Det har gått så snabbt senaste veckan att jag inte hunnit tänka på att operationen närmar sig och därför ska det verkligen bli spännande att se hur jag klarar av denna sövning, den 29:e i ordningen (och då räknar jag inte med alla de gånger de sövde mig som barn för att t.ex. plocka bort gipset.). Det känns nästan som om jag inte fattat att jag är här, trots att jag faktiskt sitter på min säng i mitt gamla "rövarnäste".
Och vilket mottagande och bemötande sen, det är ju nästan så man blir tårögd! *ler* Det hördes en massa "nä men heeeej, är du här" och "vad kul att se dig igen" och vinke vink och krameli kram, ja kort och gott kändes det som att komma "hem". Hur skruvat lät inte det?! Men det är som det brukar för mig...det onormala har blivit normalt!
Jag fick enkelrum (vilket är toppen med tanke på min infektionskänslighet), sängen var redan bäddad med prinsessmadrassen när jag kom (utan att jag behövde säga till), en av undersköterskorna kallade mig deras lilla "V.I.P.-gäst" (fniss, fniss, blir nästan generad), narkosen kom på "återbesök" bara för att jag önskade det i februari (men glömt det.Annars inte rutin att besöka avdelningen utan något som klaras av under operationsplaneringsdagen. Åtminstone här.) och blev dessutom uppringd på min privata mobil av dr.Y som ska operera i morgon, trots att dr.Y gått hem och jag blev inskriven av en annan doktor. Imponerande och respekt!
Att jag väljer att åka in redan kvällen innan och inte samma morgon, är för att jag mår så ohyggligt psykiskt dåligt av att sövas. Alla de traumatiska sövningarna från barndomen väcks till liv och kommer tillbaka med förnyad styrka. Det sitter i ryggmärgen och är inget jag styr över. Jag som annars är så positiv, surrig och skämtar på, blir helt omvänd och det på bara några minuter.
Jag förvandlas från den coollugnaste filbunken till en asplövsdarrande räddhare! Men är jag på plats och ställe redan kvällen innan får jag tid att "landa" i tanken och dessutom kan jag också få medicinsk hjälp om psyket helt spelar mig ett spratt.Därför väljer jag själv att åka in redan kvällen innan.
Innan jag kom till avdelningen var jag och gjorde myokardscintigrafin jag skrev om för ett tag sedan och det var faktiskt en ganska märklig upplevelse. De sprutade in ett läkemedel i armen och på bara några sekunder kändes hela kroppen som om jag sprungit ett maraton, cyklat Vätternrundan eller sprungit uppför en alptopp. Jag fick tryck över bröstet, yrsel, andfådd, rödblossig och klump i halsen, ungefär som om jag skulle ha kört värsta aerobic passet. Det var hur obehagligt som helst!
När de sedan slutade ge läkemedlet efter cirka fem minuter, försvann symptomen nästan direkt. Märklig upplevelse! Detta läkemedel var för att få hjärtat och kärlen att jobba snabbt och eventuellt också framkalla en kärlkrampskännig på medicinskt vis. Avslutningsvis togs det lite bilder på hur hjärtat jobbade efter den behandlingen.
Jag fick en kanyl i handen och den bad jag personalen lämna kvar, eftersom de knöck mitt bästa kärl. Jag har inte varit svår stucken förr men blir det mer och mer nu för tiden. Sist när jag låg inne för bröstsmärtor försökte de "sätta nål" på mig sex gånger innan de hjälpligt lyckades (nålen "höll" bara just över undersökningen, sen brast kärlet och jag har blåmärket kvar än!). Förbaskat ont gör det också! Och därför är jag mån om att de sticker mig så få gånger som möjligt.
Men nog blev de lite förvånade när jag kom till avdelningen med en nål i armen. Och glada också förstås eftersom det spar lite jobb åt dem. Är nog inte varje dag det händer! *ler* Så där, nu vet ni vad jag håller på med just nu och snälla, håll tummarna för en liten rädd hare i morgon vid tio tiden - för då åker vi igen!/ Carro...tillbaka på brottsplatsen! (googlade bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar