När storfiskar'n talar om...

...hur stora fiskar han får, då skarvar han som han vill, då räcker armarna inte till...För ett par dagar sedan åt M och jag surströmming och jag höll fullständigt på att äta ihjäl mig, eftersom det är en av mina absolut favoriträtter. Jag stönade och stånkade på facebook hela kvällen över huuuur oändligt mätt jag blev och konstaterade att det är en av de få gångerna jag äter mer än M. Det tillsammans med sushi och Thaimat som också hör till mina favoriter.

Jag redogjorde för hur mycket jag ätit men sa krasst att det ändå inte var lika mycket som den där berömda sushi historien. Och när jag fick klart för mig att inte alla hade hört den, vilket jag trodde, lovade jag att en dag berätta. Så var så goda, här kommer min berömda sushi historia...

Först lite bakgrunds snack och om sushi (japansk fiskrätt) kan jag berätta att jag föll för det på direkten när jag åt det första gången sommaren 2005. Men jag förstår absolut att alla inte tycker om det, då det är lite speciellt. En del säger att det är som med surströmming, antingen älskar man det eller så hatar man det. En del andra säger att om man inte gillar det på stört, kan man behöva tre gånger på sig innan man köper det självmant.

Men inte jag, jag var helt såld på en gång och vad det egentligen är i den maträtten som tilltalar mig så, vet jag faktiskt inte. Kanske är det för att det är en kall maträtt, har alltid haft lite lättare att äta kall mat för det känns så fräscht i min mage, eller så är det kanske sältan och den starka wasabin som fallit mig på läppen. Men hur som, gott är det!

Det är mättande också! Som bara den, det kanske ser fjuttigt och lite ut men det vanliga är att man är ganska mätt och belåten efter 8 - 10 bitar. Förutom om man är som gummigumman, förstås! Då äter man betydligt mer än så. Det finns så klart, som med allt annat, bra och dålig sushi. Den sämsta sushin jag ätit köpte jag i matsalen på mitt "hemma sjukhus", den var super äcklig och det dröjde evigheter innan jag ville ha sushi igen efter det. Den bästa sushin, hittills, har jag ätit hos en japan här i stan - den är ljuvlig och han brukar skicka med "överraskningar" varje gång.

Ett av mina allra finaste sushi minnen är när två av mina fina "EDS systrar" förbarmade sig över mig när jag låg ensam, övergiven, eländig, deppig och nyopererad på mitt "borta sjukhus" hösten 2009. M hade åkt hem till C, maten var vedervärdig, personalen var gräslig och jag grät floder. Då kom fina M och fina T med...ja just det SUSHI och inte bara en gång utan två gånger! Och gissa om den var underbar!! Bland de bästa och kanske lika mycket för den omtanke och värme de skänkte mig när jag var som ynkligast! Har jag någonsin tackat er för det brudar?! Kram *ler*


För er som inte träffat mig i verkliga livet, kan jag berätta att jag är mycket kort (endast 140 cm ovan havet) och när det här begav sig vägde jag betyyyyydligt mycket mindre än jag gör idag. Dessutom var det innan min stora ryggoperation och därför var jag även utrustad med en gul mjuk korsett med stålstag i sidorna ungefär som de på bilden. Inte en sån där snygg en som man kan köpa i underklädesbutikerna men mer funktionell. Korsettens uppgift är att hålla ihop och staga upp och det enda snygga med den är att man får en figur som en barbiedocka! *ler*

Nåja, åter till sushi historien. Jag hade varit på läkarbesök inför ryggoperationen på mitt "borta sjukhus" och mellanlandade på Arlanda. Jag hade en del timmar att slå ihjäl, var hungrig som en varg och bestämde mig därför att gå till SkyCity för att få mig något i magen. Jag tittade på både det ena och det andra men hamnade till slut och som vanligt framför en sushi meny. Jag tittade på menyn och hade nästan bestämt mig för en 12 bitars, när jag fick syn på att de också hade en 18 bitars. Eftersom jag kände mig helt bottenlös, bestämde jag mig på stående fot och utan att blinka, för en sån tillsammans med en halv liters Mariestad (öl).

