Ett litet livstecken!

Nä nu ska jag banne mig ge ett livstecken i från mig till er alla fina, som kanske orkat hänga kvar där ute och vänta på mig och att min ork ska återkomma. Jag kan tala om att jag "lever" i alla fall! Det vet jag med tanke på alla möten, läkarbesök och undersökningar jag har hunnit med sedan nyår. Närmare bestämt 21 stycken och i snitt 3 per vecka och efter det finns inte mycket ork över till annat.

Så vad är det som fattas mig nu då och vart har jag ränt på alla dessa besök?! Ja, det har handlat om allt möjligt, allt från vänster öga ner till höger höft, som nog är det mest allvarliga just nu. Det har också  bland annat handlat om att avsluta rehabiliteringen på Garnis, möten med arbetsterapeuten kring anpassningen av köket, Umeå resa till universitetssjukhuset, operationsförberedelser, akutenbesök, optiker, homeopat, röntgen, magnetröntgen, dietist, sjukgymnasten, samtal med fack och arbetsgivare, en radda provtagningar och lite styrelse- och kontaktpersonsarbete för förbundet även om det är det jag fått stryka först. Kanske inte så konstigt att bloggen blivit så eftersatt så länge!

Hur jag dessutom skulle hinna och "överleva" att jobba ovanpå detta, har jag ingen aning om. Det skulle inte rymmas i min kalender som det ser ut just nu! Sjukvården och hälsan tar alldeles för mycket tid och är mitt 150% arbete för tillfället. *ler* Apropå arbete har jag under den här tiden även hunnit försäkra ut för hundrafemtielfte gången och jag vet faktiskt inte om jag har någon ersättning den här månaden! Måste försöka orka/hinna ringa försäkringskassan och höra efter...

Och som om detta inte har varit nog, tröttheten alldeles enorm, energinivåerna i botten och inspirationen som bortblåst, toppade jag allt med en allergisk reaktion mot en medicin som sedan ledde till influensa! Jag kan säga att jag varit så trött och slut att "tändstiften" bara glött och "startmotorn" endast hackat. Men lite komiskt är det också, för jag har inte ens fattat att jag haft influensa! *ler*

Så van är jag att ofta vara trött, slut och gå på låga varv och detta trots att jag nu fick feber, en riktig torrhosta och helt tappade rösten. Det var inte förrän när det började bli lite bättre som polletten trillade ner och jag insåg att jag varit sjuk! *ler* Homeopaten trodde att det var biverkningsreaktionen på medicinen som triggade igång denna övre luftvägsinfektion/katarr och nu äntligen börjar den släppa sitt grepp och vända till det bättre.

Så mellan allt detta, har jag bara blivit sittande framför datorn med facebook eller puzzel på Shockwave. Jag har inte orkat skriva en rad, knappt ens svara på mail eller prata i telefon. Det har varit mycket tungt och jobbigt men kanske inte så konstigt med tanke på hur jag flackat hit och dit. Min homeopat sa i torsdags att jag helt kört slut på kroppen igen, nästan som efter en "utbränning" och gav mig därför nya piller.

Det var antioxidanter och den normala dosen är 2 tabletter om dagen och när hon fick fram den rätta dosen för mig höll hon på att svimma! Hon hade aldrig varit med om något liknande! Jag ska nämligen äta SEX piller per dag i TRE veckor! En dunderdos med andra ord, inte undra på att jag varit slut...

När det blev så här tokigt, har jag också tappat bort "Nisse på kontoret" (hjärnan, ni vet). Jag har faktiskt inte ens orkat tänka på "honom" och tappat alla mina goda rutiner och intentioner, både vad gäller återhämtning, bantning och minska intryck. Och när man inte orkar rycka upp sig, ja då faller man snabbt tillbaka i "dåliga vanor"! Jag har försökt att inte stressa upp mig över det och pressa mig utan att acceptera att jag befunnit mig i "sirapslandet" precis som kuratorn på Garnis predikade för mig och det har väl gått med varierande resultat.

Men nu tror jag faktiskt att orken är på väg tillbaka, det känns så - som en liten "pirrning" i lilltån! De där mörkgröna ubåtarna till piller, har nog redan gjort underverk! *ler* Och då gäller det att så fort som möjligt "komma upp på banan" igen och ta i tu med att försöka bara vara här & nu, göra en sak i taget och minska inkommande stimuli utan att klandra eller pressa mig själv när och om jag inte lyckas. Kort och gott, "hjärtstarta" "Nisse på kontoret" och få upp "honom" på fötter igen om än i lugnt tempo! *ler*

Idag har jag t.o.m. orkat bjuda mina föräldrar på middag, som jag hade energi över att krydda med det "lilla extra" - vilket inte hör till vardagen! Något roligt som hänt under den här perioden är att vi återigen haft förmånen att få gästa det underbara Cape East, vilket vi gjorde för att fira lilla söta mor som fyllt 70 år! Vi hade en fantastisk helg tillsamman hela lilla familjen! Annat positivt är att min underbara, fantastiska älsklings sjukgymnast är tillbaka efter sin mammaledighet! Jiiihaa! *ler*

Historien med den bråkande högra höftprotesen och "knölen/cystan/blindtarmen" i ljumsken fortsätter och i mitten av januari var vi ner till universitets sjukhuset och träffade "de tre musketörerna" eller kanske "de tre vise männen" som visade sig ha förökat sig till fyra. Min professor, dr. X ni kanske minns, var också där och sannerligen blev det ett spännande och intressant möte om än inte speciellt klargörande eller upplyftande. Det var verkligen "fyra snillen och två amatörer" spekulerar...*ler*

Det enklaste var vänster knät, där konstaterade dr. X kort och gott att han var nöjd med resultatet och beslutade att det nu är dags att börja plocka ut "skrotet". Så en första mindre operation, "number 29", är bestämd till mars/april och då ska de fyra skruvarna ut. För säkerhets skull får märgspiken sitta kvar ett tag till men kommer troligen också att plockas ut så småningom. När vi ser att knät håller och är stabilt nog.

"Sorgebarnet" just nu är ju alltså höger höft och det verkar inte vara en lättlöst gåta! Det man inte vill är att byta protesen redan nu, vilket man också kommer undvika in i det längsta. Man kan inte byta hur många höftproteser som helst under en levnad och för varje gång man är och ruckar på delen som är nedspikat i benet blir benet skörare och skörare. Därför är det vanliga att man väntar tills protesen börjar lossna av sig själv, vilket den gör för de allra flesta.

Det är också därför man försöker vänta så länge och högt upp i åldrarna som möjligt. Proteslossning är bara en tidsfråga som varierar från person till person men snittet för en fungerande höftled brukar ligga runt 10 år och min blir bara sex i juni. Nog hade jag trott att jag skulle få fler "bra" år innan det är dags igen...

Läkarna ser på röntgen att höften läcker vätska, som rinner ner över höfkammen och troligen bildar cystan i ljumsken som i sin tur trycker på kärlen, nerver och lymfsystemet. Det är också troligen denna cysta som orsakade min djupa ventrombos i somras, eftersom cirkulationen begränsas. Det kan också vara så att protesen redan är lite nött och att plastkoppen som kulan vilar i eventuellt har tippat framåt - men där är de lite oeniga med röntgenläkarna.

Men dr. X sa alltså att vi inte byter ut den i första taget utan allt annat tänkbart måste därför uteslutas först. Och för att göra det planeras en arthrografi undersökning då man går in i höftleden och färgar den med kontrast, för att mer exakt kunna se var vätskan kommer ifrån och vart den tar vägen. Troligen kommer man samtidigt att även försöka se om cystan innehåller samma vätska som kommer från leden. Kanske kommer man också göra ett angiografi av kärlen ner i benen, för att kolla cirkulationen och utesluta t.ex. någon typ av inkappslad aneurysm i ljumsken.

Själv misstänker jag fortfarande skarpt att plastkoppen i höften har ett "finger med i spelet", eftersom jag ju redan reagerat på flera typer av plaster som min kropp stöter bort. Och under åren som gått mellan höftledsoperationerna, den första 2006 och den andra 2009, har plastmaterialet bytts ut. Så det ska också undersökas vilken typ jag har i vilken höft och vad den plasten består av.

Samtidigt vid besöket på unviersitetssjukhuset togs också några special blodprover för att spåra metallflis i kroppen, provet skickades till ett speciellt lab för analys och svaret dröjde. Nu har jag fått veta att jag har förhöjda halter av chrome i blodet och eventuellt också cobolt (inte färdig analyserat än). Och proteserna innehåller, förutom plast, titan och stål, också en legering på just chrome och cobolt. Detta betyder alltså kort och gott, tror jag, att leden läcker metaller ut i blodet och det låter ju inte heller vidare hälsosamt!

Men vad det innebär och vad som ska hända nu vet jag inte. Kanske blir det trots allt så att man måste byta protesen i alla fall, vilket inte känns vidare värst roande. Dessutom kan man ju fundera över om det ens finns något annat material?! För det är ju sagt att ALLA ska tåla detta och inte reagera på det eftersom proteserna ligger så djupt inbäddade i kroppen! Men nope, inte jag inte, naturligtvis ska jag ju vara udda även på detta!

Och sen kan man ju också fundera på resten av allt "skrot" jag har i kroppen! Vad händer om de också börjar fälla metaller...Näe!! Det vågar jag inte ens tänka på just nu! Nix, jag fortsätter ta en dag i taget, inte grubbla, hetsa upp mig eller stressa "de fyra vise" för jag antar att de behöver all tid de kan få att fundera på. Jag försöker övertyga mig att det blir som det är tänkt till slut och att detta blir till det bästa!

Här tror jag att jag stoppar för idag! För att inte trötta ut varken eller mig själv, även om det finns massor mer att berätta och jag känner den gamla gummigumman stilen är på gång...*ler* Långt som bara den blev det här inlägget, men det känns lite kul för då ser jag ju att de gamla takterna finns där även om jag tvivlat. Tills vi hörs nästa gång, ta hand om er och era hjärtan på tisdag då det är alla hjärtans dag!/Carro...back on track! (googlade och facebook bilder) 

En av musikvärldens, kanske genom tiderna största stjärna, har idag slocknat. En idolernas idol! 

Kan inte låta bli att beröras av hennes tragiska öde och magiska röst!

"I will always love you!"

R.I.P 

Whitney Houston