Ibland kan jag bli så himla trött på mig själv, när jag inte kommer till skott och får något gjort! Och då pratar vi inte små lat eller så, utan mega igångsättningssvårigheter. Vilket ju självklart kan vara ett personlighetsdrag men som absolut också följer med diagnosen. För hur många av oss EDS:are har inte fått höra att vi är lata?! Många tror jag, och det händer mig också, för emellanåt "skäller" M på mig för att jag i hans ögon är just lat. Vilket självklart provocerar mig, då jag vet att det beror på min EDS, och självklart vet han att jag blir provocerad vilket är hans mening för på så vis vet han att han får igång mig. För oftast rivstartar jag och blir urförbannad på honom efter ett sånt påhopp, min känsla brukar bli; "jag ska minsann visa honom, han ska få se" och så uträttar jag stordåd och vi bägge är nöjda och tror att vi över listat den andre. *ler*
Men det är faktiskt inte lathet (bara, för visst kan vi också vara det emellanåt - precis som alla andra), utan oftast handlar det om vår enorma trötthet och energiförlust vilket gör att vi inte får saker att bli gjorda. Det finns helt enkelt inte nå energi över efter att kroppen fått kämpa med värk och att kort och gott "hålla ihop oss och upprätt stående." Som ni kanske minns har jag ju berättat att en EDS:are gör av med 90 % energi varje gång man gör något; går, stryker, sitter, står medan en frisk person gör av med 90 % i första steget och därefter 10 %. Och då kan man ju bara tänka sig vart all vår ork och kraft tar vägen, vi läcker både energi och ork som ett otätat hus. Därför är det väldigt lätt hänt att vi blir "sittande /liggande" en hel dag och jag t.ex. kan hur lätt som helst "fastna" framför datorn och något fånigt dataspel en hel dag, från 10 - 22, inga problem. För mig! Men för familjen! M hatar när jag har dessa dagar och liksom fastnat i mig själv som i ett skruvstäd, han tycker verkligen att det är en otrevlig sida hos mig även om han vet att mycket beror på min sjukdom.
Sen har jag också något konstigt drag, som jag inte vet kommer från min personlighet, mina stora igångsättningssvårigheter eller från min EDS, men jag har en förmåga att strunt i kroppens signaler TROTS att jag lovat mig själv såååå många gånger att jag är lika viktig som någon annan, att ta mig själv på allvar, att lyssna på vad kroppen signalerar osv. och ändå struntar jag i det gång på gång. Självplågar'n är mitt andra namn! *ler* Fast jag är hungrig äter jag inte, fast jag är trött och slut i kroppen, vilar jag inte och fast jag har mycket att plugga, pluggar jag inte - utan helt enkelt ignorerar det jag egentligen känner, liksom förtränger det, känner jag det inte finns det inte! *ler* Hur klokt är det på en skala?! Visst är det ju bra om man kan bita ihop och kämpa, att inte "lägga" sig för minsta krämpa eller motgång - men någon gång måste ju måttet vara rågat. Någon gång måste man ju ändå lyssna på kroppen för man har bara en av den varan!
Jag har gjort om i mina hemtjänstinsatser igen, nu har jag dusch måndag, tisdag och torsdag, eftersom jag mår så väldigt bra i duschen och egentligen brukar duscha varje dag när jag är självgående. Frukost-hjälpen är kvar varje dag, ledsagning 1 gång/vecka och lunchen är utbytt mot promenader därför att jag ju faktiskt rent tekniskt, KAN ta mig lunch själv nu. Men vad tror ni händer?! Så pinsamt men sant, trots att jag är 42 år och verkligen borde veta bättre, så blir det så att jag inte äter alls när inte hemtjänsten kommer och påminner mig! Jag klarar rent fysiskt att värma maten men jag får det inte att bli gjort, trots att jag känner att jag är hungrig - men jag intalar mig själv att jag inbillar mig och försöker låtsas som om jag inte känner något. Hur knepigt som helst och sån har jag alltid varit, när det gäller mat, faktiskt också en form av matmissbruk och åtminstone en sjuk inställning till ätandet. Vet inte varför och vart det kommer ifrån men M brukar säga att jag är som en kamel, som kan gå utan mat och vatten i dagar och hade det inte varit för killarnas skull, skulle jag väl aldrig äta. Nu måste jag ju laga, om inte för min skull, så för deras - för att de ska få mat. Och sällan och aldrig tycker jag det är riktigt gott med mat heller, åtminstone inte den jag lagat själv. När andra lagar mat åt mig är det självklart gott och det är därför jag både nu och då önskar mig en kock på bron!