Nöjd med mitt beslut hittade jag ett bord och medan jag väntade passade jag på att ringa min kusin M och medan vi pratade kom min middag. Tallriken var stor som ett stekfat med mat för en hel sumobrottartrupp och jag åt, smaskade, tuggade, svalde, åt smaskade, tuggade, svalde som om jag inte fått mat på en vecka. Och inte en tanke på hur det kunde uppfattas av omgivningen hade jag, för det hade jag inte tid med. Åtminstone inte först. Maten var sååå himla god och jag fullkomligt proppade i mig bit för bit.

Men efter ett tag kände jag mig iakttagen och tittade upp och till min förvåning får jag se att alla vid de närmsta borden samt alla kyparna bakom disken stod och iakttog mig. Och i deras ansikten kunde jag läsa; "DET här MÅSTE jag se! För hur tusan ska den där lilla kvinnan bära sig åt för att få i sig all den där maten?! Och hur kommer hon att se ut efteråt?!" Efter en stund kom en av kyparna fram till mitt bord, säkert på uppdrag från de andra för att kolla hur jag verkade må, och då var det som om Fan flög i mig och jag tänkte; "nu ska ni minsann få för att ni glor på mig!" *ler*

Så när kyparen frågade hur det smakade, svarade jag: "Underbart, helt fantastiskt!!! Men tror du jag kan få lite mer soya och en halv liter Mariestad till?!" *skratt* Och jag kan berätta att hans min i det ögonblicket var ännu mer värt pengarna och mödan jag sedan fick av den enorma portionen. För han såg fantastiskt rolig ut i synen när han stegade iväg efter min nya beställning Och inte gav jag dem det nöjet att jag blev tvungen att lämna något efter mig. Nä, inte då! Jag åt upp varenda minsta smula och slurkade i mig varje droppe av min öl. Men SEN, sen kan jag avslöja att jag mer eller mindre kroknade ihop när jag rundade hörnet på restaurangen och försvann ur deras synhåll.

Jag trodde jag fullständigt skulle sprängas, kvävas, förgås och inte blev det bättre av att fiskeländena lite senare ville ha vatten och jag dessutom fick pressa i mig en halv liter Loka också ovan på det. Jag låg på en bänk i SkyCity och stönade, flämtade och trodde min sista stund var kommen (och också vad min omgivning trodde...)! *ler* Till slut blev jag tvungen att gå bakom en pelare (tur man är liten, för jag hade inte överlevt om jag hade tvingats leta efter en toa *ler*) för att försöka lätta på trycket och åtminstone släppa på korsetten. Och när magen kom lös, kan jag tala om att det var mer eller mindre som om en lavin som rasade till golvet och som jag fick fånga upp för att se min tår igen! Men gott var det! Och kul också...*ler*

Egentligen är jag ganska liten i maten, men vissa makalösa tillfällen finns det! Så vill ni testa mina gränser och se vad jag går för i matväg, ja, då ska ni bjuda på Sushi, Thai, Surströmming eller Taccos, då lovar jag att ni får ett minne ni sent ska glömma! *ler*

Idag har jag skrivit min SISTA tenta!! Kan ni fatta det?! För det kan inte jag! Och tänk som jag ojade, surrade, funderade och grubblade över om jag skulle fixa biffen, om jag skulle orka och om det skulle vara värt det. Och nu är jag snart i hamn, 26 år senare har jag kanske nått mitt mål idag. Helt enkelt ofattbart, tänk att jag kom dit till slut fast vägen blev lång och krokig! *ler* För har det gått min väg, kan jag snart titulera mig socionom! *ler* Inget märkvärdigt i sig, är inte svag för titlar eller så, men tycker ändå att det är en bedrift väl värt att berätta om med tanke på min sjukdomshistoria. Och det jag vill säga med det är; GE INTE UPP!! Utan med små steg och ett i taget kan ni nå de mål ni vill oavsett vad det gäller! Kram på er och ta det lugnt med fiskarna!/Carro...som fått sina fiskar varma...