Foto: Stina Törmä
Mitt i allt berättande om vad jag har haft för mig under min långa bloggfrånvaro, sticker jag mellan med en dagsfärsk soppa! Jag har varit på "årsbesiktning" idag, inte av bilen men av mig! Och det mesta gick igenom och fick godkänt i år igen, vilket självklart är toppen! Jag röntgades från nacken och ner till knäna och de flesta av "grejerna" ligger där de ska ligga.Det som händer är inget nytt men både jag och ni har säkert tappat räkningen på alla turer. Därför dristar jag mig till att försöka summera och göra en uppdatering av läget med den "Gäckande höftens gåta!"...Så håll i er, nu blir det åka av! Många X och Y blir det också! Och...Vaarning! Lååångt! *ler*
2003: Smärtorna har tilltagit rejält vilket påverkar både mig och familjelivet. Första sjukskrivningen inträffar, både kropp och knopp får vila. Samtidigt förs "höftbyte" på tal och jakten på en tillräckligt skicklig ortoped som klarar mig, påbörjas. Jag får själv det stora nöjet att finkamma markerna...
2005: Problemen är nu ordentligt funktionshindrande. Efter gediget och omfattande "letning" är den skickliga oropeden, Dr. X, hittad. Men hen är i USA och jag får vackert vänta. Situationen är så ansträngd att jag inte längre kan jobba så mycket som jag vill och tvingas gå ner på 50%.
Januari 2006: Första mötet med "ortopedguden Dr. X" som konstaterar att höger höft är helt slut och måste bytas. Likaså vänster höft samt ryggen är under all kritik och kräver omfattande "handpåläggning". Remiss skickas till ryggteamet på mitt "borta sjukhus".
18 mars 2006: Jag brakar ihop fullständigt med massiv panikångest, depression, utmattningssyndrom, på grund av smärtor från helvetet och en höft som låter som en stenkross. Min sista arbetsdag är obönhörligen här (tur jag inte visste det då)!
Sen är det lugnt i några år. Åtminstone på höger höftfronten...Under följande år gjorde jag gjorde ju en massa annat, exempelvis steloperera ryggen i tretton nivåer, byta den vänstra höftleden och fyra knäoperationer. Men det är en annan historia jag inte tar nu, finns massor om det bland äldre inlägg.
Innan jag går vidare kan jag säga så här, utan att säga för mycket...Dr. X är "Da shit", ortopedarnas ortoped, Guru, Husgud...you name it. Helt enkelt "worth waiting for"! Dr. X är nog bland det bästa på höfter man just nu (eller kanske varit) kan uppbringa i det här landet. Så bra att hen har varit "husortoped" hos en av våra andra Gudar, hockeyguden! Det bästa till de bästa! *ler*
Men det är ett problem! Dr. X är född -41, vilket innebär att hen är på övertid och inte längre har någon anställning. Utan är som hen själv säger: "handelsresande i ortopedi"! Vilket innebär att hen inte heller har en klinik dit man kan skicka provsvar och röntgenbilder etc.
Det finns fler problem med Dr. X...Hen vet att hen är skicklig, eftertraktad, behövd och kan i princip komma och gå som hen vill. Jag brukar skämtsamt, kärleksfullt och förbannad säga: "Dr. X är som en gammal älg som kommer och går som hen vill". Hen rättar sig inte in i några system utan förväntar och kräver av andra att göra slavgörat. Andra ska sopa upp och fixa till där Dr. X har farit fram...
Jag tror inte Dr. X är van att behöva fullfölja något på senare tid. Säkert i början av sin karriär men inte de senaste trettio åren. Då har hen kommit och gått som hen vill (inte alltid ens äkta hälften vetat var hen är) och förväntat sig att alla "yngre" kollegor, kvinnliga kollegor, sköterskor och kandidater mfl. ska stå i givakt när hen kommer! Alla ska känna en vördnad och lycka att ha den stora turen att få jobba med Dr. X!
Nu låter jag syrlig, ovanligt "uthängande"...jag gör ju inte sånt i sociala medier...men nu är jag så förbaskat less, trött, maktlös och förtvivlad att jag struntar i om någon lyckas lista ut vem jag pratar om. För nu har "cirkusen" börjat om igen, tydligen var det inte nog att jag fick vänta 1367 dagar på min vänstra höftoperation...
Med denna information fortsätter jag, även om minnet kanske inte är glasklart...En del "turer" har jag nog glömt men kanske lika bra det...
