att inse, tillåta och acceptera den dippen, fick jag skjuts framåt och uppåt igen. Och nu skjutsar det på som bara den, nästan som värsta stormen och det är knappt jag hinner få i livbåten! *ler* 

Vilket inte heller är helt bra, för av det blir jag föör trött och jag varken hinner eller orkar skriva om allt som händer inom och runt mig, även om jag vet att jag mår bra av det! För av att skriva ner det, får jag struktur på mina tankar och känslor som virvlar runt i skallen på mig, som den värsta centrifugen! Men då är ju vi EDS:are överrörliga i hjärnan också! Jo det är sant, skojar inte, utan en genetiker sa att de flesta av oss är så här...

Frågan är bara varför jag inte bara kan lära mig att det är det som ÄR livet och att alla har såna dippar någon gång under livet! Dippar kommer och dippar går! Och man får faktiskt tillåta sig att ligga i soffan flippandes mellan tv:ns kanaler en hel dag, eller bara stirra på Konsums gröna skylt genom ett regnvått fönster och tycka att livet är pisstrist (som min svåger så målande beskrev men det var innan han blev gift! *ler*)! Det ÄR ingen fara och det är inte jordens undergång!

OCH det bästa av allt är att det vänder! Det är väl det enda man kan vara säker på, det gör det för alla och det gör det även för mig! Så var snäll och påminn mig nästa gång jag börjar tvivla...*ler* För befinner man sig aldrig i dalarna, når man inte topparna och gör man det mot förmodan - kanske bara på ren vilja, blir det nog ändå svårt att uppskatta utsikten...

Nåja, jag skrev förra tisdagen att det skulle komma mer...och det har det gjort! Dagen efter förra inlägget, alltså förra onsdagen, var jag på en första team bedömning på ett rehabiliteringscenter i min närhet. Den planerades redan i april 2006  och den första av två perioder gjorde på jag samma ställe i januari 2007. Det var i en tid då jag var relativt nyopererad i höger höft och hade mycket svåra smärtor mer eller mindre över allt. Jag hade de allra flesta stora operationer framför mig och var utmärglad som ett skelett. 

Jag visste inte vem jag var, vad jag kunde, vad jag ville eller ens vad jag tyckte om...förutom att jobba på socialförvaltningen då förstås. Därför blev den perioden väldigt givande och lärorik men också jobbig. Eftersom det då liksom bara var att "börja från början" med hela ombygget av mig efter utmattningssyndromet! Visst, de varken kunde eller lärde mig så mycket om min EDS men däremot hjälpte de mig att hitta igen mig själv...även om jag redan påbörjat den resan hösten 2006.

Det beslutades att jag skulle tillbaka, sen när jag hade alla operationer och återhämtningsperioder överstökade. Sen när "slutprodukten av mig" börjar gå att kunna skönjas, för att konstatera vad som finns, bör, ska och som man kan göra något åt. Kort och gott, om och i så fall vilka behov av hjälp jag fortfarande har kvar. Och den tiden är nu, innan jag ska arbetsförmågebedömmas av min arbetsgivare och alltså helt rätt i tiden både enligt dem och mig. 

Förutom att få en egen arbetsförmågebedömning som jag kan ha i bakfickan, innan arbetsgivaren gör sin, var tanken också att jag skulle få en extra vitamininjektion att komma igång med träning och fysisk rehabilitering igen. Något som nu fått en lägre prioritering efter det senaste besöket hos dr. Y. I stället verkar det åter igen komma att handla mer om mitt inre jag och få mindre fokus på fysiken. Det är ju som det är med den...

Att det blir på "dette vise", är både förvånande och ändå inte...Trodde på något vis att jag är mer än färdig med detta med tanke på hur mycket jag gått i terapi, skrivit här, min dikter och skrivarkurser...men tydligen inte. Samtidigt hör jag ju själv när jag berättar för "nya öron" om hur jag är, hur jag tänker och hur jag agerar, att jag nog fortfarande har en del att jobba med. Nu utifrån nya förutsättningar med min "nya" kropp och den orken som finns kvar idag. Så med det i åtanke är det inte förvånande att det blev just kuratorn som blev min kontaktperson! *ler*

Att jobba med sig själv är både tungt och jobbigt men inget som skrämmer mig, har ju som sagt gjort det förr. Vågar man inte göra det, kanske det kan bli så att man "fastnar i sitt traktordike" och inte kan se nya möjligheter eller utvecklingar...Och i slutändan är det ju jag själv som väljer vad jag vill berätta och ta upp med dem, precis som jag gör här. Det är ju också jag själv som väljer hur mycket jag vill ta till mig, vad jag vill förändra och vad jag vill göra med de tankar, tips och idéer jag får. 

