Mitt älskade jobb

Förra torsdagen var det på dagen 4 år sedan jag gjorde min ofrivilligt sista arbetsdag på jobbet och jag har verkligen svårt att förstå hur fort tiden ändå har gått. 18 mars 2006 var en fredag och jag skulle bara gå hem för helgen för att sen vara tillbaka på jobbet på måndagen och därför lämnade jag allt precis som det låg på skrivbordet. Men det gjorde jag inte, sedan den dagen har jag inte gjort en endaste timma på mitt jobb. Att bara gå och lämna allt som det var, var olikt mig för, om jag visste att jag skulle bli sjukskriven eller annars vara borta, planerade och förberedde jag allt i minsta detalj och jag brukade alltid lämna ett välstädat skrivbordet bakom mig. Detta för att jag exakt skulle kunna instruera och vägleda mina kollegor och vikarier vart jag hade alla papper om någon ringde och undrade över någonting. Liksom med mitt skrivandet var jag oerhört pedant med mitt arbete och hade 150 % kontroll på vars jag hade allting och nästan oöverstigliga krav på mig själv vilket gjorde att jag pressade mig å det yttersta. Det räckte inte med att mitt jobb var bra, det skulle vara fullständigt perfekt. Och gärna ändå lite mer...

Ni som har varit med har ju hört min historia till leda och till er som är nya vill jag be läsa i bland annat etiketterna; Barndomslandet, Bra och dåligt mående, EDS, Sjukvård och Utmattningssyndrom för att få bakgrundshistoriken. Kort kan jag säga att mitt höger ben började krångla redan 2000, 2003 gick jag ner på 75 % i mitt arbete, oktober 2005 gick jag ner till 50 % och sedan då på heltid i mars 2006. Ni som känner mig vet att jag är oerhört envis och vill så himla mycket, jag brukar säga att mitt "huvud sitter på fel kropp" och mina kollegor brukade säga att jag är en krigare. Och kanske är det lite så, för jag vägrade in i det längsta att "kasta in handduken" och låta höften och kroppen besegra mig utan jag kämpade på ända tills jag den där dagen i mars tog definitivt tvärt slut! Då fanns det inte ens den minstaste pillidutt kvar att ge och när jag klev av från mitt jobb rasade jag fullständigt i hop. Det kom hjälpmedel varje dag och vissa dagar kom jag mig inte ens upp utan låg som en gammal bortglömd trasdocka i sängen med tom blick och hela huvudet fullt av vadd.

Då jag alltid "kör på" i 190 hade jag vid ett flertal tillfällen under åren på socialförvaltningen varit på väg in i den berömda "väggen", dels för att det är ett tungt jobb men mycket på grund av min trilskande kropp, men alla gånger var jag bara hemma i max ett par veckor och sedan tillbaka. Och mycket snabbt därefter var utmattningsperioden glömd och jag tillbaka i fullfart igen. Men självklart var jag ju inte återställd, vilket M ofta och gärna påtalade för mig genom att t.ex. säga "vad vill du att det ska stå på din gravsten, hon gjorde allt för socialförvaltningen" eller " du ger allt du har till din chef och sen får C och jag sopa ihop eventuella rester av dig från hallmattan". Hårda ord, eller hur, men inget som bet på mig utan jag fortsatte att gå an som en iller. Så därför fanns det absolut inte med i min planering att sluta jobba, nej jag hade tänkt arbeta ända fram till dagen innan operationen precis som jag gjort många gånger förr. Därför blev det ett så stort nederlag när jag tvingades inse att jag var slut och förbrukad. Det kändes så surt och bittert och jag hade kunnat skicka min mor till ett varmare ställe när hon föreslog att jag skulle börja lägga puzzel eller sortera foton och recept när jag blev ledig.

VA, JAG!!! Nej, det var inte jag - jag skulle ju ägna mitt liv till mitt jobb som enhetschef. Först förstod jag det inte själv men i början av min hemmaperiod var jag så uppskruvad och stressad att jag for runt runt i taket som en helium ballong. Jag tog t.om. semesterplaneringen, lönöversynen och budgetuppföljningen med mig hem för att jobba lite i det dolda medan jag var hemma och sjuk för det var ju bara tillfälligt i min sinnevärld. Hur sjukt var inte det, så säg!!! Fullständigt vrickat och nu blev det ju inte så och inte heller klarade jag av att utföra arbetet jag tagit hem. Jag kunde inte ens följa en endaste tanke till vägs ände, allt jag gjorde blev bara fel och jag fick hela tiden räkna om och räkna om. Till slut ringde jag grinandes till min kollegor och bad dem komma och beslag ta alla papper jag hade hemma, likt en alkoholist som man på tvång rycker flaskan ur händerna på. Det sista jag gjorde var att ringa runt till alla och meddela dem deras nya löner och samtidigt tacka för mig och berätta att jag var ledsen men tvungen att kliva av mitt uppdrag för att kroppen inte ville det jag ville.

Jag magrade, vägde bara 38 kg och fick näringsdryck som tillägg till kosten, var kraftigt deprimerad med självmords tankar och en höft som lät som en stenkross när jag rörde mig det minsta lilla. Jag ringde dagligen till mina doktorer på "mitt hemmasjukhus" och bönade och bad att de skulle skynda på med operationen för jag sa att det kändes som om jag gick sönder inombords och att det var ovärdigt att låta människor ha det som jag hade det. Hundar avlivar man. Det enda jag fick till svar var; "du är väl inget korthus heller" och "du har för mycket tid att ligga och känna efter." Så förutom att lida nå så för djävligt som jag gjorde, kränktes jag också gång på gång. Det var som om de inte trodde mig, men det fick de vackert äta upp sen när de i juni 2006 opererade mig. Då upptäckte de att min höftled var krossad, att den till viss del hade dött och till viss del var vätskefylld och då sa de istället: "hur har du burit dig åt, människa, det här ska bara inte gå". Men vad hade jag haft för val...

Resten av den historien kan ni ju, så nu lämnar vi det för en stund. Som ni vet har jag ju varit funktionshindrad ända sedan födseln även om jag brukar skoja och säga att jag blev det först i samband med att jag fick min diagnos 1998. Jag har också berättat om mina superhjältar till föräldrar som alltid har funnits, backat upp, stöttat, pushat och alltid trott på mig och mina förmågor. Vi har ju aldrig varit något annat än en helt vanlig familj, åtminstone inte i våra egna ögon. Det har aldrig funnits några hinder eller så små att vi kunnat "hoppa över" dem, utan vi har gjort allt det där vi har velat och som alla familjer gör; reser, åker skidor, övningskör, utbildning etc.etc. Men en baksida av detta mynt är kanske det att jag aldrig insett mina begränsningar, de har inte funnits utan jag har kört på som alla andra och kanske nästan lite mer ibland. Jag brukar säga att jag så gott som hela tiden sedan jag tog studenten t.ex. har pluggat och jobbat parallellt. Vilket är en bedrift även för en frisk person! Det finns även perioder när jag jobbat dagtid, haft jour och beredskap i hemmet kvällar och helger, pluggat och haft småbarn allt samtidigt och i en salig soppa. Och ovanpå detta och som grädden på moset har jag ju dessutom alltid haft min sjukdom.

Jag är mycket flexibel och anpassningsbar när det gäller jobb, jag trivs så gott som överallt vart jag kommer och med vad som helst, jag är inte rädd för några arbetsuppgifter. Men jag har svårt med separationer, så det var efter många våndor och med mycket blandade känslor, som jag efter åtta år lämnade biblioteksvärlden bakom mig. Men biblioteksarbete är ett mycket tungt arbete och dessutom har suget att studera vidare alltid varit större. Jag har ända sedan tonåren velat jobba inom vården, fråga mig inte varför - borde ju ha fått nog av det *ler*, först som sjuksköterska men där satte hälsan stopp och sen som barnspsykolog men till det räckte inte betygen. Efter det kom tankarna på sjukhus kurator eller psykoterapeut och de tankarna är något jag ju fortfarande har kvar. Jag kom in på socionomutbildningen men jag mitt nöt, tackade nej till platsen för då hade jag redan träffat M, var nykär och ville inte lämna stan. I den vevan hittade jag sociala omsorgsprogrammet som fanns i min närhet och konstaterade att det fick bli ett godtagbart substitut istället för det jag egentligen hade velat läsa.

När jag började på min utbildning hade jag egentligen ingen aning om vad jag skulle bli efter genomgången kurs, chef inom äldre- och handikappomsorgen hade inte funnits i min vildaste fantasi ens.  Men det visade sig bli ett lyckokast för jag älskade verkligen mitt nya jobb. Det är omväxlande, kräver akuta insatser, planering, organisering, visioner, människokunskap och ödmjukhet. En blandning som tilltalade mig och jag fick så oerhört mycket uppskattning och bekräftelse av min personal, mina vårdtagare (kunder, heter det visst idag) och deras anhöriga att det många gånger kändes som om jag flög hem på kvällarna. Jag tror också att det var mycket tack vare dem och det de gav mig, som jag gjorde att jag orkade och härdade ut så länge som jag gjorde. Och om det är någon av er, min kära personal, som läser detta vill jag säga att ni var den underbaraste personal en chef kan ha och jag är ledsen att jag var tvungen att lämna er och jag har heller aldrig haft möjlighet att tacka er för allt ni gav mig! Tillsammans gjorde vi ett förträffligt arbete, eller hur?! *ler*

Ja, jag stormtrivdes verkligen att vara spindeln i nätet och känna mig behövd, ju större utmaningar desto bättre och problem var bara till för att lösas. Men det är också ett mycket tungt jobb, likt en spretande blombukett med blommor åt alla håll och en miljon olika arbetsuppgifter är det inget för en som inte är 200 % frisk. Jobbet kräver 100 % närvaro, en massa deadlines där det förväntas att man ska leverera, ständiga brandkårsutryckningar och ingen dag är den andra lik. Jag visste aldrig hur min dag skulle se ut när jag for hemifrån, jag kanske hade tänkt ägna dagen åt t.ex. semesterplanering men så hände något akut som istället krävde mitt fullständiga engagemang och alla planer spolierades. Men det var också detta som var tjusningen, tyckte jag, att snabbt fixa och ordna för att andra skulle kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Kanske var det också därför jag hade jour- och beredskap i hemmet under så lång tid som jag hade. Det tilltalade mig att snabbt hitta lösningar och inte lägga så mycket tid på att fundera på vad som är brukligt och enligt policyn, så kanske ett jobb som sköterska på akuten hade passat mig om jag hade varit frisk.

Oj vad långt det här blev...som vanligt! *ler* Men idag har jag varit på Kommunhälsan för första gången, tanken är att vi nu ska börja göra en arbetsförmågebedömning. När jag försökte göra en lång historia kort och i några snabba drag (1 timme och 40 minuter) berättade om mitt "friska" arbetsliv och de senaste sju årens elände för sköterskan på kommunhälsan plus att jag nu skriver om det här, hör jag ju hur skruvat det har varit. Men att jag var arbetsnarkoman och speedad var inget som fanns i mitt huvud då det begav sig. Trots att läkaren på Smärtrehab talade om det för mig redan i april 2006. Han konstaterade snabbt att jag drabbats av ett "Totalt Utmattningssyndrom" och det på grund av fem orsaker; min svåra smärta, mitt krävande jobb som enhetschef, hem & familj, allt kampande med sjukvården och sist men inte minst mig själv. Han sa kort och gott; "du är så intensiv och hård med dig att du jagar livet ur dig, du måste stanna upp och hitta en handbroms i livet". Vilket jag försökt göra i fyra år nu...

När jag idag hör hur det låter kan man ju bara fundera på vars jag hade tappat självinsikten?! Den var obefintlig och och absolut en bristvara hos mig! Då! Det finns mer av självinsikt idag, åtminstone hoppas och tror jag det, men har trots det en ändå en bra bit kvar med inhämtandet av självinsikt. Jag använde mig själv som en outtömlig källa och det får jag sota för idag, jag har offrat mycket och betalat med min kropp och hälsa. Men samtidigt vill jag inte ha den tiden ogjord (varken arbetslivserfarenheten och sjukdomstiden), för det gav mig så oerhört mycket. Kriser leder oftast till utveckling, även om man har svårt att se det när man är mitt upp i det. Så därför är, mer eller mindre, all min erfarenhet, erfarenheter jag absolut inte vill vara utan. För jag tror att det är är genom motgångar och svårigheter som man mognar och växer. Trots det höga priset jag fick betala har jag i dagsläget svårt att se mig som sjukpensionär. Jag känner mig inte mogen för det än, utan jag har en glöd i mig som gör att det känns som jag har mycket kvar att ge men jag vet inte till vad. Jag vill göra något i framtiden också, om än bara på halvtid, men något där jag får använda min utbildning (enligt det gamla sättet att räkna poäng har jag en 140 p grundutbildning, 20 p barn- och ungdomspsykologi, 20 p pedagogik, 10 p medling och 20 p skapande svenska), min yrkeserfarenhet och hela min långa och brokiga erfarenhet från sjukvården.

Men jag är inte där än, för som jag redan sagt innan dagens besök, behövdes det bara ett besök på Kommunhälsan för att vi skulle kunna konstatera att jag för närvarande inte har någon form av arbetsförmåga, "what so ever". Och därför är det inte aktuellt att göra någon arbetsförmågebedömning i dagsläget, för det går inte och det ger inget rättvisande resultat eftersom Dr. X med flera ju har tänkt sig att jag ska blir så mycket bättre än vad jag varit och är idag. Och dessutom väntar jag ju fortfarande på medicinska åtgärder och är därför inte medicinskt färdigbehandlad (när jag nu blir det med två kroniska sjukdomar) så nu gäller det bara att få försäkringskassan att förstå det och samarbeta med mig. Det handlar inte om att jag försöker "maska" och skaffar mig operationer för att jag själv bara ÄLSKAR att operera mig och orsakerna till att detta tagit så lång tid är helt utanför mitt handlingsutrymme.

Men sen, när alla medicinska åtgärder är slutförda, jag har återhämtat mig, rehabiliteringen påbörjad och arbetsförmågebedömningen gjord när jag är redo för den, om vi då kommer fram till att jag inte längre har någon arbetsförmåga, ja då måste och vet jag att kommer att acceptera det också. Men det är då det, en sak i taget och i rätt ordning, säger jag bara! *ler* Om det är så det slutligen kommer att bli, att jag har noll arbetsförmåga, ja vid det laget tror jag inte att jag kommer att vara ängslig. För nu har jag hittat tillbaka till mina intressen och hobbies som jag inte visste att jag hade medan jag var i fullfärd i arbetet och dessutom så sakteligen blivit avvand från jobbet. Så när det blir dags kommer jag nog att klara av att vara hemma också, för vid det laget vet jag nog vad jag ska göra med resten av mitt liv! Vad vill du göra?!/Carro, som ska ägna morgondagen att kämpa med försäkringskassan och doktorerna (googlade bilder)

Sjunger Mac Minins lov!

Oj så underbart med en ny dator!! Jag är sååååååå himla lycklig över min nya Mac Mini från Apple som kom igår och som jag beställde i förra veckan. Nu är det slut med virus, upphakningar, långsam uppladdning och allt annat tjafs som en vanlig windows pc för med sig. Så i fortsättningen blir det inga fler windows pc för min del, ungefär lika lite som att jag går tillbaka till att använda Nokias telefoner när jag väl bytt till Sony Ericsson. Sån är jag! Först byter jag inte, byter inte och byter inte utan är lojal in i döden och det gäller allt från frisör, dator, mobil etc. etc. Och sen när jag väl byter, ja då, då är jag lojal mot den nya istället. Och vilken kvalitet sen, allt med Mac känns så rejält och robust, tryggt och säkert och den är fullständigt ljudlös. Inte ett brum eller rusning från fläkten eller motorn inne i datorn och ett fantastiskt tangentbord köpte jag också med lätt tryckta knappar för trötta fingrar. Är det månne en aningens vinklad nykär bild jag har?! *ler*

Men förutom att allt känns så proffsigt och stabilt med en Mac är ändå det bästa att jag nu äntligen får ha min dator i fred. Sen C:s bärbara dator slutgiltigt "kastade in handduken" för några veckor sedan har det varit en enda lång "strid och kiv på kniven" om vem som ska få sitta framför datorn. "Nu är det min tur", "Nä, nu är det min tur" eller "Du har ju suttit jätte länge, minst hela dagen" och liknande, har jag fått höra medan jag haft en unge flåsande i nacken och slitandes i armen. Men nu ÄNTLIGEN är det slut med det! Han har fått min gamla tråkiga Windows Vista och jag en alldeles egen Mac som dessutom inte kan spela flera av de online spelen som killarna spelar allra mest just nu, just för att det är en Mac. Är det inte fantastiskt, kan nästan inte bli bättre för det innebär att det inte kommer att bli någon rusning till min dator och den kommer att stå där och BARA vänta på att lilla jag ska komma och knappra på den. Nästan så man kan misstänka att det är en tanke bakom detta! *ler*

Detta är också en anledning, förutom min skrivkramp, att jag inte kommer mig fram till datorn och skriver lika mycket som jag skulle vilja. För den är alltid upptagen och då mina Facebook spel tar så mycket tid brukar jag precis bli klar med dem när C kommer från skolan och då tycker han att jag ju har haft datorn hela dagen och att det då varit hans tur att få sitta vid den. Något han, visserligen, kan ha lite rätt i. Jag har ju haft min chans att skriva på dagen medan han varit i skolan och blir det inte gjort innan det är det lätt hänt att det inte blir den dagen. För från och med att han kommer hem från skolan, rullar ju dagen och kvällen på med middag, läxor och ja, just det, spelande. Jag säger bara "sådan son, sådan mor"! Jag är helt hopplös med mina spel, kan inte sluta när jag väl börjat. Jag måste verkligen ta och skärpa till mig lite och bestämma mig för att få det skrivet INNAN jag tillåter mig att sätta mig med spelen och inte tvärtom. Har jag spelen som morot tror jag det är större chans att jag får ur mig något vettigt...kanske...

En annan anledning till att texterna uteblivit är att en av mammorna till C:s kompis varit sjukskriven en tid och vi har haft kaffeklubb en stund nästan varje dag. Självklart har det har varit så himla trevligt med sällskap och när jag haft chans att få surr och snack sällskap har jag ju prioriterat det. I morgon börjar hon jobba igen, trist nog, men då kommer jag att få mer tid över till skrivande, hoppas jag. Men jag tror också att jag måste minska lite på mina andra dagliga besök eftersom mina dagar går så himla fort och jag inte får något gjort. Hemtjänsten kommer mellan kvart över åtta och nio och hjälper mig med bland annat frukosten. När jag gjort min morgontoalett och ätit frukost, druckit kaffe och läst tidningen är klockan ungefär tio och då har också hemtjänsten gått vidare till nästa. Då har jag cirka två timmar framför datorn tills de kommer tillbaka för lunchen. När den är äten brukar min mor, ungefär 1 till 2 timmar senare, dyka upp på sin dagliga tjänstgöring (som hon själv säger) och då ska det surras och drickas lite kaffe en stund. I samma veva med det brukar C komma hem, oftast med minst en kompis i släptåg och då ockuperar de datorn fram till åtta på kvällen. Så nå mycket datatid har det inte blivit på länge...ända tills nu och som ni ser kan det vara ett pressat schema att vara sjukskriven!

Men egentligen handlar det nog mest om disciplin! *ler* Och att "lista" saker som ska göras schematiskt som jag kan följa och sedan stryka när det är gjort. Har jag ingen lista eller schema att följa, ja, då är risken stor att det inte blir gjort och att jag "fastnar" i det jag för tillfället håller på med och bara låter timmarna rinna iväg även om det kanske inte är så himla meningsfullt som t.ex. just nu Facebook spelen.
Och så har jag alltid fungerat, även långt innan mitt totala utmattningssyndrom som ju självklart inte förbättrade saken. Från mellanstadiet minns jag att jag blev ohyggligt störd om vi inte följde schemat och allra roligast tyckte jag det var när fröken skrev en lista på tavlan vad vi skulle göra i vilken bok och i vilket ämne. Men när och i vilken ordning vi ville göra det fick vi välja själva. Självbestämmande under kontroll var något som tilltalade mig, för det kändes som en så stor befrielse och lättnad när jag kunde "bocka av" sak efter sak allteftersom de blev gjort. Att jobba så gjorde skoljobbet väldigt tydligt för mig.

För någon vecka sedan var M och jag på barnhab. och träffade psykologen och specialpedagogen för att diskutera C:s mående och vad vi kan göra för att hjälpa honom när de svarta och tunga stunderna kommer, vilket det tack och lov, är flera veckor sedan han hade sist. Då pratade psykologen om något som kallas Exekutiv förmåga och handlar om att ta initiativ, planera och tänka långsiktigt. Störningar i den exekutiva förmågan kan leda till att man har svårt att ta till sig ett vardagligt erfarenhets- och automatiskt handlingsmönster som är nödvändigt i ett socialt liv. För andra i ens omgivning kan denna brist vara mycket irriterande och svår att förstå eftersom helt vanliga och enkla aktiviteter inte fixas (källhänvisning Lundin & Ohlsson 2002 hittad i en psykologuppsats av Maria Eklund, Stockholms universitet). Denna förmåga är något som utvecklas väldigt sent hos barn ungefär från tonåren och ända upp till 20 års åldern. Det är därför man först i den åldern börjar med att t.ex. byta klassrum och ha skåp där kläder och böcker förvaras. För det är först då man klarar att tänka vilka böcker man ska ha med sig och vart man ska, när rasten är slut och att lägga upp arbetet mer självständigt. Länken till uppsatsen hittar ni här

Denna förmåga, liksom alla andra, varierar väldigt mycket mellan individ och individ. Man har mer och mindre av denna vara också och det är ett långt spann för vad som räknas som normalt innan det som hos t.ex. personer med ADHD kan vara en bristvara. Ett kännetecken på brister i denna förmåga kan vara om man t.ex. liksom jag, har listor till allt. Önskelistor, att göra listor, packlistor, ringlistor osv. osv. och jag kan bara tala om att det har då absolut inte blivit mindre av det sedan jag "brände ut" mig så fullständigt som jag gjorde. Vilket jag också hittade belägg för i uppsatsen jag hänvisar till i förra stycket, man har kunnat visa på att i samband med ett utmattningssyndrom ökar riskerna kraftigt att man kan få försämrat minne och koncentration, något som definitivt överensstämmer med mig. Så nu är, om möjligt, mina listor ännu mer livsviktiga, har jag det inte nedskrivet på papper så finns det inte. Dessutom, men det har jag inte några belägg för utan är bara mina egna funderingar, tror jag att detta också kan vara ett av symtomen för oss med EDS då våra kroppar väljer att "stänga av" och sortera bort en del förmågor för att orka med våra trötta kroppar.

Så kanske måste jag börja om med den stränga disciplinen som jag hade för att klara av att läsa min utbildning på distans och det var långt innan både C och mitt utmattningssyndrom. Då fick jag göra upp ett schema som jag strängt följde för att inte hamna på avvägar och fastna framför t.ex. internet som var helt nytt på den tiden och som direkt tilltalade mitt vetgiriga och nyfikna sinne. Alltid äta, ladda diskmaskinen, bädda och slänga på en tvättmaskin innan jag satte mig med pluggandet fram till lunch, sen kaffe och lite internet som belöning, hänga tvätt och mer plugg till middagen för att i möjligaste mån ha lediga kvällar tillsammans med M. Följde jag detta schema hann jag med det jag skulle man jag är tveksam om det funkat lika bra om jag bara hade tagit stunden som den kom. Så där en ny dag och en ny text, så bra det känns! *ler* Njut av det härliga vårvädret ni som kan!/Carro en stolt Mac Mini ägare (googlade bilder)

Om ordens betydelse

Just nu besväras jag av den värsta gradens inspirationsbrist och kommer inte igång med att skriva, inte ens ett endaste litet pytte ynka ord haltar fram över mina tangenter och nu börjar jag bli stressad på allvar. Först trodde jag det berodde på min operationsångest, sen den knepiga ställningen med ortosen och slutligen alla starka mediciner. Jag trodde att detta var något som skulle ge med sig bara jag blev av med dem och när jag kommit upp i sittande ställning igen. Men icke, knappast något skrivet här på bloggen och inte en dikt sedan långt innan operationen eller något annat för den delen. Varför kommer inte orden tillbaka och vart har de tagit vägen?! Om någon hittar några försvunna ord efter vägen, är de säkert mina och jag tar tacksamt emot dem igen. Hittelön utlovas! *ler*

Jag har funderat mycket på detta i helgen och undrar i mitt stilla sinne om jag är färdig med skrivandet eller åtminstone bloggandet, kanske har jag tömt ut allt som finns att ge för just nu känns det som om inget händer eller att jag har något att berätta. Kanske är det dags för något nytt, kanske står jag i en vägkorsning även i skrivandet. Men kanske behöver man inte dra så stora växlar på denna ordöken för det har ju hänt mig förr och sen hipps vipps rinner orden och dikterna ur mig som självaste vårfloden.

Hur som helst har jag kommit fram till att det är när jag mår bra, eller förhållandevis bra, som jag inte lyckas producera några texter. För då är det plötsligt som om jag inte har något att skriva om och istället brukar inspirationen komma när livet är tungt, deppigt, i ilska och bråk, sorg, ångest eller om jag är allmänt nere och har något att uppröras över. Sådana gånger känner jag stort behov av orden och brukar finna tröst och lättnad att få skriva ur mig allt elände. Så egentligen borde jag kanske istället vara nöjd och tillfreds, för när inget blir skrivet borde det ju betyda att jag mår ganska bra! *ler*

Att det är i de svåra stunderna som texter blir skrivna kanske inte är helt ovanligt, tror att många känner så för se bara på till exempel musikerna. Hur många är de inte som kommit med skivor efter en uppslitande skilsmässa eller svår sjukdomsperiod och M brukar säga att man som musiker måste vara glad om man åtminstone lyckas få EN jätte stor framgångsskiva eftersom det sällan och aldrig lyckas med uppföljaren. Men får man en hitskiva, ja då har man ju gjort det där man behöver för att ha något att berätta för barnbarnen.

Jag är faktiskt en riktig "ordbajsare", ja det har ni som följt mig ett tag säkert redan lagt märke till för många av mina inlägg här på bloggen är ju flera kilometer långa! *ler* Jag tycker om melodin i språket och älskar när jag får till lite poesi i det jag skriver. Jag tycker också det är jätte skojigt att försöka hitta exakt "rätt" rubrik till min texter och det lägger jag också ner en bra stund på. För rubriken är enligt mig ett kvitto på vad texten handlar om och med den vill jag med så få ord som möjligt få sagt så mycket som möjligt om vad texten handlar om. Det är inte alltid jag lyckas med det men när det blir så där exakt "rätt" som jag vill ha det, ja då måste jag erkänna att jag känner mig hel nöjd.

Förutom att samla på sjukhus (alla jag legat på eller besökt) samlar jag också på ord, ungefär som att jag konserverar tänkvärda ord, meningar, dikter, filmer och låttexter som säger mig något och som jag kan plocka fram i svåra stunder. Det är nog för att jag är en riktig ordvän på alla vis som jag söker och hittar mycket tröst och styrka i låttexter, ordspråk, talesätt och dikter. Men ibland behövs det inte några ord, i allafall när det gäller musik, utan ibland räcker bara med musiken för att förmedla ett budskap eller känsla och därmed berör de oss ändå, åtminstone är det så för mig. Därför håller jag med författaren Sören Olsson när han skrev detta om samma ämne i sin blogg: "jag älskar sån musik som får oss att sjunka djupare in i och ökar insikterna om oss själva".



Att kunna identifera mig och få tröst i musiktexterna betyder så mycket för mig att jag till och med satt ihop en egen låtlista på låtar och musikstycken som är extra betydelsefulla för mig. För jag älskar verkligen när jag kan känna igen mig och när låttexterna säger mig något eller förstärker, lyfter fram och bekräftar det jag känt under de här sju svåra åren. Att samla på ord var något jag började med redan långt innan jag själv började producera dikter (noveller har jag skrivit ända sen tonåren) för häromkvällen hittade jag min blå skrivbok där jag samlat alla min små tänkvärda ord, dikter, meningar, talesätt och annat smått och gått som andra skrivit och som jag klippt ur tidningar, hittat i böcker eller fått av vänner. En riktig nattlig nostalgitripp blev det att bläddra igenom allt jag plitat ner och klistrat in i den och ändå har jag bara hunnit halvvägs. Många av texterna kom jag ihåg och plötsligt var jag tillbaka på Starlet stadiet med hjärta och smärta, tårar och svek och hade jag haft den på övervåningen hade jag gett er några smäktande smakprov. Men det får bli någon annan gång när jag fått upp boken från källaren. *ler*

Jag är absolut inte pedant på något sätt, även om det funnits en tid då jag velat ha bortplockat omkring mig - som ett dockskåp enligt M - vilket är något jag fått släppa på genom åren. M kör ofta med att "kan man inte plocka och hålla efter själv, ja då ska man inte klaga heller". Hårt sagt kan tyckas men samtidigt är det ju lite sant också. Man kan ju aldrig tvinga någon annan att städa och plocka undan, varken när, hur eller på vilket sätt utan det måste ju den som kan plocka få avgöra. Men är det någonstans jag är pedant så är det med mina ord och med mitt skrivande. Jag kan hålla på att fila och fila på en text i evinnerlighet och i mina ögon är en text sällan färdig förrän jag fått byta, ändra, skriva om och variera ord minst hundra gånger. Kanske är det en av anledningarna till att jag ibland får svårt att få ur mig något, att jag har så höga krav på mig själv i skrivandet att jag nästan "låser ihop" mig.

Ja, ja det som såg ut att bli en inspirationslös och ordfattig text utvecklade sig som vanligt till att bli en ganska lång text med orden staplade på varandra om skrivkramp och ordens betydelse. Men nu tror jag att ordat färdigt om detta och överväger starkt att skärskåda kudden! *ler* Så tills vi syns och hörs nästa gång, fundera över vad du vill ha sagt och hur du säger det på bästa sätt!/Carro, nybadad hos sjukgymnasten (googlade bilder)

Bokslut!

Först vill jag slå ett slag för en vän och medsyster i sjukdommens artikel i dagens Motala & Vadstena tidning som du hittar här. Bra gjort med artikeln Anita, genom att sprida kunskap får vi förståelse. Kram och fortsätt kämpa!

Tänk, så var den här tiden förbi och vi har överlevt! I måndags var jag på återbesök på mitt "hemma sjukhus, benet röntgades, för vilken gång i ordningen vet jag inte - jag har tappat räkningen - men hur som helst utökades mitt "fotoalbum" med ytterligare bilder. Doktorn kunde konstatera att benbildningen kring operationsområdet är i full gång och att det nu är så stabilt att jag helt får lämna ortosen/skenan åt sitt öde. Visserligen är luxationsrisken inte helt borta och definitivt inte med tanke på min EDS men oddsen ser klart mycket bättre ut, för både benet och "järnskrotet" ligger där dr. X lagt det och har inte rörts en millimeter. Det känns väldigt stadigt och stabilt och jag har nästan inte ont alls, fortfarande bara om jag har suttit för länge även om det också blir mindre och jag orkar sitta längre. Så det är egentligen en ganska lycklig gummigumma som sitter vid tangenterna, att slänga ortosen känns sååååå himla härligt (även om jag just idag känner mig rastlös, inlåst, övergiven och vill ut till livet och solskenet!)!

Det kan bli lite konstiga dilemman att vara patient mellan två (minst!) doktorer, speciellt om de inte är eniga och säger samma sak. Doktor L, här hemma, tyckte att jag nu kan börja belasta mer på benet medan dr. X ville att jag skulle låta bli att gå på benet förrän knäoperationen är gjord. Ena sidan, å andra sidan...ja, vem ska man tro på?! Jag väljer nog att ta det säkra före det osäkra och går på dr. X som ju ändå är vår husgud  och fortsätter därför med de 10 kg som jag hittills fått belasta på. Doktorerna var ändå eniga i att jag inte får slänga mina kryckor/rollator/gåbord eftersom det då skulle bli ett för hårt tryck på knäet som skulle riskera att falla inåt ännu mer och då skulle risken för en urledvridning i höften öka. Jag får också börja böja mig mer ner mot golvet, vilket underlättar om man tappar något eller ska ha på skor och strumpor. Så bit för bit, går det trots allt framåt och kanske mer än vad jag själv ser och förstår. För jag, ja jag börjar bli OTÅLIIIIG!!! Nu är jag less och vill iväg och har tusen idéer på vad jag skulle kunna hitta på om jag bara kunde ta mig ut till bilen själv...

Som vanligt kunde jag konstatera, precis som M så riktigt påpekade kvällen före läkarbesöket, att "hemmasjukhuset" inte var lika fiffiga som jag. I min vildaste fantasi hade jag tänkt att de skulle vara förberedda och färdigbeslutade så de även hade kunnat ha ett inskrivningssamtal vid samma besök. Tänk vad bra om de hade kunnat slå två flugor i en smäll, så jag sluppit åka dit en vända till men icke det. Doktor L. hade inte ens läst senaste journalanteckningen som dr. X. skrivit när han var här i januari och därför var de inte på långa vägar redo för narkosbedömning och annat som kan behövas göras före en op. Om jag nu ens får göra nästa operation här, för inte ens det hade de kunnat besluta sig för. Men jag tror att det lutar lite åt det hållet, tycker mig kunna känna det på mig...i lilltån *ler* Och då, min vänner, har gummigumman varit så fräck och redan lagt in önskemål om inkvarteringen, eller önskemål och önskemål skulle nog hellre vilja säga att jag mer eller mindre krävt att få ligga på blå/gula sidan på "min" avdelning och då givetvis i ett enkel rum. För kommer man för tredje gången till samma avdelning tycker jag man börjar kunna få ställa lite krav, tycker inte ni det också!! *ler pillemariskt*

Skämt å sido, det skulle bara kännas så himla tryggt, invant, bekvämt och praktiskt att få ha samma underbara personal runt i kring mig. För jag känner dem och de känner mig och därmed slipper jag dra min oerhört långa historia ytterligare en gång. Doktor L verkade förstå det och skulle göra en notering om det plus att jag fick lov att påminna dem igen när jag kommer på det väntade inskrivningssamtalet - och var så säker, DET ska jag göra också! Men även om jag önskat är ju, självklart ingenting säkert, önskar gör man av jultomten också och inte får man alla saker man vill ha för det. Så jag får väl helt enkelt hålla tummarna och be att de ska uppfylla mina önskningar. Just nu lutar det åt att det blir i början av v.21, vilket egentligen är en mycket dålig vecka för oss, för M rycker in på hemvärnsvecka på onsdagen och min operation är beräknad till tisdag eller onsdag. Så, DET är något ännu större som kräver ännu mer omfattande böner - att operationen blir på tisdagen och inte onsdagen. För hur går det då? Om inte M kan "söva mig", vad gör jag då???!! Då kommer det att krävas, om möjligt, en ännu häftigare hästspruta för att däcka mig...

I oktober trodde jag aldrig att jag skulle säga det här men trots allt har tiden med ortosen gått ganska fort och framför allt har det gått oväntat och förvånansvärt bra. Men då har jag ju också haft superbra support, av mina killar, mina föräldrar och min fina hemtjänstpersonal. Utan er, alla mina älsklingar, hade jag varit rökt! Ni har hjälpt, stöttat, uppmuntrat och assisterat mig på alla upptänkliga vis och tackvare det har jag överlevt och tagit mig igenom det. Nu har vi bara resten kvar!

Ja, att få lämna ortosen bakom mig känns sååå skönt, nog för att jag sista tiden bara haft den nattetid och när jag gått i trappan men ändå, det har varit ett irritationsmoment på många vis. Bägge mina killar var överlyckliga att de nu slipper hjälpa mig på med den för de är bägge spyless på det. För att inte tala om hur less och lycklig jag själv blev, ÄNTLIGEN och åter äntligen är vi på andra sidan! *ler* Nattsömnen har varit allt annat än bra den sista tiden, det har varit varmt, svettigt, kliigt, skavigt på alla vis och framförallt tungt att vända sig - jag har vaknat varje gång. Men nu har jag verkligen sovit som en prinsessa i flera nätter; djupt och intensivt och tyckt att det borde varit morgon långt tidigare än jag somnade förra veckan. En annan som också tycktes vilja uttrycka sin glädje över att ortostiden är förbi var herr Ödla, som äntligen har öppnat sina svarta små korpgluggar efter hela vinterns vila. Och på årets första tripp utanför terrariet var det som om han sa; "nu skiter vi i det här" och la av hela vinterns samlade bajshög på mina ortostillbehör. Rätt bra ställe att tömma magen på, tycker jag...*ler*/Carro som gjort bokslut (googlade bilder)