Nya vägval och knytblus varning!

Ja herregud vad man kan fundera mycket, fram och tillbaka, hit och dit, å ena sidan men å andra också...ja, verkligen komplicera tillvaron mer än nödvändigt. Men nu har jag till slut fattat mitt beslut och då känns det skönt, när man väl kommit till vägs ände och beslutat sig för att så får det bli. Och vad är det då jag har grubblat över den här gången?! Jo nämligen om jag ska börja plugga igen eller inte, riskerna och möjligheterna med det, konsekvenserna, vad som händer med mitt mående och hur jag ska försörja mig. Och till slut när jag funderat tills nästan vartenda hårstrå på skallen hade skiftat färg, bestämde jag mig för att försöka. Jag vet ju inte hur det går förrän jag har provat och det är kanske bättre att testa och sedan lägga ner om det inte går istället för att aldrig ens försöka! Vad vet jag, men vad som är rätt och fel tänkt lär jag säkerligen få tid att fundera över. Och en sak vet jag med säkerhet, jag kommer definitivt att ångra mig efteråt om jag inte testar eller ens "hoppar på tåget när det nu kom in på stationen!" Sen får jag ta resten sen...*ler*

Så från och med igår är jag så officiellt en "skolflicka" igen!! Helt otroligt och oväntat, mitt i rehabilitering och återhämtning med allt vad det innebär men samtidigt så likt mig, att skruva till tillvaron ytterligare lite till för att se vad jag klarar och fixar. Ibland funderar jag om jag har något självplågande drag i mig eller att jag inte duger i mina egna ögon och förtränger min EDS för att jag hela tiden måste överbevisa för mig själv och andra att jag klarar av allt som andra fixar och kanske också lite mer med tanke på den tuffa tillvaro jag ändå har med min skruttiga kropp?! Fast egentligen vill jag tro att det, när jag belastar min tillvaro på detta vis, beror på min livsglädje, min kämparglöd, envishet och målmedvetna inställning till de drömmar jag haft och satt upp för mig själv! Det känns mycket roligare att tänka så...*ler*

Vad är det då jag har hittat på den här gången??!! *ler* Jo, som ni vet, har jag ju sen tonåren velat bli socionom för att sedan kunna söka kurators tjänster. Jag har ju också berättat att jag någon gång i slutet av -80, början av -90 talet sökte in på Socialhögskolan, kom in och tackade nej pga att jag träffat M och att jag ångrat det efteråt. Visst har jag varit nöjd med den utbildning jag fick och det jobb jag har, faktum är att jag älskade mitt jobb, men längtan till kuratorstjänster på sjukhuset har ändå alltid funnits där. Och nu kom chansen en gång till, nästan som ett "tecken" *ler*, en chans jag bara inte kunde försitta även om den kanske inte är riktigt "rätt" i tiden och även om jag fortfarande inte har en minsta aning om hur allt kommer att bli för mig och min kropp. Om jag någonsin kommer att kunna jobba eller göra något skapandes grand igen! Det jag ska läsa är alltså de sista 30 poängen jag saknar för att bli legitimerad socionom för att sen kanske, kanske någon gång i framtiden kunna jobba som sjukhus kurator. Kursen jag ska läsa heter Påbyggnadsutbildning i Socialt arbete och är en distanskurs på 50 %, utlokaliserad från Umeå universitet med några studietillfällen på mitt "hemma universitet", och större delen av undervisningen internetbaserad vilket innebär att jag kan ligga hemma i sängen, med datorn på magen och se på förinspelade föreläsningar. Alltså, som hand i handsken, för mig just nu med tanke på den situationen jag befinner mig i. Det jag ska läsa berör områden med sociala teorier, ytterligare lite juridik, barn- och ungdom och missbruk

Det känns lite som om jag ännu en gång i livet, kommit till en vägkorsning, där jag kan välja att gasa eller bromsa, där jag ska komma till ett beslut efter 4,5 års sjukskrivning och välja "väg"! Jag kan antingen, som försäkringskassan vill, välja vägen som leder direkt till en återvändsgränd och sjukpension...eller den andra som är mer chansa, satsa och kämpa vidare vägen. Jag säger INTE att det är den rätta vägen, eller ens att jag vet vad som är rätt för mig MEN jag känner att det är den vägen som är mer JAG! Åtminstone just nu. Jag värderar och tycker inte att den ena vägen är bättre eller sämre, lika lite som jag nedvärderar de som "valt" den ena eller andra vägen eftersom det är något som var och en som hamnar i en liknande situation måste få bedöma och ta ställning till själv. Och istället är det nog så att jag innerst inne beundrar alla de som haft mod och styrka att "välja" (välja och välja, snarare tvingats in på) den vägen eftersom den är långt ifrån enkel och lättpromenerad! Och jag hoppas verkligen att de som redan går den, ska bli mina guider och visa mig vägen om den trots allt också blir min väg!

Men just nu känns och ser jag den ena vägen, i mitt fall, som ett tvärstopp och svart tomrum. Jag kan bara inte lägga mig ner och "dö" även om jag just nu, mer eller mindre har huvudet under armen. Jag är inte redo för det än! Jag kan ännu så länge, inte acceptera mig själv som ett avslutat kapitel utan jag VILL tro att jag har mycket kvar att ge, att jag kan, orkar och fixar en framtid innehållande ett 50 % arbete, en vardag som faktiskt kan vara i minst 23 år till! Jag vill få en ärlig och rättvis chans att testa mina förmågor och begränsningar, prova mina vingar och se vad jag fortfarande går för innan jag en dag definitivt måste tvingas välja väg. Kalla mig dumdristig, "blåögd", ha skygglappar eller lagd åt "stolleprov" eller vad ni vill, men sån är jag. Det är gummigumman det, töjbar in i det längsta! *ler* Men, blir det så att det inte kommer att fungera, är jag fullt och fast övertygade och säker på att jag kommer att se annorlunda på pensionsvägen om jag ändå hamnar i den situationen. Jag är också helt säker på att jag både kommer att acceptera läget och fylla tillvaron med allehanda uppdrag om det blir så! Sånt brukar jag ju vara bra på och författardrömmarna finns ju alltid kvar...*ler*

Den här sista tiden har på många vis varit pressande och stressande. Det känns som om mycket är på G, att det rör på sig, som om jag har många "bollar i luften" och oavslutade trådar i min hand. En är rehabilitering och återhämtningsfasen, en annan genetiktråden med det som hör till den, en tredje är funderingar på att försöka byta och hitta en ny intresserad patient ansvarig doktor vilket inte är så lätt när man har alla besvär och diagnoser som jag (jo det är faktiskt sant, att det är skillnad på folk och folk och att man är mer och mindre attraktiv i en doktors ögon!!! Ni vet väl att EDS egentligen betyder: En Doktors Skräck!! Tack A, för den förklaringen jag älskade den *ler*). Vidare har jag ju, som ni vet, Försäkringskassan i hasorna, liksom arbetsgivarens och mina egna tankar på rehabilitering, arbetsprövning och arbetsåtergång.

Visserligen är väl det senare något som kanske inte händer den här veckan eller nästa men som ändå kommer närmare för varje dag, nu när jag är mer eller mindre färdigopererad för den här gången (jo, visst ja, en kvar under våren, då märgspikarna ska ut). Eftersom tillfällig sjukersättning som bidragsform upphört den 1/1 2010 har jag numera vanlig sjukpenning och med den följer den ordinarie rehabiliteringstrappan vilken innebär en första "prövning" av arbetsuppgifter hos arbetsgivaren efter 90 dagar och HELA arbetsmarknaden efter 180 dagar. Dagar som numera tickar även för mig och vid juletid torde vi vara framme vid det första stoppet, de första 90 dagarna och det andra, vid 180, vågar jag inte ens tänka på eftersom man då ska provas mot hela landets arbetsmarknad.

Det handlar ju, som sagt, inte om att jag INTE vill prova jobba men det handlar om att jag vill att det ska göras på rätt sätt och rätt i tiden!! För som ju alla förstår, utom möjligen handläggaren på "kassan", är jag ju INTE redo för en arbetsprövning redan vid jul eftersom jag ju inte ens är redo för medicinsk rehabilitering förrän tidigast under vårvintern. Mitt rehabcenter vill inte ens ta emot mig före dess! Hur ska jag då kunna arbetsprovas och vilka rimliga arbetsuppgifter ska min arbetsgivare kunna lägga på mig, innan vi ens vet hur och om jag kommer att bli så pass okej att jag överhuvudtaget kan arbeta! Men det bryr sig inte "kassan" om, jag får faktiskt vara sjöman eller traversförare om jag vill, bedömer de att jag har arbetsförmåga så har jag det oavsett min EDS eller mina 28 operationer!

Den 28:e september ska vi ha ett första! (tog bara 4,5 år tills dess!!!) avstämningsmöte med arbetsgivaren och försäkringskassan kring allt det som rör min situation. Till det mötet har jag även bett M och min doktor att vara med och jag kanske också ber mitt fack och sjukgymnast komma, så vi verkligen får en helhetsbild av min situation! Men hur som helst "jagar" det här mig och det är därför som jag känner att jag verkligen vill vara "chef" över mitt liv och min rehabilitering! Jag vill vara den som styr och ställer krav, den som fattar besluten på hur allt ska göras och också den som avgör och säger när det inte fungerar eller går som jag tänkt! Kanske är det som M säger, att jag har auktoritetsproblem men själv känner jag det som om jag inte bara kan "åka med" utan att själv få vara ansvarig och delaktig. Och då är den här utbildning ett led i den riktningen. Det är ett sätt för mig att ta tag i min situation och leda mig själv in på en eventuell väg och åt något håll även om slut destinationen fortfarande är höljt i dunkel. Men som legitimerad socionom blir jag åtminstone ännu "bredare", och då förhoppningsvis inte om baken, för den är tillräckligt bred *ler*. Då sitter jag helt enkelt lite säkrare och är något svårare att göra sig av med!

För självklart är jag införstådd med att det kanske är det som min arbetsgivare i slutändan kommer att vilja. Men som leg. socionom kan jag hos min arbetsgivare, förutom att gå tillbaka till mitt gamla jobb som enhetschef, även bl.a. jobba som socialsekreterare och kurator på skolor och invandraromsorgen. Den här utbildningen vidgar mitt arbetsfält något så oerhört eftersom den även ger mig tillträde till sjukvårdsfältet, rehabilitering och handikappföreningar. Och jag tror även den skulle underlätta för mig om jag skulle starta eget och föreläsa eller "coacha" andra eftersom en sådan legitimation skulle öka trovärdigheten då de flesta förstår och kan tänka sig vad en socionom kan och har lärt sig. Den går dessutom att "bygga ut" ytterligare, med t.ex. psykoterapeut yrket eller kanske samtalspedagog om det skulle vara det jag skulle vilja.

Det är därför jag chansar, satsar igen, tar studielån (måste det för att skydda min SGI, annars tappar jag definitivt 50 % av den när kursen är slut. Hade inte velat låna mer när det är så osäkert om framtiden men med studielån blir sjukpenningen åtminstone en bedömningsfråga...) och sätter mig på skolbänken, innan jag egentligen är redo för det hälsomässigt sett! Kanske inte rätt i tiden men rätt i själ och hjärta, för det känns stort och mäktigt att jag kanske, kanske kommer att nå mitt mål till slut även om vägen dit blev lååååång och krokig. Så kanske är det nu dags att utrusta garderoben med en massa knytblusar och bokhyllan med en lagbok...(som M säger att alla socialtanter har)! *ler* Om jag sen, åter igen, tagit mig vatten över huvudet får framtiden utvisa!/Carro på nya vägar med nya livsval...(googlade bilder)