Till viss del tror jag det är den sviktande orken som är den största boven till att jag inte kommer mig för att äta, för det kostar på att stå i köket, men sen också för att det är så mycket mat som jag inte mår bra av och som ger mig "dålig mage." Och kanske är det en doktor som en gång sa åt mig; "egentligen är det väl så att du mår bäst när du inte äter" som startade min "matfnurra" genom att säga så men lite så är det också. Många gånger måste jag avbryta måltiden för att rusa på toaletten eftersom maten vill ut i samma ögonblick som den kommer in. Det känns som om hela systemet är öppet, ända från matstrupen till de bakre regionerna och fri passage ut när jag stoppar något i mig (ursäkta s.k.i.t snacket *ler*). Men samtidigt som jag har ett supersnabbt system har jag otroligt långsam förbränning och är så gott som aldrig hungrig. Som det är just nu äter jag två glutenfria frallor, kaffe och läsk/vatten till medicinerna vid nio och sen äter jag ingenting, ingenting, ingenting och framåt två tiden är jag vrålhungrig. Då kokar jag kaffe och i värsta fall slänger jag in en liten kaka till det (om jag nu har någon, vilket jag oftast inte har tack och lov) eftersom det ändå är så nära middagen tycker jag det är onödigt att börja laga någon mat då och sen äter vi middag mellan sex och sju och sen bara vatten till medicinerna på kvällen.
Samma sak är det med min dagliga vila, den skippar jag också, fast jag känner att jag har jätte ont i svanskotan och bäckenbotten av allt sittande. Men även det förtränger jag och låtsas inte om…Och vad blir resultatet?! Jo, jag är super retlig och mega irriterad innan jag hinner få mig själv i sängen på kvällen bara för att jag är alldeles för trött och slutkörd. Och oftast är det lilla fina C som råkar ut för mina humörsvängningar när jag fräser åt honom, bara för att han inte har förstånd att lämna mig i fred som hans far gör. C blir ledsen och jag får ont i samvetet när jag ser hur jag sårar honom och kan bara konstatera hur fel det blir även om jag inte får stopp på det. Men jag vill ju inte bråka med honom egentligen, min älskade lilla sockerskrutt! Och här i veckan kände jag att så här kan jag inte ha det; att inte äta och inte vila, och dessutom köra med mina "brandkårsutryckningar", som kroppen egentligen inte fixar längre, då jag sparat allt till sista minuten. För självklart följer jag samma beteende när jag studerar, sparar allt tills det blir så hyperstressigt att inget går in som det kändes inför den här tentan. Jag läste och läste och upptäckte att jag inte tagit in ett enda ord…något som i och för sig är vanligt med EDS. Men jag får liksom inte det heller det att bli gjort på så sätt som jag skulle vilja.
Så i torsdags bestämde jag mig, att det finns ett liv före tentan och ett efter! Och i detta nya liv ska jag bättra mig på att äta som jag ska, fylla på med smärtisar som jag ska, vila som jag ska och planera studierna bättre - om det så ska krävas schema och "äggklocka" för att få det gjort! *ler* Egentligen fick jag min kick i onsdags kväll, när ett par kompisar som säljer Herbalife kom förbi och jag började berätta för dem om mina vanor, då trillade polletten verkligen ner hos mig och jag riktigt hörde hur korkat det här egentligen är! Jag fick verkligen sitta där och skämmas över hur jag fungerar. Att inte äta och tillföra energi gör ju, förutom att jag inte har ork att göra det jag ska på dagarna - plugga och träna, också att jag är super irriterad och över trött när kvällen kommer och så vill jag inte ha det. Det är ett vågat spel jag spelar för hur länge står mina killar ut med mig när jag är så där sur och grinig?! Och redan nästa dag började jag med mina nya fina vanor, att dricka proteindrinkar på morgonen - typ smoothies, som jag blandar av sojamjölk, bär och proteinpulver. Kanske inte alltför spännande det heller, men måste åtminstone vara bättre än som jag har det just nu. För när man ändå inte äter för att man inte har ork eller kommer sig för tillaga något, måste ju en sån här drink vara bättre än inget alls?! Eller vad tror ni? *ler*
Så mitt mål just nu är att gå ner 5 - 8 kg (och för att göra det ska jag byta ut två måltider mot proteinshake) och det tror jag, jag kommer att göra genom att hela tiden se till att jag är mätt i magen eftersom min kropp då inte behöver lagra allt i reserverna. Om jag är mätt i magen, minskar också sötsuget, vilket i sin tur också är bra för att bli av med candidan jag har i magen, något jag redan hunnit märka av. För sista tiden har jag, trots eller snarare för att jag inte äter - haft en känsla av att jag alltid velat ha något i munnen vilket självklart inte är nyttigt eftersom det också ökat på vikten. Men redan samma dag med första proteindrinken, blev jag av med värsta sötsuget, då jag hela tiden var mätt. Och ytterligare en glädjande upptäckt var mina toalett besök, för första gången på länge producerade jag "normal" konsistens på det som kom ur mig och så kanske är det så att även mina explosionsartade och vattniga diarréer mår bra av ett rikligt proteintillskott. Men det är för tidigt att uttala sig om det än och jag återkommer med rapporter när jag ser mer långvarigt resultat både vad gäller, sockersug, viktnedgång och toalettbesöken. Förutom denna nya kosthållning, har jag också börjat ställa "äggklockan" så den ringer efter 1,5 timme, då det är dags för ett glas vatten och en vilostund på sängen och något jag upprepade flera gånger den första dagen och jag tror jag var mindre irriterad på kvällen. Så nu har jag, för tusende gången i ordningen, lovat mig själv att sluta vara en sån självplågare och märker ni att jag barkar iväg igen så får ni påminna mig! Ta hand om er själva!/Carro, mätt i magen…(googlade bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar