I en båt på Ålands hav...Del 2

(Foto: Mikael Törmä)

Det tredje mediet, Chianti kom från Orust. Eftersom jag redan fått så mycket budskap från pappa och jag dessutom visste att han hade det bra genom mina drömmar, att han blivit frisk och såg så glad ut, så var mitt fokus lite egoistiskt hos det tredje och sista mediet. Jag ville i första hand höra vad hon hade och säga om mig, om min framtid och vad som kommer hända med mig framledes.

Det var väl ungefär det jag började med att säga när jag satte mig men då svarade hon "Nej, så blir det inte! Din pappa kommer för han vill prata med dig! Så då föreslår jag att vi låter honom prata och hör vad han vill berätta." Inte mycket att opponera sig mot där inte, utan jag blev tyst och lyssnade. Mediet började prata och via henne förmedlade pappa sina ord till mig och jag kan säga att det blev mycket omtumlande och känslosamt!

"Du är en mycket stark tjej, den starkaste jag någonsin känt!" Jag försökte stärka dig genom hela livet, både andligt och fysiskt men oftast räckte inte orden till och det blev mer i handling än med ord. Men jag har alltid varit ditt osynliga stöd. Jag vill och har alltid velat att du ska stå upp för dig själv och ta möjligheterna när de kom/kommer. Du ska inte sätta några gränser för dig själv, för då kan du nå precis hur långt som helst! Och dit du vill!

Du ska inte lyssna på alla som försöker sätta upp hinder och käppar i hjulet för dig. Och du får aldrig, aldrig ge upp dina drömmar! För de som "bråkar" med dig har inte sett dig för den du är! Du hade lite dåligt självförtroende förr, för cirka tio år sedan men det har du inte idag. Så ge inte upp utan stå på dig! Du ska be andar och änglar att hjälpa dig, för du har en hel skara här på andra sidan som skyddar och tar hand om dig.

Min ork tog slut! Jag ville göra så mycket mer! Jag var inte färdig! Men jag orkade inte mer för sjukdomen. Jag hade själv velat hjälpa dig med de som bråkar och stör men jag orkade inte. Jag ville inte att de skulle köra över dig eller stoppa dig i ett fack och jag vet att du kan så mycket mer än de förstår och än de fack de stoppar dig i!

Men min ork fanns inte där längre. Jag gav upp! Jag valde att gå när jag var ensam. Inte för att jag inte trodde du och mamma skulle klarat det. Utan för att jag inte hade klarat det. Det hade inte varit säkert att jag då hade kunnat gå och lämna er!" Snacka om ståpälsvarning!

Sedan började mediet prata om C men sa att det var pappa som pratade genom henne. Han var tydligen jätte stolt över C (vilken morfar/farfar är inte det?!) och att C är ett kristallbarn, vad nu det innebär...Har inte riktigt hunnit läsa på så mycket om det, då det har varit så pass mycket annat. Plötsligt sa mediet: "Jag ser att han har något på huvudet! Har han ofta mössa eller keps på sig?" Jag var förstås tyst och hummade bara att nej keps har sällan men att jo, mössa, det händer nog...

Mediet fortsatte: "Han har något på huvudet för att inte tappa energier och för att koncentrera sig bättre, det fungerar som ett lock! Det är som om han vill stänga om sina tankar! Men också för att "gödningen" inte verkar nå ända upp till håret. Men det är inte riktigt bara mössa...det är något annat också han har på huvudet...Har han problem med håret? Har han peruk?" Kan väl säga att jag blev ganska paff och tagen på sängen när hon sa så och kunde bara nicka. *ler*

Då fortsatte hon: "Har han färgat sitt hår?" Ja vad kunde jag säga annat än ja. "Det var inget bra, det är därför han har tappat sitt eget hår! Det blev som en förgiftning av det var hårfärgen som utlöste håravfallet. Det du känner i hans hårbotten, som salt- eller sandkorn kan vara hårsäckar, så helt kört med håret är det kanske inte. Kanske kan både håravfallet och tillväxten förbättras, för han är ganska kort va? Men än kanske det inte är för sent!" 

"Din pappa hälsar att du inte ska nöja dig med utredningen som grabben fått, utan fortsätt att stå på dig och kräv mer för honom!" Mediet gav förslag på alternativa/komplementära behandlingar för C, exempelvis något som heter frekvens-/blodanalys, detta för att ordentligt kunna se eventuella brister. Hon tyckte också att jag dagligen skulle massera C:s hårbotten och smörja in skalpen med ekologisk coccosfett, så kanske håret kommer tillbaka (Vilket vi gjort och om det gav resultat vet jag inte men lite av håret har ju faktiskt kommit tillbaka, även om det är långt ifrån allt. Men mer om det senare.)

Mediet tittade hela tiden över min ena axel, långt bort i fjärran medan hon pratade ut i luften. Hon log och skrattade medan hon beskrev hur pappa såg ut och hur han var: "Han verkar verkligen vara en trevlig karl! Han är så glad och pratar hela tiden och han har så mycket han vill säga till dig, det går nästan inte få stopp på honom! Han tycker det är synd att tiden är slut och hade velat prata mer men är så glad över att du ville "prata" med honom! Det riktigt lyser om honom!"

"Din pappa säger att det har varit oerhört tungt för din mamma, sen han lämnade henne och att du måste ha överseende med hennes egenheter. Hon måste få tackla sin sorg på sitt sätt, hon kämpar på sitt eget vis men att han egentligen hade velat prata mer om henne med mig..."

"Han säger också att han alltid kommer finnas med dig och er, så att du därför ska fortsätta att prata med honom för då kommer du få tecken och hälsningar från honom och han kommer alltid vara nära dig..."

Och där tog den "kvarten" slut! Jag var så tagen, så rörd, så berörd, så lycklig, så ledsen och för att citera Prins Daniel, var "känslorna all over the place"! Det kändes som om jag varit igenom en vindtunnel eller något och kom ut med håret på svaj och chockartad blick! *ler* Det kändes verkligen som om pappa varit med oss där i rummet, mediet kunde beskriva honom så tydligt och sa sånt som jag vet att pappa skulle ha sagt själv.

Det kändes så nära, så verkligt ja som om han faktiskt satt bakom ryggen på mig. Och mycket av det det detta medium sa, vet jag att pappa bar på för han led genom hela min uppsägningsprocess, tog så illa vid sig av det. Så det var absolut hans ord och så som jag kan tänka mig att han tyckte och tänkte. Så som hela min arbetsförmågeutredning, arbetsträning och senare uppsägning tyckte han var så fruktansvärt (kommer i ett inlägg längre fram). Ibland tror jag det var han som nästan led mest av oss alla faktiskt! Ja, förutom jag själv då förstås...

Medan vi närmade oss Stockholm, mitt i lunchbuffén, ja faktiskt rakt ner i tallriken med min mat, började det plötsligt "regna"! "Då kom alla känslorna på en och samma gång"! Det är inte många som sett mig gråta öppet (förutom vid operationerna, men det är ju en annan sak, då är jag ju hysterisk som bekant) eftersom jag har så svårt att "tappa ansiktet". Men nu gick de liksom inte att stoppa tårarna och jag är glad att fina A var med mig! Hon guidade mig eftersom hon varit med om liknande upplevelser och vet hur det känns efter en omvälvande "sittning".

I ett nafs revs sorgen upp och någon slet med ett spett i bröstet på mig. "Pappaaa, kom tillbaka! Jag saknar dig och jag vill ha dig här! Jag behöver dig!" Det var nästan som att förlora honom en gång till när "sittningen" var över, och sen som om sorgeprocessen började om, som att sårskorpan slets bort och såren blev färska igen! Så verkligt hade det känts hos mediet och så berörd blev jag. Det kändes som att få honom "tillbaka och låna" honom för en stund...

Jag kan säga att det som hände på båten följt och påverkat mig länge efter hemkomsten också. Mycket tankar och känslor att bearbeta. Och många tårar att gråta också! Känslor av sorg, ensamhet, nedstämdhet men också förhoppning, förväntan, vara förvissad, tillförsikt för framtiden, glädje, trygghet, inre frid. Det kändes som om jag kom till en "vändpunkt" i livet med den "resan", livet tog nya vändningar efter det. Så när vi pratar säger vännen A och jag "men det var före båten" och/eller "nu efter båten"...

Det var en så omtumlande upplevelse, så overkligt, så underbart att faktiskt "känna" pappas närhet, så fascinerande, så intressant...Men samtidigt såg vi nog ut som vandrande frågetecken när vi kom tillbaka till ankomsthallen. Vad var det som hände liksom?? Lite som känslan att ha åkt berg-och-dal-bana och överlevt! Eller varit i lustiga huset med speglar som ger olika perspektiv på saker och kommit ut med "sakerna" huller om buller...Men också full av känslan...Vi gör det igen! *ler*

Medan vi väntade på taxi iakttog vi avundsjukt och längtansfullt alla lyckligt lottade som var på väg med nästa resa och hade sitt "roliga" kvar! Om vi ändå finge åka en gång till och haft vår "resa" ogjord! En kvinna på bänken bredvid oss frågade vad vi tyckt om upplevelsen, om det varit roligt och vi svarade lyriskt i kör JAAA, helt fantastiskt! För även om det varit känslosamt och periodvis jobbigt var det ändå så häftigt att vi båda ville göra om det.

Jag känner att det inte riktigt går att med ord försöka beskriva och förklara. Utan jag tror man nog helt enkelt måste uppleva det själv! Sen underlättar det ju förstås om man är öppen för sånt som inte alltid går att förklara och vara intresserad av andlighet, annars ger en sån här resa inte mycket! Men som sagt, detta är nog bland det häftigaste jag varit med om på senare tid. Kanske var det inte så mycket det medierna sa som var det häftiga, utan mer känslorna de förmedlade, stämningarna och konsekvenserna som blev efteråt.

För väl hemma igen fick jag mycket att bearbeta och smälta. Jag har ju gått många år i terapi och dagarna innan "båten" var jag och lyssnade på Ane Brun (en fantastisk konsert, för övrigt!) och medan jag lyssnade funderade jag över livet och det C:s gamla dagisfröken sa åt mig när vi stötte på varandra innan konserten. Jag kom fram till att jag kan inte hålla på att jaga och jaga, söka och söka utanför mig själv och gå i terapi efter terapi utan jag måste försöka stanna upp och hitta det i mig själv i stället! Så jag var ju i rätt mod redan innan vi klev på "båten"...*ler*

Så efter hemkomsten har mycket väcktes till liv, rördes upp, ställts på sin spets och som också krävt min bearbetning, koncentration och uppmärksamhet. Mycket "jobbar" jag med än, är långt i från "färdig" med mig själv har jag upptäckt och tränar varje dag! Och som ni vet är jag ju småförtjust i såna där "inre resor" som jag "åker" på då och då. Att jobba med sig själv och sitt inre är berikande, utvecklande och stimulerande och hjälper mig att växa! Så många tankar blev det..."kanske beror det och det, på det och det"..."eller om jag inte hade gjort si, hade det inte blivit så"...

Tidningen Näras kryssning gjorde verkligen avtryck i mitt liv och reaktionerna på den följde mig hela hösten/vintern. Flera stora livsavgörande beslut togs genast efter "båten", beslut som på många vis påverkat hur min tillvaro ser ut idag! Men det första beslutet fattade vi redan innan vi lämnade ankomsthallen förra året! Vi tittade på varandra och samtidigt sa vi:"Vi gör det igen! Vi åker nästa år också"! Och nu, nu alldeles snart är det dax igen! Dax för lite "andlig spis"! Årets resa med Psychic Tours på Ålandshav kommer närmare och jag, jag räknar timmarna! *ler*/Carro...spirituell (Bilderna är privata och lånade på internet)

En resa

på land och hav

genom

tid och rum

i olika

dimensioner

På Ålandshav

öppnas nya

inre landskap

redo

att utforskas

utvecklas

mot nya mål

Nya världar

Copyright © CJL