Mycket sjukvård blir're!

Jahapp, så försvann ännu ett par dagar och veckor ur mitt liv utan att jag tagit mig hit. Dåligt, dåligt!! Det enda positiva med det är, som ni kanske redan vet, att jag alltid mår lite bättre på många sätt och vis när jag inte skriver. Jag måste bli berörd för att få orden att flöda, eftersom skrivandet för mig är mitt sätt att öppna ventilen och lätta på trycket. Dessutom händer det inte så mycket just nu så egentligen har jag inte så mycket att berätta.

Vad har jag då roat mig med sen sist? Tjaa inte mycket, det gamla vanliga bara. Förutom detta med hem, barn & familj har jag klämt in några sjukgymnast besök, sjukhus besök, fler läkemedelsreaktioner och något enstaka akutenbesök. I övrigt har det varit lugnt! *ler*

Visserligen känner jag mig ju ganska lugn i sinnet just nu och har därför inte mycket att skriva om. Men sen kan nog avsaknaden av text också bero en del på att jag fortfarande är så himla trött, energifattig och inspirationslös. Som till viss del kan bero på att jag gått med något konstant förhöjd temp i flera veckor, en "feber" som jag inte vet vart den kommer ifrån. Inte mycket men just precis så där att man känner sig lite lätt påverkad...

Men det kan också till viss del bero på mina läkemedelsreaktioner. Jag hade ju precis hunnit återhämta mig från överkänslighets reaktionen på Arcoxian och den påföljande influensan, när jag började med en ny magmedicin som jag definitivt inte tålde för fem öre ens och så klart kroknade jag ju på direkten igen. 

Den här gången var det magen som totalt kapsejsade och detta trots att medicinen jag fått var just för att få magen bättre. Tanken var att jag skulle bli av med mina irriterande diarréer. Men för mig blev det ju naturligtvis precis tvärtom! Jag fick magsjuka, illamående, tappade matlusten, kramp i gallgångarna och allmän sjukdomskänsla. Så fort jag försökte äta något i drygt en veckas tid, fick jag en klump strax under bröstbenet. Så Questran var uppenbarligen inte heller något för mig. 

Och att hålla på och reagera på mediciner på detta viset är ingen höjdare för en redan skruttig kropp. Så jag måste nog erkänna även för mig själv, att jag har varit rätt så hängig i flera veckor. Faktiskt inte förrän förra veckan som jag började känna mig som vanligt igen. Så nu är jag dö rädd att börja med några nya mediciner, uppenbarligen vill inte min kropp ha något mer att jobba med. Så jag ska nog försöka hålla den där "magdoktorn" på avstånd eftersom hans "medikamenter" bara verkar ställa till det för mig! *ler*

Just för närvarande är det ett gäng blåmärken som mest stör min världsbild. Det bloppar upp stora blaffiga blåmärken, främst på magen, helt spontant utan att jag stöter i eller ens sticker mig med mina sprutor (för ja, dem får jag också blåmärken av men betydligt mindre och ytligare.) och det syns tydligt att dessa är mer djupgående blödningar. Det första upptäckte jag när jag skulle klä av mig en kväll och jag blev lite smått förvånad eftersom jag visste att jag varken slagit eller stuckit mig där. 

Det var gott och väl mer än 6 x 4 cm och alldeles djuplila blått. Så den fredagkvällen avslutade C och jag med ett akutenbesök. Han tyckte att han lika gärna kunde följa med mig eftersom han ändå inte sett vår stad "by night". Kul kille! *ler* Och nog fick han "valuta för pengarna", då vi fick uppleva en "leverans" med poliseskort. Och det är något min lille C definitivt inte är van vid!

Vi fick inga förklaringar på mitt hemska blåmärke. Sen dess har det dykt upp två till och min teori är att jag har för mycket blodförtunnande mediciner i kroppen. Jag har ju inte haft de här problemen med endast sprutorna eller endast NSAID mediciner (antiinflammatoriska) men tillsammans tror jag det blir för kraftigt för mig. Problemet är att jag har svårt att få läkarna att lyssna och alla skyller på att jag nog har stuckit mig med sprutorna trots allt, bara att jag glömt det.

Själv vet jag med säkerhet att jag inte har stuckit där blåmärkena dykt upp och dessutom säger min hemtjänstpersonal att de ser alldeles för djupa ut. Ett annat problem är att inte ens "mumindoktorn" visste om ett vanligt PK prov (blodprov för att se hur tjockt blodet är vid waranbehandling) är något som går att använda på dessa sprutor. Och som vanligt vill ingen riktigt ta något ansvar...

Så nu har jag bestämt att avvakta lite till men om det dyker upp en fjärde "fuling"... ja då får jag nog sparka doktorerna i baken igen! *ler* Vore ju inte så där himla jätte bra om jag råkar börja blöda och har för lättflytligt blod...Dålig kombo!

Förutom detta väntar jag på operationstiden av knät, för nu ska ju skruvarna som håller fast spiken ut. Som vanligt har inte den tiden kommit men jag tänker heller inte hetsa upp mig riktigt än. Eftersom de sa i februari, inom 8 veckor vilket bör vara kring 7:e april. Så jag får nog ge mig till tåls lite till när det gäller det, även om jag hatar att vänta!

Jag har också pratat med dr. Knöl i måndags och han hade inte heller så mycket nytt att berätta, snarare inget nytt på dessa sex veckor sen han ringde sist. Och jag blev så besviken, jag menar varför bemöda sig att boka telefontid när man ändå inte vet något mer. Han hade fortfarande inte fått alla provsvar klara (de som togs 18:e januari), ingen framtidsplanering och inga tankar om något egentligen. 

Det han kunde säga var att värdet på kromet som läcker ut i blodet var tio gånger för högt mot vad det normalt får vara. Han sa också att även värdena för bl.a. bly, nickel och titan också var förhöjda jämfört med normalvärdet. Han sa att han skulle försöka tänka ut något under förra veckan och sedan återkomma till mig senast i måndags. Vilket han inte har gjort! Och han sa att om han inte har hört av sig inom en vecka fick jag i uppdrag att...hmmm just det ja, ringa och påminna honom! Exakt vad jag vill och önskar mig mest just nu, att jaga doktorer! *ler*

Ja ALLA dessa doktorer! Att ha så många, som bara ser till sin lilla del är väl det jag tycker är mest rörigt och jobbigt. Alla har synpunkter, alla har tankar men ingen vill ta ansvar utan lastar hela tiden över på varandra. "Har du talat om det för den, har du sagt det åt den, har du visat detta för den" och i slutändan är det ju ändå jag som äger kroppen.

Det är jag som pratar med alla var och en, som känner känslorna och förändringarna, kan min kropp och därmed också blir den sammanbindande länken. Och att känna att totalansvaret ligger hos mig, gör mig så stressad när jag inte märker att det händer något eller ens att någon har kontroll på läget. Och allt för ofta får jag ju också bekräftelse på att allt stannar upp om jag inte är där och "petar" lite.

I samma område på kroppen har jag dr. X på "borta sjukhuset" som kan mina höftleder, dr. Knöl på universitetssjukhuset som hanterar cystan i ljumsken, dr. Y som är ansvarig ortoped på hemorten, dr. ventrombos som hanterar de blodförtunnande sprutorna, gynekologen och kirurgen i kulisserna. Och den som har total ansvaret är dr. mumin på vårdcentralen, som varken vill ta ansvar eller vara delaktig. Kanske inte så konstigt att man blir trött ibland...Carro...i koordinator tagen (googlade bilder)