torsdag 23 februari 2017

Årskrönika 2016, del 2


Så där, då var jag mätt i magen och kan galant återgå till att färdigställa del 2 av 2016 års årskrönika. Himmel så kul det är att skriva igen, när orden flödar och texten rinner som ett vattenfall. Jag hoppas verkligen detta flow håller i sig lääänge! Okej, då kör vi! *ler* 

Oktober: Det största som hände i oktober, som jag för ett år sedan trott varit omöjligt men som varit en av mina största önskningar här i livet slog in! Som ni kanske minns är jag ju pälsdjursallergiker, vilket alltid varit en stor sorg. För hundrade gången i ordningen tog jag upp det med min homeopat och hen sa att det är väldigt vanligt att allergiker av någon konstig anledning tål råttor och möss!

Sagt och gjort kollade he
n mig och det visade sig, helt otroligt och ofattbart, att jag tål råttor. Och ja, ni gissar säkert resten...*ler* I ett grisblink var vi råttägare och våra älskade pälsbollar Pepsi och Popcorn flyttade in! Och jag är precis lika löjlig som alla djurägare, gullar och skämmer bort de små liven! *ler*

Jag fick också "leka Gud" för en dag, när älskade Mini tog en sväng över Regnbågsbron! Jag hade badat honom, vänt bort blicken för några sekunder och när jag tittade tillbaka låg han på sidan. Jag slet upp honom ur badet och han ändrade färg till gul och svart, som de gör när de går över till andra sidan. Jag började göra hjärtmassage och blåste luft in i hans mun, inget hände, jag blåste mer, tröck mer, blåste mer, tröck mer...

Mamma var här och tog över medan jag ringde djursjukhuset, frågade vad vi skulle göra då det verkligen är svårt veta att om en ödla har dött eller inte eftersom de kan gå in i koma. Eftersom det såg mycket kritiskt ut för lilla Mini slutade vi att trycka på hans hjärta och blåsa i hans mun. Istället la jag en handduk runt honom och höll honom mot mitt hjärta och viskade söta ord i hans små öron. Vad han har betytt för mig, hur mycket jag älskar honom, hur viktig han har varit för oss och hur mycket kärlek den lilla varelsen gett oss.

Och då plötsligt, när jag nästan gett upp hoppet, kände jag hur han gäspade, sträckte på sig, öppnade sina ögon och tittade djupt in i mina. Mini var tillbaka! Love!

Oktober var en händelserik månad, det ser jag ju nu! *ler* En annan av mina största önskningar i livet är att kunna ha långt hår, något jag aldrig kunnat eftersom mitt är klent, tunt, kala fläckar, flygigt, trasigt och i allmänt dåligt skick. Jag har heller inte fått sätta extentions för mina frissor, då det inte fäster bra och sliter för hårt på mitt eländiga babyhår. Men nu har det kommit något som heter Hairtalk extentions och är tejphår, alltså hårslingor som man fäster med tejp mot skalpen.

Det är ett hår som inte sliter det minsta på det egna håret, snarare tvärtom, det skyddar och bevarar det egna håret som får växa i lugn och ro under. Detta hår använder man idag oftast inom cancervården, eftersom det är så skonsamt! Men dyrt! Men jag bestämde mig för att jag var värd det, äntligen skulle min andra stora dröm gå i uppfyllelse. Och jag kan säga att jag grät den dagen, av lycka!

Det var som om hundra ton lossnade från mina axlar i takt med lyckotårarna som trillade längs mina kinder. Jag kände mig verkligen så fin och så hel, så jag förstår verkligen C som nu nästan inte har något hår kvar. Hår är verkligen så viktigt för självkänslan! Jag skulle gneta ihop vartenda öre för att kunna ge honom samma möjlighet, om det bara gick...Enligt frisörerna har han för lite hår för att kunna fästa slingorna på ett snyggt sätt och utan att det blir för tjejigt.

Som vanligt gjorde vi våran kära mediala NÄRA-kryssning till Åland i år också och precis som vanligt fyllde de på våra depåer så bra som den brukar. Jag är alltid så lugn och samlad inombords när jag kommer därifrån, då har jag det inre lugn jag alltid längtar och söker efter. Men när jag kom hem valde våra fina lilla Minigubben att lämna oss trots allt. Den där Regnbågsbrovandringen slet nog mer på honom än jag ville inse.