Men att våga "öppna sig" och titta på sitt eget beteende från utsidan hänger nog mycket ihop med hur mottaglig man är och hur beredd man är. Beredd både på att "möta" det man hittar men kanske också ta till sig de eventuella förändringar som kanske följer med på köpet...Själv är jag alldeles för nyfiken för att låta bli, både att jobba med det och lyssna på vad rehabpersonalen kan ge och lära mig. 

Det är alldeles för spännande för att skippa det och jag bara MÅSTE få veta vad som finns bakom nästa krök! Och min enormt stora portion livslust gör att jag tänker; att alltid lär jag mig väl någonting nytt! Men inte om min EDS, mina krämpor och smärtor, de kan jag bäst själv. Däremot hjälper de mig förhoppningsvis att få bollarna i min skalle i rullning...

Och mycket tankar blir det...både om ditt och datt. En del tankar tål att tänkas en gång till medan andra ska grävas ner på direkten! *ler* Det jag förundras över är att jag så himla lätt lyckas "glömma" eller kanske snarare VÄLJER att glömma både tankar och strategier, speciellt när det går lite för fort och är för roligt! Jag håller med vad kuratorn sa idag, jag har varit där på min första rehabdag idag, att jag är lite i en smekmånad efter att ha varit sängliggande så länge. Därför gasar jag, glömmer min nya broms - för den finns där, och ångar på eftersom jag nu upptäckt att jag både vill och kan så mycket igen.

Ett av mina "säg" i livet är ju "Tankar Tar Tid" (vilket jag också tycks ha glömt), vilket både kan vara en skräck och en befrielse. Vissa tankar verkar förbli olösliga, medan andra fixas i ett kick och somliga går i repris igen och igen och igen...En del av dem borde man släppt för länge sedan medan somliga tål att upprepas hur många gånger som helst! Och det är just här en sån här själslig "inre resa" kommer så väl till pass för mig.  

Jag tänker städa ut, förkasta, förnya, förändra, avsluta, påbörja och göra små justeringar både här och där i mitt inre och hos mig själv. För det handlar inte bara om att bevara och bespara kroppen, även själen ska ju hålla tills jag är 70!

Jag ska jobba med att sätta upp rimliga krav, förväntningar och uppgifter, både från mig själv och andra! Och det som krävs till det är en betydligt högre grad av tydlighet från min sida. Som bekant är det ju endast jag, den enda jag själv kan förändra! Och det enda hindret till förändring...är just en själv. Man blir både sin egen största fiende men också tillgång!

Att det är det jag ska syssla med nu fick jag också bekräftat hos homeopaten i går, som vanligt helt klockrent, då en av de Bachdropparna jag fick den här gången var just en reningsessence. Den andra var en som bearbetar rädslor och var samma som jag fick förra gången. Men i och med att jag fick en till droppe är den känslan på väg att släppa sitt grepp om mig. Om den droppen skrev jag i ett tidigare inlägg...

Idag fick jag bland annat göra en målkarta, vilka mål och förväntningar jag har på den här perioden. Och som jag sa till kuratorn; jag förväntar mig inte att de ska bota mig från EDS:n, att de ska lösa alla mina problem eller trolla bort min smärtor. Däremot förväntar jag mig att vi ska jobba med att få ihop knoppen med den här "nya" kroppen, så vi passar ihop lite bättre igen!

Jag fick skatta de mål jag vill prioritera, jag skulle välja ut tre bland cirka 15, och som vanligt var ju redan det en nästan oöverstiglig uppgift. Att välja, prioritera och gradera, bland det jobbigaste jag vet, vill ju liksom alltid gardera mig. Och som vanligt kunde jag inte hålla mig till uppgiften och valde fyra områden. Men när jag förklarade varför fick jag behålla även den sista. Detta för att alla är mer eller mindre lika viktiga. 

Mina prioriteringsområden blev (håll i er nu, jag vet, nästan komiskt men på vissa områden är jag mer än lovligt korkad, för det här vet jag ju egentligen redan men det tycks aldrig gå in! *ler*); Balans i livet, Återhämtning & vila, Arbete & studier och Minne & koncentration. Och därför har mycket idag kretsat kring ord som rimlighet, nivåer, begränsningar, möjligheter, realism, gränser, tydlighet och dubbla budskap...bland mycket annat. 

Vi berörde även områden som "kan själv", svårigheten att be om hjälp/visa sig svag och att jag anser mig nu vara i en "pay-back-time", för all den enorma hjälp jag fått, gentemot mina familjemedlemmar. Vilket leder till att jag återigen både överkompenserar och glömmer bort mig själv...Som vanligt, maratonskrift, på återhörande mina vänner! Carro...i städartagen (privata, googlade och lånade bilder från Facebook)