2011: En mycket het skolavslutningskväll när jag är ensam får jag andnöd, är andfådd och låter så flåsig att grannen sjuksköterskan beordrar mig att åka till sjukhuset. Man hittar en djup ventrombos (propp i stora venen i ljumsken) på cirka 5 cm plus 3 cystor i höger ljumske. Biopsi tas, ingen cancer. Skönt! Dr. Y på skickar remiss till regionsjukhuset för vidare utredning av cystor.
Oktober 2011: Biopsi av cystor tas på regionsjukhuset och fortfarande ingen cancer i cystorna. Underbart! Specialblodprov tas och skickas till speclab för analys av eventuella spår av metaller.
2012: Flera resor till regionssjukhuset. Den ena specialisten efter den andra passerar revy. Dr. Knöl, Professor Protes och Barnortoped Å Ä Ö och alla kliar dem sig i håret och "vojar hit och vojar dit". Vad är det för konstig människa vi fått på vårt bord?! Allt medan Dr X, ortopedguden ni vet, sitter på lagom avstånd på andra sidan landet och ger goda råd om ditt och datt.
Den ena biopsin efter den andra görs men ingen vill "öppna" höften, trots att jag för länge sedan (2006) påtalat min plastallergi. Ska det "öppnas"...ja, då ska Dr. X vara med, låter Dr. X meddela och då ska ALLT annat uteslutits.
Februari 2013: Plötsligt slår Dr. X på djungeltrumman och blåser rökringar med pipan och då minsann, då är det bara att infinna sig! Vare sig man har tid eller inte! Dr. X har kommit fram till att en arthroscopi (kika på leden från insidan) nog vore bra trots allt. Kanske måhända kan man se något den vägen. Och jo, visst ser man något!
En liten fistelgång har bildats från höftleden som mynnar ut i ljumsken där cystorna sitter. Den måste absolut förslutas! Men att fundera på varför den bildats, nä varför ska vi slösa tid på det?! Nu är den ju borta! Och problemen likaså...Eller...Nä häpp, inte det...
April 2013: Dr. X opererar och sluter fistelgången samt plockar ut cystorna. Men att samtidigt byta membranet i ledskålen och höftkulan som är av plast, när den ändå är åtta år och misstänks vara sliten och jag ändå har en konstaterad plastallergi. Nä men näe, varför göra så? Varför lyssna på patienten? Det är väl ändå att gå lite för långt...
Maj 2013: Cirka sex veckor efter ingreppet...eller egentligen redan innan jag lämnade sjukhuset (en ung nyfärdig sjuksköterska som gjorde upptäckten) konstaterar man att höger ben är mycket svullet. Alla tror, inklusive jag själv, att det är på grund av operationen och jag åker hem. Men efter sex veckor uppsöker jag Hälsocentralen för första gången i ärendet. AT-läkaren som jobbar säger...jo absolut, benet är svällt, vi skickar remiss till "hemmasjukhuset"
Augusti 2013: Återbesök på Hälsocentralen, då benet sväller mer och ser blåare ut och inget hörts från "hemmasjukhuset". När Hälsocentralsläkare 1 kontrollerar, har inget hänt med remissen som skickades i maj. Hälsocentralsläkare 1 skickar ny remiss till "mitt hemmasjukhus" för nu beror svullnaden definitivt inte längre på operationseffekter.Juni 2013: Dr. Knöl ringer och ger "svaren" på cystorna, det var inte någon cancer. Tur det men synd också, för där tog hans uppdrag slut då han mest jobbar med ortopediska knölar (och då menar jag inte hans kollegor! *ler*). Men Dr. Knöl berättar att jo, plastflis har man hittat i vätskan. Små mikroskopiska plastbitar lossnar från protesen och vandrar via fistelgången till cystorna i ljumsken.
Jag mailar gyn på mitt "hemmasjukhus" eftersom jag har cystor även i deras regioner (och på pga min krokighet ligger allt så tätt i det området) och tycker det vore bra att biopsia även dem för att kanske hitta plast även där. Skulle det vara så, har höften gjort fler fistelgångar eftersom den då verkar stöta bort protesen (ngt jag hört har hänt andra med EDS och proteser men som är mycket ovanligt). Men min kropp gjorde ju så förra gången jag fick plast inopererat. (Tror det finns gamla texter om det också)
Augusti 2013 - april 2014: pågår en farsartad remisscirkus med remisser som går i skytteltrafik mellan mitt "hemmasjukhus" och vårt närmsta regionsjukhus. Ibland har remissen inte kommit, för att plötsligt dyka upp och lika ofta vara borta igen. Ibland har "hemmasjukhuset" inte skickat och ibland har inte regionsjukhuset tagit emot. Helt vansinniga turer fram och tillbaka att det känns som om det är jag som blivit tokig. VARS F*N TAR ALLA REMISSER VÄGEN???
Maj 2014: Nu är det "röksignaler" igen! Dr. X kallar med djungeltrumman och då packar man väskan! På "bortasjukhuset" konstaterar Dr. X: "Hmm...det där vänstra knäet blev inte bra! Det måste vi göra om! Och "Jaha, hittade man plast i cystorna?! Ja men då måste vi byta protesen direkt"! "Vi ska bara ta reda på vilka leverantörer proteserna har. Vi har ju bytt leverantör mellan dina operationer och det kan vara därför vänster mår så bra, höger har den gamla leverantörens protes. Vilka proteser du har står i din operationsberättelse på ditt "hemma- och bortasjukhus men inte detta "borta sjukhus" så vi får söka lite!"
"Någon" får uppdraget att fixa fram informationen samt boka tid för angio. Och inget av det har dykt upp än heller!
Oktober 2014: Fortfarande har inget hänt! Inga namn på plastleverantörer har dykt upp, ingen angio är utförd och planerna har inte framskridit en millimeter ens! Plötsligt kallar Dr. X på mig igen med djungeltrumman och den här gången till mitt regionssjukhus.På min fråga om vad som händer nu svarar Dr. X: "Nä men det där knäet ska vi inte operera i första taget utan nu fokuserar vi på höften. Men något höftbyte blir det inte heller för det fanns ju ingen plast fanns i din ljumske.
MEN VA F*N!! Jag vet ju vad Dr. Knöl sa i telefonen. Han berättade ju att de hittat plast i ljumsken! Och nu finns det plötsligt inte i journalen (eller är det bara som de säger...).
Varför i hela friden skulle jag hitta på en sån sak? Jag har ju dessutom ett mail där jag skrivit till gynläkaren på mitt "hermmasjukhus". Men nu är det alltså borta från journalen...Eller är det jag som börjar bli tokig...
Men problemen kvarstår, benet är mer än dubbelt så stort och alla (i vården) blir chockad när jag drar ner brallorna (Hi, hi, hi...hur lät det där?! *ler*) om jag ens får på mig några brallor! Nervsmärtor, både ytliga och djupa, dålig cirkulation i benet, smärtor i hud, mjukdelar (känns som om den är brännskadad), stelhet och ont i benet vid belastning etc.
Men nix, här ska vi visst avvakta lite till. Och medan vi väntar kan kärlkirurgerna ta en titt på mig...Med lite "tur" kanske jag hamnar på deras "bord" om det visar sig att kroppen gjort ett nytt kärlträd som gör låret så tjockt, sånt händer tydligen i bland...
Men när det gäller angio är vi inte överens. Jag vill INTE göra det, innan de gjort en riskbedömning tillsammans med de kunniga på vaskulär EDS. Vi måste utesluta alla risker innan, även om jag troligen inte har vaskulär EDS. Men man tror ju att jag har en ovanligare form där ingen riktigt vet vad som kan hända.Därför vill jag inte riskera något genom att okontrollerat spruta in kontrast i kärlen. Tänk om det inte går och katastrof uppstår...Därför vädjade jag till Dr. X mfl att konsultera det vaskulära teamet i Uppsala eftersom det är något bara läkare kan göra kollegor emellan.
April 2015: Efter ett halvårs tystnad skickar regionsjukhuset tillbaka min remiss till mitt "hemmasjukhus" med hänvisning att jag inte är deras patient. Samtidigt bekräftar de det jag misstänkt och räknade ut redan i oktober.
Röntgenläkarna på regionsjukhuset (troligen utan Uppsalakontakt) bedömer det som för stora risker med mig och ett angio- och flebografi, risker de inte vill ta. Suck, vad var det jag sa?! Tillbaka på ruta ett. Jag tar semester!
Juli 2015: En knöl/bula/bulle dyker upp på höger höft/lår. Då vi är på väg på semester vill jag ha det kollat innan, eftersom jag inte vill hamna på sjukhus utomlands. Ultraljud görs men inga nya djupa ventromboser.
Däremot hittar man en Bakercysta i höger knäveck, vilket i sig inte är farligt (ungefär som ett ganglion, läckande ledvätska, man kan få i närheten av leder). Lite komiskt att jag varje gång får veta något nytt jag har eller inte har. Nu bakercysta och förra gången inga korsband i vänster knä. Detta besök resulterar i: lymfkörteladenopati pga ett enzym som höftleden släpper i från sig. Kort och gott, lymfsystemet är överbelastat pga svullnaden i höger lår.
August 2015: Samordningssköterskan och jag börjar "rådda" i ärendet igen. Vad händer nu? Vem gör vad? Och var? Jag skriver till Dr. X som skriver till mig att hen "tycker synd om mig!" Jo men tack så mycket!! Det blir jag ju hemskt mycket hjälpt av! *syrligt ironisk* Dr. X uppmanar MIG att ordna ny remiss till regionsjukhuset senare i höst då hen gärna vill träffa mig där och då.
En ny remisscirkus drar igång, mellan Dr. Y på "hemmasjukhuset", som nu vägrar skriva remisser och min hälsocentralsdoktor som påstår sig inte få eller kunna skriva utomlänsremisser.
Min rara stackars samordningssköterska sliter och "gulleber" Alla, Någon eller Ingen att skicka i väg remisshe***et! Min hälsocentralsdoktor ger till slut vika och skriver remissen...Medan tiden går...
September 2015: Medan jag väntar på livstecken från Dr. X tar jag diskussionen om vem som nu ska betala besöket på regionssjukhuset. Förr, när doktor Y på "mitt hemma sjukhus" skickat remiss har alltid hen stått för fiolerna, inget snack om den saken.
Men nu när dr. Y vägrar skriva remiss (troligen pga förra svängen med regionssjukhuset som ju skickade tillbaka mig då jag inte var deras patient) och lotten faller på hälsocentralen, meddelar de via brev att de minsann inte betalar någon resa och/eller uppehälle för mig.
Nä, de betalar bara för "Bedömningsbesök" och inte "Behandlingsbesök" (som kan bli farligt dyra med tanke på operationer och vårdtid m.m.) och det här är ju ett behandlingsbesök trots att jag är "avslutad" på regionsjukhuset och ny kontakt tagen. Vilket innebär att detta egentligen är ett "nytt" ärende och därmed ändå är ett bedömningsbesök...visserligen med ett gammalt ärende...Dessutom är det ju jag som tog första kontakten med Dr. X och då får man alltid pröjsa själv! Alltså snacka om moment 22 och värre blir det...
Varje instans tar kostnaderna för närmast påföljande instans. Så Hälsocentralen tar kostnaden till "närsjukhuset", "närsjukhuset till regionsjukhuset osv. Är det så att Pelles problem inte ens kan lösas på regionsjukhuset är det de som i sin tur remitterar Pelle för vidare vård i resten av landet eller i svåraste fall kanske t.o.m. utomlands.
Mitt fall kompliceras därför av att jag har Dr. X som "kommer från sidan" och kör sitt eget race och utan klinik i ryggen. Hen frilansar och tycker sig ha rätt att göra som hen vill, remitterar hit och ordinerar dit utan att hen egentligen har rätt att göra så och utan att ta konsekvenserna.
Hen tar för givet att Alla, Någon eller Ingen tar ansvaret och konsekvenserna för mig, medan Alla, Någon eller Ingen anser att Dr. X har ansvaret då hen ju är min operatör...Alltså det väl bekanta..."För många kockar, ju sämre soppa" varianten där alla kan svära sig fri och skylla på varandra!
Nåja, till slut tycker jag att det tagit lite väl lång tid och vill få Dr. X schema, så även jag kan planera min höst. Alltså skickar jag ett nytt mail. Hallå här är jag..."När kommer du till mitt regionsjukhus? När får jag träffa dig?" Och när svaret dök upp höll jag på att dö..."Jag var där i förra veckan! Jag har inga inplanerade besök dit för närvarande!" Plask! Där dråsade jag i backen! MEN VA F*N???!!!
Jag ringer samordningssköterskan som stöter på, på både mitt regionsjukhus och mitt "hemmasjukhus". Vad hände här nu då? Vem hade otur när de tänkte? Vad händer nu? Vem har bollen? Var är bollen? Vem tar ansvaret?Lämpligt kallar Dr. Y, på mitt hemmasjukhus, på mig för den årliga besiktningen som gjordes i går. Idag vet jag varken ut eller in...
Oktober 2015: Som sagt, de flesta skelettdelarna mår bra vilket är toppen! Även höger höft ser hyfsad ut på röntgenplåtarna. Inga synliga avlossningseffekter kring protesen, ingen "sned" kula och staget i låret ligger still.
Men det är hur det ser ut på bild! För i verkligheten ser benet inte alls lika friskt ut. Något Dr. Y höll med om. Vi var rörande överens om att man absolut bör gå vidare med utredningar kring benet då lymfsystemet också verkar vara påverkat.
Ni som varit med ett tag vet hur såta "vänner" jag och Dr. Y varit genom tiderna...Alltså inte alltid då, nej. Men på senare tid har jag faktiskt blivit ganska tjenis med Dr. Y. och den "relationen" har jag varit rädd om eftersom jag trots allt är beroende av Dr. Y. Dr. Y är min livlina på det området och min fasa är att hen ska dra ner rullgardinen och portförbjuda även mig, då jag ju känner till ett omtalat fall i mitt län där "min" klinik gjort så.
Men när vi kom till höger höft, var vi inte lika eniga! Dr. X skrev ju till mig att JAG ska ordna en remiss till Uppsala till männen med kunskap om vaskulär EDS då hen fortfarande tror på ett nytt kärlträd (bara för att bli av med mig ett tag) i låret.
Men jag kan ju självklart inte ringa de personerna och säga: hej, kan ni ta emot mig...Jag har själv hört att de uttryckligen sagt att de bara vill bli kontaktade av sina kollegor ute i landet och inte direkt av patienter, eftersom de då skulle drunkna!
När jag berättade detta för Dr. Y såg jag genast hur irriterad hen blev. Hen har lite kort stubin och allt som oftast kan hen inte hålla inne med sin ilska över Dr. X (som vanligt!) och dessvärre är jag böjd att hålla med Dr. Y till viss del. Hen ironiserar, fräser och säger en massa saker om Dr. X som jag som patient inte ska höra.
Om hur Dr. X fungerar eller snarare inte fungerar, hur hen gör eller inte gör...Dr. Y sa att hen skickar inga fler remisser och speciellt inte när regionsjukhuset redan har "kastat" tillbaka mig till "hemmasjukhuset". Hen menade att hälsocentralen får ta över! Och jag försökte redogöra för vad hälsocentralen sagt och skrivit till mig. Att inte heller de skriver behandlingsremisser...
Enligt Dr. Y stämmer inte det men att det är så nytt att varken Hälsocentralen eller regionsjukhuset vet om det än men nu kan hälsocentralen skicka alla typer av remisser (om nu deras plånka tillåter det förstås!).
Jag kontrade med att brevet jag fick var bara två dagar gammalt och i det stod något helt annat. Och så höll vi på en stund, tills jag bröt och sa att detta leder ingenstans och att det inte på något vis kan vara min uppgift att utbilda Hälsocentralen i vilka remisser de får och inte får skicka.
Efter en stunds cirkelresonemang hittade vi tillbaka till huvudspåret, vad som bör göras. Och åter svarar Dr. Y att "benet måste utredas, man måste gå vidare med det och det snarast då lymfsystemet är belastat"!
Och när jag frågar vem som ska göra det? Vem jag tillhör? Svarar Dr. Y: Norrbottens Läns Landsting. Och när jag då lite försiktigt påstår att jag därmed borde vara hens patient trots allt, briserar hen med ett bestämt NEJ! Det är jag inte! Hälsocentralen får sköta det här!! Och så snurrar vi in oss igen.
Alltså...Jag har fyra doktorer men ingen vill egentligen ha mig, ta ansvar och "bollar" mig mellan sig som en het potatis ingen vill ta i! Hälsocentralsdoktorn, Dr. Y på mitt hemma sjukhus, Specialisten på Regionsjukhuset och Dr. X som "frilansar" på övertid inom ortopedi. Detta är en ohållbar situation. Alla ser problemen men ingen vill eller kan göra något utan skyller bara på varandra.Dr. X går inte vidare med höften förrän angio- och flebografi är gjort eftersom han hoppas på att det ska visa att jag kanske är kärlkirurgernas patient. Ett eventuellt angio- och flebografi vågar man inte göra här, någon remiss till Uppsala skickas inte då regionssjukhuset redan meddelat att inte heller de vågar göra undersökningarna utan stöd från Uppsala.