Efter en tre timmar lång dödskamp i min famn, där han kom och gick, mötte mina ögon, kippade efter luft och slutligen drog sitt sista andetag somnade han in 10 år, 3 månader och 1 vecka gammal. R.I.P älskade finaste Mini, det kommer aldrig finnas en sån underbar ödla som du. Men jag tror du kände att du kunde lämna mig nu, när jag fått mina små råttkillar att kela med...Älskar dig, från här till evigheten!

I oktober hann vi också med en Mirakelmässa i Umeå och där hände det en massa spännande saker! Eller snarare sånt som resulterade i spännande saker som hänt nu i helgen men det ska jag berätta mer om. Men anledningen till att jag haft en fantastisk helg i helgen och som resulterat i att jag äntligen orkat sätta mig vid tangenterna igen, är mannen vi mötte i Umeå! *ler* En man som vi också lyssnat på på en av våra Ålandskryssningar och imponerades av redan då, nämligen det sjungande mediet från Wales Jeff Jones!

En fantastisk man på många vis, imponerande kunskap, fängslande personlighet och otroligt ödmjukt sätt. Han kände omedelbart igen oss, vilket vi inte trodde även om vi brukar vara lätta att lägga märke till då vi har en tendens att få alla omkring oss att skratta. Vi träffades flera gånger under mässan och efter tredje gångens ordväxling blev han nyfiken varifrån vi kom och när vi berättade det, sa han att han skulle komma till Luleå om vi trodde vi kunde ordna en seans och kurshelg här åt honom.

Och så klart kan vi det, A och jag är ju ett radarpar av Guds like och i helgen som var gick den "hands-on" kursen av stapeln. En oförglömlig helg som gett mig det inre lugn jag så länge sökt, som om jag äntligen hittat vad jag sökt och är på väg in i hamn efter lång och ensam tid på sjön...

November: När min pappa dog tyckte min styrelse som jag satt i då att jag hade haft en väldigt tung tid och så var det nog, så då fick jag ett presentkort på Live It. Som ni vet är M och jag riktiga spalovers, så till Allhelgona helgen tog vi en Stockholms weekend och besökte Selma city spa och vi njöt till max även om det här spa:et kanske inte är ett av våra favoriter.

Det var dessutom lite för kallt i utepoolen och svinkallt i luften, så rimfrosten hängde från näsan som på Pomperipossa. Men vi mös ändå, god mat, bra boende och trevliga upplevelser. Tusen tack "min" dåvarande styrelse för att ni gjorde detta möjligt för oss, vi uppskattade det!

En fredag i november, när första snön kom tillsammans med en blandning av regn, testade jag krocksäkerheten på min nya bil! Jag kom körande mot en av stans mest krockigaste rondell, typ ska man krocka så är det i den rondellen man gör det! Tack och lov hade jag tagit ner farten, eftersom jag var på väg in i rondellen men det hjälpte inte.

Var jag var har jag ingen aning om men inte var jag då i bilen för jag minns bara att C skrek "Men mamma, vad gör du??? Bromsa, mamma, bromsa!!" Och så baaang, krasch, bom...rakt in i framförvarande bilens dragkrok. Jag hade varit så fokuserad på bilarna som kom från vänster i rondellen, trodde att bilen framför kört och inte märkt att han bromsat igen förrän hans dragkrok satt i min kofångare!

Suck! Bra sätt att slösa pengar på, såna som jag har så gott om! Men självklart är jag tacksam att det gick bra för oss och personerna i bilen framför, lite plåtskador går ju alltid att fixa även om det är onödiga pengar. Men alla olyckor är ju onödiga!

December: I december var det dags igen! Olycka nummer, vad i ordningen...Herregud, vad är det för fel på mig?! Den veckan hade jag varit ovanligt trött, svår att väcka och trög att få igång. Nästan alla dagar sov jag mellan frukost och lunchen, så även denna dagen.

Jag tog en liten "tuppis" innan jag skulle äta jullunch med mina forna kollegor på biblioteket, somnade ganska hårt och vaknade av att råttorna gjorde några konstiga ljud i buren.

Och tur var ju det för när jag tittade på klockan hade jag bara en kvart på mig att klä mig, slå in en present, köra cirka 10 minuter innan jag skulle vara på plats. Men jag tror inte det hade gjort något om jag hade blivit lite sen, de hade nog hellre haft mig där än som det blev. Jag rusade upp, röck åt mig handväskan och rusade mot hallen...kände någonstans långt bort och väldigt diffust..."att nu faller jag"... och sen minns jag inget mer. Svart.

Det första jag minns väldigt svagt, är en känsla av "fylla"...som när man i ungdomen druckit alldeles för mycket alkohol och inte kunde hantera situationen. När jag "kommer tillbaka" sitter jag i permobilen, som står i hallen, och gråter. Jag förstår ingenting, känner mig bara väldigt berusad, som om någon hällt i mig en 75:a starksprit och när jag tittar mig omkring är det en stor blodpöl på hallgolvet som jag krälat omkring i.

Jag räknade ut att jag alltså hade fallit handlöst och slagit huvudet i klinkergolvet i hallen, så att glasögonskalmen pekade rätt ut i sidan. Huvudet bultar, blodet rinner från ögat och axeln smärtar nå infernaliskt. Som tur är var C ledig från skolan, så jag ropade på honom. Han blir förskräckt när han kommer upp, dels för hur jag ser ut och att jag gråter (vilket är ovanligt) men också dels för att han först tror att jag kört över råttorna med permobilen. *lite komiskt, jag vet...man får skratta*

C ringer M, som uppmanar C att ringa ambulansen medan M skyndar hem från jobbet i tron att jag fått en stroke eller liknande. Och inte ser det bra ut för när de ber mig sätta fingret mot näsan sätter jag den mitt i pannan och svär att jag ju pekar på näsan fast jag inte gör det. När C och M börjar räkna ut, har jag varit fullständigt utslagen och borta i en kvart och sedan på ett magiskt vis lyckats ta mig upp, in i badrummet, torkat av mig lite blod och sedan tillbaka till permon i mitt "onyktra" tillstånd.

På sjukhuset konstaterar man att jag återigen haft änglavakt! Inga skelettskador eller större frakturer men en ordentlig hjärnskakning, två jack i ögonbrynet, en axel som är ordentligt stukad och som jag nu, långt senare fått klarhet i, en fraktur i ögonbotten. Jag var verkligen i dåligt skick och helt klart ett fall för inläggning men då det inte fanns lediga sängar, skickade de hem mig med C och M som övervak. Men även den historien slutade väl, även den gången hade jag tur! *ler*

Det andra stora som hänt i december är att jag ju inte längre har hemmavarande barn under 18 år!! Visst har jag barn hemma...men vår älskade lilla stora filur har fyllt 18 år, vilket känns helt ofattbart att ta in! Vart tog alla åren vägen, hur har han hunnit bli så här gammal??? Det är inte lätt för en gammal mamma att ta in...Och allt ändrades över en natt, alla konton stängdes, ingen frånvarorapportering från skolan, inga utvecklingssamtal...Ja, det kommer att ta tid att landa i den nya rollen och det har jag inte gjort än!

Julen firades lugnt och stilla hos lilla mamma tillsammans med släkten och för första gången på...ja, jag vet inte hur länge, var det bara vi tre på nyårsafton. Men det gick det med, var ganska mysigt faktiskt och lite senare kom grannarna och deras gäster över till oss, så då blev det liv, tjo och tjim i alla fall.

Förutom allt detta har 2016 varit ett lugnt år *ironiskt leende på läpparna*. Ja nästan alldeles fridfullt...ha, ha, ha...Jag gjorde ett experiment under året och sparade alla kallelser till vården för att se hur ett lugnt år kan te sig och det blev bara 32 kallelser under fjolåret! *ler* Så där, då var jag tillbaka vid spakarna igen! Hoppas på ett snart återseende!/Carro...revitaliserad (bilderna är googlade och privata) 

1 kommentar:

  1. Löshår kan vara det bästa som finns, framför allt känslan man får efteråt. Använder också tape men det är från www.hairtastic.se men det är mer eller mindre samma som hairtalk. Skonsamt mot egna håret om själv använder jag lite extra fyllning och lite längd men inget överdrivet. Kram Josefin

    SvaraRadera