Men ingen tar kontakten och konsulterar Uppsala. Varför kan man undra, kanske för att man egentligen inte tror på Dr. X teori eller så är det helt enkelt för att jag är Dr. X patient och de förväntar sig att hen tar kontakten medan Dr. X förväntar sig att hans "drängar och springflickor" gör det...
Mitt i allt har jag lite förståelse för Dr. Y också. Natten mot besöket räknade jag ut vad hen skulle svara mig...Och så blev det! "Varför ska jag skicka ny remiss när jag redan skickat massor med remisser utan resultat!"
"Och hur har Dr. X tänkt sig? Vem ska ta emot svaren, när hen inte har någon klinik? Inte vill då jag ha dem, jag har inte beställt de undersökningarna! "Jag har ju redan erkänt att du är mig övermäktig! Vad mer kan jag göra?!" Vad ska man säga...jag kan ju inte tvinga någon att kunna något som någon inte kan...
Jag förstår Dr. Y:s frustration, hen är bakbunden men jag förstår också mig själv. Det är min kropp, mitt ben, min hälsa, min framtid, mitt liv de leker med! Ibland tänker jag...jag skiter i det här! Jag gör som läkarna, kör huvudet i sanden och leker struts! Ta da! Problemen borta!
Men sen inser jag ju att nej, så kan jag ju inte göra...det förstår jag ju. Inte för C:s skull, inte för M:s skull eller för lilla mammas skull...Och speciellt inte för min egen skull heller...
Så nu är det bara att ta nya tag igen! Skruva tillbaka tiden tio år och börja leta ny doktor igen, vilket är ungefär som att leta en nål i en höstack! Huga, vad den här gamla "urtvättade koftan" känns solkig och bedagad! Som en sån där tovad, sönder tvättad noppig akrylkofta som gnisslar när man biter i den och är elektriskt ledande...Hur många gånger har jag inte hört och kört den här skivan förr!
Och vad händer när inte Dr. X finns längre, hen är ju liksom ingen ungdom? Skulle hen plötsligt försvinna ur leken, står vi oss slätt...Då måste vi ändå börja leta en ny...
Som vanligt blev det dessutom mitt fel att vi idag bara har en överårig Dr. X som jag, enligt Dr. Y, så krampaktigt hållit fast i att jag inte släppt in någon annan! Men när farao har det stått ortopeder på kö utanför min dörr redo att hugga tag i mig?! Och vem skulle inte hålla krampaktigt i någon som ändå har hjälpt lite? Det anser jag är en ganska så mänskligt överlevnadsstrategi att hålla i en sån person som i en boj på öppet hav. Men så typiskt Dr. Y att skylla på mig när hen blir stressad och pressad.
Efter het diskussion enades vi slutligen att Dr. Y, trots allt, skickar en ny remiss till regionsjukhuset. Den här gången inte ställd till Dr. X för som jag sa åt Dr. Y, så vi måste kasta loss från Dr. X, vi vet inte hur länge hen finns kvar. Inte för att jag vet varför jag ska dit men kanske kan jag få dem att slussa mig vidare till nästa instans istället för att tröska runt i den sörjan jag nu fastnat i. Kanske finns det någon på regionsjukhuset som kan ta lyra...eller så inte...
Men jag måste säga att det känns ganska tröstlöst och någon horisont i ärendet kan jag inte skymta...Jag känner mig som som björnen i leken "Björnen sover" där alla har handen på en men släpper och rusar i väg när man vaknar upp. Alla fyra läkare är eniga att något måste göras med benet men på min frågan om vad och av vem ropar alla fyra i kör: INTE JAG!
Känner mig som förloraren eller som "Svarte Petter" i den gamla kortleken, kortet ingen vill ha eller dra...Drar det kortaste strået...
Någonstans måste det väl ändå finnas någon som vill, vågar och kan hjälpa mig...Frågan är bara var...
Avslutningsvis en dikt jag skrev i frustration, efter förra årets besök med Dr. X här hen sa: "Du använder väl ändå inte ditt ben så mycket..." Vad han egentligen menade minns jag inte och lika bra är väl det! Carro...med ett bent! (bilderna är privata och lånade på internet)
Om jag vore ett bord
kunde man kapa ett ben
och göra mig till ett
soffbord
sängbord
trädgårdsbord
hallbord
Eller kanske en pall att sitta på
Om jag vore ett bord
vore jag ingen människa
av kött och blod
med tankar och känslor
Vilket jag är
Och då kapar man inga ben
Copyright © CJL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar